Anna Maria Forssberg, Att hålla folket på gott humör, Informationsspridning,
krigspropaganda och mobilisering i Sverige 1655-1680, Acta Universitas Stockholmiensis, Stockholm Studies in History 80, Stockholms universitet,
2005.
Anna Maria Forssbergs avhandling om svensk krigspropaganda och informationsspridning vid de stora mobiliseringarna under krigsepoken 1655-1680 kan ses som en fortsättning på en klassiker på området, Göran Rystads avhandling från 1960 om de svenska krigsnyheterna och propagandan under det trettioåriga kriget. (Kriegsnachrichten und Propaganda während des
Dreissigjährigen Krieges, Lund 1960). Rystads arbete var på sin tid epokgörande
och visade hur systematiskt den svenska propagandan arbetade i olika skeden av det trettioåriga kriget. En nyhet var att han tog upp det stora nyhetsflödet på kontinenten och i Nordeuropa där svenskarna var mycket flitigt i elden. Kriget blev ett genombrott för nyhetsförmedling om storkriget på kontinen- ten och inte minst var Sverige, Nederländerna (Generalstaterna, Holland), en del tyska furstar och stater och England drivande på området.
De protestantiska makterna utvecklade reguljära tidningar (periodiska skrifter, här finns olika definitioner) och fick på detta sätt ett visst övertag i propagandakriget mot de katolska makterna, som inte var lika snabba och drivna i att utnyttja dessa nya möjligheter.
För att tala i termer från Marx, Weber och Bourdieu kan man på dessa politiska, ekonomiska och kulturella fält se hur de protestantiska makterna organiserar och nyttjar sina produktivkrafter (tidig kapitalism) och genom en stark statsmakt, imperiebyggande, protestantisk etik och företagsamhet i den tidigmoderna staten får konkurrensfördelar gentemot sina motståndare, fylkade kring de katolska stormakterna, som drivs på reträtt såväl i de stora religionskrigen som i konkurrensen om makt, imperier och handel.
Mönstret är dock inte helt entydigt och den katolska stormakten Frankrike fokuserar sina krafter på en kraftmätning om territorier, inflytande och han- del med Habsburg (kejsaren/Habsburg/Spanien). Detta medför att Frankrike
sluter en storstrategisk allians med den protestantiska stormakten Sverige från 1630, vilken kommer att få ett djupgående inflytande på svensk historia till Napoleonkrigens slut 1815.
Denna strategiska allians passade båda stater utmärkt därför att man kom- pletterade varandra i kampen mot Habsburg, Frankrike fick en viktig stra- tegisk partner i Nordeuropa, som måste finansieras genom subventioner till krigföringen och imperiebyggandet, medan det relativt fattiga Sverige fick en politisk allians med nya resurser och möjligheter och kunde satsa på sitt impe- riebyggande kring Östersjön och i norra Tyskland.
I Sverige kom den starka centralmakten och kungamakten att kontrollera nyhetsflödet och propagandan mycket medvetet och satte in stora resurser för att få genomslag i opinionsbildningen i det egna imperiet. Det gällde att få med sig befolkningen och ståndsriksdagen, inte minst bönderna, som utgjor- de runt 90 procent av folket och hade en friare ställning än i andra länder, i krigsansträngningarna. Det var utskrivna soldater ut bondebefolkningen och värvade soldater (ofta utlänningar, främst tyskar) som utgjorde huvuddelen av de svenska arméerna i krigen från 1621 och framåt.
Under åren 1620-1720 krävdes, uppger Forssberg, en halv miljon soldat- liv, ständigt nya skatter, dagsverken mm för att föra krigen och för att bevara Sveriges stormaktställning. Det var en gigantisk mobilisering och kraftan- strängning av det lilla Sverige i Europas periferi, som växte till en europeisk stormakt men fick betala ett högt pris för sitt imperium och sin ställning.
Alla generationer svenskar från Vasasönerna till och med Napoleonkrigen var inblandade i krig, som ansågs som naturliga inslag i tillvaron och tolkades i religiösa termer som något undvikligt och som straffdomar över regenter och folk. Krigen tolkades i religiösa men även i nationella, fosterländska termer. Det var en generell tendens i de stora krigens epok.
Forssberg ser information och propaganda som en maktresurs som den svenska statsmakten effektivt använde för att för att förklara krigen 1655-60 (Polen, Danmark) liksom under det skånska kriget 1675-79. Hon anknyter till en omfattande internationell forskning kring information och propaganda (Ellul, Peter Burke m fl) men även den omfattande svenska forskningen kring stormaktstiden, som delvis har varit inne på detta tema (Lindegren, Rystad, Hallenberg, Harnesk, Nordin, m fl).
Syftet är främst att studera den statliga krigspropagandan till allmogen 1655-80 och dess former, d v s hur den spreds och vilka argument som använ- des av statsmakten. Målet var att få befolkningen att ställa upp på de stora
krigsansträngningarna utan stora protester och ”elakt humör”. Statsmaktens kanaler var fyra pelare: kyrkan, riksdagen, länsförvaltningen och tryckpres- sen. Detta informationssystem var väl utvecklat och nyttjades med full kraft för att få folket med sig under krigen – men även för att förklara den relativt långa fredsepoken 1660-1675 (inga krig under epoken utom konflikten om Bremen).
