Påverkan i vuxen ålder

I det här temat presenterar vi hur intervjupersonerna påverkats i vuxen ålder av barndoms erfarenheten. Temat är en totalisering på Erfarenheternas påverkan i vuxen ålder som berör hur intervjupersonerna påverkats av sin barndom. Majoriteten av personerna har påverkats negativt, i form av exempelvis brist på tillit och svårt att säga nej. En del av intervjupersonerna har även själva börjat missbruka, dock endast tre av intervjupersonerna, dessa är inte under ett aktivt

missbruk idag. Det har även framkommit att majoriteten av personerna ser sig själva som starkare på grund av deras uppväxt med en missbrukande förälder. Therese berättar hur hon har blivit negativt påverkad av sin uppväxt:

”Jag har liksom varit otroligt vilse i mina dar… hela mitt vuxna liv har gått ut på att tackla hela min barndom. De är nu först efter jag fått egna barn och lite annat som skapat mer mening… i livet som har gjort att jag kunnat släppa barndomen och inte blivit lika viktig längre. Men annars har de ju varit jättefokus… alltså du vet man har ju ställt frågor till sig själv sådär alltså typ ”varför”. Och så tilliten till människor… ja alltså det, jag kan liksom skapa konflikter med människor, de händer då och då (haha) men inte samma som förut. Och de har ju med tillit att göra och så” (Therese)

Vi förstår det som att barndomen blivit som ett slags trauma för Therese som gjort att hon tvivlat på både sig själv och meningen med livet på grund av mycket besvikelse i barndomen. Hon berättar att hon ställer sig frågan ”varför?” vilket vi tolkar som att hon ifrågasätter om hennes förflutna beror på henne själv eller varför det blev som det blev. Dessa tankar tror vi varit mycket energikrävande för Therese personligen, vilket kan vara en anledning till att hon känt sig vilsen och osäker. Denna osäkerhet tror vi kan påverka tilliten till människor, vilket hon också berättar. Den bristande tilliten tror vi kan bero på att hon dels blivit sårad och sviken, men också på grund av ovissheten kring sin barndom. Vi tolkar hennes konfliktskapande som en konsekvens av den bristande tilliten samt osäkerheten. Daniella berättar om hur hon påverkats både positivt och negativt av hennes barndom:

”Mm… oj aa… jag har alltid sagt att jag har min pappa att tacka för mitt skinn på näsan (haha) tror jag. Att jag, fast det vet jag ju inte alls om det beror på honom… men jag tror ändå det att man tar mycket ansvar och att man är väldigt omtänksam eftersom man fått varit storasyster jämt och tagit mycket ansvar. Så tror jag ändå det har format mig, mer än om jag inte hade vuxit upp med en pappa som hade missbruk. Men det har också påverkat mig mindre bra också… jag har till exempel jättejättesvårt med att säga nej till folk. Eh och ställer väldigt gärna upp och jag tror det är kanske fortfarande mitt sätt att söka nån slags bekräftelse. Att vara till lags och hjälpa till.” (Daniella)

Daniella uttrycker att hon ser sig själv som en stark person som vågar stå upp för sig själv, detta tolkar vi genom att hon säger sig ha ”skinn på näsan”. Hon berättar att hon inte vet om detta beror på hennes pappa, vilket vi tolkar som att Daniella kanske inte inser hur mycket hennes pappas missbruk faktiskt har påverkat henne egentligen. Hon säger att hon alltid tagit mycket ansvar vilket kan ha gjort att det blivit en viktig del av hennes identitet. Vi tolkar det som att det är därför hon fortsätter ta mycket ansvar och ställa upp för andra och därmed ha svårt att säga nej. Isabella förklarar att hon också har svårt att säga nej:

”Oj. Jag är nog väldigt omtänksam och snäll och vad ska man säga, väldigt hjälpsam. Till dom som kanske är i samma situation. Lite för snäll tror jag. Jag har inte svårt att lita på andra, men svårt att säga nej” (Isabella)

Isabella förklarar att hon gärna hjälper andra, speciellt de personer som varit i liknande situationer som henne. När hon kan känna empati för dessa personer tror vi också att hon lätt tar på sig ett lite för stort ansvar just på grund av att hon förstår hur det kan kännas för dem. Isabella uttrycker att hon är ”lite för snäll” vilket vi tycker visar på att hon ibland verkar ta på sig ett större ansvar än vad hon själv kanske orkar och vill. Yasmine förklarar hur hon har påverkats av sina föräldrars missbruk:

