Vi har i våra intervjuer uppmärksammat att pedagogerna återkommande uttalar sig om olika orsaker till att aktiviteter där högläsning av barnböcker används är så begränsade i deras verksamhet. Ett av de hinder pedagogerna talar om är den stora barngruppen och nedan skildras ett utdrag ur våra pedagogintervjuer där detta berörs.
Astrid: ”… vi är så många barn hela tiden nu … Det blir liksom inte den ron att sitta och läsa.”
Vera: ”Är man för många kliar det i benen. I liten grupp är det lättare.”
Gunnel: ”Det är ju viktigt där med den lilla gruppen och att det är lugn och ro.”
Utifrån pedagogernas uttalanden kan vi tolka att möjligheten att gå ifrån med några barn för att läsa inte finns i deras verksamhet så som den ser ut idag då de har så många barn. Dessutom ger pedagogerna i sina intervjuer uttryck för att den stora barngruppen gör det svårt att sitta och läsa för några barn när det är många andra barn som leker runt omkring.
Gunnel: ”… har vi ju då 18 barn inne och man sätter sig i soffan med några stycken barn, visst jag läser, men det är ljud överallt och jag tror heller inte att de hör och jag hör knappt själv vad jag läser. … det är ju viktigt där med den lilla gruppen och att det är lugn och ro… en dörr så att man kan stänga in sig.”
Gunnel uttrycker i sin intervju att det inte är optimalt att läsa högt för några barn när det är många barn på avdelningen. Detta tolkar vi som att hon inte är riktigt nöjd med läsmiljön så som den är organiserad på avdelningen idag. Gunnel verkar efterlysa en plats där hon tillsammans med några barn kan sjunka in i en barnbok utan att det händer saker runt omkring som stör. Högläsning bör ske i mycket små grupper för att barnen ska ha någon behållning av läsningen skriver Granberg (1996:56). Vidare ger hon uttryck för att en högläsningsstund inte får utsättas för avbrott eller störningar utan förväntas ske på en avskild och lugn plats där varken barn eller pedagog störs av andra saker (1996:45, 50). Denna avskärmade plats för att läsa högt verkar pedagogerna på Vintergatans förskola inte ha ordnat ännu vilket vi grundar på vad pedagogerna sagt i intervjuerna samt utifrån vad vi sett under våra observationer.
35
Den stora barngruppen ses av pedagogerna på avdelningarna Solen och Månen som ett hinder på mer än ett sätt. Pedagogerna ger uttryck för att det inte är optimalt att sitta och läsa när andra barn leker vid sidan om. De menar att det under dagen inte finns tillfälle för att gå ifrån med ett antal barn för att läsa, då de har så många barn under stora delar av dagen. En möjlig högläsningsstund är, på de båda avdelningarna, förlagd till eftermiddagen i samband med övergång till stängning då antalet barn är färre.
Astrid: ”… på eftermiddagen, ja efter fyra när vi inte har så många … så städar vi undan och så sätter vi oss och läser någon stund för att få ner tempot lite innan man ska gå hem …”
Gunnel: ”… jag tycker att det är roligast att läsa inte för mer än kanske en fem-sex barn och att man då sitter nära ihop och att man tittar på bilderna och att man kommenterar liksom om vad det är som händer på bilden och vad de ser och vad de själv tänker och så blir det liksom deras tankar som kommer fram. Så det där med en stor grupp är ingenting som jag gillar.”
Något som vi har upplevt återkommer i intervjuerna är att pedagogerna helst läser för ett fåtal barn åt gången. Detta tolkar vi som att gruppstorleken är av betydelse och att den stora barngruppen ses som ett hinder för högläsning. Dominković, Eriksson och Fellenius (2006:132) beskriver att det vid högläsning i stor grupp kan vara svårt för pedagogen att skapa ett samtal som är givande för alla barnen. Det är svårt att ge utrymme för alla tankar som uppstår hos barnen som lyssnar utan att koncentrationen tappas, därför leder högläsning i förskolan ofta till att barnen är passiva och att det sker en envägskommunikation. Vidare skriver Dominković, Eriksson och Fellenius (2006:87) att barn först vid fem- till sexårsålder kan lyssna intensivt på högläsning i stor grupp. Gunnel ger även uttryck för att hon vill sitta nära barnen vid högläsning. Närheten som hon efterfrågar är dock svår att uppnå vid läsning i stor grupp då större fysiskt avstånd automatiskt blir en följd (2006:134). Gemenskapen är viktig då det blir en sammanhållen upplevelse där flera barn blir delaktiga från början till slut (Jönsson, 2007:10).
Vi tolkar att en anledning till det avgränsade användandet av barnböcker och högläsning till kan beror på barngruppens flerspråkighet.
36
Astrid: ”Vi har ju ganska många barn som inte behärskar språket och för de ger ju inte läsning i grupp så mycket. Och det blir mer att de stör om de inte förstår.”
Gunnel: ” Man får ta väldigt enkla böcker i denna gruppen, känner jag.”
Pedagogerna ser inte själva boken som ett hinder, utan de är väl medvetna om att barnböcker bör användas i verksamheten. Då många av barnen inte behärskar det svenska språket väljer pedagogerna att använda sig av lättare böcker. Vi uppfattar att hindret enligt pedagogerna är att barnböcker som generellt är anpassade till tre- till femåringar inte kommer tillrätta på avdelningen Solen. Enligt Pramling, Asplund Carlsson och Klerfelt (1993:32) väljer pedagoger vid högläsning den minst krävande barnboken som barnen klarar av så att alla barn kan följa med, då högläsningen i annat fall inte medför det eftersträvade lugnet. Vygotskij däremot lär enligt Lindö (2005:56) ha sagt att böcker som läses högt ska ligga lite över barnets nivå, då de annars inte lär sig något. Även om barnet inte förstår allt så får de en känsla för hur språket låter och hur det kan användas.
Utifrån pedagogernas yttranden läggs det hela tiden till nya uppgifter som ska ingå i verksamheten. De ger genomgående uttryck för att tiden inte räcker till och att vissa aktiviteter, som högläsning, därför är mindre framträdande i deras verksamhet nu än förr, då fokus läggs på olika saker vid olika tider.
Margit: ”Det kommer ju så hela tiden nya grejer som ska betas av … Vi har ju inte mer än den tid vi har och sen är det mycket annat runt omkring … nu har vi så mycket annat att göra.”
Vera: ”Det går i vågor det här med språket … Nu är det mycket om att man ska dokumentera och mycket, mycket matematik.”
Astrid: ”Ett tag läste vi jättemycket men det har med barnen att göra.”
De hinder vi anser oss kunna utläsa utifrån våra samtal med pedagogerna och som vi beskrivit i denna del tolkar vi till viss del vara beroende av varandra. Vi tolkar det som att barngruppens sammansättning och storlek kombinerat med tidsbrist och nya uppgifter utgör det största hindret för pedagogerna att använda sig av högläsning ur böcker på ett medvetet och planerat sätt i verksamheten.
37