UNDER ÅR 2006
Lars Ericson Wolke
Under år 2006 har den 68 år unga svenska militärhistoriska kommissionen haft sina två sedvanliga möten, ett årsmöte i mars och ett höstmöte i okto- ber.
Under marsmötet höll, efter sedvanliga årsmötesförhandlingar, ledamoten Björn Gäfvert ett föredrag om svenska kartor över Gibraltar i Krigsarkivet. Som 1:e arkivarie och chef för Krigsarkivets kartsamlingar har han länge sysselsatt sig med det utländska kartmaterialet i det svenska försvarets ägo. Inte minst under 1700-talet var insamlingsarbetet intensivt och den utdragna kampen om den strategiskt viktiga Gibraltarklippan, som 1714 tillfallit Storbritannien, var ett återkommande tema i europeisk militärpolitik under detta århundrade. Föredraget hölls ursprungligen som ett av två svenska bidrag vid den 31:a internationella militärhistoriska konferensen i Madrid.
På höstmötet i oktober delades Nina och Erik Tilas pris för militärhisto- risk gagnelig gärning ut. Priset finansieras av Nina och Erik Tilas fond samt Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB) och har under åren tilldelats olika personer som på ett eller annat sätt bedrivit verksamhet som enligt priskom- mittén varit till gagn för utvecklingen av militärhistorien i vid bemärkelse i
Sverige. I år tillföll priset Fil.dr. Magnus Perlestam vid Mitthögskolan för hans verksamhet med distansundervisning i militärhistoria. Till höstterminen 2006 hade över 600 studenter anmält sig till någon av de militärhistoriska kurser som erbjuds. Efter prisutdelningen informerade Magnus Perlestam höstmötet om kursernas innehåll och upplägg. Ännu är det för tidigt att utvärdera denna nya typ av undervisning i alla avseenden (till exempel vad gäller genomström- ning), men den svarar uppenbarligen mot ett stort sug efter militärhistorisk undervisning på akademisk nivå.
Därefter höll ordföranden Lars Ericson Wolke ett kortare föredrag i vilket han berättade om sitt pågående forskningsprojekt Bodelning mellan bröder.
Uppdelningen av den svensk-finska krigsmakten efter freden 1809. Tyngdpunkten
i hans undersökning ligger på ett studium av de drygt 1 000 finländska militä- rer – befäl och meniga, i armén och arméns flotta – som efter fredsslutet valde att stanna kvar i svensk militär tjänst när deras egen hembygd hamnade under den ryske tsarens domvärjo och deras förband upplöstes. Den rent organisa- toriska avvecklingen av de finska förbanden inom armén och arméns flotta skedde stegvis fram till år 1811, då Finska artilleriregementet upplöstes som det sista kvarvarande finska förbandet från tiden före 1809. Därefter fanns delar av den finska personalen samlad i två gränsbataljoner, senare minskade till två gränskompanier. Efter några år upplöstes också dessa. Huvuddelen av den före detta finländska militären spreds ut på ett stort antal svenska rege- menten, men några viktiga tyngdpunkter kan skönjas. De finska artilleristerna fördelades på Göta artilleriregemente i Göteborg och Varberg samt Wendes artilleriregemente i Kristianstad. Här hölls de relativt samlade och försågs även tidvis med finsktalande präst. Vid uppsättningen av de två nya infanterirege- mentena i Skåne år 1811, nämligen de Norra och Södra skånska regemen- tena, fylldes de nya officerskårerna med en majoritet av före detta finländska officerare. Flera exempel kan ges. Så ersattes Västmanlands regementes i kri- get 1808-09 till stor del förlorade musikkår med finländska militärmusiker. Sammantaget visar undersökningen att avvecklingen av den finländska delen av den gemensamma krigsmakten inte var så enkel att den kunde ske direkt med ett penndrag på fredsfördraget i Fredrikshamn. I många år efteråt pågick avvecklingsprocessen både på organisatorisk och på individnivå. Först mot slutet av 1810-talet kan den sägas vara helt avslutad. Då tjänstgjorde fortfa- rande flera hundra förde detta finländska militärer i den svenska krigsmakten. Några av dem skulle lämna leden först flera decennier senare, mot slutet av
1840-talet, då de sista finländska veteranerna i Invalidkåren på Ulriksdal gick ur tiden, 40 år efter skilsmässan mellan Sverige och Finland.
Den årliga militärhistoriska konferensen under den internationella militärhis- toriska kommissionens (CIHM) överinseende organiserades i augusti 2006 av den tyska kommissionen och gick av stapeln i Potsdam, bokstavligt talat vägg i vägg med Militärgeschichtlisches Forschungsamt (MGFA). Temat för konfe- rensen var ”Nationalstaat, Nationalismus und Militär”. Inget svenskt föredrag hölls men Björn Gäfvert berättade om det svenska Krigsarkivets kartsamlingar inför den särskilda militärarkivgruppen inom CIHM, ett möte vid vilket även krigsarkivarie Ulf Söderberg deltog. Lars Ericson Wolke deltog i mötet med CIHM:s styrelse och ledde även en session under det vetenskapliga program- met. Kongressen innehöll förutom den sedvanliga blandningen av föredrag av blandad kvalitet även ett seminarium där MGFA presenterade sin litteratur- utgivning. Intressanta genomgångar gjordes även av forskning och litteratur- produktion inom den amerikanska marinens historiska institut. Det typen av presentationer utgör oftast konferensernas vetenskapliga höjdpunkter.
