och arbete
4.2 Hälso- och sjukvård
4.2.1 Ansvarsfördelning mellan landsting och kommun
Det huvudsakliga ansvaret för att tillhandahålla hälso- och sjukvård ligger på landstingen. Landstingen ska erbjuda hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget och åt dem som är kvarskrivna och stadigvarande vistas inom landstinget (8 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen [2017:30]). Landstinget ska vidare erbjuda hälso- och sjukvård åt dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige enligt vad som följer av förordningen (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (8 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen). I åttonde kapitlet hälso- och sjuk-vårdslagen finns ytterligare regler om landstingets ansvar att erbjuda hälso- och sjukvård. Särskilda regler finns även i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.
Landstingets ansvar omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som en kommun har ett uttryckligt ansvar för. Kommunerna ska erbjuda hälso- och sjukvård till de personer som bor i vissa särskilda boende-former eller som deltar i dagverksamhet. En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet, s.k. hemsjukvård (12 kap. 1–2 §§ hälso- och sjukvårdslagen). I kommunernas ansvar ingår inte hälso- och sjukvård som meddelas av läkare. Landstingen ska därför avsätta de läkarresurser som behövs i den kommunala hälso- och sjukvården.
Staten ansvarar för viss hälso- och sjukvård som ska ges till intag-na (se 9 kap. fängelselagen [2010:610]). Huvudmän inom skolväsen-det, vanligtvis kommunerna, ansvarar för att elever erbjuds viss hälso- och sjukvård inom elevhälsan (2 kap. 25–27 §§ skollagen [2010:800]).
4.2.2 Privata vårdgivare
Verksamhet som kan överlämnas till privat vårdgivare
Ett landsting eller en kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget eller kommunen ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen (15 kap. 1 § hälso- och sjukvårds-lagen). Ett landsting eller en kommun kan således anlita en privat vårdgivare för en viss uppgift som annars skulle utförts inom den egna verksamheten. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte överlämnas till en juridisk person eller en enskild indi-vid. Det innebär att landsting i normalfallet inte kan överlämna t.ex. psykiatrisk tvångsvård eller vissa smittskyddsåtgärder i privat regi.
Kommuner och landsting är huvudmän för hälso- och sjukvård även i de fall utförandet av verksamheten har överlämnats till en pri-vat vårdgivare. Det innebär att kommunen och landstinget har ansvar för verksamheten och ska se till att den bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt (6 kap. 7 § kommunal-lagen [1991:900]1). Vidare ingår att kontrollera och följa upp att verksamheten följer de föreskrifter som finns på området samt de andra krav som följer av det avtal som slutits med den privata utför-aren (3 kap. 19 § kommunallagen).
Andra privata vårdgivare
Det finns också helt privat finansierade verksamheter som verkar utan avtal med landsting och kommun.
Stockholmsregionen, Linköpingsregionen, Lund/Malmöregionen, Göteborgsregionen, Uppsala/Örebroregionen och Umeåregionen.
4.2.4 Öppen och sluten vård
För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning ska det finnas sjukhus (7 kap. 4 § hälso-och sjukvårdslagen). Vård som ges under intagning kallas sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård.
Primärvården är en del av den öppna vården. Primärvård ska inte avgränsas avseende sjukdomar, ålder eller patientgrupper och ska svara för behovet av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan särskild kompetens (2 kap. 6 § hälso- och sjukvårdslagen).
4.2.5 Sjukhusvårdens tre nivåer
Det finns tre nivåer i sjukhusvården; länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus. Denna uppdelning är inte reglerad i lag men generellt kan sägas att länssjukhusen vanligtvis har kompetens och medicinsk utrustning som täcker i princip alla sjukdomsområden. Länsdels-sjukhusen är oftast mindre och har inte alltid alla typer av specialist-mottagningar. Regionsjukhusen har en hel hälso- och sjukvårdsregion som sitt upptagningsområde. De har mer högspecialiserad vård än andra sjukhus och ska kunna behandla även det mer sällsynta och komplicerade inom hälso- och sjukvård.
4.2.6 Rikssjukvård
Med rikssjukvård avses hälso- och sjukvård som bedrivs av ett lands-ting och som samordnas med landet som upptagningsområde. Riks-sjukvården ska samordnas till enheter som kan säkerställa en hög vårdkvalitet och en ekonomiskt effektiv verksamhet. Socialstyrelsens rikssjukvårdsnämnd beslutar vilken hälso- och sjukvård som ska ut-göra rikssjukvård samt vilka landsting som ska få tillstånd att bedriva
4.2.7 Universitetssjukhus
Begreppet universitetssjukhus är inte definierat i lag eller förordning. Med universitetssjukhus avses vanligtvis ett sjukhus som förutom sjukvård också bedriver medicinsk forskning och utbildning av olika yrkesgrupper inom sjukvård. Samtliga regionsjukhus i Sverige räknar sig som universitetssjukhus: Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karo-linska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge, Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, Skånes universitetssjukhus i Malmö och Lund, Universi-tetssjukhuset i Linköping och UniversiUniversi-tetssjukhuset Örebro.
4.2.8 Ledning av landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård
Ledningen av landstingens hälso- och sjukvård ska ligga hos en eller flera nämnder (7 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen). Nämnden är ett politiskt organ, vars ledamöter tillsätts genom beslut av fullmäktige efter nomineringar från de politiska partier som är företrädda i full-mäktige. Nämndernas verksamhet regleras av kommunallagen. Sär-skilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.
