Boendehandläggarnas handlingsutrymme är ett återkommande tema under intervjuerna. De benämner inte ordet handlingsutrymme utan detta framkommer snarare genom vår tolkning av deras berättelser. Där de lyfter bland annat fram olika faktorer och situationer som ligger utanför deras ramar som i sin tur påverkar de äldre självbestämmande. En intervjuperson berättar om vilka begränsande faktorer som verkar utanför deras handlingsutrymme. En av dessa faktorer är regelverk som boendehandläggaren måste förhålla sig till, bland annat
36
gällande vilket boende de kan anvisa den äldre till. Intervjupersonen berättar om detta i följande två citat:
Sedan är det ju vårt regelverk som också kommer in där att jag inte kan bestämma riktigt fullt ut var och när jag ska flytta/…/ /…/Så har vi våra vårdboende där vi fokuserar på något annat kanske, man får inte blanda dem om det inte är ett boende för, en avdelning vårdboende och en avdelning gruppboende. Så det är någonting som styrs, riktlinjer och rutin som inte det går påverka alls/…/ En annan intervjuperson berättar om hur riktlinjerna kring vilket boende den äldre har möjlighet att flytta till och på vilket sätt detta begränsar de äldres
självbestämmande gällande valmöjligheter. Hen berättar att i Malmö Stad finns det två typer av boende: vårdboende för somatiskt sjuka och gruppboende för de med demensdiagnos. De äldre med demensdiagnos kan inte få plats på ett vårdboende vilket inskränker på deras självbestämmande genom att begränsa deras valmöjligheter i att välja boende. Detta berättar intervjupersonen i följande citat:
/…/det är ett dilemma också för vi har ju vissa utav om jag förstår dig rätt då. Vi har ju vissa utav våra dementa som inte är så långt gångna och då vill de inte helst inte vara i ett demensboende, som vi brukar säga men vi, det finns, man kan inte ansöka om att flytta till ett vårdboende/…/ Enligt intervjupersonen begränsas de äldres valmöjligheter när det gäller att välja boende. I Panke-Kochinkes studie (2015, 38–39) framgår att graden av
självbestämmande står i relation till upplevda valmöjligheter och är en avgörande faktor för hälsa och välmående hos de äldre. Om de äldre har begränsade
valmöjligheter under handläggningsprocessen kan det alltså bidra till att de under handläggningsprocessen riskerar en försämrad hälsa och välmående. Enligt intervjupersonen begränsas de äldres valmöjligheter när gäller att välja boende. Vår slutsats enligt intervjupersonernas uttalande och relaterat till forskningen är att om de äldre har begränsade valmöjligheter under handläggningsprocessen kan det bidra till att de under handläggningsprocessen riskerar en försämrad hälsa och välmående.
För att jobba för de äldres hälsa och välmående är det viktigt att boendehandläggarna aktivt jobbar för den enskildes utrymme till
självbestämmande och skapar valmöjligheter. I en av intervjuerna framkommer det hur boendehandläggarna gör detta i praktiken. I de fall de äldre har ett fysiskt överordnat omvårdnadsbehov har boendehandläggaren möjlighet till att påverka och utöka sitt handlingsutrymme. Detta berättar intervjupersonen i följande citat:
37
/…/Det förekommer att personer också som har en demenssjukdom hamnar på ett vårdboende men då är det ju det att man har ett väldigt stort omvårdnadsbehov så att demensen har en mer underordnad betydelse.
Vi författare har kommit fram till att det råder olika synsätt i våra intervjuer gällande boendehandläggarnas handlingsutrymme. Ovanstående citat är ett exempel på att boendehandläggaren ser sitt handlingsutrymme som en möjlighet att agera mellan de riktlinjer och regelverk som finns i verksamheten, vilket är ett av synsätten. Boendehandläggaren har kännedom om att äldre med
demensdiagnos inte får placeras på ett vårdboende enligt riktlinjerna men ser samtidigt inte detta som ett hinder i att göra en individuell bedömning då den enskildes vårdbehov har en överordnad betydelse. Enligt Handler handlar inte handlingsutrymme om att följa regler och riktlinjer utan snarare handlar det om den professionellas möjlighet att agera mellan dessa regler och riktlinjer (Handler, 1992). Det andra synsättet som framkommer i intervjuerna är att
boendehandläggarna lutar sig mot och följer strikt verksamhetens riktlinjer och regelverk. Enligt Handler skulle detta kunna ses som en ursäkt snare än en förklaring eftersom de inte utnyttjar det spelrum de har för att kunna tillämpa reglerna (Handler, 1992).
Vi författare ser detta utifrån det teoretiska begreppet handlingsutrymmet befinner sig boendehandläggaren i en position mellan klienten och verksamheten. Där försöker boendehandläggaren tillgodose de äldres förväntningar och önskemål gällande boende samtidigt hen ska följa verksamhetens riktlinjer gällande de som bor på ett korttidsboende. Konsekvenserna av att boendehandläggarna följer riktlinjerna kan bli att de äldre ser det som något orimligt (Lipsky, 1980). Vi tolkar det som att de boendehandläggare som följer riktlinjerna strikt kan
rättfärdiga sina agerande genom att de följer reglerna, samtidigt ser verksamheten detta som rätt agerande.
