Att hantera känslor

Alla intervjupersoner får frågan om hur de hanterar känslor, både de som uppkommer i arbetet utifrån deras beskrivning av specifika känslor, men också relaterat till de känslor som de påverkas av genom klienters känslor. Samtliga intervjupersoner beskriver att de hanterar sina känslor och även hur.

Känsloarbete beskrivs av Hochschild (2012) som ett arbete personer gör för att anpassa sina känslor utefter vad som förväntas i ett sammanhang med målet att skapa den rätta sinnesstämningen. Vidare beskriver Falkenström och Hjärpe (2017) att känsloarbete används för att hantera känslor i relation till sin yrkesroll som socialsekreterare. Detta känsloarbete tenderar att användas både för den

professionellas egen räkning men samtidigt gentemot klienter. Detta dubbla arbete beskrivs av IP6 i samband med frågan om hen påverkas av klienternas känslor: “Det är exakt det som händer. Och att jag behöver härbärgera dem och också kunna vara ett bra bollplank för henne”. Å ena sidan beskriver IP6 att yrkesrollen innebär att härbärgera sina egna känslor, samtidigt som det också kan innebära att agera “bollplank” för kvinnan. Falkenström och Hjärpe (2017) talar också om hur känsloarbete används för att motivera en klient och på så sätt få henne att acceptera frivilliga insatser. IP1 berättar följande:

Det som också var annorlunda var att vi jobbade med dem som… även med de som inte ville ha hjälp. Om vi kände till att det fanns våld i nära relation så las de ändå på en relationsvåldshandläggare så att man kunde bevaka frågan och

försöka jobba motiverande, fast då kanske man jobbade hjälpsökande med missbruket som de ville ha hjälp med.

IP5 berättar att hen upplever känslor av hjälplöshet i situationer där kvinnan inte vill lämna sin partner och försöker hantera dessa genom att försöka motivera klienten:

Jag tror att, en vanlig sådan situation det är ju att man, att det är en kvinna som inte vill lämna sin man liksom. Och då, då är det ju liksom… Då är det ju där man hamnar. Att man liksom försöker motivera eller liksom jobba för det på något sätt, ehm, och de känslorna.

För att hantera sina känslor av hjälplöshet, i situationer där socialsekreteraren upplever att det inte finns så mycket hen kan göra, arbetar socialsekreteraren istället motiverande. Falkenström och Hjärpe (2017) beskriver hur motivationsarbete används som ett slags känsloarbete, vilket både IP1 och IP5 bekräftar genom att berätta om hur de försöker motivera klienter som inte vill ha hjälp eller att de inte vill lämna sin partner. Vår analys visar att socialsekreterarna på så sätt försöker hantera sina känslor genom ett känsloarbete som innebär att inte visa känslor alls, och istället utföra ett motivationsarbete för att kunna hjälpa till att förändra klientens situation. Denna typ av känsloarbete beskrivs som ett slags ytagerande vilket innebär att individen, i detta fall socialsekreteraren, medvetet döljer sina egna känslor av hjälplöshet eller frustration och istället förmedlar den förväntade känslan vilket i motivationsarbetet innebär att istället uppvisa engagemang (Falkenström & Hjärpe 2017; Hochschild 2012). Det råder dock diffusa gränser gällande

motivationsarbete och om det är socialtjänstens uppgift. Ekström (2018) menar att socialtjänstens uppgifter är att erbjuda samt ge stöd men att motivering till stöd tenderar också att utgöra en del av arbetet, vilket IP1 och IP5 bekräftar. Även IP4 berättar om hur det motiverande arbetet ter sig då vi frågar hur en vanlig dag på arbetet ser ut: “Så att så ser en dag ut, det är fråga, fråga, utreda, fråga, motivera, fråga igen”. De ovan nämnda intervjupersonerna beskriver motivationsarbete som en naturlig del av arbetet, vilket Falkenström och Hjärpe (2017) beskriver kan få till följd att socialsekreterarens riktiga känslor inte får ta plats.

Yrket som socialsekreterare beskrivs också som ett arbete där det är svårt att distansera sig rent känslomässigt och att det råder ett stort fokus på klienter vilket kan få de professionellas perspektiv att åsidosättas (Tham & Meagher 2009). Detta talar dock flera av våra intervjupersoner emot och vår analys visar således

motsatsen. IP5 beskriver att i ärenden som dessa ger organisationen mycket stöd och samtliga intervjupersoner berättar att de känner sig trygga i att uttrycka känslor på sitt arbete (som ett sätt att hantera dem) och att det också finns utrymme att prata om känslor med exempelvis kollegor eller chef. Fem av sex intervjupersoner uppger också att de upplever känslorna som lätta att prata om på sin arbetsplats. IP3 avvek i frågan om det var lätt eller svårt att berätta om känslor och uppgav att det kunde vara svårt till en början men med mer yrkeserfarenhet kommer också insikten om att “det är bra att säga som det är”. I motsats till vad tidigare forskning visar framgår det av vår analys att nästan samtliga intervjupersoner upplever att det finns både tid och utrymme för de professionellas perspektiv att få ta plats. Vårt resultat visar också att det finns utrymme att visa känslor på arbetsplatsen och även inför

kollegor, alltså att de kollektivt ägnar sig åt ett kollegialt reflekterande känsloarbete.

