Mats Hemström, Marschen mot makten. Västra arméns revolt och väg till Stockholm 1809, Studia Historica Upsaliensa 219, Uppsala Universitet 2005, 277 s.
Statskuppen den 13 mars 1809 satte punkt för det kungliga enväldet i Sverige och är en avgörande händelse i landets politiska historia. Men hur gick den egentligen till? Arresteringen av Gustav IV Adolf – som genomfördes av general Carl Johan Adlercreutz och sex gardesofficerare på Stockholms slott – är i det här sammanhanget inte det intressanta. Initiativet till revolten kom från Västra armén, som försvarade gränsen mot Norge och ur vilken förband under befäl av överstelöjtnant Georg Adlersparre hade satt sig i rörelse mot Stockholm från Karlstad redan den 7 mars. Arresteringen av kungen var sna- rast ett sätt för Adlercreutz att förekomma de upproriska innan de hunnit nå huvudstaden. Först den 22 mars, nio dagar efter att Gustav IV Adolf fängslats, höll Västra armén sitt intåg i Stockholm. Där dröjde de sig sedan kvar ända till den 18 juli.
Hur hade Adlersparre fått med sig officerare och soldater? Hur motiverade upprorsmännen sitt agerande för sig själva och omvärlden och hur kunde en stor armé rent praktiskt föras tvärs genom landet utan förberedelser? Detta är några av de frågor historikern Mats Hemström försöker besvara i sin doktors- avhandling Marschen mot makten, som försvarades vid Uppsala universitet i december 2005.
Eftersom året 1809 har den betydelse det har i svensk historia, rör sig Hemström terräng som är väl upptrampad av tidigare forskare. Om man väljer att betrakta statskuppen som en social rörelse och tar fotfäste i nutida teorier om kollektivt handlande går det ändå att utvinna ny kunskap om händelserna 1809. Det är statskuppen som process och politisk manifestation som intres- serar författaren. Hur formerades och spreds konsensus inom militära kretsar om att en regimförändring var nödvändig? Hur mobiliserades till handling, och hur demobiliserades därefter upprorsrörelsen? För att kunna utreda detta studerar Hemström kuppens organisatoriska förutsättningar, upprorsmän- nens identitetsföreställningar och hur de kommunicerade dessa internt och till omvärlden.
Det senaste större bidraget till forskningen före Hemström var Uppsalaprofessorn Sten Carlssons (1917-1989) doktorsavhandling Gustav IV
Adolfs fall år 1944. Som djupare missnöjesorsak lyfte Carlsson fram kung-
ens utrikespolitik, som hade fört Sverige in i ett trefrontskrig med Frankrike, Ryssland och Danmark-Norge. Även om officerarnas missnöje med monar- ken hade uppstått redan under det misslyckade fälttåget mot fransmännen i Pommern 1805-1807, tog det formen av konkreta kupplaner först på hösten 1808. Det som fick bägaren att rinna över var enligt Carlsson att kungen efter en misslyckad landstigningsoperation i Finland berövat rikets gardesregemen- ten deras rangstatus.
Hemström vill dock tona ned gardesregementenas degradering som tän- dande gnista. Det manifest som upprorsmännen utfärdade nämnde inte hän- delsen, vilket hade varit naturligt om ilskan över gardesdegraderingen varit det som samlade officerskåren. Ett sådant upprop har alltid en mobiliserande funktion, menar Hemström.
Redan i slutet av 1808 fanns konsensus inom vissa officers- och ämbets- mannakretsar i Stockholm om att kungen borde avsättas. Det var emellertid endast vid Västra armén vid norska gränsen, som man lyckades sprida denna konsensus vidare. Att soldater och officerare var samlade på grund av kriget var en första förutsättning. Dessutom hade en tillfällig vapenvila ingåtts med norrmännen på nyåret 1809, varför det fanns tid att diskutera politik och inhämta information om stämningsläget vid andra förband. Överadjutanten vid Västra arméns högra flygel (Värmlandsfördelningen), överstelöjtnant Georg Adlersparre, blev snart en centralgestalt. Senare hävdade han att det var anonyma brev som uppmanat honom att delta i en resning mot kungen. Ett av breven återgav ett rykte om att Napoleon vid sitt möte med tsaren i Erfurt i oktober 1808 diskuterat en delning av Sverige mellan Ryssland och Danmark – i höjd med Motala ström. Det var detta hot som fått Adlersparre att ställa sig i spetsen för sammansvärjningen.
Adlersparre begärde tjänstledigt och ägnade sedan januari åt att tillsam- mans med andra officerare vid Västra armén resa runt till kolleger i mellersta Sverige för att undersöka deras inställning. Ett problem för en historiker är att statskupper under planeringsstadiet – av lätt insedda skäl – knappast avsät- ter något skriftligt källmaterial. Vi vet dock att utkastet till Västra arméns upprorsmanifest förelåg redan i början av januari, och det är rimligt att tänka sig att det var denna text som de invigda fick ta ställning till. Texten inne- höll ingen kritik mot kungens person. Gustav IV Adolf nämndes inte alls. Istället beskrev sig upprorsmännen som krigsmän, som gripit till vapen och nalkades huvudstaden för att återge fred ”åt vårt olyckliga, styckade, döende
Fädernesland” och trygga riksdagens möjligheter att sammanträda i detta syfte. Visserligen skulle försvaret av en av rikets gränser en kort tid försvagas genom deras avtåg, men om norrmännen skulle utnyttja detta skulle upprors- männen hastigt återvända och tillfoga den trolöse grannen blodiga förluster. I proklamationen kommunicerades upprorsrörelsens identitet som ”nationens räddare”, vilket ju inte är ovanligt vid militärkupper.
