Att hänga på olika ställen

5.5.1 Vi hänger här och de hänger där

Ett framträdande mönster som utkristalliserar sig i tjejernas berättelser är att de sällan umgås med killar. Samtliga beskriver en markant uppdelning mellan könen där killar och tjejer rör sig på olika arenor och inte väljer att mötas. I intervjuerna med tjejerna synliggörs det hur de påverkas av att ingå i olika maktordningar. Exempelvis betonar Emma och Zaineb vid flera tillfällen att de å ena sidan kan gå vart det vill men å andra sidan väljer att undvika vissa platser. I citatet nedan

beskriver tjejerna bland annat hur stor påverkan killarnas beteende har på dem. De blir inte fysiskt hindrade från att gå till skolans fritidsgård men att killarnas

blickar gör att de inte har en önskan om att gå dit. Med andra ord är Emma och Zaineb inte ovälkomna men heller inte välkomna.

Emma: Också vi har fritidsgården här, och vi går inte dit, när vi gick i fyran gick

vi dit ofta.

Zaineb: Nu är det bara killar där.

Emma: Nu kommer alla ”varför är inte ni där?”, inte att vi inte kan fast … Zaineb: Man kan gå dit fast det är pinsamt.

Emma: Alla stirrar på en. Zaineb: Alla stirrar.

Ammy: Jaha, är det killarna som stirrar?

Emma: Ja, de har inget emot det men det är obekvämt, inte så kul. Ammy: Vad skulle få er att tycka att det blev mer bekvämt? Emma: Om vi var en större grupp tjejer som gick fast det är inte så många… Zaineb: Det är bara jag och hon som är engagerade (fniss).

Intersektionalitetsperspektivet lyfter fram att maktordningar i samhället osynligt påverkar hur vi människor väljer att leva våra liv (Matsson 2010). I exemplet ovan blir genusaspekten relevant att gå närmare in på. Tjejerna ger uttryck för att det finns en stark polarisering mellan killar och tjejer som bidrar till att tjejernas handlingsutrymme minskas i och med att de hela tiden måste anpassa sig till killarnas överordnade position i samhället. De synliggör således ”dikotomin” killar - tjejer som intersektionalitetsperspektivet benämner för ”binära

oppositioner”, då motsatsparen ingår i en hierarkisk ordning där de skapas och reproduceras genom olikhet och ojämlikhet. Tjejerna säger exempelvis att de kan röra sig fritt, men indirekt går det att utläsa att det är en frihet som är villkorad av killarna.

Ett återkommande tema i Emma och Zainebs intervju, vilket citatet belyser, är att de saknar tjejer i sin egen ålder som vågar vistas på platser som domineras av killar. Tjejerna berättar i intervjun att fritidsgården har något som heter ”tjejöppet” vilket innebär att endast tjejer får komma dit mellan kl: 11-13.30. Emma och Zaineb har dock valt att inte gå till fritidsgårdens ”tjejöppet” eftersom de inte tycker det är roligt längre. Fritidsgårdspersonalens införande av ”tjejöppet”, det vill säga att ha en tid som endast är avsatt för tjejer, kan betraktas som ett försök att kompensera den ojämna könsfördelningen på fritidsgården. Utifrån de maktstrukturer som råder i dagens samhälle kan detta ses som ett sätt att öka tjejernas handlingsutrymme.

Det är även viktigt att problematisera vad det egentligen innebär att ha ”tjejöppet” på ett djupare plan. Vi ställer oss bland annat frågan om den resterande tiden, majoriteten av tiden, är ”killtid”? Fritidsgårdens initiativ visar på att tjejerna får tillgång till en allmän arena, men endast under särskilda former; antingen måste de förhålla sig till killarna eller komma vid en specifik tid. Killarna utgör således normen och dominerar tiden samt utrymmet medan tjejerna blir ”besökare” som måste rätta sig efter normen. Emma och Zaineb anser inte att fritidsgårdens lösningar är tillfredsställande. De uttrycker inte att de vill ha enkönade grupper utan istället lyfter de fram att de behöver mer stöd från andra tjejer och indirekt vuxna för att våga ta mer plats. Detta synliggör att det handlar inte bara om att ge tjejerna tillträdde till en arena utan att de vuxna även måste arbeta med killarnas och tjejernas attityder och bemötande gentemot varandra.