Nästa år ska den sydafrikanska kommissionen arrangera en konferens i Kapstaden och år 2008 kommer det italienska kommissionen att stå som värd för en konferens i Trieste.
Recensioner
Avundsvärd norsk försvarshistoria
Norsk forsvarshistorie, Eide forlag, Bergen (redaktionell ledning, Olav
Riste, Rolf Tamnes, Finn Molvig & Gullow Gjerseth; bildredaktör, Odd G Engdahl).
1 Geir Atle Ersland & Terje H. Holm, 900-1814: Krigsmakt og konge-
makt, 2000, 308 s.
2 Roald Berg, 1814-1905: Profesjon, Union, Nasjon 2001, 313 s. 3 Rolf Hobson och Tom Kristiansen, 1905-1940: Total krig, nøytralitet
og politisk splittelse, 2001, 330 s.
4 Kjetil Skogrand, 1940-1970: Alliert i krig og fred, 2004, 377 s. 5 Jacob Børresen, Gullow Gjeseth & Rolf Tamnes, 1970-2000:
Allianseforsvar i forendring, 2004, 385 s.
Det överdådiga norska firandet av unionsupplösningens hundraårsminne 2005 blev en påminnelse om vilken roll historien ännu spelar i Norge för byggandet av den nationella identiteten. Under senare år har bokmarknaden i Norge begåvats med inte mindre två storslagna samlingsverk i flera delar ägnade den norska historien, författade av forskare och specialister (utgivna av Aschehoug och Sammlaget). Som jämförelse kan nämnas att den senaste svenska motsvarigheten var Den svenska historien som såg dagens ljus i slutet av 1960-talet och ännu salufördes i lätt reviderat nytryck i början av 1990-
talet (verkets huvudtext gick emellertid fortfarande tillbaka på Sten Carlssons och Jerker Roséns universitetslärobok i två band från 1961). Ytterligare ett exempel på storslagna bokverk under senare år är den med stöd av norska Utenrikksdepartementet på 1990-talet utgivna Norsk utenrikkspolitiks historie i fem band. Den närmaste svenska motsvarigheten, Den svenska utrikespoliti-
kens historia, såg dagens ljus på 1950-talet.
Med stöd av Forsvarsdepartementet har nu en motsvarande historik över den norska försvarsmakten utgivits – Norsk forsvarshistorie i fem band, från 900 till 2000. Utgivningen pågick under 2000-talets första fyra år. Det är inte bara pengar som det norska försvarsdepartementet biträtt författarna med, utan dessutom access till alla arkiv intill vår egen tid. Den, som i ett antal år försökt intressera det svenska försvarsdepartementet för satsningar på historisk forskning, står stum av häpnad och avund.
Verkets ambition har varit att placera in det norska försvaret i ett brett, samhälleligt och internationellt sammanhang. Varje författare har haft till uppgift att under sin period förhålla sig till frågor som rör Norges plats i det internationella systemet, försvarets roll som maktinstrument, dess organisa- tion och uppbyggnad under inflytande av geografiska, demografiska, ekono- miska och teknologiska förhållanden, den militära sektorns roll i det natio- nella identitetsbygget och möjliga nationella särdrag i den norska utvecklingen under olika perioder.
I del I har medeltidshistorikern Geir Atle Ersland skildrat utvecklingen fram till nordiska sjuårskrigets slut 1570 (”Kongshird och leidangsbonde”), och Terje H. Holm från Forsvarsmuseet i Oslo de följande århundradena fram till 1814 när Norge var en del av den danska Oldenburgmonarkin (”Krig, provins og helstat”).
I del II beskriver Roald Berg, även författare till del 2 i Norsk utenrikkspo-
litiks historie (”Norge på egen hand, 1905-1920”) och numera professor vid
universitetet i Stavanger, unionstiden med Sverige.
I del III skildrar medarbetarna vid Institutt för forsvarsstudier i Oslo, Rolf Hobson och Tom Kristiansen, utvecklingen under första världskriget och mel- lankrigstiden samt fälttåget 1940.
Del IV, behandlar Kjetil Skogrand Norges roll i västmaktsalliansen under andra världskriget och det kalla krigets första decennier. Med ett mindre till- lägg presenterades studien senare som författares doktorsavhandling.
I del V, slutligen, skildrar förre marinstabschefen flaggkommendör Jacob Børresen, förre direktören för norska försvarshögskolan generalmajor Gullow
Gjerseth och direktören för Instittut for forsvarsstudier professor Rolf Tamnes kalla krigets avslutning samt övergången till ett internationaliserat insatsför- svar efter 1990.
Utrymmet tillåter inte att inom ramen för MHT:s recensionsavdelning ägna Norsk forsvarshistories olika delar den uppmärksamhet de förtjänar. Allmänt kan dock sägas att författarna väl förenar pedagogiska ambitioner med en hög vetenskaplig nivå och strävan att sätta in den norska militär- historien i en internationell och samhällelig kontext. Volymerna är slösande rikt illustrerade med bilder och kartor. Den norska historieskrivningen är att gratulera. När kommer motsvarande svenska bokverk?
Gunnar Åselius