självbestämmande ska få möjlighet att komma till uttryck utifrån det handlingsutrymme boendehandläggarna har att verka inom finns det andra faktorer som inskränker på äldres självbestämmande. Konsekvenserna blir att boendehandläggaren inte kan verka utanför de ramar som sätts för
handlingsutrymmet. Boendehandläggaren berättar om ett ärende där klienten motsatte sig att flytta till ett boende och hade en väldigt involverad nära anhörig som önskade att den äldre skulle flytta till ett boende. Den äldre fick ett
avslagsbeslut med motiveringen att personen i fråga inte vill flytta till ett boende. Detta avslagsbeslut överklagades av den anhörige och fick rätt i
Förvaltningsrätten. Boendehandläggaren förklarar att den anhöriges ord vägde tyngre framför den enskildes. Intervjupersonen berättar om den maktlöshet hen kände i ovanstående situation:
/…/Hon ville verkligen inte och så det var någonting vi märkte under hembesöket hon hade demens. Så vi tänkte mer att vi skulle jobba mer hemma och så här och så fick vi ett och de överklagade och skickade det till förvaltningsrätten och de fick rätt i förvaltningsrätten. Dottern inkom med jättemycket synpunkter och så här och de fick rätt i förvaltningsrätten och där tänkte vi, jaha är det bara vi som lyssnade på den enskilde. Hon vill inte flytta och vi skriver under hembesöket att hon gråter av tanken och hon är liksom helt, jag vill inte, jag vill inte men hennes dotter, det var precis som att nu vann dottern. Söderberg lyfter fram att idealet om att de äldre ska vara självbestämmande
påverkar processen på så sätt att de involverade agerar så att ingen är villig att ta hela ansvaret när det gäller de äldres flytt från eget boende till särskilt boende. Detta leder till att anhöriga, biståndshandläggare och de äldre agerar undvikande. Konsekvenserna av hänsynstagandet till de äldres självbestämmande blir att alla inblandande agerar undvikande. De äldre vill inte vara till besvär medans anhöriga och biståndshandläggare inte vill inskränka på den äldres självbestämmande. Söderberg lyfter också fram att anhöriga respekterar och visar hänsyn gentemot biståndshandläggaren. Biståndshandläggaren undviker att beakta anhörigas åsikter i syfte att respektera de äldres självbestämmande (Söderberg 2014, 73).
Söderbergs forskning står delvis i kontrast till det vi har funnit i vårt empiriska material. Det som står i kontrast till vårt resultat är att i intervjuerna framkommer det inte att anhöriga och boendehandläggare agerar undvikande utan snarare att de är involverade i de äldre. Att anhöriga är involverade i de äldre innebär att det hänsynstagande de har till sina äldres självbestämmande inte framträder i lika stor utsträckning i vårt material. En likhet vi har funnit är att boendehandläggarna i möjligaste mån arbetar efter den enskildes åsikter och önskemål och där anhörigas åsikter beaktas i sista hand och på så sätt agerar inte boendehandläggarna
undvikande. Anhörigas åsikter betraktas snarare som en resurs när den äldre är långt gången i sin demens.
Anhöriga är ett återkommande tema under alla sex intervjuer. I vissa av dessa intervjuer framkommer anhöriga som en begränsande faktor för de äldres
34
självbestämmande. Vi tolkar detta att beroende på hur mycket anhöriga är involverade i sina äldre påverkar detta i sin tur vilka motsättningar
boendehandläggarna ställs inför när de jobbar för de äldres självbestämmande. Intervjupersonen berättar i följande två citat:
/…/Anhöriga som begränsar den enskilde. Det förstår inte du. Det kan inte du. Det begriper du inte. Hela tiden. Märker att brukarna inte vågar säga sin egen mening utan man tittar på anhöriga och vill att de ska föra talan. Får ibland nästan att det finns en rädsla från brukarnas sida att jag inte vågar framhålla riktigt vad jag själv vill
Självbestämmande är tycker jag kan vara ganska svårt med gruppen äldre just för där har vi dels anhöriga som vill vara väldigt delaktiga ibland kan dom vara lite väl delaktiga.