Kuppmännen fick snart klart för sig att inga förband längs marschvägen avsåg ingripa till regimens försvar. När det blev tid för avmarsch tillfrågades personalen vid Värmlandsfördelningen om den ville vara med om att rädda fosterlandet. Ingen tvingades. Några officerare som inte ville bryta sin tro- hetsed mot monarken fick stanna hemma. För manskapet vågade man dock inte berätta att det handlade om att avsätta kungen. Det framgick ju inte heller av proklamationen. Istället delades löneförskott och extra tobak och brännvin ut. De allra högsta befattningshavarna längs marschvägen – över- star och landshövdingar– blev tillfälligt arresterade, men på det hela taget gick alltsammans ovanligt fredligt till. Sammanlagt var det bortåt 2 000 man som lämnade bivackerna kring Karlstad, och i Örebro och Västerås anslöt sig ytterligare 1 500 man.
För att transportera trupper inom riket skulle enligt 1791 års tågordning länsstyrelserna organisera bönderna, så att de med jämna mellanrum väntade längs marschrutten med skjuts och hästar. Livsmedel och foder skulle stäl- las till förfogande på anvisade rastställen och bönderna få betalt, antingen av kronofogden i efterhand eller direkt av officerarna med kontanter som de rekvirerat hos kronofogden. Detta innebar att marschen till Stockholm också krävde samarbete med de civila myndigheterna och med allmogen. Det förekom i några fall att lokala ämbetsmän fick hotas med våld för att lämna ut kontanter men samarbete var den dominerade attityden, trots att lands- hövdingarnas underskrifter saknades och rekvisitionerna därför var olagliga. Också bönderna stödde marschen, och skjutsade i flera fall soldaterna längre sträckor och i högre tempo än vad som var stadgat.
Rykten om Västra arméns uppror nådde kungen den 9 mars, men det dröjde till den 12 mars innan han fick bekräftelse. Cheferna för Västra och Södra arméerna befalldes att ingripa, men valde att sjukskriva sig, liksom generaladjutanten af Tibell (nog har uppfattningen att det moderna Sverige föddes 1809 visst fog för sig!). Att Gustav IV Adolf arresterades följande dag blev en missräkning för Adlersparre, liksom att den nya regimen omgående kallade till riksdag. Därmed hade marschen förlorat sitt berättigande. Den
tillförordnade regenten hertig Karl uppmanade Adlersparre att komma till Stockholm med en mindre del av armén, men då omdefinierade upprorsrö- relsen orsakerna till sin mobilisering. Samma polis och samma riksråd satt kvar som under den avsatte kungen, påpekades det, och man hade anledning att frukta repressalier om man inte fortsatte att uppträda samlat. Intåget längs Drottninggatan hölls ändå med fanor och klingande spel för att kommunicera status som segrare, och under högtidliga former tog officerarna av sig de vita armbindlar som sedan statskuppen 1772 markerat svenska officerares trohet mot den gustavianska regimen.
Under vistelsen i Stockholm kom Västra armén att delta i garnisonstjäns- ten med de andra förbanden i huvudstaden, och överösas med utmärkelser och befordringar. Adlersparre, som blev överste och statsråd, vägrade att likt andra förbandschefer i Stockholm ställa sig under befäl av Adlercreutz, som var generaladjutant, utan tog endast order av hertig Karl. Spänningen mellan de två revolutionshjältarna Adlercreutz och Adlersparre växte och Adlersparre ville inte att Västra arméns officerare umgicks med officerare från andra förband. Nu avtog upprorsledarens popularitet bland de egna Sedan riksdagen samlats i maj blev det dessutom allt svårare att motivera truppernas närvaro i huvud- staden. Flera av officerarna deltog i Riddarhusets överläggningar, och det blev då också uppenbart att upprorsrörelsen inte längre representerade någon enad politisk uppfattning. När Västra armén på order av Karl XIII till sist lämnade Stockholm i juli, var upprorsrörelsen därför i praktiken redan demobiliserad.
Genom att de teorier Hemström använt fokuserar på kollektivt handlande, är det möjligt att den karismatiske ledarens betydelse för ett lyckat uppror kommit i skymundan i undersökningen. Adlersparre hade lämnat sin officers- tjänst efter Norrköpings riksdag år 1800 i opposition mot kungen, länge levt som privatlärd och återinträtt i armén först efter krigsutbrottet 1808. Han var i realiteten en outsider inom officerskåren, hade ingen karriär att riskera men däremot sitt anseende för integritet, och vågade därför ställa sig i spetsen. Han var också allt för udda och oslipad för att få någon politisk roll efter kuppen. En möjlig tolkning är att det som inledde rörelsens demobilisering var den avtagande respekten för Adlersparre under vistelsen i Stockholm.
Dessa synpunkter förändrar inte bilden av Hemströms avhandling som en gedigen forskningsprestation om en central händelse i svensk politisk historia. Trots en omfattande existerande litteratur på området, har författaren ändå lyckats fördjupa våra kunskaper.