”Vi är ju inga maskiner”
En kvalitativ studie om socialsekreterares känslor och känsloarbete vid arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation.
Kandidatuppsats
Författare: Frida Rydén & Klara Josefsson Handledare: Marie Eriksson
Abstract
Author: Frida Rydén & Klara Josefsson
Title: “We are not machines” - A qualitative study about social worker’s emotions and emotional work in regards to the work with women who are subject to men’s violence in intimate relationships.
Supervisor: Marie Eriksson Assessor: Torbjörn Forkby
The aim of this study is to, from a profession’s perspective, inquire into emotions and emotional labor for social workers who work with women who are subjected to men’s violence in intimate relationships. Through this we have developed
knowledge concerning the work conditions for social workers working with violence in intimate relationships. This study is based on interviews with six social workers in one municipality by a semi-structured method. By the material we got from interviewing we did an analysis of this together with previous studies and also by two theoretical frameworks; Emotional labor by Hochschild and Coping
strategies by Lazarus and Folkman. The analysis proves that social workers who work with women who are subjected to men’s violence in intimate relationships get emotionally affected by the work and need to handle these different kinds of emotions with several strategies. The analysis also proves that emotional labor and using coping strategies is one of the social workers daily work tasks. Emotions, emotional labor, and coping strategies therefore influence the prerequisites as a whole within social work as a profession as these work assignments many times come as both invisible, non-qualifying and also, even at times, without paid salary.
Keywords: Social worker, violence in intimate relationships, emotions, emotional labor, coping-strategies
Nyckelord: Socialsekreterare, våld i nära relation, känslor, känsloarbete, copingstrategier
Förord
Tack!
Vi vill rikta ett stort tack till alla de som på ett eller annat sätt har gjort denna uppsats möjlig. Först och främst vill vi tacka de socialsekreterare som deltagit i vår studie och som har delat med sig av sina erfarenheter och upplevelser. Vi vill också tacka vår handledare Marie Eriksson, som på ett engagerat och inspirerande sätt har väglett oss under uppsatsens gång. Avslutningsvis vill vi även tacka varandra för ett mycket bra samarbete!
Frida Rydén & Klara Josefsson Kalmar, VT 2021
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Problembakgrund 1
1.2 Problemformulering 4
1.3 Syfte och frågeställningar 4
2 Tidigare forskning 6
2.1 Socialtjänstens arbete 6
2.2 Påverkansfaktorer på socialsekreterares välbefinnande 7
2.3 Socialsekreterares känsloarbete 9
2.4 Coping som professionell strategi 11
3 Teori 14
3.1 Känsloarbete 14
3.1.1 Känsloregler 15
3.1.2 Ytagerande 15
3.1.3 Tre förhållningssätt 16
3.2 Copingstrategier 17
4 Metod 18
4.1 Datainsamlingsmetod 18
4.2 Urval och urvalsmetod 19
4.3 Analys av det empiriska materialet 22
4.4 Tillförlitlighet och trovärdighet 23
4.5 Etiska överväganden 24
4.6 Metoddiskussion 26
4.7 Arbetsfördelning 27
5 Resultat och analys 28
5.1 ”Vi är ju inga maskiner” 28
5.2 Att hantera känslor 32
5.3 Kollegialt stöd 34
5.4 Den professionella rollen 36
5.5 Stress 39
5.6 Att hantera stress 41
5.7 Socionomyrkets professionella förutsättningar 43
6 Avslutande diskussion 46
Referenslista 50
Bilagor 1 Bilaga 1. Informationsbrev 1 Bilaga 2. Intervjuguide 3
1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Mäns våld mot kvinnor har länge betraktats som en privat angelägenhet, men denna syn har förändrats de senaste decennierna och erkänns idag som ett globalt
samhällsproblem och en kränkning av de mänskliga rättigheterna (NCK). Våld i nära relationer drabbar såväl kvinnor som män. I en nationell kartläggning från brottsförebyggande rådet 2012 (BRÅ) uppger 7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen att de utsattes för någon typ av våld i nära relation. Kvinnor drabbas dock i större utsträckning än män av ett upprepat och mer allvarligt våld i sin relation, som oftare leder till behov av stödinsatser och hjälp (BRÅ 2014). Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är således ett omfattande samhällsproblem som idag betraktas som samhällets ansvar att hantera och förebygga. Detta resulterar i större krav på att myndigheterna agerar och vidtar nödvändiga och effektiva åtgärder mot mäns våld (Socialdepartementet 2006).
År 2007 skärptes socialtjänstlagen i syfte att tydliggöra kommunens ansvar för att ge stöd till brottsoffer med följande skrivning:
Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation (Socialtjänstlagen kap. 5 § 11).
Med lagen som utgångspunkt har varje socialnämnd i aktuell kommun ett ansvar för att utforma ett adekvat stöd till kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relation.
Stödet som sådant kan innebära olika saker såsom exempelvis skyddat boende, samtalsstöd eller stöd av mer praktisk karaktär (Socialdepartementet 2006).
För att bekämpa mäns våld mot kvinnor tillsatte också den svenska regeringen en Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015:55), i enlighet med det jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (Socialdepartementet 2016). Utredningen beskriver att det åligger ett ansvar gentemot samhället och myndigheter att vara väl förberedda på att bemöta och ge stöd åt våldsutsatta kvinnor, såväl när det gäller resurser och kunskap som erfarenhetsmässigt. Detta ställer därmed krav på arbetet inom myndigheter, och att enskilda yrkesverksamma inom detta fält bör få den typen av stöd och resurser som krävs för att på bästa sätt kunna jobba i enlighet med det tydliga målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. För att målet ska uppnås krävs alltså inte bara erfarenhet, kunskap och utbildning, utan också socialsekreterare som är psykiskt förberedda att bemöta de kvinnor som på olika sätt varit eller är utsatta för mäns våld i en nära relation (SOU 2015:55).
Samtidigt beskrivs i en rapport från arbetsmiljöverket (2018) socialtjänstens stora problem med såväl hög arbetsbelastning som stor personalomsättning under de senaste åren. Hantering av en obalans mellan krav och resurser har blivit
medarbetarens uppgift att lösa, genom strategier som antingen äventyrar den egna hälsan och/eller kvaliteten i arbetet (Arbetsmiljöverket 2018). De främsta bristerna som rapporten belyser handlar om avsaknaden av balans mellan krav och resurser i arbetet, men också avsaknaden av bland annat riskbedömning och åtgärdsplan avseende hög arbetsbelastning. Hög arbetsbelastning kan vidare bero på olika saker enligt Falkenström och Hjärpe (2017). För socialsekreterare inom socialtjänsten kan det exempelvis innebära ett stort klientantal vilka socialsekreteraren ofta har som en av sina arbetsuppgifter att träffa regelbundet, tillsammans med höga krav på
dokumentation och standardiserade bedömningar (ibid.). Samtidigt pågår det också många gånger en typ av osynliga arbetsuppgifter utöver de formella
arbetsuppgifterna, nämligen att hantera känslor som relaterar till den arbetssituation som socialsekreteraren befinner sig i (Astvik & Melin 2013; Falkenström & Hjärpe 2017).
Socialtjänsten och dess yrkesverksamma socialsekreterare förväntas bistå med olika typer av stöd och insatser till kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation. I en studie av Ekström (2018) beskriver socialsekreterare att det ibland kan vara svårt att dra gränser för vad deras uppdrag och ansvar innebär. Exempelvis kan
socialtjänsten göra en bedömning av en insats såsom skyddat boende för kvinnan, men om hon inte vill är det diffusa gränser för hur långt socialtjänstens uppdrag sträcker sig. Åligger det på kvinnans ansvar (det vill säga vilja), socialtjänstens ansvar eller är ansvaret en fråga för en annan huvudman som exempelvis polis att se till att hon är skyddad från den våldsutövande mannen? Det förekommer även frågor om de våldsutsatta kvinnornas situation vilka ibland inte kan besvaras av någon samhällsfunktion alls vilket resulterar i fall som så kallat “faller mellan stolarna”.
Det kan exemplifieras i form av boendefrågor, där socialtjänsten inte har
permanenta lösningar i form av bostäder dit våldsutsatta kvinnor kan flytta för mer stadigvarande boende. Sådana situationer kan lämna såväl den våldsutsatta kvinnan som socialsekreteraren i hjälplöshet (Ekström 2018).