Ett exempel som intervjupersonen lyfter fram gällande anhöriga som en
begränsande faktor för den enskildes självbestämmande är att den äldre inte vågar uttrycka sina åsikter framför anhöriga. Ett annat scenario kan vara att vissa
anhöriga ringer upp boendehandläggarna i efterhand för att tillföra information till utredningen men de anhöriga vill inte att deras äldre ska få kännedom om detta, vilket är ett dilemma för boendehandläggarna. Intervjupersonen berättar vidare:
/…/När de ringer och ger oss information ja jag ville inte säga detta framför mamma eller pappa nä men om vi skriver in det i utredningen så får de reda på det och det är vikt och värde att vi har det med för det kan göra att vårt beslut sedan faller åt aningen det ena eller det andra hållet/…/ En annan intervjuperson berättar också om hur anhöriga kan ringa upp
boendehandläggarna i efterhand. Här handlar det snarare om att anhöriga motsätter sig den information deras äldre delgett till boendehandläggarna. Anhöriga kan bli frustrerade över att boendehandläggarna lyssnar på den äldre. I dessa fall förklarar boendehandläggarna att det är den enskildes ord som gäller om inte anhöriga kan inkomma med någon form av intyg på att den äldre har någon diagnos eller problematik som exempelvis demens eller stroke med afasi till följd av detta. Afasi innebär att personen har en försämrad förmåga att använda språket men kan vara kognitivt klar. Intervjupersonen berättar följande:
/…/sedan är vi ju väldigt tydliga emot anhöriga att det är vad den enskilde själv vill/…/ Det är inte så vidare lätt att hantera men det är ofta är det ju så att anhöriga vill gå in och styra över sina föräldrar /…/
35
En annan av de intervjuade delar med sig av en liknande upplevelse om hur anhöriga vid vissa tillfällen ringer upp boendehandläggarna och ifrågasätter att de lyssnar på den enskilde:
/…/Jag vet någon gång har jag ju i efterskott blivit uppringd av någon arg son kommer jag ihåg som tyckte att jag hur jag kunde vara så himla dum och bara lyssna på mor. Hon är ju helt förvirrad och begriper ju ingenting och ändå sitter du där och lyssnar på henne och då får man ju berätta att jag vet hon har en demenssjukdom men jag lyssnar på henne i alla fall/…/ Det finns även goda exempel på hur anhöriga vill sina äldres bästa och kontaktar boendehandläggarna för att det inte fungerar hemma. Vid dessa tillfällen kan boendehandläggaren bevilja den äldre en korttidsplats under en kortare period för att därefter göra en uppföljning. Vid denna uppföljning kan boendehandläggarna få bekräftat det som anhöriga uppgett om sina äldre. Detta är ett exempel som en intervjuperson berättat om hur boendehandläggarna kan arbeta för att säkerställa att de inte går emot de äldres vilja och individuella behov, vilket hade kunnat vara fallet om boendehandläggarna hade gått enbart efter anhörigas uppgifter och placerat de äldre på ett särskilt boende utan vidare. Intervjupersonen uttrycker:
/…/Vi åkte ut och gjorde en uppföljning på korttidsplatsen och fick bekräftat att detta som anhöriga hade sagt det stämde.
Ytterligare ett exempel på hur anhöriga kan fungera som en tillgång under
handläggningsprocessen är när en av de intervjuade berättar att i de fall de äldre är långt gångna i sin demens och därmed inte har möjlighet att uttrycka sina
önskemål eller saknar förståelse och insikt för sin situation. I dessa fall har
anhöriga en betydelsefull roll i att hjälpa och stödja den enskilde att fatta beslut åt dem. Anhöriga har kännedom om sina äldres bakgrund och kan därmed ha
tillgång till information som hjälper anhöriga att utifrån denne information exempelvis önska boende för den äldre.