Synen på Seved

5.4.1 ”Dom överdriver”

Någonting som kom att prägla intervjuerna var synen som media presenterar om Seved och hur tjejerna förhåller sig till denna beskrivning. I tjejernas berättelser uttrycker de tydligt att det är en snedvriden bild. Nour säger: ”Vi tycker att det är

överdrivet faktiskt!” De upplever även att folk i allmänhet har en orättfärdigt negativ bild av Seved. Vi kan se likheter mellan våra informanters utsagor och

Anderssons (2003) studie. Tjejerna hon har intervjuat bor i en multietnisk miljonprogramsförort till Göteborg och måste ständigt förhålla sig till ett stigma kring sin stadsdel. Göteborgstjejerna beskriver media som kränkande och orsaken till skapandet och bibehållandet av stadsdelens stigma. Våra informanter på Seved uttrycker att det inte är en lätt match att leva i ett område som från

majoritetssamhällets sida ses som ett dåligt bostadsområde, förknippat med fara, hot och kriminalitet. Framförallt när de inte anser den negativa bilden vara sanningsenlig. I citaten nedan belyses detta resonemang;

Anna: Vad tror ni att människor tänker om folk som bor på Seved? Hala: Dom som bor utanför?

Anna: Mmm…

Nour: Tror, dee, dom tror ja om dom går dit så kommer killarna hoppa på dom. Hala: Det är farligt område tycker dom.

Anna: Så ni tror att folk tror att det är ett farligt område? Nour: Vi tror inte, vi vet att dom tror så.

Hala: Dom tänker sådär. Ammy: Hur vet ni det?

Nour: För att dom har sagt det. Hala: Dom läser nyheterna.

Nour: Vi läser nyheterna och så har dom sagt det. Ammy: Vem är ”dom”?

Nour: Folk som inte bor där, typ säger, ”hur vågar ni bo där”, ”om vi går dit så

kommer dom typ hoppa på oss”.

Anna: Är det kompisar som säger det till er eller?

Nour: Nej, dom vuxna! … tror inte att dom kommer göra det, utan anledning.

Ur intervju med Zaineb och Emma.

Ammy: Är det nån mer fråga som ni känner ”det här borde ni ställa kring

Seved”?

Zaineb: Nej, bara att det inte är så dåligt.

Emma: Ja, att folk inte ska överdriva och dra alla under en kam. Zaineb: Det finns mer än vad det står i tidningarna.

Emma: Och dom känner inte personerna så personligt så dom kan inte döma alla

och att man inte ska vara rädd för att flytta dit.

Som nämnts i tidigare kapitel så betraktar tjejerna Seved som en plats präglad av trygghet och gemenskap, vilket kan ses som deras ”taget för givna”. I

informanternas berättelser framgår det att deras bild av Seved skiljer sig från bilden som massmedia förmedlar, men de anser dock att allmänheten har

anammat massmedias negativa bild. Det märks med andra ord att tjejerna inte har internaliserat mediebilden som en sanning i deras ”livsvärldar”, utan att det istället är någonting som de kämpar emot. De gör motstånd mot att de skulle vara en del

av en farlig och hotfull plats, genom att uppmana människor att besöka Seved för att se det med sina egna ögon och inte heller tveka över att flytta dit.

Per- Markku Ristilammi (1994) belyser hur människor hanterar att leva i ett bostadsområde som har dåligt rykte i Rosengård och den svarta poesin. Tjejernas sätt att försvara sig mot det dåliga ryktet kan liknas vid neutralisering, det vill säga att de boende vill försvara och nyansera bilden av sin bostadsort gentemot människor som inte bor där. Enligt Ristilammi är ytterligare en strategi att

avgränsa sig. Det innebär att peka ut ett specifikt område som källan till alla

problem, vilket även är en tendens vi kan se hos tjejerna då en del av dem lyfter fram Rasmusgatan som det huvudsakliga problemet på Seved. Ristilammi

poängterar att människans behov att försvara sig gentemot ett dåligt rykte hänger ihop med individens egen självkänsla. Om stora delar av befolkningen definierar ett bostadsområde som negativt blir följderna att självsynen kan komma till skada. ”Boendemiljön förvandlas då till ett stigma- ett enskilt kännetecken som stämplar individen som person” (s 20).