4.2.9 Hälso- och sjukvårdens organisation Vårdgivarens ansvar
Hälso- och sjukvårdslagen innehåller vissa regler angående hälso- och sjukvårdens organisation som gäller all hälso- och sjukvård, oav-sett om verksamheten bedrivs i offentlig eller privat regi.
chefen ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Av betydelse är ock-så Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete och Social-styrelsens föreskrifter (SOSFS 2004:11) om ansvar för remisser för patienter inom hälso- och sjukvården, tandvården m.m.
Även patientsäkerhetslagen (2010:659) innehåller bestämmelser som rör organisationen av all hälso- och sjukvård, oavsett driftsform. Vårdgivaren ansvarar bl.a. för att planera, leda och kontrollera sin verksamhet på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen upprätthålls. Vårdgivaren ska vidta åtgärder för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador och utreda hän-delser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada (3 kap. 1–3 §§ patientsäkerhetslagen).
4.3 Universitet- och högskolor
4.3.1 Statliga universitet- och högskolor
Den största delen av forskningen i Sverige utförs på statliga universitet och högskolor. Statliga universitet och högskolor är myndigheter som lyder under regeringen. De statliga universitetens och högskolornas organisation regleras i högskolelagen (1992:1434) och i förordningar som ansluter till den. Försvarshögskolan och Sveriges lantbruks-universitet har egna förordningar (förordningen [2007:1164] för Försvarshögskolan och förordningen [1993:221] för Sveriges lant-bruksuniversitet). Vad som i högskolelagen sägs om högskolor avser både universitet och högskolor, om inte annat anges. Skillnaden mel-lan universitet och högskolor är att endast universitet har generellt tillstånd att utfärda examen på forskarnivå. Högskolorna måste ansöka om tillstånd att utfärda examen på forskarnivå inom specifika områden.
4.3.2 De statliga högskolornas ledning
Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla ange-lägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs (2 kap. 2 § hög-skolelagen). För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen ska varje högskola ha en rektor.
Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektorn ska ingå i styrelsen. Lärare och studenter vid högskolan har rätt att utse ledamöter i styrelsen. De ledamöter som inte utses av lärare och studenter utses av regeringen.
En högskola ska besluta om sin interna organisation utöver sty-relse och rektor, om inte något annat är föreskrivet. När univer-sitetet eller högskolan beslutar om sin organisation gäller i vissa fall särskilda bestämmelser om akademisk kompetens vid beslutsfattande och studentinflytande (2 kap. 6–7 §§ högskolelagen).
I högskoleförordningen (1993:100) finns närmare bestämmelser om styrelsens uppdrag och ansvarsfördelningen mellan styrelse och rektor.
4.3.3 Verksamheten vid statliga universitet och högskolor
De statliga universitetens och högskolornas uppdrag är att bedriva utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund och be-prövad erfarenhet. Högskolan ska också utföra forskning och konst-närlig forskning samt utvecklingsarbete. I högskolornas uppgift ingår att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt att verka för att forskningsresultat kommer till nytta. Verksamheten ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning (1 kap. 2 och 3 §§ högskolelagen). I första kapitlet högskolelagen anges vidare vilka krav som kan ställas på verksamheten. Bland annat ska vetenskapens trovärdighet och
4.3.4 Finansiering
Verksamheten vid universitet och högskolor finansieras till stor del med statliga anslag som beslutas av riksdagen. Lärosätena får också anslag för forskning och utbildning på forskarnivå direkt från reger-ingen. En del av den statliga finansieringen kanaliseras via forsk-ningsfinansierande myndigheter, till exempel Vetenskapsrådet. Fors-kning finansieras också av andra forsFors-kningsfinansiärer än staten.
4.3.5 Enskilda utbildningsanordnare
I dag är flertalet universitet och högskolor statliga myndigheter. Det finns dock ett antal enskilda utbildningsanordnare, dvs. högskolor som drivs av andra aktörer än staten, till exempel av stiftelser eller föreningar. Regeringen har gett dessa utbildningsanordnare rätt att utfärda högskoleexamina enligt den svenska examensordningen. Exempel på enskilda utbildningsanordnare är Chalmers tekniska hög-skola, Handelshögskolan i Stockholm och Högskolan i Jönköping.
Verksamheten för enskilda utbildningsanordnare regleras i lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina. Utbildningen ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund och på beprövad erfarenhet samt bedrivas så att den i övrigt uppfyller krav som ställs på utbildning i första kapitlet högskolelagen. För varje examen som tillståndet avser ska utbildningen uppfylla de särskilda krav som gäller för denna examen enligt examensordningen i bilaga 2 till hög-skoleförordningen. Övriga delar av högskolelagen och högskoleför-ordningen gäller inte för enskilda utbildningsanordnare.
4.3.6 Tillsyn
Universitetskanslersämbetet utövar tillsyn över statliga universitet och högskolor samt bevakar studenternas rättssäkerhet. Verksam-heten regleras genom förordningen (2012:810) med instruktion för Universitetskanslersämbetet. Myndigheten ansvarar för uppgifter i fråga om kvalitetssäkring, granskning av effektivitet, uppföljning, tillsyn och chefsutveckling. Tillsynen omfattar universitet och hög-skolor som omfattas av högskolelagen (1992:1424), enskilda
anord-enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina och enskilda anordnare av utbildning på högskolenivå som får stats-bidrag.