Den professionella rollen

Intervjupersonerna beskriver att en stor del av arbetet innefattar att utreda våldsutsatta kvinnors behov av stöd och hjälp, utredningsprocessen beskrivs som pågående under en längre tid vilket innebär att socialsekreteraren ofta har en rad fysiska möten med kvinnan under denna process. Hochschild (2012) beskriver i sin teori om känsloarbete begreppen ytagerande och känsloregler, dessa begrepp påminner om varandra och syftar till strategier för att visa upp känslor som passar in i sammanhanget. Vid tillämpning av känsloregler är situationen eller sammanhanget avgörande för vad vi ska känna samt vilka känslor som uppvisas.

IP3 beskriver att de på arbetsplatsen har pratat om följande:

[...] bara för att man sitter på en myndighet behöver man liksom inte vara en robot. Alltså man kan ju verkligen visa att […] det är också lite som en del av… ja men liksom motivationsarbetet att komma vidare, att såhär, att bekräfta att så här, det här är verkligen inte normalt det man har, där här du har blivit utsatt för utan det är… hemskt.

Detta sätt att bemöta den utsatta kvinnan under mötet tolkas som användande av Hochschilds (2012) känsloregler. Det IP3 beskriver om att de samtalat på

arbetsplatsen om hur de ska bemöta situationer tolkas som att de på arbetsplatsen satt upp normer för vad och när de får känna samt hur dessa känslor ska ta sig uttryck i en given situation, alltså i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Vidare beskriver både IP2 och IP6 att under fysiska möten med kvinnan visar de upp vissa accepterade känslor, för att efter mötet hitta en kollega som de kan bolla känslorna med. Detta tolkas också som ett användande av känsloregler, vilket innebär att de känslor som visas upp i mötet med klienten är de känslor som enligt normer och värderingar anses acceptabla i det givna sammanhanget (och professionella enligt intervjupersonerna) medan de efter mötet kan visa upp de verkliga känslorna inför sina kollegor. IP1 beskriver frustration i de situationer där de varit i kontakt med kvinnan under en längre tid och påbörjat hjälpinsatser, men att kvinnan trots detta väljer att återgå till mannen. I detta fall påverkas socialsekreterares känslor av den specifika situationen vilket ställer krav på tillämpning av känsloregler, och IP1 beskriver att istället för förmedla sina känslor av frustration försöker hen att motivera kvinnan på nytt.

Vid ytagerande justerar socialsekreteraren sina känslor till det som förväntas i sammanhanget, för att övertyga omgivningen om att den förväntade känslan är den som upplevs och döljer icke önskvärda känslor. Detta beskrivs av IP4 som det “professionella bemötandet”, IP4 beskriver vikten av att dölja de känslor som uppstår i mötet med den utsatta kvinnan: “mitt bemötande får inte påverkas av hur klienten är utan har jag en arg och alltså frustrerad klient så kan inte jag själv bli arg

och ställa mig och skrika”. IP5 beskriver på liknande sätt vikten av att vara professionell i mötet med klienten och “hålla huvudet kallt”. Det förväntade av socialsekreteraren i detta sammanhang är att dölja de känslor som uppstår i mötet och behålla det professionella bemötandet. I likhet med Hochschilds (2012) beskrivning av ytagerande visas en passande känsla upp i mötet med den våldsutsatta kvinnan.

IP6 beskriver hur hen i mötet med den våldsutsatta kvinnan ibland får samla sig för att inte visa hur berörd hen blir, på ett liknande sätt beskriver IP2 hur hen under mötet får hålla känslorna inom sig och fokusera på att bekräfta klientens känslor. Detta tolkas som uttryck för ett ytagerande där det i sammanhanget inte anses acceptabelt att visa sina känslor som socialsekreterare utan vikten ligger vid att bekräfta klientens känslor och finnas som ett “bollplank” för den våldsutsatta kvinnan. Tillämpningen av känsloregler och ytagerande ses således under formella möten med klienter, vilket dels kan bero på de outtalade normer som finns inom organisationen men också de normer som arbetslaget tillsammans tagit fram som en ram för vilka känslor som får visas i den givna situationen.

Känslor i arbetet beskrivs i relation till robotar och maskiner som en metafor för att vara känslokall alternativt för känslomässigt distanserad. Användandet av dessa metaforer ger uttryck för att det inte är önskvärt att göra en alltför tydlig avgränsning mellan den professionella rollen och de personliga känslorna. IP1 beskriver att hen är “lite” avstängd i mötet med klienten vilket kan tolkas som att idealet är delvis att kunna göra en avgränsning, men inte helt för att undvika att vara känslokall, det vill säga en robot eller maskin. IP1 beskriver hur hen förbereder sig innan mötet med klienten:

Där skulle jag nog mer känna att jag, där har man liksom, går man ner och ska göra en FREDA som är då det mest bubblar upp saker, då är man ganska mentalt förberedd och har liksom en barriär att det är tunga frågor och sådant. […] jag känner inte att om de sitter och gråter och sådant påverkar mig så

mycket … det är tragiska historier, ehm, men att det ändå blir såhär lite avstängt från min sida.