Andersson (2003) belyser i sin studie att hennes informanter försöker avidentifiera sig med förorten och anpassa sig till medelklassnormen för att inte bli en del av det stigma som det dåliga ryktet för med sig. Detta är något som vi inte kunnat utläsa bland våra informanter, då de snarare betonar att de kommer från Seved och är stolta över det. Sammanfattningsvis framgår det tydligt i tjejernas berättelser att de kämpar emot en stigmatiserande bild av sitt bostadsområde och vill ”vinna tillbaka” ordet om Seved.

5.4.2 Så ”är” en sevedsbo

När vi frågade tjejerna vad de trodde att människor i allmänhet hade för bild av dem som bor på Seved blev svaren liktydiga. Tjejerna upplever att det finns en mycket negativ bild av sevedsbor. Nour exemplifierar: ”Att han är knarklangare

och säljer knark och sånt”. För att belysa fler beskrivningar så menar de att ord

som invandrare, fattiga, kriminella, farliga, hotfulla kännetecknar allmänhetens syn på sevedsbor. Dessa beskrivningar är till stor del baserade på medias

porträtteringar av Seved. Det går att se likheter mellan de svartmålande orden om Seved och resonemanget som författarna Ericsson med flera (2002) lyfter fram i

Miljonprogram och media. De menar att förorter ofta presenteras i media på ett

sätt som liknar kolonialismens retorik då förorten framställs som en mörk och farlig djungel. Vidare betonar författarna att samhällsproblem oftast förknippas med förorter och att förortens invånare blir stämplade som främmande och annorlunda (a a). Trots att Seved inte är en förort till Malmö då det är centralt beläget skildras det i liknande termer som förorter beskrivs med. I nedanstående citat berättar Iman hur hon tror att allmänheten ser på sevedsbor.

Ammy: Vad tror du att människor har för uppfattning om människor som bor på

Seved?

Iman: Att det är just invandrare som bor där, att det är ett dåligt ställe. Du vet att

alla lägenheter är jättedåliga. Det behövs renoveras och sånt. De lever fattigt kan man säga.

Ammy: Men du tror att folk tänker så? Iman: Ja, jag tror det.

Iman: Majoriteten är invandrare.

Iman: Men åh, alltså det är en utsatt område. Det är lätt att skriva om såna

saker. Det är som att skriva att alla muslimer är terrorister, fattar du? Det är lätt att utsätta oss ”syndabock” eller vad fan man ska kallar det. Ja, det är lätt. Här i Seved alla är invandrare. Jag är själv invandrare fast jag är ändå svensk. De skriver inte det att det är invandrare och så men när du läser det och tänker efter och reflekterar så fattar man. Det är min åsikt du vet, alla har olika men jag tycker det är så. När svenskar läser, ”jag kan ge hundra procent att det är invandrare som bor där”.

Tolkar vi Imans uttalande utifrån ett intersektionellt perspektiv kan vi se att hon belyser ”dikotomin”, det vill säga motsatsparet, svenskar - invandrare.

Motsatsparet är inte neutralt utan ingår i en hierarkisk ordning där motsatserna skapas och upprätthålls genom olikhet och ojämlikhet. Intersektionalitets-

perspektivet benämner motsatsparet för ”binära oppositioner” då komponenterna är beroende av varandra och skapas genom att speglas i motsatsen. Iman belyser i det här fallet att det finns en föreställning om att invandrare är förknippade med kriminalitet och att det är invandrare som orsakar problem i samhället medan svenskar värderas högre.

Det sätt vi bygger upp föreställningen om invandrare och svensk kan också förstås utifrån hur vi ”typifierar” dessa begrepp, det vill säga vad vi väljer att fylla

begreppen med. Ett fenomenologiskt perspektiv utgår ifrån att ”typifieringar” byggs upp för att människan ska kunna förstå och orientera sig i sin verklighet. Det här blir i sin tur vägledande för hur vi väljer att handla i det vardagliga livet. Vidare skapas ”typifieringarna” på två parallella plan, dels inne i det egna huvudet och dels när vi prövar ”typifieringarna” på andra. Det problematiska är att