Forskning har också visat att socialsekreterare, som arbetar med våld i nära relationer, kan drabbas av beteende- och känslomässiga konsekvenser, också känt som “sekundärt trauma”. Detta innebär att ett trauma som återberättas av en klient kan traumatisera åhöraren, det vill säga i detta fall en socialsekreterare (Kheswa 2019). Yrket beskrivs också ha ett stort fokus på klienter och det kan därmed vara svårt att distansera sig känslomässigt (Tham & Meagher 2009). Socialsekreterares arbetsförhållanden tenderar sammanfattningsvis att framkalla olika typer av känslor, i olika typer av situationer, vilka i sin tur kan hanteras genom både copingstrategier och så kallat känsloarbete (Astvik & Melin 2013; Falkenström & Hjärpe 2017).
1.2 Problemformulering
Såväl copingstrategier som känsloarbete beskrivs i tidigare forskning som tillvägagångssätt för att hantera känslor relaterat till den arbetssituation som
socialsekreterare befinner sig i (Astvik & Melin 2013; Falkenström & Hjärpe 2017).
Däremot beskrivs det mindre om hur socialsekreterare använder sig av känsloarbete vid arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld, och hur copingstrategier används i relation till detta.
Som framgår av tidigare forskning finns det inga studier som mer specifikt undersöker vilka känslor socialsekreterare upplever i arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation och hur de går tillväga för att hantera dem. Den tidigare nämnda lagändringen som ägde rum år 2007 medför också att
socialsekreterare som arbetar med den aktuella målgruppen hamnar inom ett nyare arbetsområde. Mot denna bakgrund avser därför föreliggande studie att utifrån ett professionsperspektiv bidra med en ökad förståelse för hur socialsekreterare påverkas av känslor som uppstår vid arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation och hur de i sådana fall går tillväga för att hantera dessa. Genom att utgå från ett professionsperspektiv avser studien belysa socialsekreterarnas egna erfarenheter med förhoppning om att studien ska kunna bidra med en ny kunskap om förutsättningarna avseende den komplexa arbetssituation som en socionom kan verka i.
1.3 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att, utifrån ett professionsperspektiv, undersöka
socialsekreterares känslor och känsloarbete i arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation, för att därigenom få en fördjupad förståelse av
förutsättningarna för socionomers arbetssituation i arbetet med våld i nära relationer.
Studiens syfte mynnar ut i följande frågeställningar:
Vilka känslor beskriver socialsekreterare uppstår i arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relationer?
Har socialsekreterare några strategier/metoder för att hantera dessa känslor, och hur ser de i sådana fall ut?
Hur kan dessa strategier/metoder förstås i relation till de professionella förutsättningarna för socionomyrket?
2 Tidigare forskning
I följande del av studien presenteras tidigare forskning. Forskningen har valts mot bakgrund av relevans för studiens syfte och frågeställningar samt består av både nationella och internationella studier. Avsnittet är tematiserat utifrån olika rubriker som tillsammans avser att omfatta och spegla studiens ämne som helhet.
2.1 Socialtjänstens arbete
Socialtjänstens insatser och utformning av stöd till kvinnor utsatta för våld i nära relation är upp till varje enskild kommun att bestämma. Vem eller vilka som ska få stöd är också upp till socialtjänsten att avgöra och dessa gränser ter sig ibland diffusa. Dock framför Ekström (2018) i sin studie “Gränsytor under förhandling” att krav eller kriterier för att få stöd som våldsutsatt kvinna inte upplevs särskilt höga av vissa socialsekreterare. Resultatet av studien påvisar däremot ett mönster i att många socialsekreterare menar att kvinnan bör vara i förflyttning av något slag, såsom att hon har en inställning om att hon som minst önskar att kunna lämna den våldsutövande mannen.
De stöd och insatser en kvinna sedan får varierar enligt Ekström (2018), bland annat beroende på var i relationen kvinnan befinner sig (om hon är på väg ifrån relationen eller lever mitt i en våldsam relation) samt vilket stödbehov hon har som exempelvis behov av skyddat boende eller stödsamtal. Vidare beskrivs det att socialtjänsten ofta tycks se att ett primärt behov för kvinnor är just en ny bostad då boende ihop med den våldsutövande mannen inte anses hållbart. Problemet socialtjänsten då ställs inför är att kvinnan behöver komma ifrån sin bostad hon delar med den
våldsutövande mannen, samtidigt som en ny långsiktig lösning på bostadsfrågan inte finns att tillhandahålla som insats. Känslor av maktlöshet kan i dessa situationer uppstå såväl för kvinnan som hos den professionella, eftersom en möjlig utväg för
kvinnan, i form av ny och långsiktig lösning för bostad, går utanför det som socialtjänsten har att erbjuda (ibid.).
I en studie jämfördes socialsekreterare som arbetar med barnärenden med andra professioner inom människobehandlande yrken såsom skol- och sjukvårdspersonal.
Studien belyser att känslomässig belastning är en konsekvens av den arbetssituation som dessa socialsekreterare befinner sig i och att professionen som sådan är
utmärkande i dessa fall. Vidare beskriver Tham och Meagher (2009) att
socialsekreterare som jobbar med barnärenden inom socialtjänsten har ett ovanligt och särskilt krävande arbete i jämförelse med andra människobehandlande yrken som exempelvis lärare, men också i jämförelse med socialsekreterare som arbetar med andra målgrupper än barn. I studien framkom dock att samtliga
socialsekreterare, oberoende av vilken målgrupp de arbetade med, har i större utsträckning ett mer problematiskt och komplext arbete än övriga jämförda
yrkeskategorier. Förutom det visar sig också yrket vara känslomässigt krävande, och att socialsekreterare kan ha svårt för att distansera sig från arbetet rent
känslomässigt. Med tung arbetsbelastning och ett stort fokus på klienter och arbetskrav, tenderar de professionellas situation och perspektiv att åsidosättas (ibid.). Arbetssituationen för socialsekreterare präglas sammanfattningsvis av en tung arbetsbörda med känslomässig- och arbetsrelaterad ohälsa som en vanlig följd (Astvik & Melin 2013; Tham & Meagher 2009).
2.2 Påverkansfaktorer på socialsekreterares välbefinnande
Flera studier visar att socialarbetare som arbetar under svåra förhållanden med höga krav på arbetet och begränsade resurser löper en ökad risk för att drabbas av
negativa psykologiska effekter som exempelvis stress och utbrändhet (Kheswa 2019; Nylén 2017). Arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation beskrivs av Kheswa (2019) som en arbetsuppgift av svår karaktär. Det dagliga arbetet för en socialarbetare kan innefatta möten med kvinnor som varit med om traumatiska händelser. Socialarbetaren förväntas då att vara känslomässigt stabil och stark för att kunna möta kvinnan och hennes historia. I mötet kan socialarbetaren
dock riskera att relatera till den utsattas trauma och utan tid för bearbetning fortsätta arbetsdagen med nya möten. Sekundärt trauma kan drabba de som arbetar med våld i nära relation eftersom det trauma som klienten återberättar kan traumatisera socialsekreteraren. I en israelisk studie belyser Gil och Weinberg (2015) riskfaktorer för sekundära trauman. Exempel på sådana riskfaktorer kan vara för hög
arbetsbelastning, lite eller inget stöd på arbetsplatsen, bristande stöd i privatlivet och otillräcklig arbetsträning på arbetsplatsen. Andra riskfaktorer kan vara ett högt antal klienter som gått igenom trauman, identifikation med offret samt eget upplevt trauma. I mötet med klienter som varit med om traumatiska upplevelser kan socialarbetaren således riskera att drabbas av negativa psykologiska symtom som exempelvis ångest (Kheswa 2019; Gil & Weinberg 2015).
Nylén (2017) har i sin avhandling studerat bland annat kopplingen mellan hälsa, arbetets krav samt personliga och arbetsmässiga resurser. Resurser i arbetet innefattar kontroll över det egna arbetet och återkoppling från kollegor och chefer, medan de personliga resurserna handlar om vilka förutsättningar den anställde har för att till exempel signalera missnöje eller sätta gränser. Resultatet i studien visade inte helt oväntat att resurser i arbetet har en positiv inverkan på den psykiska hälsan samtidigt som belastande krav i arbetet har en negativ effekt på den psykiska hälsan.