I den långsiktiga propagandan visar Forssberg hur kyrkan användes i stor skala av statsmakten. Genom Bibeln och prästerskapet förklarades krig och fiender (enligt Gamla testamentet), och genom böner, böndagsplakat och böndagspredikningar fick man folket på sin sida.
Ett vanligt tema var människornas synder, Guds vrede och vikten av att bedja till Gud, som bestämde över krig och fred. Argumentationen var tydlig: Synden var orsaken till kriget, det var Gud som gav framgång och motgång och det var till sist Gud som avslutade kriget. Kungarna och furstarna var alltså endast redskap för Gud och det var människornas många synder som ökade ”överhetens fiender”, alltså ett visst mått av determinism. Synderna var i sin tur ett uttryck för att folket, liksom en gång judarna i Bibeln, invaggade i fred och välstånd hade blivit högmodiga frossare och drinkare som hade struntat i sin Gud (s 104f).
Denna sofistiska argumentering gick alltså ut på att folkens synder orsa- kade krigen, som var en del av världsordningen, vilken furstarna inte kunde styra över. Gud gav sedan framgång till den rättfärdige, som ångrade sina synder, och freden var ett tecken på Guds försoning med folken. Samtidigt antyddes i denna analys en luthersk grundsyn på skapelsen där gott och ont evigt kämpade mot varandra och endast Gud till sist kunde ge förlåtelse och försoning (rättfärdiggörelsen genom tro och nåd hos Martin Luther).
Intressant är att judarna och Israel i denna lutherska propaganda använ- des som avskräckande exempel; här fanns en klar antisemitism som inte hel- ler Luther var främmande för (Guds folk, judarna, hade syndat och de hade senare aldrig erkänt Kristus och kristendomen).
År 1655 startade Karl X Gustav och riksrådet ett anfallskrig mot Polen efter långa övertalningar av riksdagen, som motvilligt gav medel till kriget. Kungen stod i detta läge vid ett vägskäl, där han antingen måste avtacka den stora armén, som ständigt krävde stora pengar, eller använda den för att fort- sätta att bygga det svenska östersjöimperiet. Han valde det senare och inrik- tade sig på det katolska Polen där Vasaätten satt på tronen och fortfarande gjorde anspråk på Sveriges krona (Sigismund och efterföljarna).
Tretton av sjutton rådsherrar i riksrådet röstade för att ställa krav på Polen (kompensation för rustningar, anklagelser för brott mot pakter m m) och att påbörja egna värvningar, vilket uppenbart skulle leda till ett krig. En expan- sion på Polens bekostnad längs ”sjökanten” var lockande. Vid riksdagen 1655 genomfördes en begränsad reduktion – fjärdepartsräfsten – som gav kronan nya medel för rustningarna och förbättrade statsbudgeten. Karl X Gustav och Erik Oxenstierna talade i riksrådet nu mycket om att förbättra rikets säkerhet och att det fanns en svår hotbild mot riket (även Danmark, Ryssland, kejsa- ren). Den i grunden fredlige Magnus Gabriel De la Gardie rycktes med av stämningen och sade i riksrådet att det var illa att börja krig, men ansåg att det ändå var bäst att rusta eftersom freden inte kunde uppnås utan vapen, ett praktfullt exempel på cirkelresonemang.
Så sattes det svenska ”preventivkriget” mot Polen igång 1655 som snart blev ett misslyckande, påminnande om USA:s i Irak. Först hade man stora militära framgångar på slagfältet men efterhand fastnade man i en omöjlig ockupation, som inte kunde hanteras.
I stället förklarade Danmark krig mot Sverige 1657 vilket gav Karl X Gustav ett gyllene tillfälle att lämna Polens affärer och angripa Danmark, med stora framgångar som följd. Fästningen Fredriksodde intogs och följdes av det osannolika tåget över Bält och freden i Roskilde1658 med stora svenska landvinster i Skåneprovinserna och Bohuslän. Enligt fredstraktaten berodde kriget på en rad missförstånd (!) och båda sidor lovade att aldrig mer hänvisa till gamla oförrätter och att bränna sina propagandalaster, vilket Forssberg noterar visar vilken vikt propagandan tillmättes i samtiden (s 129).
Både 1655 och 1658 var den svenska propagandans huvudargument att det inte rörde sig om anfallskrig utan preventivkrig inför en mycket svår hot- bild mot riket. Polen och Danmark var ute efter att skada Sverige och bakom dem lurade andra makter. Kriget ansågs därför vara rättfärdigt och man hän- visade även till att riket hade sökt lösa konflikterna genom förhandlingar, men detta hade misslyckats (hela skalan av konflikthantering skulle vi säga idag – den elake fienden var 1655 och 1658 dock inte mottaglig för förhandlingar, utan tvingade riket till krig).
