Hanteringen av missbruket

Detta tema behandlar intervjupersonernas hantering av missbruket. Detta har framkommit genom en totalisering av temat De ångestfyllda känslorna. Detta tema i den inledande tolkningen berör barndomen hos intervjupersonerna som präglats av mycket ångestfyllda känslor. Vi har sett att känslorna ofta går hand i hand med hanteringen av missbruket. Detta på grund av att intervjupersonerna ofta i samband med att de berättat om de svåra känslorna också förklarat hur de hanterat dessa. Känslor som samtliga intervjupersoner kände var oro och besvikelse men de har också känt olika känslor under sin barndom. Dessa starka känslor har påverkat intervjupersonernas tankesätt, handlingar och hur de hanterat sin situation. Hur intervjupersonerna har hanterat missbruket har inte heller bara handlat om specifika situationer utan även hur de hanterat missbruket gentemot omgivningen och sig själv. Isabella berättar om hennes dystra känslor:

”Oro, mycket ont i magen. Grinade, ville alltid hem till mamma. Sen klart jag var glad också men angående pappa mycket oro” (Isabella)

Isabella säger att hon alltid ville hem till mamma och detta förstår vi att hon menar när hon var hemma hos sin pappa. Vi tänker att detta visar på att hennes nyktra mamma var en stor trygghet medan pappan skapade oro och stress som gjorde att hon ville ”fly” situationen och dessa känslor. Therese beskriver en känsla av rädsla och en bristande anknytning till sin pappa:

”Pappa har jag inte haft någon kontakt med, alltså djup, de är en sån där som jag inte ens skulle sörja om han hade dött. Jag skulle liksom inte ens sörja honom om han dog när jag va barn heller tror jag. Så lite anknytning hade vi. Han var läskig också, jag har liksom aldrig kallat honom pappa inför honom. Inte mina brorsor heller. Vi va ganska rädda för honom, vi höll alltid avstånd och vi berätta ju aldrig hur vi mådde. Så man tippa ju liksom på tå runt honom” (Therese)

Therese uttrycker sig att hon aldrig riktigt knutit an till sin pappa samt att hon var rädd för honom. Hon beskriver en stor rädsla och ett avståndstagande, vilket kan kopplas till den bristande anknytningen, då hon aldrig vågat närma sig honom varken känslomässigt eller fysiskt. Detta har gjort att Therese inte skulle känna sorg om han gick bort, vilket verkligen visar på problematiken i deras anknytning och avsaknaden av positiva känslor till sin pappa. Lillys beskriver sina känslor kring sin pappa på ett annorlunda sätt:

”Just kring pappa och sånt så var det ju oro, besvikelse, ledsen, och aa jag va nog inte så mycket arg jag var nog mest ledsen. Och de va ju många gånger, alltså de är ju hemskt att säga och även fast jag alltid var orolig att han skulle dö och jag älskar honom verkligen, så tänkte jag nog ofta att det kanske skulle vara bättre om han dog för då skulle han sluta såra och svika. Då skulle man liksom kunna sörja honom, som man egentligen hade velat göra under hela barndomen, eftersom man så gott som aldrig hade en riktig pappa, det som fanns var nog mer den här drömmen om att ha en pappa. Det är svårt att förklara men… (Lilly)

Vi tolkar det Lilly berättar som att hon har investerade känslor till sin pappa som hon hade önskat blivit besvarade. Det blir tydligt hur starka känslorna av sorg och besvikelse är samt drömmen om att hennes pappa skulle bli nykter, vilket är en känsla av förhoppning. Varför vi tror att hon uttrycker att det kanske skulle vara bättre om han dog kan bero på att det är mer normaliserat att sörja en död person än en person som är vid liv. Adrian förklarar istället känslor av ilska:

”Det är nog hat och ilska. Det var då jag kunde känna. När jag slog nån eller när jag hörde att folk var rädda för mig det var då jag fick bekräftelse att jag var nånting i alla fall. Det var den identiteten jag kunde känna, fast det var ju på fel sätt” (Adrian)

