4 Ansvar i utomkontraktuella relationer
4.3 Praxis avseende culpa in contrahendo
4.3.1 HD:s praxis avseende culpa in contrahendo
Problem av culpa in contrahendo-karaktär har endast behandlats av HD i ett fåtal fall, varför den befintliga praxis som presenteras nedan bör kunna tillmätas relativt stor vikt
112 Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden, s. 286.
113 Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden, s. 290 f.
114 Hellner, Kommersiell avtalsrätt, s. 38 f.
på området. Ett problem är dock att HD, med undantag för ett enda fall, nämligen NJA 1963 s. 105, (det s.k. Colombiafallet), inte funnit att ansvar förelegat. Colombiafallet måste således anses viktigt i sammanhanget då det hittills är det enda fallet där skadeståndsansvar för culpa in contrahendo utdömts. Detta innebär naturligtvis inte att det är uteslutet att HD även skulle utdöma skadestånd för culpa in contrahendo under andra omständigheter om det upptogs till prövning.
Gemensamt för alla fall som presenteras nedan, NJA 1963 s. 105, NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745, är att de rör frågan om utomkontraktuellt skadeståndsansvar ska utdömas på grund av en eller båda förhandlingsparternas agerande under förhandlingarna.
I Colombiafallet hade affärsmännen Graffman och Eriksson efter förhandlingar träffat en preliminär överenskommelse i form av ett kontrakt om provanställning. Tanken var att Eriksson skulle anställas som verkställande direktör för Infoco, ett bolag som Graffman ägde till 45 %.116 En förutsättning för att anställningskontraktet skulle bli bindande var dock att bolagsstämman först fick godta rekryteringen, detta i enlighet med colombiansk rätt. Innan bolagsstämman hade hållits skrev Graffman ett telegram till Eriksson där denne uppmanades att direkt infinna sig för tjänstgöring. Graffman skickade telegrammet trots vetskapen om att förutsättningarna för att bolagsstämman skulle godta anställningen var dåliga.117 Med anledning av uppmaningen avvecklade Eriksson sin verksamhet i Venezuela och flyttade till Colombia för att påbörja anställningen. På grund av oenighet bland huvudägarna i Infoco kom något godkännande av anställningen aldrig till stånd. Frågan i fallet var om Graffman, på grund av sitt uppträdande under förhandlingarna, skulle kunna hållas skyldig för den skada Erikssons lidit på grund av att kontraktet aldrig trädde ikraft. HD konstaterar att Graffmans beteende under förhandlingarna, särskilt att skicka det vilseledande telegrammet som gav Eriksson uppfattningen att kravet om bolagsstämmans godkännande endast var en formsak, innefattade en vårdslöshet som var tillräcklig för att ålägga honom skadeståndsskyldighet. Skadeståndet skulle sätta Eriksson i samma ekonomiska situation som om något vilseledande aldrig förekommit, dvs. en ersättning motsvarande det negativa kontraktsintresset. Det antogs att Eriksson hade stannat kvar i
116 NJA 1963 s. 105 s. 105.
Venezuela om han hade upplysts om de osäkra förutsättningarna för anställning i Colombia. Därför fick Eriksson ersättning för flyg- och flyttkostnader samt ersättning motsvarande förlorade intäkter från rörelsen i Venezuela.
I domskälen utgår HD från att Eriksson kände till kravet på bolagsstämmans godkännande.118 Det kan därför ifrågasättas varför Graffman hålls ansvarig för att Eriksson tar en risk genom ådra sig kostnader enligt ett kontrakt som ännu inte är giltigt. I ett senare fall poängterar HD vikten av att varje part tillvaratar sina egna intressen vid förhandlingar som innebär risktagande.119 Men när Eriksson följde uppmaningen i telegrammet och ådrog sig kostnader var det inte ett medvetet risktagande. Eriksson hade fog att förvänta sig att kravet på godkännande endast var en formalitet på grund av Graffmans uppträdande under förhandlingarna i kombination med telegrammets innehåll. Enligt HD måste Graffman ha insett att det var troligt att Eriksson skulle tolka telegrammet just så. Telegrammet ansågs därför ha varit ”ägnat att vilseleda Eriksson beträffande utsikterna att erhålla anställning hos bolaget”. Det var således endast Graffman som brustit i sina förpliktelser.
I Colombiafallet fastslår således HD att det, under vissa omständigheter, kan finns ett ansvar för vilseledande information som lämnas till motparten under avtalsförhandlingarna.