Ett annat exempel på begränsningar i boendehandläggarens möjlighet till att uppfylla den äldres förväntningar och önskemål gällande boende är de som bor på ett korttidsboende. De har inte möjligheten att tack nej till erbjudande till plats på särskilt boende till skillnad från de som bor i ordinärt boende. De som bor i ordinärt boende har möjligheten att tacka nej till ett erbjudande om det inte är enligt deras önskemål och kvarstå i kön. Tackar de äldre som befinner sig på ett korttidsboende nej till ett erbjudande måste de flytta tillbaka till sitt ordinära boende. Detta är ett dilemma eftersom de bor på ett korttidsboende av den
anledningen att deras behov inte kan tillgodoses hemma. Detta upplevs paradoxalt av boendehandläggaren. Samtidigt som de äldre på korttidsboendet informeras om möjligheten att tacka nej till erbjuden plats på ett boende informeras de samtidigt också att om de tackar nej måste de flytta hem. Vilket i praktiken inte går att tillgodose. Intervjupersonen uppger att anledningen till att de äldre som bor på korttidsboende inte kan tacka nej till ett erbjudande om boende är den ekonomiska aspekten. Den ekonomiska aspekten är också anledningen till att de som bor på ett korttidsboende är prioriterade till plats på ett boende, vilket det står om i följande citat:
38
/…/om man är på korttid och blir erbjuden särskilt boende då får man inte tacka nej. Då förlorar man sin, så det är också väldigt, då minskar ju självbestämmandet ännu mer eftersom du är på korttid/…/ Under de flesta av intervjuerna berörs ämnet insatser där handläggarna förklarar att deras utrymme till att möta den enskildes önskemål styrs av lagstiftning och riktlinjer. De menar att de hela tiden i sina bedömningar lutar sig mot vad som är skäliga levnadsvillkor, vilket omnämns i Socialtjänstlagen. Detta anges av riktlinjer där det står specificerade schablonbelopp. Exempelvis anses det vara skäligt att duscha upp till två gånger i veckan men har den äldre särskilda behov kan de beviljas utöver detta. Intervjupersonen berättar följande:
/…/Vi har ju de som önskar att få duscha varje dag. Men än så länge ligger vi inte där vad gäller skäligheten utan nu är det två gånger i veckan. Men är det på grund utav en sjukdom och då återigen är detta här med läkarintyget viktigt så kan vi ju gå in och bevilja mer/…/ Vår tolkning av ovanstående citat är att den äldres självbestämmande över vilka insatser hen önskar tillgång till begränsas inom detta utrymme som riktlinjerna sätter gränser för
I en annan intervju framkommer det att:
/…/det har ju att göra med vilka resurser som politikerna är beredda att ge oss. Man kan säga att de här riktlinjerna blir ju som vi då ser som skälig levnadsnivå som ju är begreppet i socialtjänstlagen så hur vi än vrider och vänder på det så är det ju pengar som styr. Ett exempel från en av intervjuerna gällande begränsningar i handlingsutrymmet berör de ramar som lagstiftningen sätter inom vilka hen kan verka.
Intervjupersonen berättar om hur maktlösa de kan vara när en äldre ansöker om särskilt boende men där behoven inte finns, enligt deras kriterier, för att vara berättigad till en plats på ett boende. En situation som kan uppstå är om den sökande bor i en bostad några våningar upp utan tillgång till hiss. Personen kan då inte ta sig upp och ner som hen önskar utan är instängd i sitt hem. Vi författare ser likheter i detta som härleder oss till Lipsky som skriver att de professionella är underordnade en byråkratisk hierarki. Detta innebär att den professionella befinner sig i en position där det inte alltid finns möjlighet till att styra det egna arbetet fullt ut. Inom denna hierarki finns det regelverk den professionella måste förhålla sig till (Lipsky, 1980). I detta exempel blir det att boendehandläggaren får acceptera att den äldre inte har ett omvårdnadsbehov som är så pass stort att hen blir berättigad en plats på särskilt boende. Sedan kan det finnas andra
39
inskränkande faktorer. En av de faktorer benämner den intervjuade som eget ansvar, vilket också är en faktor till varför personer som i detta exempel inte beviljas ett boende. Eget ansvar, menar boendehandläggaren, är att personen i tid ska planera inför sin ålderdom och vilka konsekvenser den eventuellt kan
medföra. Detta står i följande två citat:
/…/Det är brukare som sitter på andra våningen och kan inte ta sig ner för trapporna och det finns inte hiss i detta huset. Ja där önskar man att man hade kunnat gå in och gjort någonting men behovet särskilt boendet finns inte. /…/jag inte kan påverka det hela jag kan bara titta på mitt jag kan hänvisa till att man har ett eget ansvar att kanske om jag har lite problem med mina knän så kanske jag ska börja tänka på att när jag blir äldre så kommer den där trappan till att vara svårare/…/