Vi förstår det som att Adrian inte fick tillräcklig bekräftelse av sina föräldrar då han kände sig tvungen att ”bli någon” genom aggressiva handlingar. Vi tror även att denna ilska och aggressivitet kan bero på en stor frustration över situationen. Adrian beskriver att det gav honom bekräftelse att personer var rädda för honom vilket vi tolkar kan bero på att han själv kände en rädsla för sin pappa samt inte fick positiv bekräftelse av någon. Vi tänker att det Adrian blev utsatt för av sin pappa tog han ut över andra. Han förklarar vidare om hur han hanterade situationen på ett utåtagerande sätt:

”Jag börja med droger när jag var 13-14 och höll på tills jag var 27. Jag hanterade det, skulle säga det negativt, jag hade mycket ilska och hat. Jag vart lite som han. Typ en person i skolan som hade ögonkontakt, jag tände till direkt, bara på en sådan sak. Jag var ett monster. När jag tänkte efter så var jag rädd för mig själv ibland” (Adrian)

Vi förstår detta citat som att Adrian hanterade situationen med ett självdestruktivt beteende. Vi tolkar det som att Adrian flydde verkligheten genom både droger och våld, men det kan också vara ett sätt att bli sedd och att inte orka ta ansvar över situationen i familjen. Hans självdestruktiva beteende blev så viktigt för honom att han till och med gick så långt att han blev rädd för sig själv. Intervjupersonerna har även berättat om ett ständigt ansvar. Känslomässigt ansvar på så vis att barnet ständigt kände ett behov av kontroll och upplevde en konstant oro för sin förälder. Det praktiska ansvaret var inte lika vanligt och innefattade exempelvis att ta hand om småsyskon och att hjälpa föräldern när hen var påverkad. Isabella berättar hur hon hanterade hennes pappas missbruk:

"Tror jag typ blunda för det. Jag känner inte pappa på nåt annat sätt än påverkad. Jag typ accepterade det bara. Självklart tjatade jag på honom att han inte skulle dricka men han gjorde det ändå, det blev en besvikelse liksom” (Isabella)

Genom detta citat ser vi det som att Isabella blundade för det, främst för att skydda sig själv från sorgen att inte ha en nykter och stabil pappa. Vi tolkar det som att när Isabella insett att hennes pappa inte kommer sluta dricka trots att hon sagt till honom blev det istället att hon accepterade situationen för att återigen inte bli besviken. Istället tog hon ett större känslomässigt ansvar genom att hon tvingades att acceptera situationen och därmed hålla oron för sin pappa inom sig. Lilly berättar om en ständig oro och hur hon i tonåren kände ett större ansvar för sin pappa:

”Jag hantera det nog på så sätt att jag… när jag var liten, alltså barn liksom så var det nog mer en sorg, besvikelse, det vill säga jag var mycket ledsen och sådär. I tonåren blev det nog mer att jag tog ansvar för det. Absolut fanns det ju alltid den här besvikelsen och alltså en oro har ju följt med heeela tiden. Men det som utvecklades i tonåren var nog det här ansvaret. Att jag tog ansvar för vad han hade gjort, att jag tog på mig det och jag kunde skydda honom om han hade gjort nånting även fast jag visste att det inte var okej överhuvudtaget. Då kunde jag typ bli arg utan att veta varför” (Lilly)

Lilly uttrycker att hon tog ett större känslomässigt ansvar så fort hon blev tillräckligt gammal för att förstå och kunna agera. Vi tror att den sorgen och stressen Lilly kände när hon var liten övergick till ett slags känslomässigt ansvar i att stå upp för sin pappa, vilket kan bero på att omgivningen vid den tidpunkten blivit mer medvetna om Lillys situation och hennes agerande blev mer avsiktligt. Vi förstår det som att Lilly i tonåren förstod själva missbruket på en högre nivå och därmed fick förståelse att missbruket kan skapa mycket negativa konsekvenser för hennes pappa. I nedanstående citat berättar Emily om att hon också fick ta ett känslomässigt ansvar:

”Men om jag tittar tillbaks då när jag tyckte det var problem när vi levde ihop, innan mina föräldrar separerade, tyckte jag att jag var tvungen att ha så mycket kontroll. Alltså det kändes som att jag var liten, men var tvungen att bli vuxen. Jag ville ta hand om min lillebrors känslor samtidigt som jag ville ta hand om mammas känslor och jag tyckte synd om pappa på något sätt. Så mycket kontrollbehov över allt. De visste nog inte att det påverkade mig så mycket som det faktiskt gjorde. Utan jag kände väl mer det, jag bryr mig så mycket om dom och jag ser att det tär så mycket så jag kände att jag var tvungen att lägga bort mina känslor och tänka på dom” (Emily)