I samtalen med tjejerna beskriver de olika anledningar till att killar och tjejer inte umgås med varandra. Saira förklarar uppdelningen utifrån att tjejer och killar tänker olika och har olika intressen, och säger: ”Asså, tjejer vill va ju med tjejer

för, jag vet inte, killar tycker om å va med killar för de tänker samma. Kanske är därför, jag vet inte, de tycker om att göra samma saker”. Detta resonemang kan

betraktas bottna i ett essenstialistiskt synsätt där skillnader mellan kvinnor och män ses som medfödda och statiska. Detta står i kontrast till det konstruktivistiska synsättet som menar att vi gör kön (Gemzö 2008). Iman menar att uppdelningen mellan killar och tjejer på Seved går långt tillbaka i tiden, vilket tyder på att en förändring är möjlig om än svår. I citatet nedan beskriver hon hur killarnas revir har kommit att bli Rasmusgatan. Bor man inte på gatan eller har något specifikt

ärende i området finns det ingen anledning till att befinna sig där.

Ammy: Hänger killar och tjejer på samma ställen på Seved? Iman: Nej. Ammy: Inte, hur kommer det sig? Iman: Så här är det: du går till Seved så finns det en gata. Vad heter den, Rasmusgatan. Det är där killarna mest hänger och så finns där en affär, om en tjej ska gå till deras område som de kallar så är det för att hon vill gå till affären. Det är inte så att tjejer och killar hänger tillsammans. Det är mest deras terri… Ammy: Vad sa du, det är deras? Iman: Det är killarnas område, deras ställe. Ammy: Deras ställe, vem har bestämt det? Iman: Alltså jag vet inte? Det har pågått jättelänge. Vi blev nyfikna och undrade om inte tjejerna ville hänga på gatan precis som killarna gör. Detta var något som tjejerna satte sig starkt emot och menade att de har mycket bättre och viktigare saker för sig. Vidare tar de upp att de inte tror att deras föräldrar skulle gilla att de stod och hängde på gatan, framförallt inte tillsammans med killgängen. Saira belyser ytterligare en aspekt då hon tror att en tjej inte hade blivit välkomnad in i killgängens gemenskap, utan att det endast skulle vara möjligt om hon i så fall var någons flickvän. Sammanfattningsvis beskriver tjejerna att killarna slösar bort sina liv genom att bara stå på gatan och flabba och röka, som Saira säger. Tjejerna menar att de skulle kunna göra något mycket mer meningsfullt än så. I citatet nedan beskriver Emma och Zaineb hur de ser på killarna som hänger på gatan. Ammy: Hur ser ni på de här gängen, ungdomsgängen?

Zaineb: Skämmiga

Emma: Sålliga

Ammy: Skämmiga och sålliga?

Zaineb: Man ser ju att de inte har kommit någonstans.

Ammy: Vad är ”sållig”?

Emma: Att de skämmer ut sig själva. Zaineb: De kommer ingenstans i livet.

Med utgångspunkt i det fenomenologiska synsättet är det en självklar sanning för våra informanter att de som tjejer inte hänger på gatan. Det är en arena som tillhör killarna. Detta ”taget för givet” är en sanning som delas av både killarna och tjejerna och existerar i den gemensamma ”livsvärlden”. Det synliggörs att ungdomarnas ”taget för givna” även har överförts från omgivningen då tjejerna belyser att deras föräldrar inte tycker att gatan är en plats för tjejer att hänga på.

Om vi problematiserar kring deras resonemang utifrån intersektionalitets-

begreppet framgår det att maktordningar ofta är oreflekterade självklarheter som vi många gånger är nöjda och trygga med. Det här kan bidra till att vi blir blinda för maktordningar och om vi skulle upptäcka dem är det inte heller säkert att vi skulle vilja förändra dem. Tina Mattsson (2010) poängterar att ”vi kan också känna trygghet i den position som vi har- även om den är underordnad” (s 33).

5.5.2 I och utanför Seved

Vilket tidigare har konstaterats hänger inte våra tjejer på gatan tillsammans med killarna, det existerar inte i deras ”livsvärld”. Tjejerna gör något annat, men vad består detta annat av? Vad betraktar de som mer meningsfullt? Vi bad dem därför beskriva hur en vanlig dag kan se ut för dem och hur de nyttjar Seved och övriga Malmö. Alla tjejerna nämner att de går i skolan och trivs överlag bra, men tycker mer eller mindre om sina lärare. I fenomenlogiska termer kan skolgången ses som ett ”taget för givet” i tjejernas ”livsvärld”, det är självklart att de ska gå dit. När det kommer till fritiden fyller tjejerna den med olika innehåll. För Sairas del som går på gymnasiet utgör hennes fritid av två huvudsakliga ”typifieringar”: att göra

läxor och att umgås med vänner. När hon träffar sina kompisar sker detta antingen

hemma hos någon vän eller ute på stan, exempelvis på Triangeln eller Gustav Adolfs torg.

