Lars Gahrn, Biskop Kol och slaget vid Herrevadsbro;
Lars Gahrn, Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad,
Undersökningar utgivna av Kolbäcks hembygdsförening 2006 resp 2004, (Beställes via epost kolbacksbygden.se)
Dagens stora intresse för medeltiden har lett till ett uppsving för en stor popu- lärlitteratur av mycket skiftande innehåll och kvalitet. Enligt uppgift är det idag främst andra världskriget och medeltiden som säljer inom militärhistoria, vilket säger mycket.
Om svenska medeltida slag kan man tvista länge, då källorna ofta inte är helt entydiga. Detta ger i sin tur utrymme för en hel del mytbildningar, djärva spekulationer och fria fantasier. Först vid en grundlig och systematisk käll- kritisk analys av det bevarade underlaget kan säkrare tolkningar göras, även om dessa inte heller alltid kan bli helt säkra. I det stora mediebruset göre sig källkritiska forskare dock sällan besvär – här gäller det i stället att måla med breda penslar och effektfulla färger. Till saken.
Det pågår i landet sedan några år en regional och lokal strid om det viktiga slaget vid Herrevadsbro 1251, som en skola vill förlägga till Västergötland, en annan till Västmanland. (Se även Herrevadsbro år 1251: Birger Jarls
seger över upprorsmän och tysk legohär – vid Herrevad/Västmanland eller Häradsvad/Västergötland?: en kritisk granskning av två alternativa platser, Skara:
Polemiken är livfull och intressant, inte minst metodiskt, där en profes- sionell historiker står mot amatörforskare.
I min hand har fallit två källkritiskt gedigna hembygdsskrifter om slaget vid Herrevadsbro 1251. Dessa blir aldrig några bästsäljare och får stor sprid- ning, men de är resultatet av en grundlig genomgång och diskussion av käl- lorna till och kring slaget. Båda är skrivna av göteborgshistorikern, medeltids- specialisten Lars Gahrn, som en gång skrev en uppmärksammad avhandling om Svea rikes uppkomst och historia. (Se även dennes bok ”Bland svear och
götar” och summeringen Meningsutbytet kring det svenska rikets uppkomst i
HFL 1992/93).
Gahrn har dristat sig att gå i kamp med en rad ivriga amatörforskare. som driver sina egna tolkningar om slaget vid Herrevadsbro 1251 och vill förlägga det till Västergötland. Hans källgenomgång är omfattande och grundlig och efter läsningen är jag övertygad om att han har rätt när det gäller slagets loka- lisering.
Vid Herrevadsbro stred Birger Jarl år 1251 mot sina fiender folkungarna. Han segrade och lät avrätta ledarna och satte därmed punkt för en del av den svenska historien, som nu går över i en ny fas. Slaget är alltså viktigt i Sveriges utveckling. Men var ägde slaget rum? Var det i Kolbäcks socken i Västmanland- eller var det i Häradsvad i Västergötland ?
Populärt har jarlen och folkungarna förknippats med varandra, men i själ- va verket var de så kallade äkta folkungarna fiender till Birger Jarl. Även här finns det populära myter, som är seglivade. Amatörforskare i Västergötland har i denna medeltidsromantikens dagar – kryddad av Jan Guillous Arnböcker – sedan velat förlägga detta slag till Västergötland, vilket sannolikt beror på en missuppfattning, förstärkt av ett gammalt historiemonument vid Häradsvad. I Jan Guillous roman “Arvet efter Arn” (2001) sprids sedan på nytt uppgiften om slaget vid Häradsvad i Västergötland, vilket förstärker uppgiften i allmän- hetens ögon.
Gahrn konstaterar i sin skrift kort att ”Guillou inte är någon historiker, och antalet fel i hans romaner är förfärande stort.” (s 127). Till detta kan man dock invända att romaner knappast behöver vara historiskt korrekta – den litterära kvaliteten rör vanligen helt andra ting.
Lars Gahrn klargör övertygande, enligt min mening, felplaceringen av sla- get i skriften Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad, som 2004 utgavs av Kolbäcks hembygdsförening i Västmanland. Men västgötarna ger sig
inte och håller ännu igång polemiken, om än med ett något vacklande försvar, som nu främst gäller topografiska landmärken.
Nu har Gahrn återkommit och systematiskt gått igenom en rad dokument om den berömde biskop Kol och en intressant minnestavla i Kolbäcks kyrka. Striden och forskningen fortsätter, konstaterar Gahrn med ett elegant florett- stick i sitt förord.
Den nya skriften ger ytterligare stöd och indicier för tolkningen att slaget verkligen stod i Västmanland. Året efter finner vi sedan den första skriftliga uppgiften om Stockholm, då Birger Jarl utfärdar ett brev här 1252. (Ett ytter- ligare indicium för Västmanlandtolkningen, om än svagt, d v s jarlen säkrade sin maktbas här).
Jag uppmanar den idoge läsaren att själv läsa de tre skrifterna och bilda sig en uppfattning.
Gahrn har gjort en prestation genom sina två grundliga och på mig över- tygande skrifter, men samtidigt måste jag uttala en viss beundran för västgö- tarnas käcka stridslust för hembygden. Och vad hjälper till sist övertygande analyser i hembygdskrifter med ringa upplaga? Det är mången fackhistorikers öde att endast läsas av ett fåtal och dö sotdöden ute hos den breda allmänhe- ten. Kvar står de uppfattningar som sprids och kolporteras ut i massupplaga – och här kommer Jan Guillous bok att ha den största genomslagskraften lik- som hans TV-serie om riddaren Arn. (Arn är en pendang till Sherlock Holmes, välbekant men aldrig existerande..)
Har Guillou i sin bok bestämt sig för att slaget 1251 stod i Västergötland så slår det igenom i offentligheten.
Men, för att tala med Esaias Tegnér, det rätta är evigt, det kan ej rubbas. Sanningen finns inte hos Arn utan hos Gahrn ; det är min enkla slutsats i denna fråga.
Till sist: tack för en uppfriskande polemik som har förts med hetta men med blanka vapen.