”Jag tror ju att det jag har varit med om och det jag har sett, det har ju gjort mig till den jag är. Jag vet ju att jag alltid har varit så osäker och det har nog också kommit därifrån, jag ber ofta om ursäkt. Eller om man ber om hjälp, då vill jag nästan säga att det inte är meningen att störa. Och lita på folk har jag alltid haft svårt med, och släppa nära. Min sambo som jag bor med nu har ju varit tillsammans i vad är det 11 år i år. Han tyckte ju i början att jag var mer kylig och inte nära. Jag gav inte mycket kärlek… Det tycker han ju inte nu. Jag ville nog gärna inte släppa in någon eller bli sviken, för det blev man ju gång på gång” (Yasmine)

Yasmine uttrycker att hon ber om ursäkt väldigt ofta, speciellt om hon behöver ta hjälp. Detta tror vi beror på att hon i sin barndom kan ha blivit avvisad när hon sökt stöd och hjälp vilket kan skapa en känsla av besvikelse. Att bli avvisad kan också hänga ihop med att hon inte vill släppa folk för nära. Vi förstår det som att hennes föräldrar inte släppt henne så nära inpå, vilket kan ha skapat dessa konsekvenser för Yasmine. Barn gör som vuxna gör och därför tror vi att Yasmine beter sig på detta sätt. Annelie berättar också hur hon har påverkats:

”Jag har hela min uppväxt sagt att jag aldrig ska bli som pappa. Det började med att jag var på en fest, och sen på skämt säger jag till en kompis att ”nu skulle jag vilja knarka”. En stund senare ger hon mig ett toalettpapper med lite amfetamin och sa ”svälj det här”. Då blev jag helt plötsligt den människan jag alltid velat vara. Glad, positiv, social, framåt och allt det där… Det var då mitt missbruk började” (Annelie)

Detta indikerar att Annelie, på grund av hennes pappas missbruk, inte kunde vara den hon ville vara. Drogerna tror vi gjorde att hon fick ”revansch” från alla år hon varit osäker och begränsad. En annan av intervjupersonerna som också hamnat i ett drogmissbruk, men som idag är ren, är Adrian:

”Jag missbrukade från 13-14år tills jag var 27. Först hasch det vanliga, sen så när jag vart äldre ah… ja när man umgicks med äldre kom man ju in på tyngre droger. Ibland var det kompisar med storebröder som var med i mc gäng och sånt då blev det ju att det spårade ur med kokain och sånt. Det gick ju så långt att det vart ju som en kostcirkel fast med droger. Morgon, middag, kväll om inte mer. Jag tror jag fått problem med min näsa för jag snortat in så mycket skit” (Adrian)

Adrian började väldigt tidigt med droger, vilket vi tolkar som att det var en slags ”flykt” från de tuffa hemförhållandena med mycket våld involverat, som han tidigare berättat om. Vi tror att Adrian hade svårare att stå emot olika typer av droger, på grund av att han kanske inte kände att det ändå inte spelade någon roll vad han gjorde då han fick stryk oavsett om han skötte sig eller inte. Philip berättar också om hur han utvecklade ett missbruk när han var väldigt ung:

”Jag har haft ganska extrema missbruk. Drogmissbruk då. I extremt många år. Jättejobbigt missbruk har jag haft, framför allt opiater, morfintabletter och så. Jag var 13, 14 år när det började... Slutade för 1 år och 9 månader sen tror jag” (Philip)

Det Philip berättar tolkar vi också här som en ”flykt” från verkligheten. På grund av att Philip främst tog opiater och morfintabletter, indikerar det på att han ville dämpa den smärta som kanske fanns från hans barndom. Detta på grund av att morfintabletter och opiater är läkemedel som är kända för att dämpa smärta. Då Philip började med droger i ung ålder tror vi att det kan ha att göra med att han hade svårt att hantera tillvaron han levde i.

Genom de resultat vi ovan redovisat har vi tagit del av intervjupersonernas erfarenheter av deras barndom gällande att ha minst en missbrukande förälder. Vi har kunnat bilda oss en uppfattning som skapat en djupare förståelse för fenomenet med hjälp av det teoretiska ramverket, detta tillsammans med vår tolkning av materialet.