Den psykosociala arbetsmiljön och trivsel påverkas däremot inte bara av resurser i arbetet, utan även av personliga och individuella resurser hos anställda inom välfärdssektorn. Personliga medel visar sig utgöra en väsentlig faktor i ett anseende, speciellt när det gäller gränssättning av enskilda medarbetare vilket utgör en påverkansfaktor för ett lägre utfall av psykisk ohälsa på arbetsplatsen (ibid.).
Däremot visar det sig överlag att resurser i arbetet har en mer betydande del för hur medarbetaren trivs och mår i sin arbetssituation, i jämförelse med personliga medel.
Resurser i arbetet kan innebära till exempel bekräftelse från chefer, stöd från kollegor, tillgång till tillräckligt med arbetsmaterial såsom datorer och/eller en acceptabel lön vilken speglar de arbetsvillkor som socialarbetare dagligen jobbar under (Kheswa 2019; Nylén 2017).
I en studie av Kalm (2019) beskrivs så kallat “akademiskt hushållsarbete” inom akademin. Det “akademiska hushållsarbetet” innebär omeriterande och obetalda sysslor vilket i studien liknas vid det hushållsarbete heterosexuella kvinnor i större utsträckning tar ansvar för i hemmet än männen. Studien belyser hur dessa obetalda arbetsuppgifter till stor del åtas och utförs av yrkesverksamma kvinnor framför männen som oftare förekommer bland de mer meriterande arbetsuppgifterna.
Kvinnor tenderar inom akademins arbetsfält att “ställa upp” på de arbetsuppgifter som inte har någon betydelse för lönekuvertet. Det kan innebära uppgifter såsom att hastigt “rycka in” i olika situationer, ta anteckningar på möten, lösa
relationsproblem eller att komma med lösningar på ett problem för att verka för allas bästa (ibid.). På liknande sätt beskriver Kheswa (2019) i sin studie att socialsekreterare upplever att de har en lön som inte motsvarar det känslomässigt tuffa arbetet som de utför. Arbetet har nämligen en stor känslomässig påverkan där en av arbetsuppgifterna för en socialsekreterare följaktligen kan innebära så kallat känsloarbete, som på motsvarande sätt som det akademiska hushållsarbetet är ett icke-meriterande och osynligt arbete. Känsloarbetet som sådant innebär att hantera känslor som uppkommer till följd av den arbetssituation som socialsekreteraren verkar inom (Falkenström & Hjärpe 2017; Kalm 2019).
2.3 Socialsekreterares känsloarbete
I en studie av Falkenström och Hjärpe (2017) beskrivs det hur socialsekreterare ägnar sig åt känsloarbete för att sträva efter att sätta sig i känslolägen som kan gynna ett förändringsinriktat uppdrag. Känsloarbete används såväl för
socialsekreterarens egen räkning i dennes arbete med att hantera arbetsförhållanden som gentemot klienter för att visa omtanke. Motivationsarbete tas upp som exempel på något som utgör en stor del av socialsekreterarnas arbete för att få med sig klienten, exempelvis i situationer där socialsekreteraren vill motivera till insatser med klientens samtycke (ibid.). Som tidigare nämnts kan gränser vara svåra att dra sett till vem socialtjänsten ska ge stöd åt, men också utifrån utformningen av stöd och vad det kan och bör innebära. Ibland kan motivationsarbete nämligen
ifrågasättas, är det verkligen socialtjänstens arbete? Förutom det faktum att
socialtjänsten ska erbjuda och ge stöd tycks motivering till stöd också utgöra en del av arbetet för socialarbetare (Ekström 2018). Motivationsarbetet kan påverka socialarbetaren på så sätt att de egna känslorna får läggas undan medan ett
uppvisande av exempelvis engagemang istället får ta plats för att försöka motivera en klient till att ta emot stöd (Falkenström & Hjärpe 2017).
Vidare belyser Falkenström och Hjärpe (2017) vikten av att ha tid mellan två uppdrag för att skapa utrymme för nödvändig återhämtning och omställning, vilket är ett måste för att i längden kunna utföra känsloarbete. Den tid som finns mellan ärenden används till största del för dokumentation, något som en del
socialsekreterare menar ger distans till ärendet samt tid och möjlighet för eftertanke och känslomässig bearbetning. Tid för dokumentation är något som kan fungera som ett naturligt stöd i omställningen mellan klientmöten, men omfattningen behöver vara en rimlig del av arbetstiden då det annars riskerar att slå över och bli en stressfaktor. Administrativt arbete och dokumentation som många gånger utgör en stor del av socialt arbete riskerar också att lämna socialarbetare med skuldkänslor gentemot klienter de inte hinner träffa, vilka i sin tur kan behöva hanteras. Detta känsloarbete gentemot de administrativa krav som råder och efterföljande skuldkänslor av exempelvis otillräcklighet kan därmed uppta ork och energi som istället kunde ha använts för klientens räkning (Falkenström & Hjärpe 2017).
Förutom att dokumentation kan utgöra en stressfaktor för arbetet, beskrivs de administrativa kraven också ha en negativ påverkan på inspirationen för arbetet inom socialtjänsten (Tham & Meagher 2009). Känt från andra studier är också att dessa stressfaktorer utgör en betydande en del i den höga arbetsbelastning som råder, inte minst inom socialtjänsten. Detta kan som tidigare nämnts få negativa konsekvenser för både socialsekreterares hälsa och arbete (Astvik & Melin 2013;
Kheswa 2019).
Kopplat till tanken om att känsloarbete är ett tyst och osynligt arbete berättar socialsekreterare också om hur de avsiktligt döljer sina känslor för att inte påverka
klienter negativt. Det kan handla om att dölja känslor som exempelvis besvikelse.
Efter längre arbetslivserfarenhet uttrycker en socialsekreterare att denne sällan känner av besvikelse numera eftersom fokus istället varit att försöka vara
tillmötesgående i klientens situation snarare än att förstärka eller uppvisa sin egen känsla av besvikelse (Falkenström & Hjärpe 2017). Sådana förhållningssätt kan samtidigt tolkas som uttryck för en, medveten eller omedveten, copingstrategi (Astvik & Melin 2013).
Vissa strategier professionella har för att hantera exempelvis sekundära trauman visar sig vara mer framgångsrika än andra. Exempelvis tycks socialarbetare i jämförelse med terapeauter hantera tendenser till sekundära trauman på ett mindre framgångsrikt sätt. Terapeuter har alltså bättre verktyg för att hantera de faktorer som kan påverka känslor, negativa symtom och andra liknande tendenser, något som bland annat kan ha att göra med den utbildningsbakgrund den professionella har (Gil & Wienberg 2015).
2.4 Coping som professionell strategi
En annan strategi som förekommer bland socialsekreterare för att hantera sin arbetssituation är copingstrategier. Inom coping förklarar Astvik och Melin (2013) att det finns olika metoder för socialsekreteraren att använda sig av för att hantera arbetsrelaterad ohälsa. Beroende på vilken copingstrategi som används kan den på olika sätt påverka socialsekreterarna, bland annat deras arbetssätt, arbetets kvaliteter men också deras egen hälsa. Dessa strategier kan yttra sig hos socialsekreterare i form av exempelvis en sänkt ambitionsnivå, ett försämrat engagemang och/eller en minskad strävan mot att uppnå uppsatta mål. Ett annat, inte helt ovanligt, sätt att hantera sin problematiska arbetssituation är också att säga upp sig efter problem med hälsan som påverkats negativt av en längre tids stress. Den tunga
arbetsbelastningen och konsekvensen av långvarig stress kunde ge avtryck på hälsan med symtom som till exempel nedstämdhet och sömnproblem (ibid.).
Likt Astvik och Melin (2013) beskriver även en australiensk studie av Kalliath och Kalliath (2014) att coping tycks vara en strategi som socialarbetare använder för att hantera svåra arbetsförhållanden. Studien avsåg bland annat att studera utmaningar för att hantera arbetskrav som följer professionen, och hur socialarbetare går till väga för att göra detta. Det beskrivs vidare att socialarbetare använder sig av copingstrategier för att hantera arbetslivet och de krav som följer och hur det kan påverka deras privat- och familjeliv. I studien beskriver socialarbetare hur yrket lämnar dem känslomässigt uttömda, med negativa påverkansfaktorer på privatlivet eftersom de efter arbetsdagen känner sig utmattade. Hanteringen av de känslor som socialarbetare upplever på jobbet påverkas även av de förhållanden som råder i deras privatliv. Med känslomässigt stöd, som exempelvis någon att prata med om saker som tynger en, tenderar socialsekreterare att kunna hantera känslor och problem som uppstår på jobbet på ett mer framgångsrikt sätt. Däremot, om känslomässigt stöd varken finns att tillgå på jobbet eller i privatlivet kan detta resultera i socialarbetare vars psykiska mående påverkas negativt då orken avtar, vilket i sin tur kan lämna negativa följder såväl privat som i arbetslivet (ibid.).