I detta citat säger Emily att hon hade mycket kontrollbehov, vi kan förstå det som att kontrollbehovet också ledde till känslomässigt ansvar, främst när det gällde hennes familjemedlemmar. Hennes egna känslor och behov blev åsidosatta på grund av oron, detta ser vi som att Emily värderade familjens angelägenheter högre än sina egna. Philip berättar om hur han tog ett mer praktiskt ansvar för sin pappa redan från han var liten:

”I själva missbruket var det väl jag som tog allt ansvar. Efter ett tag orkade inte morsan hålla på mer så då blev det väl jag som tog det. Åkte och kollade så allt var okej och såna där saker. När man inte hade hört nåt på ett tag och sådär. Mamma sket ju totalt i det sen och då kände jag väl att någon måste ju ta det ansvaret, och jag ville väl det med så att det inte skulle hända något dåligt. Då tog man väl alldeles för mycket ansvar när man var redan liten. Och det är väl inte så bra kanske, man ska ju inte behöva det” (Philip)

Philip ger uttryck åt att han i princip var tvungen att ta ansvar för sin pappa, både på grund av sitt eget samvete men också av oron för sin pappa. Detta ser vi mycket har att göra med att Philips mamma inte tog det ansvaret. Hade hon tagit mer ansvar kanske inte Philip känt sig skyldig att göra det och därmed tog han ett stort praktiskt ansvar i att kolla till sin pappa. Vi ser

tydligt hur Philip förklarar konstrasten mellan att vara liten och ta stort ansvar. Daniella förklarar hur hon behövde ta ett praktiskt ansvar i familjen:

”Jag har tagit mycket ansvar för mina småsystrar. Väldigt tidigt också. Men för mig var det ju normalt. Det är ju nu i vuxen ålder som jag förstår att det kanske inte var normalt att sitta barnvakt när man va 9 år. Eller att ta hand om ett spädbarn när man va 11… Alltså jag har ju alltid tagit väldigt mycket ansvar och klarat det (haha) det är ju inget syskon som har kommit till skada liksom. Jag tror det var mitt sätt att känna mig behövd och bekräftad tror jag… Det var liksom typ… min uppgift kan man säga” (Daniella)

Daniella uttrycker att få ta ett praktiskt ansvar blev väldigt viktigt för henne, främst i det att hon säger att hon kände sig behövd och bekräftad genom ansvaret. Det blev också en normaliserad handling som hon inte reflekterade över när hon var barn men verkar börjat reflektera mer över i vuxen ålder.

5.2.4 Stödet

I detta tema redogör vi för i vilken utsträckning våra intervjupersoner fått stöd. Detta tema är en totalisering på den inledande tolkningens tema Sociala stödet samt aspekter från Misslyckad behandling. Vi har valt att göra en totalisering på dessa då vi sett att stödet varit en viktig faktor för intervjupersonerna och att den misslyckade behandlingen hos föräldern har gjort att stödet blivit en viktigare del för barnet. Det främsta stödet som framkommit är det sociala stödet men det finns också personer som fått professionell hjälp därför har vi valt att kalla detta tema Stödet. I citatet nedan berättar Yasmine om hur hennes systrar samt hennes mormor och morfar var en stor trygghet:

”Sen var det ju såklart att mina systrar har tagit hand om mig också, och vi hade även mormor och morfar som var väldigt involverade och vi var mycket hos dom så dom två är ju våran räddning dom var verkligen vår trygghet där var vi alltid välkomna. Vi var hos dom väldigt ofta. Mormor kom ofta hem till oss och såg till att det var bra minns jag” (Yasmine)

I det Yasmine säger kan vi tolka det som att hon kände att mormor och morfar var en viktig del av hennes uppväxt, främst i det att klara av att hantera situationen och känslorna av besvikelse och oro. Vi ser det som att det blev en plats för Yasmine att kunna slappna av samt känna samhörighet. I citatet nedan berättar även Annelie att hennes mormor hade en stöttande roll:

