Att barnböcker och högläsning är en källa till utveckling och kunskap verkar alla pedagoger i vår undersökning vara överrens om, men ett framträdande syfte med deras högläsningsstunder verkar trots det vara att varva ner.
Astrid: ”… så sätter vi oss och läser någon stund för att få ner tempot lite …”
Syftet med att läsa högt ur barnböcker kan vara olika beroende på i vilken situation och i vilket sammanhang som de läses i. Att använda sig av högläsning i samband med en stunds vila eller för underhållning kan i förskolverksamheten någon gång vara syftet, men genom att ensidigt låta högläsningen syfta till och vara en övergång mellan olika aktiviteter riskerar barnen att endast bli passiva mottagare (Socialstyrelsen, 1990:111). Att barnboken kan användas med annat syfte än att varva ner fick vi under våra verksamhetsobservationer, på avdelningen Solen, vid ett tillfälle skåda. Högläsningen av en barnbok användes nämligen då som en del av ett tema där ett specifikt innehåll togs upp, vilket är ett av de många sätt som Pramling, Asplund Carlsson och Klerfelt (1993:14) omtalar gällande hur barnböcker kan användas i pedagogiska sammanhang. Vid detta tillfälle, på avdelningen Solen, var syftet att barnen skulle lära känna bondgårdsdjuren och deras läte. Avdelningens barn satt samlade i en ring på golvet och pedagogen läste högt ur en bok. Vid varje djur stannade pedagogen upp för att låta barnen fylla i djurens läte samtidigt som bilden visades. Några barn fyllde i lätet direkt medan några barn satt tysta. När boken var färdigläst lade pedagogen undan boken och samlingen fortsatte. Något efterföljande samtal kring bokens innehåll genomfördes inte. Enligt Pramling, Asplund Carlsson och Klerfelt (1993:96) krävs det mycket mer än att läsa upp en barnbok för att barn ska förstå ett budskap vilket är viktigt att pedagoger som arbetar med förskolebarn är medvetna om.
4.4 Läsmiljö
Barnböckerna på avdelningen Solen var uppdelade efter biblioteksböcker och förskolans egna böcker. Biblioteksböckerna fanns i det största lekrummet och var placerade på en väggfast bokhylla där de sattes med titelsidan fram. De böcker som
38
Solen, eller förskolan gemensamt, hade köpt in var placerade högt uppe i ytterligare en bokhylla. På avdelningen Månen var böckerna placerade på liknande sätt som på Solen. Det fanns även här en väggfast bokhylla men på Månen var den placerad ovanför en soffa i matrummet. Därtill hade pedagogerna även på Månen en bokhylla med barnböcker som barnen fick be om.
Gunnel: ”Barnböcker finns i hyllan så att man själv kan gå och ta. Sen har vi ju andra böcker som står högt upp och som vi kanske tar ner när vi tycker att det är något som vi tycker är lämpligt att läsa för barnen.”
Margit: ”Vi har köpt in jättemycket böcker till vår avdelning så att barnen får lov att använda dem … Vi byter ut efterhand, så vi har lite fler inne i det andra rummet … så blir de nya …”
Våra slutsatser utifrån pedagogernas yttrande är att barnen måste be en pedagog om en bok då vissa böcker är placerade utom barnens räckvidd. Vi tolkar det som att böckerna inte är fritt tillgängliga för barnen. På många förskolor förvaras barnböckerna så att barnen inte kan komma åt dem själva. Många pedagoger låter den materiella hänsynen gå före barnens möjligheter att själva ta del av en bok. (Pramling, Asplund Carlsson & Klerfelt 1993:32). Pedagogerna på Solen berättar också i sina intervjuer att vissa böcker endast tas fram vid speciella tillfällen. Vi tolkar detta som att barnböckerna endast får användas när pedagogerna anser det vara lämpligt. Chambers (1995:30–33) menar att barnböcker måste vara synliga och tillgängliga för barn. Utifrån Margits uttalande byter de på avdelningen Månen ut barnböckerna som står i den väggfasta bokhyllan vilket medför, enligt Margit, att böckerna blir som nya för barnen.
Gunnel: ”Ni vet om att ni ska vara rädda om böckerna …”
Astrid: ”Och att man är rädd om dem, det är ju en grej som man ska vara rädd om. Och att den har man vid speciella tillfällen, det är inte något man bara slänger omkring sig och där tror jag att vi har en viktig uppgift och lära dem det här.”
Genomgående är pedagogerna på avdelningen Solen noga med att berätta för barnen att de ska vara rädda om böckerna. Eftersom det endast är biblioteksböckerna som står i barnens höjd kan vi dra slutsatserna om att pedagogerna verkar dock endast vara rädda om vissa böcker och det är de böckerna som är förskolans egna.
39
Astrid: ”Jag skulle vilja läsa mer för dem, det skulle jag. Och att där var någon plats där man kunde sitta och det är ju där det rummet vi håller på med … just precis och att det ska bli inbjudande att man kan gå in där och sätta sig och lyssna och bara några stycken åt gången ...”
Gunnel: ”Alltså det är ju så att det rummet där vi har datorn där är ju tomt på väggarna. Alltså just denna terminen, för att vi har så många små, så har vi alltså tagit bort, alltså vi har det som byggrum så där är ingenting att titta på egentligen utan då blir det de att man sätter sig ner och tittar i boken … Och då är det ju skjutdörrar och en vanlig dörr så att man kan stänga in sig.”
På avdelningen Solen pratar pedagogerna i intervjuerna om att skapa ett läsrum men vi finner inte pedagogerna vara riktigt överrens om hur detta rum ska utformas. Astrid pratar om att läsrummet ska vara inbjudande medan Gunnel poängterar att det inte bör finns något på väggarna. Vi tolkar pedagogerna som att de pratar kring läsmiljön och har börjat söka nya platser för att få till en bättre läsmiljö men att de ännu inte har hittat denna.
Vi upplever att varken avdelningen Solen eller Månen har någon speciell plats avsedd för läsning. På Månen sitter de ofta i soffan och läser och på Solen så placerar de gärna boken i mitten på ett bord.
Margit: ”… vi sitter i soffan och läser …”
Astrid: ”… då sitter vi runt det lilla bordet och har boken i mitten så alla kan se och det brukar fungera ganska bra.”
Pedagogerna hänvisar till de olika högläsningsplatser som idag finns i verksamheten. Vi tolkar pedagogernas val av platser, i soffan och kring ett bord, är viktiga för dem i bemärkelsen att alla barnen ska kunna höra texten och kunna se bilderna. Barnbokens placering i mitten på ett bord är ett sätt som verkar fungera bra för Astrid.