5.3 Kollegialt stöd

Känslomässigt stöd beskrivs av Kalliath och Kalliath (2014) som en viktig faktor för att socialsekreterare på ett framgångsrikt sätt ska kunna hantera de känslor som uppstår på arbetet. Känslomässigt stöd handlar exempelvis om att ha någon att prata med om de saker som tynger en. Detta beskrivs av intervjudeltagarna som en viktig del för att hantera känslorna som uppstår i mötet med de våldsutsatta kvinnorna. IP2 beskriver:

Behöver jag prata av mig så även om en dörr är stängd hos en kollega och jag känner; nä men jag måste prata, knackar jag på och frågar om vi kan prata lite, jag behöver bolla lite. Och så är det här för alla, det finns alltid någon man kan prata med här.

På liknande sätt beskriver IP3: “så vi använder ju liksom varandra väldigt mycket också som sagt alltså … man har alltid någon som man kan prata med, ehm, om sin

frustration”. IP6 och IP4 beskriver att i arbetet med kvinnor som är utsatta för våld i nära relation arbetar oftast två socialsekreterare tillsammans i ärenden. Detta beskrivs som en viktig del i det känslomässiga stödet då de har någon att prata igenom tuffa möten med som själv upplevt samma sak. IP6 beskriver också att gruppen som arbetar med relationsvåld blir en sammansvetsad grupp vilket gör det lättare att lyfta de känslor som uppstår. En liknande beskrivning av den

sammansvetsade gruppen gör IP1 som beskriver att det är lätt att prata om känslor i det team som samverkar i våldsärenden.

Det kollegiala stödet har visat sig vara en viktig del i socialsekreterarnas sätt att hantera känslor som uppstår relaterat till arbetet. Samtliga intervjudeltagare

beskriver att det är lätt att prata med såväl kollegor som chef, men påpekar att det är lättare att prata med kollegor om känslor. Det som lyfts med chefen handlar mer om generella problem eller frågor om hantering av ärenden. Nylén (2017) beskriver vikten av resurser i arbetet för att skapa trivsel och välmående för medarbetarna på en arbetsplats. Dessa resurser innefattar såväl bekräftelse från chefer som stöd från kollegor, vilket våra intervjupersoner beskriver som en viktig del i deras arbete.

Samtliga intervjupersoner beskriver också handledning som en viktig del och ett professionellt verktyg för att hantera känslor i arbetet med relationsvåld.

Handledningen sker i ett forum där socialsekreterare får stöd från en utomstående professionell som hjälper socialsekreterarna att sätta ord på känslor och ger vägledning för att hantera dem. IP3 beskriver hur handledningen hjälper hen “att släppa tuffa känslor”:

Hon kan ju liksom använda olika metoder för att rama in [...] men hur mådde du innan mötet, var du stressad, hade du en bra dag, eller liksom… vad var det som gjorde att du blev så upprörd över den här grejen, eller liksom… alltså att man pratar om det mer på… på ett djupare plan och liksom analyserar. Och det är ju, det tycker jag verkligen… det kan verkligen hjälpa en att såhär… skönt, nu är det liksom… ehm, ja, då kan man släppa det på ett annat sätt.

IP4 beskriver handledningens nytta på ett liknande sätt:

Dels så hjälper den en att förstå, ja men den stärker en själv i att veta att du gör det… att vi gör det vi kan göra liksom så. Ehm, just till den här maktlösheten, att man ofta känner att jag vill göra mer eller varför. Man vill ju ha en quickfix, man vill att det ska förändras direkt liksom så. Ehm, och just det här att den personen kan också så här sätta, men hjälpa till att sätta ord på liksom hur vi känner och vad vi kan göra med det. Och sen just att inte, förstå det här att vi också, alltså alla gör så mycket vi kan och vi kan ju inte heller ändra på personen liksom.

Kalliath och Kalliath (2014) beskriver hur socialsekreterare använder sig av copingstrategier för att hantera känslomässigt laddade situationer, dessa strategier handlar exempelvis om att söka stöd, ha god kommunikation och/eller tydliggöra förväntningar. Handledningen tolkas som en typ av copingstrategi som syftar till att få prata ut om det som är känslomässigt svårt samt hitta ett sätt att hantera

känslorna. Denna typ av copingstrategi tolkas som en blandning mellan problemfokuserad och emotionsfokuserad coping då den professionella hjälper socialsekreteraren att hitta orsaken till varför hen blir känslomässigt påverkad samtidigt som de känslor som uppstår kan hanteras genom att få vägledning från den professionella om hur känslorna ska hanteras.