Vår huvudtolkning är att barn till missbrukare under uppväxten upplever många olika känslor som framförallt är negativt laddade. Dessa känslor är kopplade till både specifika situationer och ständigt pågående tankeprocesser till följd av förälderns missbruk. Det är mycket påfrestande för ett barn att hela tiden behöva hantera dessa känslor. De främsta känslorna under uppväxten som framkommit hos de vuxna barnen är besvikelse, ilska, oro och stress. Dessa känslor har både framkommit när intervjupersonerna själva har berättat om dem men också genom vår tolkning av berättelserna. Det har framkommit att de i vuxen ålder har svårt att lita på människor vilket vi kopplar till besvikelsen de känt på grund av de situationer och handlingar barnet varit med om. På så sätt tolkar vi det som att de känner besvikelse på grund av alla gånger de blivit svikna. Många av barnen har både tagit ansvar och skyddat sin förälder vilket också kan kopplas till alla dessa känslor. När barnen tagit ansvar och skyddat sin förälder samt relationen dem emellan förstår vi det som att besvikelsen och ilskan uppkommit då det inte är naturligt för ett barn att inta den ansvarsfulla rollen. Det faktum att barnet tagit på sig ett ansvar för sin förälder och därmed en skyddande roll har också skapat stress och oro. Detta på grund av att barnet ständigt behöver tänka på sin förälder i första hand. Detta visar på det ständigt känslomässiga ansvaret, vilket vi definierar som att det hela tiden sker inom individen genom exempelvis kontrollbehov, oro och en stressrelaterad tillvaro på grund av förälderns missbruk. Det blir ett ansvar på så sätt att barnen behövt ha dessa problem i åtanke och behövt hantera dessa. Det praktiska ansvaret var också förekommande men inte lika vanligt. Det praktiska ansvaret handlar om att barnet tagit praktiskt ansvar för sin förälder som exempelvis att ta hand om småsyskon eller att ta hand om föräldern när hen var påverkad. Det känslomässiga och praktiska ansvaret har vi kommit fram till är två skilda ansvar. Ofta har barnet tagit på sig något av dessa ansvar, antingen i form av att praktiskt hjälpa till eller att känslomässigt engagera sig. Det mest förekommande ansvaret i intervjupersonernas berättelser har varit det känslomässiga ansvaret. För att hantera ansvaret, känslorna och tillvaron har det sociala stödet varit det främsta stödet för barnen. Det sociala stödet har framförallt varit från nära anhöriga vilket gjort att dessa personer varit en trygghet i barndomen. Förutom att vuxna barn till missbrukare påverkats på så sätt att de har svårt att lita på andra, har det även framkommit att de har svårt att säga nej. Då ansvaret blivit en sådan stor del av deras liv verkar det som att de även som vuxna vill fortsätta vara ansvarstagande och därmed alltid ställa upp och vara till lags. Detta kan bero på det känslomässiga ansvar många av barnen behövt ta under barndomen, det vill säga att ha kontrollbehov och ständigt oroa sig över sin förälder och familjemedlemmar. Den djupt rotade uppväxten av missförhållanden och svåra känslor har även hos vissa av de vuxna barnen skapat konsekvenser i form av ett eget missbruk.

I resultatet under temat Missbrukets uttryck framkom det att missbruket ofta uttryckte sig i form av våldshandlingar och de ihågkomna upplevelserna hos respondenterna var också ofta våldsrelaterade. Våld blev alltså i många fall en konsekvens av missbruket vilket också är de upplevelserna som satt djupast spår hos våra intervjupersoner. Det faktum att missbruket ofta uttryckte sig genom våldshandlingar kan vi koppla till Scheffs (1990, s.12-15) teori om sociala band, på så sätt att våldet försvagade det sociala bandet mellan barnet och föräldern då föräldern kände ett starkare band till missbruket. Människor har ett behov av trygghet och stabilitet och genom det försvagade sociala bandet tillfredsställs inte behovet. Detta skapar ett hot mot relationen mellan barnet och föräldern samt en ilska från barnets sida. Det vi ser är att det inte bara är ett hot mot relationen utan även ett stort hot mot självets utveckling eftersom det är svårt

att utvecklas utan trygghet och stabilitet. I temat Förhållningssätt kan vi se att det sociala bandet till den nyktra föräldern varit betydande om förhållningssättet till missbruket varit öppet eller om det funnits en slutenhet. Vi har även sett att det sociala bandet blivit starkare till den nyktra föräldern på grund av öppenheten som funnits i vissa av fallen. En öppenhet till missbruket har i det flesta fall förekommit om barnet haft en nykter och stabil förälder tillskillnad mot i det tidigare nämnda temat där våldet försvagade det sociala bandet till den missbrukande föräldern. De flesta har dock varit slutna kring missbruket, vilket vi kan koppla till Beckers stämplingsteori. Kopplingen som kan ses mellan slutenhet och att bli stämplad är främst att missbruk är relativt tabubelagt i samhället. Precis som Becker (2006, s.24-25) redogör för är risken större att bli stämplad om samhället är emot denna typ av aktivitet eller grupp. Om samhället i stort exempelvis talar i negativ bemärkelse om en grupp är det alltså farligare att ägna sig åt sådana aktiviteter än annars. Beckers tankar kring detta kopplar vi till det faktum att det i samhället idag finns en tabu kring att vara missbrukare, och därför tänker vi också att risken är större att bli stämplad ifall missbruk förekommer i familjen än om det handlat om en aktivitet som inte var lika tabubelagd eller negativt laddad. Att leva i en familj där missbruk och våld förekommer kan skapa en rädsla att av samhället bli sedd som avvikare. Denna rädsla tror vi skapar en slutenhet hos familjen gentemot allmänheten eftersom det, precis som Becker förklarar, ofta ses som negativt att vara annorlunda eller leva i en grupp där det förekommer aktiviteter som inte går i enlighet med samhällets normer. Rädslan kan även leda till den slutenhet som ofta förekommer inom familjen, vi tror att det kan bero på att familjen inte riktigt vill acceptera att familjeförhållandena är avvikande. Vi kan se det som att det är enklare för familjen att försöka upprätthålla en fasad om att allt är normalt genom att inte uppmärksamma problemen i familjen.