För att hantera känslomässigt laddade situationer, använder sig socialarbetare alltså också av copingstrategier vilka kan ta sig uttryck i att exempelvis söka stöd och prata med en närstående, ha god kommunikation med såväl kollegor som chefer och/eller tydliggöra förväntningar. Detta är copingstrategier som används för att hantera de utmaningar som följer yrket, vilka visar sig ha en positiv inverkan på exempelvis upplevelse av hög arbetsbelastning och den känslomässiga tyngd som kan följa (Kalliath & Kalliath 2014). Å andra sidan beskriver Astvik och Melin (2013) hur olika copingstrategier kan ha negativ inverkan på socialarbetaren vilket visar sig påverka såväl kvaliteten i arbetet som det psykiska måendet. Till sist menar Gil och Weinberg (2015) att i de fall där den professionella inte använder sig av copingstrategier alls, utan snarare undviker dessa strategier, visar sig i högre utsträckning ha ett samband med upplevda sekundära trauman.
Vad som återkommande beskrivs påverka socialarbetares känslor är bland annat hårda arbetsförhållanden, återberättade trauman, arbetsrelaterad stress och
organisatoriska krav (Astvik & Melin 2013; Falkenström & Hjärpe 2017; Kheswa 2019; Kalliath & Kalliath 2014; Tham & Meagher 2009). Dessa faktorer verkar således blivit en del av professionens naturliga miljö (Kalliath & Kalliath 2014).
Den redovisade forskningen visar att socialsekreterare påverkas känslomässigt i sitt arbete och är då i behov av att hantera dessa känslor genom såväl känsloarbete som copingstrategier. Forskningen anses således relevant sett till det som föreliggande studie avser att undersöka gällande känslor och känsloarbete.
3 Teori
I följande avsnitt presenteras de teoretiska ramverk som vi kommer att använda i denna studie. De ramverk vi har konstruerat bygger på Hochschilds teori om känsloarbete (2012) samt teorier om copingstrategier av Lazarus och Folkman (1984). Valet av teorier och begrepp baseras på studiens syfte som avser undersöka socialsekreterares känslor och känsloarbete. Genom att tillämpa dessa teorier i studiens analys möjliggörs en fördjupad förståelse för socialsekreterarnas hantering av de känslor som uppstår i relation till arbetet och hur detta påverkar
förutsättningarna för socionomers arbetssituation.
3.1 Känsloarbete
“Emotional labor”, känsloarbete, beskrivs av Hochschild (2012) som det arbete personer gör för att anpassa sina känslor beroende på vad som förväntas i sammanhanget. Målet med att anpassa känslorna är att skapa den rätta
sinnesstämningen inför möten med personer och detta görs genom att antingen framkalla eller hålla tillbaka vissa känslor. Det emotionella arbetet har många gånger ett motiv i sig och görs i utbyte mot något, exempelvis lön, vilket innebär att det har ett bytesvärde. Det emotionella arbetet som Hochschild (2012) studerade handlade bland annat om hur den anställde kunde förtränga sina känslor och bete sig på ett sätt som förväntades av denne inom en specifik bransch eller på ett företag.
Ett omtalat exempel beskriver hur en flygvärdinna inom servicebranschen är tvungen att visa upp ett leende och vara glad oavsett hur hon egentligen mår eller blir behandlad av resenärerna. Hochschild (2012) beskriver en rad begrepp som en del av det emotionella arbetet: känsloregler, ytagerande och djupagerande, som är av relevans för vår studie. Genom att använda dessa begrepp i kommande analys kan en förståelse för socialsekreterares känslor och känsloarbete skapas och ny kunskap utvecklas.
3.1.1 Känsloregler
Hochschild (2012) har utvecklat begreppet “feeling rules”, känsloregler, som en del av teorin om känsloarbete. Känsloregler definieras som normer och värderingar som styr vad och när vi ska känna samt hur dessa känslor ska ta sig uttryck i en given situation eller i ett visst sammanhang. För att skapa en medvetenhet om vilka känsloregler som råder i en viss situation eller sammanhang läser vi in och tolkar andra personers reaktioner på vårt emotionella framträdande. Känsloregler påverkar vilka känslor personer uppvisar samt vilket emotionellt agerande som anses lämpligt i en given situation. I exemplet med flygvärdinnornas arbete tar detta sig uttryck genom att de ska vara glada, trevliga och le oavsett vilken situation de befinner sig i.
Genom att försöka leva upp till normer för accepterade, förväntade och önskvärda känslor sker det emotionella arbetet (Hochschild 2012).
3.1.2 Ytagerande
Ett ytterligare begrepp som utvecklats som en del i Hochschilds teori om känsloarbete är “surface acting”, ytagerande. Vid ett ytligt emotionellt agerande döljer den enskilde sina faktiska känslor och väljer istället att ge uttryck för en känsla som passar in i den sociala kontext som denne befinner sig i, individen justerar alltså sina känslor till det som anses accepterat i situationen. Motivet till detta sätt att visa känslor handlar om att omgivningen ska övertygas om att den förväntade känslan upplevs, och den känsla som inte förväntas döljs. När en individ använder sig av ytligt emotionellt agerande kan det handla om att individen känner sig besviken men på ytan visas en glad och tillfredsställd fasad upp. Hochschild (2012) skiljer på ytligt emotionellt agerande och djupt emotionellt agerande, där en viktig skillnad är att i det ytligt emotionella agerandet är individen medveten om att den känsla som personen förmedlar är en falsk sådan. Vid ett djupt emotionellt agerande försöker individen inte bara lura omgivningen utan även sig själv gällande vilken känsla som individen känner och förmedlar. För att kunna använda sig av
denna typ av djupt emotionellt agerande krävs ett aktivt känsloarbete där den enskilde lärt sig att skapa en inre gestalt av exempelvis glädje och lycka (ibid.).
3.1.3 Tre förhållningssätt
Hochschild (2012) beskriver hur den anställde kan använda sig av tre olika
förhållningssätt i sin yrkesroll och i sitt arbete. Det första förhållningssättet innebär att den anställde helhjärtat identifierar sig med sitt arbete, vilket riskerar att leda till utbrändhet. Det andra förhållningssättet beskriver hur den anställde istället gör en tydlig avgränsning mellan sig själv och sin yrkesroll. Med detta förhållningssätt riskerar den anställde istället att anklaga sig själv, alternativt bli anklagad av exempelvis kollegor och kunder, för att spela någon typ av skådespeleri och inte ta sitt arbete på tillräckligt stort allvar. Risken för utbrändhet är dock mindre när den anställde tillämpar detta förhållningssätt. Det tredje, och sista, förhållningssättet innebär att den anställde gör en väsentlig skillnad på sig själv och sin yrkesroll men anklagar inte sig själv för att göra detta då tudelningen ses som legitim. Genom detta förhållningssätt riskerar den anställde att hamna i ett tillstånd där yrkesrollen känns främmande för den enskilde vilket kan påverka de människor som den anställde har till uppgift att hjälpa (Hochschild 2012).
Det är möjligt att identifiera risker med samtliga förhållningssätt till sin yrkesroll och sitt arbete menar Hochschild (2012), men det mest skadliga förhållningssättet är där den anställde helhjärtat identifierar sig med sitt arbete. Vid användandet av detta förhållningssätt till arbetet ses arbetsplatsen som en plats där den anställde är mån om att erbjuda personlig service snarare än en plats där denne agerar utifrån en viss roll. För att undvika emotionella påfrestningar kan den anställde utveckla ett ”falskt jag”, vilket är vanligare vid ett förhållningssätt där den anställde gör skillnad på sig själv och sin yrkesroll. Trots att det finns risker med respektive förhållningssätt kan den anställdes arbetssituation förbättras om arbetsuppgifterna är möjliga att
kontrollera (ibid.).