”typifieringarna” kan bygga på lösa grunder vilket bidrar till att det skapas stereotypa bilder av exempelvis begreppen invandrare och svenskar. I Imans uttalande går det att utläsa att hon menar att föreställningen om

invandrare bygger på just generaliseringar och stereotypa bilder som samhället reproducerar. Detta resonemang belyser Åhlund (1997) i Multikultiungdom och benämner det som en slags ”orientalisering” då man ser invandraren som den avvikande och annorlunda. Åhlund menar att det finns en risk i att bilden av invandraren blir allt för klichéartad och stereotypisk då människor buntas ihop och förpassas till ett särskilt fack. Det stereotypiska tänkandet leder till att allmänheten tillskriver individer eller grupper egenskaper utifrån förutfattade meningar och enfaldiga kunskaper. Mattsson (2010) menar att konsekvensen blir en överdriven och förenklad bild av den komplexa verkligheten. Invandraren blir konstruerad till ”den Andre” som ställs mot normen av att vara ”svensk” och ”hederlig”.

Iman problematiserar även kring att uppdelningen mellan svensk och invandare är skev, i och med att hon identifierar sig som att vara både och. Exemplet visar på att föreställningen om de polariserade grupperna, svensk kontra invandrare, inte är så svart och vit som diskursen ”vi och dem” uttrycker (Mattsson 2010). Urban Ericsson med flera diskuterar även denna tankegång i Miljonprogram och media då författarna reflekterar kring ”svenskheten”. Författarna belyser att barn med utlandsfödda föräldrar inte betraktas som svenska i media och ställer frågan: ”när slutar man att vara invandrare?” (2002, s 15).

Det går även att utläsa att det finns en klassdimension i Imans resonemang då hon beskriver att sevedsborna ses som fattiga och bor i dåliga lägenheter och därmed har en lägre ställning i samhället. Mattsson (2010) belyser att ”klass inte bara är en position som vi kan uppleva att vi har och som påverkar vår identitet. Klass är också något vi tilldelas och definieras som” (s 71). I det här fallet är Iman väl medveten som att allmänheten har bestämda föreställningar om att sevedsbor tillhör en lägre klass och att de därmed tillskriver dem vissa egenskaper. Utifrån samtalen med tjejerna blir det tydligt att den gemensamma nämnaren i deras beskrivningar av den ”typiska sevedsbon” tycks vara att alla är olika. Tjejerna menar att Seved är ett ställe fyllt med kontraster, olika människor som bär på olika livsöden och med olika bakgrunder. Enligt tjejerna är det också detta som gör Seved till det spännande, livfulla och dramatiska ställe det faktiskt är.

Ammy: Och hur skulle ni beskriva en ”typisk sevedsbo”? Emma: Gått igenom mycket.

Ammy: Gått igenom mycket?

Emma: Ja, alla har nått att berätta. Asså alla har en historia och det är inte så

många som är födda här, asså föräldrarna och dom har så mycket att berätta, och sen barnen alla är inte heller födda här i Sverige.

Ur intervju med Iman.

Ammy: Hur skulle du beskriva en typisk sevedsbo?

Iman: Man möter människorna med ett leende. Även om hon eller han inte kan

svenska hälsar hon eller han ändå ”hejhej”, det är vad de kan säga i alla fall ”hej”.

Den bild som tjejerna beskriver att allmänheten har av sevedsbor stämmer uppenbarligen inte överens med deras egen bild. Utifrån ett fenomenologiskt perspektiv kan vi se att tjejerna har en gemensam ”livsvärld” i att den ”typiska sevedsbon” inte är den kriminella och farliga invandraren som de tycker att media förmedlar. Med utgångspunkt i det intersektionella perspektivet kan vi utläsa att de också lyfter fram att det bor många invandrare i området, men skillnaden ligger i att de inte tillskriver dessa människor fördomsfulla och negativa egenskaper. Istället beskrivs den ”typiska sevedsbon” som en trevlig och öppen person, men också som en person som har gått igenom mycket och bär på innehållsrika erfarenheter, vilket enligt ett fenomenologiskt synsätt kan ses som deras

”typifieringar”. Ur Imans citat framgår det att man kan mötas oavsett kön, klass och etnicitet, och att det är olikheten mellan människorna som är karaktäristiskt för sevedsborna.