”När jag tittar tillbaka kan jag se att det fanns ganska många omkring som faktiskt hade insyn och som faktiskt var stöttade och som hjälpte till. Men då kunde jag inte se det. Mormor till exempel. Jag åkte ofta hem till henne och var där hela sommarlov och sånt. Det kan jag se, att det var ett bra sätt att skydda mig” (Annelie)

Annelie uttrycker att hon hade svårt att se det sociala stödet när hon var liten, främst från sin mormor, men detta är något hon numera kan se som betydande för att hon skulle få en paus från de dysfunktionella familjeförhållandena. För andra av intervjupersonerna var vännerna istället ett stort stöd, vilket Emily säger i följande citat:

”Jag hade ändå så pass bra vänner, vi kunde vara så öppna med allt. Och jag tror det var det som hjälpte mig, att man inte var ensam. Så jag tror jag pratade mest med mina vänner faktiskt” (Emily)

I det Emily säger tolkar vi som att öppenhet är en viktig faktor för att inte behöva hålla allt inom sig, men det kräver också vänner som visar förståelse och ger stöd. Det var även några av intervjupersonerna som fick professionell hjälp. I följande citat berättar Lilly om vad hon fick för professionell hjälp:

”Alltså jag fick hjälp, jag gick både hos BUP och i barngrupp för barn till missbrukare. Men sen ville jag nog inte ha så mycket mer hjälp. Jag va nog ganska nöjd med det faktiskt. Men sen hade jag nog velat haft nån grupp som följdes upp kanske, det vill säga sen i tonåren också, inte bara grupp när man va barn liksom. Men jag var nöjd med det stödet, jag hade så mycket stöd från min mamma. Det hjälpte mig” (Lilly)

Lilly säger att hon fick professionell hjälp men vi tolkar det som att mer professionell hjälp inte behövdes. Detta på grund av hennes stöttande mamma, som vi kan se varit det främsta stödet för henne och därmed var det sociala stödet mer betydande än den professionella hjälpen. Emily berättar i följande citat att hon ville ha hjälp men var rädd för att be om den:

”Jag ville ha hjälp men samtidigt ville inte jag va den som skaffade hjälpen. Jag ville inte sätta pappa i skiten. Då när folk sa ”ring polisen” så ville verkligen inte jag det, det skulle inte hända. Jag ville inte att någon skulle komma. Men samtidigt var det skönt när orosanmälningar kommit, när Soc blev inkopplat, då var det skönt att någon faktiskt såg att vi hade ett problem. För till slut börjar man tänka att man inbillar sig eller att det är såhär för alla… Som pappa sa ”sluta gråt, du är bara töntig”. Men när vi fick hjälp fattade man att det här inte var normalt” (Emily)

Utifrån det Emily uttrycker tolkar vi det som att hon hellre ville skydda sin pappa än att hon och familjen skulle få hjälp. Situationen för Emily blev så pass normaliserad att hon anklagade sig själv på så sätt att hon trodde att hon inbillade sig detta innan familjen faktiskt fick hjälp och att hon då fick insikt att det var ett problem. Varför Emily inte hade insikt i att det var ett problem var nog också för att hennes pappa sa åt henne att inte gråta, vilket kan skapat det faktum att hon stängde inne känslorna. Detta visar på vikten av att få hjälp för att inte skuldbelägga sig själv. Philip berättar också i följande citat om rädslan för att ta hjälp:

”Jag tyckte inte om att prata om det alls. Det kändes bättre för mig, det kanske inte är bäst men jag tyckte det var skönt att inte prata om det. Sen myndigheter överlag har jag ju varit fientliga mot typ poliser, socialsekreterare och allt sånt där. Alltid när de kallat på möten har jag bara varit tyst. Dom vart fiender när de försökte ta pappa ifrån mig. Såna upplevelser har jag haft, de ville förstöra för mig. Så nej jag pratade inte med nån om det så, det ville jag inte” (Philip)

Vi förstår det som att Philip ville ta ansvar för situationen och hans pappa, på så sätt att han var tyst, detta för att han hellre ville fortsätta leva med en alkoholiserad pappa än att inte leva med honom. Det Philip uttrycker anser vi visar på att han inte ville ha stöd på grund av rädslan att förlora sin pappa. Det tänker vi visar på att bandet till en förälder är så pass starkt att det väger tyngre för barnet att leva i destruktiva förhållanden än att leva utan sin förälder.