3.2 Copingstrategier
Coping beskrivs av Lazarus och Folkman (1984) som en föränderlig
hanteringsprocess av psykiska påfrestningar som är av sådan karaktär att personens resurser för att hantera påfrestningen inte är tillräcklig. Copingstrategier beskrivs som ett hjälpmedel för människor i hanteringen av svåra och stressiga situationer genom att individen skapar en förmåga att leva med stress, utan att bli påverkad av psykisk eller fysisk smärta. Vid påfrestande livshändelser, stora livsförändringar, traumatiska erfarenheter och sjukdomar används ofta copingstrategier för att hantera dessa (Brattberg 2008). Lazarus och Folkman (1984) beskriver två kategorier av coping: problemfokuserad och emotionsfokuserad. Dessa är benämningar och kategorier som rymmer en mängd olika strategier. En individ kan använda sig av flera copingstrategier för att hantera samma situation eller händelse, exempelvis genom att hantera orsaken till det psykiska hotet genom problemfokuserad coping samtidigt som de känslor som hotet orsakar kan hanteras med emotionsfokuserad coping (ibid.).
Problemfokuserad coping syftar till att individens uppmärksamhet riktas mot det som är möjligt att göra för att uppnå förändring av en situation. Ett exempel på en sådan hantering av en situation skulle kunna vara att individen pratar med den som anses utgöra källan till problemet eller söker det som bidragit till eller blivit följden av den svåra situationen (Lazarus & Folkman 1984). Genom att använda
problemfokuserade copingstrategier kan individen förebygga, förändra eller förbättra en problematisk situation (Lennéer Axelsson 2010).
Den emotionsfokuserade copingen syftar inte till att förändra orsaken till problematiken utan belyser istället vikten av att hitta strategier som hjälper individen att hantera den känslosamt svåra situationen. Denna typ av
copingstrategier syftar till att reducera negativa känslor samt minska emotionella svårigheter. Emotionsfokuserad coping kan exempelvis innebära att individen konfronterar, tolererar, reducerar eller reglerar de negativa känslor som denne upplever (Lazarus & Folkman 1984).
4 Metod
I kommande metodavsnitt redogör vi för datainsamlingsmetod, urvalsmetod och urval, analys av det empiriska materialet, tillförlitlighet och trovärdighet, etiska överväganden för studien, metoddiskussion samt arbetsfördelning.
4.1 Datainsamlingsmetod
Kvalitativ forskningsmetod gör det möjligt för forskaren att studera individers erfarenheter i det verkliga livet. Intervjupersonerna ges utrymme att uttrycka sina åsikter och syn på omständigheter, vilket är den kvalitativa forskningens främsta syfte (Yin 2013). Studiens syfte gör att kvalitativ metod är lämplig då den gör det möjligt att undersöka de upplevelser och erfarenheter socialsekreterare har när det gäller känslor och hantering av dessa i sin profession. Kvalitativa
forskningsintervjuer syftar till att skapa förståelse för intervjupersonens perspektiv på världen och förstå dennes erfarenheter och upplevelser (Kvale & Brinkmann 2014). Studiens syfte och frågeställningar gör att denna metod är lämplig för att få fram ett material som kan besvara dess syfte och frågeställningar. Det finns olika intervjumetoder som forskare kan använda sig av, och vi har valt att använda oss av semi-strukturerade intervjuer. Den nämnda intervjumetoden innebär att forskaren ställer frågor inom valda teman, samtidigt som metoden lämnar utrymme för forskaren att ändra frågor, ordningsföljd samt att ställa följdfrågor (Kvale &
Brinkmann 2014). Genom att använda semi-strukturerade intervjuer med teman, på förhand bestämda frågor och följdfrågor anser vi att vi kan få en fördjupad
förståelse för socialsekreterares känslor och känsloarbete. För intervjuguide, se bilaga 2.
4.2 Urval och urvalsmetod
I denna studie, vars syfte är att utveckla en fördjupad förståelse för
socialsekreterares känslor och känsloarbete för att få veta mer om känsloarbete bland socionomer verksamma inom området våld i nära relationer, har vi valt att intervjua socialsekreterare som arbetar inom socialtjänsten med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation.
Antalet intervjupersoner som är aktuella för en studie bör ses i förhållande till dess syfte och förutsättningar. För få intervjupersoner kan resultera i data som inte är tillräcklig för den analys som ska genomföras, och studiens syfte och
frågeställningar riskerar därmed att inte bli besvarade. Å andra sidan kan ett för stort antal intervjupersoner leda till att tid och övriga resurser inte räcker till samt att de intervjuer som genomförts inte kan analyseras mer djupgående (Kvale & Brinkmann 2014). Då den aktuella studien är en C-uppsats anser vi att det i relation till studiens omfattning och dess befintliga tidsram är rimligt att intervjua sex till åtta
socialsekreterare. Antalet intervjupersoner är också inom ramen för de riktlinjer som finns formulerade av kursledningen.
För val av intervjupersoner krävs också ett urval. Ett urval innebär att utse ett visst antal specifika enheter eller deltagare vilka kan tänkas vara relevanta för att studiens forskningsfrågor ska kunna besvaras. Urval i kvalitativ forskning utförs medvetet och är oftast ett avsiktligt urval. Dock kräver urval också motivering mot bakgrund av att resultatet ska vara tillförlitligt (Yin 2013). Det finns olika sätt att gå tillväga på när ett urval för en studie ska göras, exempelvis snöbollsurval och målstyrt urval (Bryman 2018; Yin 2013).
Vi tillfrågade socialsekreterare i fem olika kommuner om eventuellt intresse för deltagande i vår studie. Orsaken till valet av kommuner var utifrån arbetsplatser vi fick tips om, både ifrån yrkesverksamma socionomer, andra studenter samt
handledare. I förhållande till studiens syfte gjordes urvalet av intervjupersoner utifrån ett målstyrt urval och utifrån ett snöbollsurval.
Ett målstyrt urval innebär att urvalet görs med avsikt och att de personer som blir aktuella för studien bidrar med uppgifter av betydelse för att kunna besvara studiens forskningsfrågor (Bryman 2018). Intervjuer med socialsekreterare som arbetar med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation gav uppgifter av betydelse och relevans för besvarandet av våra forskningsfrågor. Vi har också gjort urval utifrån ett snöbollsurval vilket innebär att urvalet görs genom att författaren för studien kan få förslag från redan aktuella intervjudeltagare om ytterligare potentiella
intervjupersoner. Urvalet liknas därmed vid en snöboll som rullar och lämnar ett spår vilket författaren följer (Yin 2013). Då vi under studiens gång saknade ett visst antal intervjupersoner, frågade vi redan tillgängliga intervjupersoner om de hade någon kollega eller bekant vilken de kunde tänka sig vara en relevant intervjuperson för vår studie. Yin (2013) menar dock att detta urval kan kritiseras om det görs av bekvämlighet. Så var inte fallet för detta urval utan de socialsekreterare som tillfrågades om intervju hade både relevant kunskap och erfarenhet om det ämne som studien avser undersöka. På detta sätt menar Yin (2013) att snöbollsurvalet snarare görs av ändamålsenliga skäl än av bekvämlighet.
Informationsbrev skickades per mail, se bilaga 1, till fem olika kommuner och således minst sex socialsekreterare som på daglig basis arbetar med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation. De tillfrågade socialsekreterarna arbetar med den aktuella målgruppen på olika sätt, bland annat inom ekonomiskt bistånd, utifrån vuxenenheter samt ingår i konstellationer som “våld i nära relations-team”. I informationsbrevet redogjorde vi för syftet med studien, samt betonade att de tillfrågades deltagande är frivilligt och att de vid eventuellt deltagande kommer att anonymiseras. Det innebär enligt Vetenskapsrådet (2002) bland annat att
intervjupersoner inte ska behöva riskera att identifieras och på något sätt påverkas negativt av intervjudeltagandet. Vidare framgick att intervjuerna genomförs digitalt utifrån rådande pandemi Covid-19. Av fem tillfrågade kommuner och dess
tillhörande socialsekreterare vilka var potentiella intervjupersoner för denna studie, gav sex socialsekreterare svar i form av att de ville delta i vår studie. De sex
socialsekreterare som är aktuella för deltagande i vår studie arbetar alla inom samma kommun. Av de övriga fyra tillfrågade kommunerna svarade en kommun att de inte kunde eftersom de redan hade tackat ja till deltagande i andra studier och att det därmed var brist på tid. Från de tre sista kommunerna fick vi inget svar alls.