Att det i nedan diskuterade fall, NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745, inte utdömdes skadestånd för culpa in contrahendo, innebär inte att de saknar intresse i sammanhanget. Tvärtom säger fallen mycket om var gränserna går för culpa in contrahendo enligt gällande rätt, och de ger belägg för att ett skadeståndssanktionerat ansvar för culpa in contrahendo förekommer i svensk rätt när vissa omständigheter är för handen.120
I fallet NJA 1978 s. 147 (”Acabusfallet”) var käranden fastighetsägaren byggnadsaktiebolaget Acabus (Acabus), och svaranden var livsmedelsföretaget aktiebolaget Manne Tössberg (Tössberg). Bakgrunden till Acabus krav mot Tössberg var parternas förhandlingar om ett avtal om att Acabus skulle upplåta en butikslokal där
118 NJA 1963 s. 105 s. 111.
119 NJA 1978 s. 147, s. 156.
Tössberg skulle driva en livsmedelsbutik. Tössberg valde dock att avstå från att ingå avtalet, då de, efter att ha analyserat utfallet av en marknadsundersökning och en ekonomisk kalkyl, gjorde bedömningen att etableringen inte var företagsekonomiskt försvarbar. Något slutligt avtal kom därför aldrig till stånd mellan parterna. Vid den tidpunkt då Tössberg valde att dra sig ur förhandlingarna hade Acabus dock redan vidtagit kostsamma projekterings- och installationsåtgärder för att anpassa lokalen ifråga för försäljning av livsmedel. Dessa kostnader blev onyttiga och Acabus krävde ersättning från Tössberg för dessa utgifter och hyresförluster.
HD inledde med att konstatera att ett muntligt projekteringsavtal, som syftat till en framtida upplåtelse av Acabus butikslokal, hade träffats mellan parterna. 121
Projekteringsavtalet saknade dock många viktiga delar, bland annat hade parterna varken kommit överens om hyrestid eller metod för beräkning av vederlaget. HD bedömde att projekteringsavtalet var alltför lösligt och inkomplett för att ge upphov till en skyldighet att ingå slutligt avtal. Projekteringsavtalet kunde inte heller tolkas som att det innebar en skyldighet för Tössberg att bära de onyttiga kostnaderna i fall slutligt avtal inte skulle komma till stånd. HD tillerkänner dock projekteringsavtalet viss betydelse och menar att det gav upphov till en förpliktelse för parterna att samarbeta med sikte på en framtida lokalupplåtelse och ta skälig hänsyn till motpartens intressen. Parterna måste dock ha varit medvetna om att det framtida upplåtelseavtalet präglades av osäkra faktorer och att samarbetet därför innebar risktagande, särskilt då Acabus började inreda lokalen efter Tössbergs önskemål och instruktioner. Därför var Tössberg skyldig att lojalt verka för ett avgörande i etableringsfrågan, innan Acabus ådragit sig mera omfattande projekteringskostnader och att underrätta Acabus om hur det utvecklade sig på Tössbergs sida. Tössberg hade dock fog att förutsätta att Acabus kunde tillvarata sina egna intressen. HD ogillade skadeståndstalan med motiveringen att inget skadeståndsgrundande klandervärt beteende kunde anses styrkt hos Tössberg. 122
HD:s senast avgjorda fall med en stark culpa in contrahendo-karaktär är NJA 1990 s.
745 (”Pumpfallet”). Svenska Rotormaskiner Aktiebolag (Bolaget) hade ingått ett
tidsbegränsat optionsavtal om licensrättigheterna till en särskild vakuumpump med företaget X. Under optionsavtalets löptid förhandlade Bolaget med företagaren Bertil L
121 NJA 1987 s. 147, s. 156.
om återförsäljarrätten till pumpen. När ett långvarigt licensavtal slutligen ingicks mellan Bolaget och X valde Bolaget att inte ge Bertil L någon ensamrätt att återförsälja pumpen. Om detta beslut informerades Bertil L några veckor senare. Vid den tidpunkten hade dock Bertil L vidtagit kostsamma marknadsföringsåtgärder som blev onyttiga i och med att inget slutligt återförsäljningsavtal ingicks.
Bertil L åberopade i första hand att grunden för Bolagets skadeståndsskyldighet var kontraktsbrott, men som andrahandsgrund hävdades ansvar på grund av Bolagets uppsåtliga eller culpösa förhållande under avtalsförhandlingarna (dvs. dolus eller culpa in contrahendo). HD avfärdade förstahandsgrunden med motiveringen att det inte visats att något bindande avtal ingåtts mellan parterna. I fråga om andrahandsgrunden konstaterade HD att ett av Bertil L åberopat brev inte kunde anses utgöra en avsiktsförklaring. Detta hade dock inte hade någon avgörande betydelse eftersom förhandlingarna vid den aktuella tidpunkten hade nått så pass långt att en lojalitetsplikt uppstått mellan parterna. HD yttrade dock att det måste ha stått klart för parterna att det framtida samarbetet berodde på osäkra faktorer, och även om det hade varit ”mer naturligt” om Bolaget snarast möjligt hade besvarat Bertil L:s brev och meddelat honom om att inget avtal skulle komma till stånd så kunde inte underlåtenheten att göra så utlösa skadeståndsskyldighet. Av betydelse var även att det inte visats att Bertil L haft några kostnader under perioden för Bolagets dröjsmål. Talan ogillades därför. 123
Adlercreutz menar att HDs avgörande i Pumpfallet varken utesluter att en icke-fullföljd avsiktsförklaring eller brott mot avtalsförhandlingarnas lojalitetsplikt, tillsammans med andra omständigheter kan föranleda skadeståndsskyldighet.124