Genom provins- och ständermöten och genom landshövdingarna lyckades statsmakten få med sig stånden, och då särskilt allmogen, på extra skatter för de nya krigen. Även om det knorrades på sina håll hade statsmakten till sist framgångar i detta värv. Att man överhuvudtaget satsade stora resurser på att övertala allmogen om behovet av krigsansträngningarna är kanske det mest
intressanta inslaget i propagandan. Sverige framstår här som ett mycket ovan- ligt land. Bönderna drabbades hårdast av utskrivningarna av soldater även om det också fanns en hel del värvade trupper i den svenska armén.
I kyrkan nyttjades psalmer som ”Vår Gud är oss en väldig borg”(Luther) och ”Förfäras ej du lilla hop” (Gustav II Adolf) med sina delvis krigiska ordval. Genom tacksägelsetexter fick folket information om de svenska framgångarna i krigen och frederna, medan motgångar vanligen doldes. Guds kärlek var stor till fäderneslandet, var ett vanligt tema i dessa texter.
Statsmakten var dock inte alltid effektiv i att hindra spridandet av dåliga nyheter från kriget. Man utgav därför s k ”sannfärdiga relationer”, exempelvis efter den misslyckades stormningen av Köpenhamn 1659. Här talades det försiktigt om att ”Vi tackar Gud för att skadan är icke alltför stor”, vilket måste ha fått den tänkande åhöraren att dra sina egna slutsatser.
Under det skånska kriget 1675-79 hade Sverige i början stora motgångar i kriget. Detta krig kunde lättare presenteras som ett försvarskrig, där riket angreps av en rad makter med Danmark i spetsen. Helt gick det naturligtvis inte att dölja de stora svenska motgångarna 1675-76. Vid västgränsen oroade man sig över att ”baggarna” (norrmännen) var inne på svenska områden och i Dalarna bedrevs 1677 en omfattande statspropaganda, som Forssberg sär- skilt har undersökt. Hon kan här visa att befolkningen fick en fylligare och större information än 1659, då krigsskådeplatsen nu låg nära vid västgränsen. Överheten lyckades dock inte alltid övertyga dalkarlarna om vikten av att föra krig med sina grannar norrmännen, och man avstod därför ibland från att ta konflikter om knektutskrivningar. Vanligen fick dock överheten till sist som den ville. I Dalarna 1677 var även tacksägelsedagar och böndagar bättre organiserade, vilket gav en bättre effekt hos befolkningen. Till sist hade stats- makten och överheten lärt sig konsten att ”hålla folket på gott humör” även när krigen ledde till motgångar, och det skedde genom en blandning av infor- mation och propaganda. Här var det viktigt att utveckla tydliga argument för att med övertalning söka få med befolkningen i rikets krigsansträngningar.
Forssberg visar att den svenska krigspropagandan var effektiv i att mobili- sera befolkning och resurser vid krigen 1655-60 och 1675-80. Retoriskt kläd- des den mycket kostsamma stormaktspolitiken till försvarskrig mot hotande fiender. De svenska fogdarna och landshövdingarna och kyrkan med sina präster spelade en stor, kanske avgörande roll för att få befolkningen med på krigsansträngningarna. Den svenska ”präst- och ämbetsmannastaten” var redan nu en effektiv apparat för information, propaganda och mobilisering av
resurser. Genom denna regionala och lokala förankring kunde statsmaktens imperiepolitik få ett långsiktigt stöd, dock alltid inom bestämda gränser, som överheten uppenbart var lyhörd för. Man inte fick reta befolkningen och opi- nionsförmedlarna mellan regering och folk. Det var en viktig gräns som inte fick överträdas.
Forssberg visar genom europeiska jämförelser att i Nederländerna, Frankrike och England trycktes många fler pamfletter och tidningar än i Sverige vid denna tid. Propagandan spreds över hela Europa men endast i Sverige fanns det en kungamakt och regering och som direkt kunde kommunicera med allmogen både genom en ständerförsamling (riksdagen) och genom kyrkan. I det tidigmoderna Europa var Sverige på detta område ett avancerat land, sam- tidigt som statsmakten hade ett klart monopol på nyheter och information.
En intressant forskningsuppgift är därför, slår Forssberg fast, att studera informationssystemen i ett europeiskt perspektiv och se hur det svenska syste- met förhöll sig till andra staters. Hur villig var man att informera sina under- såtar och hur skilde sig budskapen åt mellan länderna?
Anna Maria Forssbergs avhandling är välskriven, med en klar disposition, problematiserande och med en systematisk genomgång av ett stort källma- terial. Det är en imponerande prestation. Hon sätter in sin undersökning i ett europeiskt forskningsläge och utvinner nya, intressanta forskningsresultat. Hon visar övertygande vilken roll krigspropagandan, på främst religiös grund, hade i den stora statsbildningsprocessen för det svenska riket 1655-80.
”Gud med Oss” var de svenska arméernas fältrop i Europa vid denna tid – även här hade statspropagandan således nått sitt mål.
Kent Zetterberg