Samtliga intervjuer genomfördes digitalt genom videosamtal på Skype mot bakgrund av Covid-19. I god tid före planerad intervju skickades en möteslänk ut till respektive intervjuperson. Under samtliga intervjuer satt de tre deltagarna (en intervjuperson samt studiens två författare) på geografiskt olika ställen. Innan intervjuerna påbörjades kontrollerade vi att intervjupersonen hade läst vårt informationsbrev för att säkerställa att de hade tagit del av informationen om exempelvis frivillighet och anonymitet. Därefter frågade vi om tillåtelse till att få spela in intervjun på våra mobiltelefoner, samtliga intervjupersoner gav sitt samtycke. Intervjuerna spelades in på våra mobiltelefoner för att vi efter avslutad intervju skulle kunna transkribera intervjumaterialet och efter avslutad
transkribering raderades materialet. Respektive intervju tog cirka 30 minuter att genomföra. Den totala intervjudatan uppgår således till cirka 3 timmar, vilket eventuellt kan uppfattas något kort. Detta utgör dock ingen svaghet utan sett till antalet intervjuer och vad de tillför till studiens resultat och analys anser vi att det empiriska materialet är tillräckligt för att uppnå studiens syfte. Efter intervjun fick de alla information om att uppsatsen kommer att finnas tillgänglig att läsa på databasen DIVA efter godkänt resultat. Några intervjupersoner önskade få information om när den fanns tillgänglig, och vi erbjöd oss därmed att skicka ett mejl i samband med publicering.
4.3 Analys av det empiriska materialet
Vi har valt att analysera vår empiri utefter en mix av tematisk analys och
innehållsanalys, det vill säga en tematisk innehållsanalys. Tematisk analys är enligt Bryman (2018) en metod som kan ha en diffus bakgrund och sakna en konkret eller direkt beskrivning av tillvägagångssättet. Detta gör dock metoden till en mycket flexibel sådan. I tematisk analys söker forskaren efter teman som tydligt
återkommer i den empiri som insamlats (ibid.). Även innehållsanalys innefattar att forskaren exempelvis kategoriserar och tematiserar empirin (Kvale & Brinkmann 2014). Att söka efter teman ingår i båda dessa analysmetoder, vilket Bryman (2018) menar är en återkommande teknik för analys av kvalitativ data. Metoderna är därmed användbara för vår studie eftersom vi tydligt och tidigt kunde urskilja återkommande mönster i empirin vilket snabbt genererade kategorier och i ett senare skede även teman.
I första skedet transkriberades de intervjuer som genomförts, det vill säga det material som ska utgöra studiens empiri. Att transkribera går ut på att omvandla något, vilket för denna studie betyder att vi översätter det muntliga språket från intervjuerna till skriven text (Kvale & Brinkmann 2014). Vi genomförde
transkriberingen direkt efter respektive intervju genom att lyssna på det inspelade materialet i våra mobiltelefoner och översätta till skriven text i ett dokument.
Respektive intervju sparades i ett enskilt dokument, ett för vardera intervjudeltagare.
Därefter sorterade och reducerade vi materialet utefter olika kategorier vilket ledde fram till en analys av innehållet under respektive kategori, olika kategorier i relation till varandra men också med koppling till tidigare forskning och våra teoretiska ramverk. Några kategorier vi använde oss av var: “känslor”, “känsloarbete”,
“coping” och “arbetets förutsättningar”. Dessa kategorier skapade vi med utgångspunkt i våra frågeställningar och för studien centrala teoretiska begrepp.
Denna del av analysen kallar Yin (2013) för demontering av data vilket ger
forskaren möjlighet att se bredare mönster. Vi kunde därmed genom vår process av demontering, tolka och urskilja återkommande mönster och på sikt skriva fram olika
teman. På så sätt gjordes också en remontering, det vill säga att vi skapade något nytt och eget av det material vi samlat in. Teman som sedan formulerades hade likt kategorierna sin utgångspunkt i de frågeställningar och teoretiska begrepp som är aktuella för studien och dessa presenteras i studiens avsnitt om resultat och analys.
4.4 Tillförlitlighet och trovärdighet
För att säkerställa kvalité i kvantitativ forskning tillämpas begreppen reliabilitet och validitet. Kvalitativ forskning bedrivs dock inte med samma fokus på mätning och dessa begrepp har således inte samma innebörd för kvalitativ forskning. Av detta skäl talas det istället om tillförlitlighet i kvalitativ forskning och fyra kriterier för att uppnå detta har följaktligen formulerats. Dessa fyra kriterier har för avsikt att spegla det som benämns reliabilitet och validitet i kvantitativ forskning (Bryman 2018).
Trovärdighet innebär dels att forskaren utför sin studie i enlighet med de regler som råder samt att studiens resultat rapporteras till deltagarna i studien, för att säkerställa att den sociala verklighet som forskaren har uppfattat är korrekt (Bryman 2018). I syfte att uppnå trovärdighet har vi läst relevant litteratur, samlat information om hur en studie ska utföras, följt de riktlinjer vi fått från Linnéuniversitetet och också tagit del av rekommendationer vi fortlöpande har fått från vår handledare och andra studenter. Vidare har vi läst om de etiska riktlinjer som föreligger för en studie samt tillämpat dessa. Samtliga intervjupersoner har också erbjudits att ta del av vårt forskningsresultat på databasen DIVA.
Överförbarhet handlar om huruvida resultatet är generaliserbart, det vill säga om studiens resultat skulle bli det samma om andra forskare vid andra tidpunkter skulle upprepa studien samt om resultatet går att generalisera till andra sociala miljöer (Bryman 2018). I vår studie har sex socialsekreterare intervjuats, vilket innebär att det kan bli svårt att generalisera resultatet till fler eller andra socialsekreterare än de som intervjuats. Den sociala miljön som socialsekreterarna befinner sig i är ständigt
i förändring vilket innebär att det är svårt att avgöra huruvida resultatet skulle blivit detsamma om studien hade gjorts igen med samma intervjupersoner och om de hade beskrivit sina känslor och sitt känsloarbete på samma sätt.
Pålitlighet är det tredje kriteriet som syftar till ett granskande synsätt. Det betyder att forskningsprocessen tydligt framställs i studien. Granskning och bedömning av processen kan sedan framföras av exempelvis kollegor (Bryman 2018). I vår studie finner läsaren ett metodavsnitt där samtliga delar av forskningsprocessen
presenteras. Denna del, precis som övriga delar av studien, har genomgående granskats av såväl handledare som andra studenter som lämnat sina råd.
Möjlighet att styrka och konfirmera är det sista kravet som innebär att forskaren bör verka i god tro utifrån medvetenheten om att en komplett objektivitet inte går att uppnå. Det betyder också att studien inte ska påverkas av varken tidigare kunskap eller personliga tolkningar (Bryman 2018). Mot denna bakgrund har vi varit
kritiska, reflekterat och gjort oss medvetna om våra eventuella biases. Vi har genom hela forskningsprocessen fört en kontinuerlig dialog med varandra, beaktat vikten av att inte låta oreflekterade fördomar eller annan förförståelse påverka studien och återigen tagit del av de råd vi fått från både handledare och andra studenter.
4.5 Etiska överväganden
Forskningsetiska principer och lagstiftning bör alltid beaktas genomgående i all typ av forskning. Vidare kan forskning ibland bli föremål för etikprövning vilket innebär att krav på forskningen prövas i förhållande till Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Dock omfattas inte
högskoleutbildning på varken grund- eller avancerad nivå av denna lag. Däremot, för att forskning ska få legitimitet och överhuvudtaget få utföras ställs det krav på både kvaliteten i arbetet samt på det etiska förhållningssätt forskaren har med sig (Vetenskapsrådet 2017). Det är således viktigt, även under forskning som bedrivs på
grundnivå, att förhålla sig till forskningsetik. Däribland det så kallade
individskyddskravet som utgör en utgångspunkt för forskningsetiska principer och som Vetenskapsrådet (2002) framställer utifrån fyra principer.