Temat Hanteringen av missbruket presenterar en bild av hur barnen hanterat missbruket vilket också präglats av starka känslor. De mest framträdande känslorna under barndomen var oro, besvikelse, ilska och stress men även andra känslor som hat och rädsla var vanligt förekommande. Scheff (1990, s.15) förklarar att skam är en negativt laddad känsla som handlar om hotade eller brutna sociala band. Scheff och Retzinger (2001, s. 7-9) förklarar att det många gånger är skamligt att känna skam och därför omvandlar individen den känslan till exempelvis ilska och rädsla. Att känna skam kan också göra att individen känner sig otillräcklig. Detta tror vi är en anledning till att känslor som ilska och rädsla är vanligt bland dessa barn. Genom att inte ha en förälder som lever upp till den normativa föräldern är det förstås befogat att känna skam gentemot sig själv och andra. Vi kan se att det kan vara skamligt gentemot sig själv att inte ha två stöttande och stabila föräldrar, då detta kan ge en känsla av att avvika. Som vi ovan nämnt är känslan av att avvika något negativt för individen. Många gånger är det skamligt att känna skam och därför tror vi det framkommit att flera av barnen, mot omgivningen, uttryckt ilska, rädsla och hat istället. Det kan alltså handla om en rädsla att bli påkommen att känna skam. Retzinger (1991, s.48) förklarar att det faktum att inte bearbeta en skamkänsla kan skapa ilska då individen inte känner sig värdesatt av den andre, vilket vi tror kan vara en grund för den besvikelse barnen upplevt. Känslan av ilska uppkommer för att skydda sig själv. Detta kan också ligga till grund för att flera av barnen uttryckt ilska istället för skamkänslor. Ilskan kan också ha varit ett sätt för barnen att skydda sig själva mot omgivningen.

Många av barnen hanterade missbruket genom att ta ansvar för sin förälder, vilket i sig är en omöjlig uppgift för ett barn men som vi sett att barnet gärna tar på sig. När föräldern fortsätter missbruka tror vi att barnet kan känna sig otillräcklig i att inte kunna ta fullständigt ansvar och hantera situationen fullt ut. Detta kan vi se beror på att barnet i grund och botten känner en skam på grund av den omöjliga uppgiften och därmed känner sig otillräcklig. Det är även flera av barnen som skyddat och tagit ett känslomässigt ansvar gentemot sin förälder trots att de varit

medvetna om att förälderns handlingar och beteende inte är acceptabla. Retzinger (1991, s.41) redogör för hur skuld och skam ofta uppstår samtidigt. Skuld däremot handlar om att individen utgår från andras tankar samtidigt som hennes egna värderingar. Skuld är något som många gånger upplevs i en specifik situation och har att göra med huruvida individen utför eller inte utför en handling. Exempelvis som Lilly berättade ”… jag kunde skydda honom om han hade gjort nånting även fast jag visste att det inte var okej överhuvudtaget. Då kunde jag typ bli arg utan att veta varför”. Här kan vi se att hon troligtvis kände skuld på grund av att hennes värdering i att skydda sin pappa gick emot vad som kanske anses vara en acceptabel handling/beteende. Men här uppstår också skam då hon skyddat något hon egentligen inte kan stå för och därför visade hon ilska utan att vara medveten om att det grundade sig i skam. Det faktum att många av barnen tagit ansvar över sin förälder kan vi också koppla till Beckers stämplingsteori. Becker (2006, s.18) förklarar att en person blir avvikare på grund av omgivningens sanktioner. Den stigma som finns kring missbruket tror vi gör att barnet försöker ta avstånd genom att städa upp efter sin förälder vilket också blir ett sätt att dölja missbruket och därmed undvika negativa sanktioner från omgivningen. Även om barnet på ett sätt ”närmar