Socionomyrkets professionella förutsättningar

Vi har konstaterat att samtliga intervjupersoner som deltagit i studien upplever sig bli känslomässigt påverkade av arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation. Socialsekreterarna påverkas av situationen som kvinnorna befinner sig i, av våldet kvinnorna upplevt och av återberättade livshistorier. Främst påverkas socialsekreterarna i fysiska möten med kvinnorna och i denna situation uppstår olika typer av känslor, och de utför följaktligen ett känsloarbete för att hantera dessa. De påverkas också i sammanhang där känslan av att inte kunna göra något för kvinnans situation föder känslor av exempelvis maktlöshet. Studien pekar också på att känsloarbete är, utöver de “vanliga” arbetsuppgifterna såsom utredningar,

beslutsfattande och möten, en arbetsuppgift som också utförs kontinuerligt - ibland informellt, osynligt och i tysthet, ibland strukturerat, kollektivt och kollegialt. Känsloarbetet är något som tycks vara en del av professionen då samtliga

socialsekreterare beskrivit att de utför ett känsloarbete vilket vi kunnat relatera till Hochschilds (2012) teorier om begreppet.

Att hantera känslorna i sin tur är något flera intervjupersoner beskriver att de “tar sig tid för”, exempelvis genom att prata med kollegor för stöd. IP6 berättar att hen kunde “bolla med andra”, och syftade till kollegor, både om hur processen för klienten ska föras framåt och att det fanns både tid och tillit som viktiga

förutsättningar att kunna prata om mer känslomässiga saker som socialsekreteraren själv upplevde. Nylén (2017) talar i sin avhandling om skillnaden mellan personliga och arbetsmässiga resurser som ligger till grund för den psykosociala arbetsmiljön på arbetsplatsen. Att prata med sina kollegor om missnöje över något eller om saker som tynger en såsom känslor skulle kunna liknas vid en så kallad personlig resurs, medan arbetsmässig resurs kan liknas vid exempelvis handledning. Handledning verkar således vara en arbetsmässig resurs som bidrar till förbättring gällande socialsekreterares professionella förutsättningar. Handledning innebär nämligen mer formellt avsatt tid för att diskutera och hantera känslor. IP4 beskriver: “Ehm, dels så hjälper den en att förstå, ja men stärker en själv i att veta att du gör det… att vi gör

det vi kan göra liksom så”. IP3 beskriver handledningen enligt följande: “Så att man liksom, kan verkligen gå in i liksom, ja vad som händer i en och varför det blir så och vad man ska göra av den”. IP3 talar om hur handledning öppnar för reflektion om hur känslor påverkar, varför, och hur de ska hanteras. Sammanfattningsvis kan de personliga resurserna ses som att själv ta sig tid för att hantera känslor genom att samtala med kollegor, och de arbetsmässiga resurserna yttrar sig i form av

professionell handledning. De personliga resurserna är något respektive person därmed på egen hand behöver ta sig tid för, medan handledning är avsatt tid för diskussion vilket bidrar till reflektion för samtliga yrkesverksamma

socialsekreterare som på så sätt får tid att prata om och hantera känslor i ett professionellt formellt sammanhang.

Att arbetet för socialsekreterare som arbetar med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation har känslomässig påverkan är som tidigare nämnt konstaterat. Däremot kan känsloarbetet som följer också behöva hanteras utanför arbetstid. IP1 berättar att en transportsträcka mellan arbetet och hemmet utgör tid för reflektion och att denne på så vis kan släppa jobbet efter en avslutad arbetsdag. Även IP3 beskriver att det är på cykeln hem som denne får en stund att “hinna tänka igenom lite”, och att väl hemma är det “klart på något sätt”. Vi noterar dock att

transportsträckan hem från jobbet inte vanligtvis är inom arbetstiden, vilket betyder att detta inte är avlönat arbete. IP2 berättar:

Och det här med, som många pratar om ‘ta inte med dig dina klienter hem’ eeh, det är den dummaste kommentaren överhuvudtaget. Det skulle ju innebära att vi stänger av vår hjärna när vi lämnar dem.

Dock påtalar IP2 också att hen inte menar att klienterna “ska äta upp en inifrån”, utan mer att hen i egenskap av socialsekreterare funderar på sina klienter mycket. Att ta med sig sina klienter hem, det vill säga att tänka på klienter utanför arbetstid innebär dock också att det är arbete som är oavlönat.

Kheswa (2019) har i sin studie belyst att socialsekreterare upplever att de har en för låg lön sett till det arbete som utförs, det vill säga att lönen inte motsvarar alla arbetsuppgifter som utförs. Oavlönat arbete benämner Kalm (2019) i sin studie som exempel på “akademiskt hushållsarbete”. Det innebär att den anställde utför

oavlönade arbetsuppgifter, som trots allt behöver utföras. Känsloarbete kan enligt vår analys innebära en typ av oavlönat, ofta osynligt arbete, ett socialtjänstens hushållsarbete - likt det akademiska - i form av känslor som efter en arbetsdag följer med utanför arbetets väggar och behöver tas itu med. Samtliga intervjupersoner fick frågan om de kan släppa arbetet efter en avslutad arbetsdag, och samtliga svarade “ja”, med undantag för vissa situationer och sammanhang som att det har varit barn inblandade eller att klienterna bor i samma del av kommunen. IP5 svarar: “Nej men jag tror att jag inte liksom bär så mycket på sådana saker när jag kommer hem. Det är klart att jag kan fundera på ärenden, liksom, men jag tycker inte att det är tärande liksom”. Även om känslomässig påverkan och känsloarbetet inte nödvändigtvis har en negativ påverkan på den professionella innefattar ändå arbetssituationen (som lämnar samtliga intervjupersoner känslomässigt påverkade) ett känsloarbete som kan behöva utföras på oavlönad tid, oavsett om det upplevs “tärande” eller inte. Vår slutsats är att socialsekreterare som arbetar med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation har ett arbete som kan innebära att den professionella kan komma att behöva hantera sina känslor som följer arbetssituationen under oavlönad tid.