Den första principen är informationskravet. Detta krav syftar till att de individer som väljer att delta i studien, exempelvis intervjupersoner, ska få tydlig information om innebörden av deltagandet, rätten till frivillighet gällande deltagande, om studiens syfte och att den data som framkommer endast avser nyttjas för studiens ändamål. Intervjupersonerna ska också informeras om intervjuernas utformning och struktur. Nästa krav är samtyckeskravet som innebär att forskaren alltid ska hämta samtycke från de personer som är aktuella för deltagande i studien. Om forskaren avser att göra intervjuer bör samtycket ges innan de genomförs. Vidare ska
deltagandet i studien vara på deltagarnas villkor vilket exempelvis innebär att de har rätt att avsluta sitt deltagande när de vill, utan förklaringar eller sanktioner. Det tredje kravet är konfidentialitetskravet som syftar till att uppgifter om enskilda individer ska bevaras på ett säkert sätt som inte medför någon risk att utomstående kan ta del av dessa. Kravet innebär också att uppgifterna ska skyddas i den
utsträckning att personerna bakom dem inte riskerar att identifieras. Ett sista krav finns också vilket innebär att den data som samlats in för studiens räkning endast ska användas i detta syfte, det så kallade nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002).
Dessa fyra principer har genomgående beaktats i den studie vi genomfört.
Information och samtycke specificerades i det informationsbrev vi delgav innan genomförandet av intervjuerna. I informationsbrevet presenteras uppsatsens syfte, information om intervjupersonernas frivillighet till deltagande samt deras rätt att avsluta sitt deltagande utan påföljder. Vi frågade också respektive intervjuperson innan intervjun startade om de läst igenom brevet för att tillförsäkra att de var medvetna om deras rättigheter. Konfidentialitetskravet har beaktats då vi anonymiserat den kommunen vars socialtjänst och de socialsekreterare som är aktuella för deltagande i intervjuer. Vi har varken nämnt namnet på de aktuella intervjudeltagarna eller på den kommun som de är yrkesverksamma i.
Anonymisering har varit av vikt för studien då vi inte vill äventyra att de socialsekreterare som låter sig intervjuas ska identifieras och påverkas av deltagandet. Till sist har nyttjandekravet beaktats på så vis att all insamlad data endast har varit avsedd att användas för denna studies vetenskapliga syfte.
4.6 Metoddiskussion
Vi har genomfört intervjuer med sex socialsekreterare som arbetar med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation. Antalet intervjuer är motiverat utifrån den tidsram som är aktuell för denna studie, men fler intervjuer än sex hade förmodligen bidragit till ett mer trovärdigt resultat. Kritiker menar nämligen att kvalitativa studier kan innefatta för få deltagare som samtidigt har stark koppling till den kontext de befinner sig i och det medför därför en svårighet för bredare trovärdighet.
Vidare beskriver Bryman (2018) att studier vars urval är målstyrt också påverkar dess generaliserbarhet. För vår studie innebär det att resultatet kan bli svårt att generalisera på fler socialsekreterare än de som deltagit i just vår studie. Svårigheten utgör däremot ingen omöjlighet. Kvantitativa metoder och dess statistiska villkor är inte det enda som avgör en studies generaliserbarhet. Kvalitativ forskning kan många gånger generaliseras till teorier, i vårt fall till teorier om känsloarbete samt copingstrategier. Vi skulle därmed kunna jämföra resultat för vår studie med andra jämförbara studier som har studerat ett liknande ämne eller målgrupp, en så kallad måttlig generalisering (ibid.).
Samtliga intervjuer i denna studie har genomförts digitalt genom videosamtal via Skype. Detta är motiverat mot bakgrund av rådande pandemi Covid-19. Alternativet till digitala intervjuer gav oss, trots samhälleliga omständigheter, möjlighet att faktiskt genomföra en intervjustudie. Enligt Yin (2013) finns det dock risker med detta. Risken finns att digitala intervjuer blir mer formella då faktorer som exempelvis kroppsspråk, ansiktsuttryck och gester kan gå förlorade. Vi tog dock hänsyn till detta och genomförde samtliga intervjuer per videosamtal. Detta gav både oss och intervjupersonen chansen att se varandra, och därmed även eventuella
ansiktsuttryck och kroppsspråk. Den pandemi som pågått sedan över ett år tillbaka har också gett oss erfarenheter och kunskap om hur digitala verktyg, såsom Skype, på bästa sätt kan användas för att genomföra denna typ av möten. Vi anser på så sätt att det digitala genomförandet inte utgör något problem för studien och Yins (2013) kritik mot detta bör nyanseras vidare och förstås i ljuset av den tekniska kompetens och erfarenhet som människor utvecklat både under pandemin och sedan han skrev sin bok år 2013.
Valet av analysmetod för det empiriska materialet bör till sist också diskuteras. Vi har valt att arbeta med en blandning av två metoder vilket innebär att empirin analyserats utifrån en tematisk innehållsanalys. Vad vi däremot inte gjorde i denna process var att koda vårt material. Om forskaren inte kodar, innebär det att forskaren med stor försiktighet och noggrannhet måste beakta att samtlig data är riktig, att forskaren inte ska ta genvägar samt vara ytterst kritisk inför värderingar av insamlad data för att inte analysen ska te sig snedvriden (Yin 2013). Vårt val att inte koda materialet baserades inte på idén om att ta en genväg, utan snarare på att vi redan efter hälften av intervjuerna såg tydliga mönster i svaren vilket innebar att vi tidigt diskuterade kategorier för intervjusvaren. Samtliga intervjuer har också under transkriberingen avlyssnats, och skrivits av båda. För att inte riskera att tolka materialet utifrån egna värderingar har vi också genomgående kritiskt diskuterat våra eventuella värderingar och lagt dessa åt sidan vid analysen.
4.7 Arbetsfördelning
Vi har valt att arbeta med samtliga delar tillsammans eftersom vi ville få till ett och samma språk, samt då vi båda ville vara ense om eventuella tolkningar av all data som varit aktuell för studien. Vi har arbetat med studien tillsammans via Zoom och telefon på grund av Covid-19. Vi har haft ett gemensamt dokument på Google Docs där vi arbetat tillsammans. Arbetsfördelningen har genomgående varit jämnt fördelad i studien där samtliga delar är skrivna och lästa av båda.
5 Resultat och analys
I följande avsnitt presenteras resultat och analys av det insamlade materialet i relation till tidigare forskning, våra teoretiska ramverk om känsloarbete samt teorier om coping. Nedan återfinns en kort beskrivning av intervjupersonerna och det sammanhang som de befinner sig i. Vidare är resultatavsnittet indelat i olika teman:
“Vi är ju inga maskiner”, att hantera känslor, kollegialt stöd, den professionella rollen, stress, att hantera stress samt socionomyrkets professionella förutsättningar.
Det första temat avser att besvara vår första frågeställning, de följande fem avsnitten avser besvara vår andra frågeställning och det sista temat avser att besvara den sista frågeställningen.
I studien har sex intervjupersoner deltagit. Intervjupersonerna har arbetat som socialsekreterare inom socialtjänsten med vuxna personer i allt från 4 år till 23 år.
Intervjupersonerna arbetar inom olika enheter på socialförvaltningen, gemensamt för dem är att samtliga arbetar med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation. Intervjupersonernas arbetsuppgifter skiljer sig delvis åt beroende på vilken enhet de arbetar på, men samtliga arbetar med att handlägga ärenden gällande bistånd i olika former. I arbetet med våld i nära relation beskriver intervjupersonerna att arbetsuppgifterna är att utreda våldsutsatta personers behov av stöd från
socialtjänsten. För att avidentifiera deltagarna i studien har vi valt att benämna deltagarna som intervjuperson (IP) 1-6 och för att avidentifiera ytterligare har vi valt att flytta runt siffrorna så att IP1 inte avser den person som deltog i den första intervjun och så vidare.
5.1 ”Vi är ju inga maskiner”
Inledningsvis i intervjun fick samtliga intervjupersoner frågan om de upplever att de blir känslomässigt påverkade i sitt arbete, på vilket sätt samt vilken typ av känslor det handlar om. Samtliga intervjupersoner beskriver att arbetet gör dem
känslomässigt påverkade, men vilka situationer och/eller sammanhang som påverkar dem känslomässigt skiljer sig åt mellan de olika socialsekreterarna. Fyra intervjupersoner beskriver frustration som en vanlig känsla. IP6 beskriver att känslor som frustration, oro och rädsla kan uppstå i ärenden där det inte är självklart att kvinnan vill lämna relationen med den våldsutövande mannen, trots att våldet är grovt. IP6 beskriver också:
Det som har varit känslomässigt eller som mest påverkar mig det har varit när det har varit kvinnor som jag har kunnat jämföra mig själv med ganska mycket
… Både i ålder, eller i liksom utbildning, man har ett välordnat liv i övrigt så att säga, ehm, mm där man har kunnat, där det kommer lite närmre en.