Detta sätt att hantera situationen innan den blir problematisk tolkas som att gå in i den professionella rollen. Hochschild (2012) beskriver att den anställde kan styra hur denne identifierar sig med arbetet. Genom att göra en avgränsning mellan sig själv och den professionella rollen kan socialsekreteraren minska risken för

exempelvis utbrändhet, men riskerar samtidigt att anklaga sig själv för skådespeleri på arbetsplatsen. Samtliga intervjupersoner beskriver skillnaden mellan den

professionella rollen och de personliga känslorna, vilket tolkas som att de använder sig av en legitim tudelning mellan socialsekreteraren själv och den professionella rollen. Risken för att socialsekreterarna skulle anklaga antingen sig själva eller varandra för skådespeleri på det sätt som Hochschild (2012) beskriver tolkar vi som väldigt liten. Detta för att medvetenheten indikerar att den tudelning som görs anses legitim av såväl den enskilda socialsekreteraren som kollegorna samt att den hanteras i ett kollektivt och kollegialt känsloarbete genom både formell och informell handledning.

5.5 Stress

Socialsekreterares arbete beskrivs av såväl Kheswa (2019) som Nylén (2017) som ett arbete med begränsade resurser samt ökad risk för negativa psykologiska effekter som exempelvis känslor av stress. IP1 beskriver sitt arbete som stressigt:

Nej men nästan alltid, faktiskt. Men det har ju också att göra med att det blir, det är liksom komplexa ärenden och sedan blir det mycket akutstyrt, om man jobbar med våld i nära relationer så kommer det akuta utredningar där man måste göra bedömningar snabbt… och ibland kommer det flera gånger på en gång och så sitter man liksom med fem akuta grejer samtidigt så blir det ganska stressigt.

Stressen är också något som IP2 nämner, dels som en följd av att arbetsgruppen har varit “underbemannad” i över ett år, men också likt citatet ovan, att ärenden där det

förekommer våld resulterar i akuta utredningar vilket kräver snabba bedömningar. Detta resulterar enligt IP2 i följande känsla: “Jag känner ju att jag inte gör ett bra arbete, att jag skulle vilja mera…”. Detta tolkas som att IP2 upplever frustration kopplat till sin prestation. IP6 beskriver stress kopplat till arbetet som en följd av delad tjänst:

... nä men det var att man kanske redan hade väldigt mycket och göra med sina vanliga klienter i, som var i ett beroende. Man hade det och handlägga och sen kom våldet, och när det kommer så går det alltid före. Vilket det ska göra, för att det är mer, oftast mer akut.

IP4 beskriver också stressen som en följd av det faktum att våldsärenden behöver handläggas skyndsamt med akuta åtgärder, vilket ställer krav på att

socialsekreteraren behöver ställa om och prioritera. Vidare beskriver IP6 en snedfördelning av ärenden mellan de anställda som satt på en delad tjänst och de med en delad tjänst med inriktning på våldsärenden: “... ja att det blev lite sned fördelning. Just eftersom att när våldet kom in så, så fick allt annat pausas och … Så det kunde jag uppleva var lite stressigt”. IP6 beskriver konsekvensen av stressen som att endera bli med “tunnhudad” och känna mer, eller att istället bli mer

avtrubbad och blockerad i sina känslor. Arbetet med kvinnor som är utsatta för mäns våld i nära relation är ett arbete av svår karaktär vilket enligt forskningen utgör en risk för arbetsrelaterad stress (Astvik & Melin 2013; Falkenström & Hjärpe 2017; Kheswa 2019; Kalliath & Kalliath 2014; Tham & Meagher 2009). Flertalet studier visar att de som arbetar under svåra förhållanden med höga krav på arbetet samt begränsade resurser har en ökad risk för exempelvis stress och utbrändhet (Kheswa 2019; Nylén 2017). Detta bekräftas av flertalet intervjupersoner som beskriver stress som en följd av de ärenden av akut karaktär som ställer krav på socialsekreterarens förmåga att prioritera.

IP5 och IP3 avviker i sina svar och berättar att de inte upplever deras arbete särskilt stressigt, IP3 påpekar dock att det i perioder kan vara stressigt när det händer något särskilt men att hen inte upplever att arbetet är stressigt på det sätt som många fick uppfattningen av när de gick i skolan.

Jag brukar oftast gå hem vid… halv fem liksom när vi stänger, alltså såhär det är inte som att jag sitter och jobbar hela kvällarna eller… och jag tar lunch alltså såhär, det är inte… ja, så att så stressigt är det verkligen inte.

(IP3)

Arbetsrelaterad stress beskrivs som en del av denna professionens naturliga miljö (Kalliath & Kalliath 2014). Beskrivningar av IP3 och IP5 går dock emot det som tidigare studier pekat på. Vårt resultat stämmer således inte helt överens med tidigare forskning utifrån den beskrivning som ges av intervjupersonerna i föreliggande studie.