De andra tjejerna, som går på högstadiet, beskriver att skolan inte tar upp lika mycket av deras fritid. I intervjuerna med Hala, Nour och Iman framgår det att deras fritid är uppbyggt av ”typifieringarna”: att umgås med vänner och sitta

framför datorn. Vanliga platser som de umgås på är exempelvis

stadsdelsbiblioteket Garaget. De går hit ungefär två- tre gånger i veckan för att hänga, i bemärkelsen sitta och prata, och surfa på internet. Det är även vanligt förekommande att de går hem till varandra för att exempelvis prata och titta på film. De händer även att de åker in till stan eller till köpcentrumen Triangeln och Entré för att fika och shoppa tillsammans. När de inte umgås med vänner

tillbringar de en del tid framför datorn där Facebook nämns som ett tidsfördriv. Emma och Zaineb skiljer sig en del från de andra tjejerna. De beskriver att de har en fast fritidsaktivitet, de sjunger i en kör, samt att de i högre utsträckning rör sig utanför stadsdelsområdet Sofielund än vad de andra tjejerna gör. De har nämligen tröttnat på Garaget och fritidsgården och söker sig därför till nya platser. Zaineb säger: vi hittar alltid på nya saker och belyser att de bland annat cyklar ut till Nydala, Jägersro, IKEA eller till något naturområde. De kan också umgås hemma hos varandra, åka in till stan för att fika eller shoppa, men det duger gott och väl att bara hänga på Sevedsplan. Det är först på kvällarna som de sätter sig ner och gör sina läxor. Emma och Zainebs ”typifieringar” innehåller också komponenten

umgås med vänner, men valet av aktiviteter och platser skiljer sig åt från de andra

tjejerna.

Sammanfattningsvis kan vi utläsa att det inte bara råder en skillnad mellan våra tjejer och killarna de refererar till utan även sinsemellan tjejerna. Vidare framgår det att tjejerna umgås ofta hemma hos kompisar men även i det offentliga rummet. Utifrån ett intersektionalitetsperspektiv kan vi utläsa i deras svar att de väljer platser där de inte påverkas av killarnas dominans, exempelvis gör de utflykter till andra stadsdelar, åker in till stan eller hänger på köpcentrum. En anledning till detta kan vara att deras handlinsutrymme ökar när de befinner sig utanför Seved och inte måste förhålla sig till killarna i området.

Vi vill även lyfta fram att när vi frågade tjejerna om de hjälpte till med

hushållssysslor framgick det att alla hjälpte till hemma, men att det varierade i hur stor omfattning de hjälpte till. Vidare bör det nämnas att tjejerna inte betonade att hushållsarbetet tog upp mycket av deras fritid, men att de exempelvis hjälpte till med att passa småsyskon och städa ibland. Att hjälpa till hemma kan således betraktas som ett ”taget för givet” i tjejernas ”livsvärld”.

En annan aspekt som är intressant att lyfta fram är hur tjejerna upplever sig bli bemötta när de rör sig utanför Seved. I kapitlet ”Tidigare forskning” beskriver Catrin Lundstöm (2010) i sin artikel om hur unga latinamerikanska kvinnor nyttjar Stockholms innerstad. Hon lyfter fram att en del av kvinnorna upplevde sig ovälkomna när de befann sig i ”white spaces”, det vill säga områden dominerade av etniskt svenska människor. Alla våra informanter har utländsk bakgrund, det vill säga att de antingen är födda utomlands eller har föräldrar födda i ett annat land. I våra informanters berättelser kan vi inte lika tydligt dra samma slutsatser som i Lundström gör i sin artikel. Våra informanter nämner inte att de känner sig utpekade när de befinner sig i andra stadsdelar på grund av sin etniska bakgrund. De verkar kunna röra sig obehindrat i Malmös innerstad och känna sig trygga och bekväma med det. Tjejerna lyfter istället fram stigmatiseringen av Seved som det största dilemmat, vilket vi belyst i kapitlet ”Synen på Seved”. När de rör sig utanför Seved får de bland annat möta kommentarer som: ”Hur kan du bo där?” och ”Är det inte jättefarligt på Seved?” De anser att det är massmedias

framställning av Seved som är den främsta bidragande faktorn till att de blir bemötta på ett stigmatiserande sätt, det vill säga att folk dömer dem negativt på grund av att de bor på Seved. Det intersektionella perspektivet lyfter dock fram att man i slutändan inte kan förbise att maktstrukturer som rör kön, klass och etnicitet genomsyrar människors fördomar, vilket bidrar till att vissa grupper i samhället stigmatiseras.