Även IP3 beskriver att ju mer hen kan identifiera sig med klienten, “desto mer kommer det in på en”. IP1 beskriver i situationer där det varit mycket på arbetet “att man blir liksom lite manshatisk”. Vidare berättar IP1 att hen ofta känner orättvisa och beskriver: “Det finns liksom inget riktigt skydd utan det är ju mer att de som blir utsatta är de som får gömma sig och sådär.” När IP2 får frågan om arbetet påverkar hen känslomässigt svarar hen: “Ja men det är väl klart att vi blir, vi är ju inga maskiner”. IP2 beskriver att följande känslor uppstår under möten som hålls med kvinnan under utredningsprocessen: “(...) det är ju emotionellt, man kan ju bli arg, förbannad, lite ledsen, uppgiven, alltså det är många känslor som går igenom en”. IP5 beskriver att denne blir känslomässigt påverkad av arbetet och förklarar vilka känslor det kan handla om: “Ibland är det ju hjälplöshet liksom att man inte kanske kan göra så mycket” och berättar att det är i sammanhang då hen vill göra något, men kanske inte får för chefer. IP5 beskriver också att det är svårt att agera professionellt i de sammanhang där känslan är att det handlar om liv och död, och att “man måste liksom hålla huvudet kallt”. Ekström (2018) beskriver i sin forskning ett specifikt exempel där möjlig utväg för kvinnan går utanför det som socialtjänsten har att erbjuda, i värsta fall frågor som inte kan besvaras av någon samhällsfunktion alls, vilket kan lämna socialsekreterare med känslor av
maktlöshet. I citatet ovan menar IP5 att hen kan känna känslor av hjälplöshet i situationer där den professionella upplever att hen inte kan göra så mycket, vilket kan liknas vid en sådan situation som Ekström (2018) tidigare redogjort för. IP4 beskriver att maktlöshet är en känsla som återkommer i arbetet med våldsutsatta kvinnor:
Men, kanske lite såhär maktlöshet över att det är väldigt svårt att göra någonting, upplever jag iallafall. Ehm, när man har jobbat ett tag med det här nu, så vet man ju liksom att det finns ju mycket insatser, det finns liksom mycket hjälp att få. Men att det är svårt att nå fram till personer som har levt såhär under en lång tid… vilket våra ofta har gjort innan de kommer till oss.
Ehm, och just i den här maktlösheten att inte kunna förändra, eftersom att det tar tid. Det, det är en jobbig känsla så.
Arbetet för en socialsekreterare som arbetar med kvinnor som är utsatta för våld i nära relation innefattar bland annat möten med kvinnorna, vilka kan ha varit med om traumatiska upplevelser. Socialsekreteraren förväntas i mötet vara känslomässigt stark för att kunna möta kvinnan och hennes historia (Kheswa 2019). Alla
intervjupersoner får således frågan om de påverkas av klienters känslor och svaren är olikartade. IP4 berättar: “Nej det tror jag faktiskt inte, inte på det sättet så”, och hänvisar till en yrkeserfarenhet som innebär en vana i att möta mycket känslor. IP1 berättar om hur hen är mentalt förberedd inför möten som kan innebära tunga ämnen och hänvisar också till yrkesvana att hantera de känslor som uppstår i samband med sådana möten. IP1 beskriver:
Och att de får vara ledsna, de får gråta och liksom, man avbryter om det behövs men att just det i sig känner inte jag är något som brukar liksom göra att jag mår sämre.
Klienternas känslor har dock påverkan på resterande intervjupersoner. IP6 beskriver en situation där en klients historia påverkat på ett sätt som lämnat hen väldigt berörd och med känslan av att behöva “samla sig för att inte visa att jag blev så berörd”.
IP5 svarar inledningsvis att denne blir påverkad av klienternas känslor och det kan te sig i form av ilska, exempelvis gentemot kvinnan:
Ehm, jag tror att det är det vanligaste liksom att man hamnar i någon slags frustration och att man kan känna ilska även mot den som är utsatt liksom, för att man… ja, man har ett smörgåsbord kanske av insatser som personen inte tar emot.
IP5 beskriver dock därefter att denne också kan känna frustration gentemot organisationen:
Det är ju tänker jag, inte nödvändigtvis en kritik mot själva organisationen utan mer ett faktum att det ser ut så, att det finns vissa… avtalade ställen, det är ju massa olika strukturer som liksom ger en ganska komplex väv och inte alltid hjälper en att hitta lösningar. Jag tror att det är det som tär mest på mig faktiskt, inte själva klientens… känslor.
IP5 talar om en organisation där strukturen för att hjälpa kvinnor brister, vilket föder känslor av frustration och som enligt IP5 “tär”. Även IP1 beskrev inledningsvis att det inte finns något riktigt skydd för de utsatta kvinnorna, utan att de snarare är de som behöver gömma sig vilket föder känslor av orättvisa. Vår analys visar att denna känsla av orättvisa riktar sig mot, likt beskrivning av IP5, en struktur som ter sig bristfällig utifrån att en optimal lösning inte alltid finns att tillgå för kvinnans bästa och att våldsutsatta kvinnor är de som behöver gömma sig, inte männen som utövar våld.
Sammanfattningsvis uppstår känslor av exempelvis frustration, oro, ilska,
maktlöshet och hjälplöshet hos intervjupersonerna. De uppstår exempelvis i relation till den våldsutsatta kvinnan och hennes inställning till att lämna relationen och ta emot insatser, i samband med att det ter sig oklart om eller när situationen ska förändras och i sammanhang där socialsekreteraren själv upplever att hen inte kan förändra något i eller för den situation som kvinnan befinner sig i. Känsloarbetet tycks därmed också ha en viss temporalitet, det vill säga en tidsdimension som skapar känslor av exempelvis maktlöshet då förändring inte alltid sker omgående.
Två intervjupersoner beskriver även att de upplever att känslor blir starkare och mer påtagliga i situationer där de kan identifiera sig med klienten, än i de fall där de är mer olika.
Arbetet som socialsekreterare beskrivs av Tham & Meagher (2009) som
känslomässigt krävande, vidare beskriver även Astvik & Melin (2013) att den tunga arbetsbördan kan leda till känslomässig påverkan hos socialsekreteraren. Detta resultat styrks i vår studie särskilt då samtliga intervjupersoner beskriver att de, om än på olika sätt och i olika typer av sammanhang, blir känslomässigt påverkade av och genom det arbete de utför.
5.2 Att hantera känslor
Alla intervjupersoner får frågan om hur de hanterar känslor, både de som uppkommer i arbetet utifrån deras beskrivning av specifika känslor, men också relaterat till de känslor som de påverkas av genom klienters känslor. Samtliga intervjupersoner beskriver att de hanterar sina känslor och även hur.
Känsloarbete beskrivs av Hochschild (2012) som ett arbete personer gör för att anpassa sina känslor utefter vad som förväntas i ett sammanhang med målet att skapa den rätta sinnesstämningen. Vidare beskriver Falkenström och Hjärpe (2017) att känsloarbete används för att hantera känslor i relation till sin yrkesroll som socialsekreterare. Detta känsloarbete tenderar att användas både för den
professionellas egen räkning men samtidigt gentemot klienter. Detta dubbla arbete beskrivs av IP6 i samband med frågan om hen påverkas av klienternas känslor: “Det är exakt det som händer. Och att jag behöver härbärgera dem och också kunna vara ett bra bollplank för henne”. Å ena sidan beskriver IP6 att yrkesrollen innebär att härbärgera sina egna känslor, samtidigt som det också kan innebära att agera
“bollplank” för kvinnan. Falkenström och Hjärpe (2017) talar också om hur känsloarbete används för att motivera en klient och på så sätt få henne att acceptera frivilliga insatser. IP1 berättar följande:
Det som också var annorlunda var att vi jobbade med dem som… även med de som inte ville ha hjälp. Om vi kände till att det fanns våld i nära relation så las de ändå på en relationsvåldshandläggare så att man kunde bevaka frågan och
