Den heliga Birgitta

Vad läromedelsförfattarna har valt att berätta om Birgitta skiljer sig markant från bok till bok och det är hon som enda kvinna som nämns i styrdokumenten från 1889 och 1900.

Odhner ger en kritisk bild av den katolska Birgitta. Han visar överlag i sin lärobok att han inte har mycket till övers för katoliker. Hon trodde sig enligt Odhner ha syner och förutom den åsikten att hennes syner inte var riktiga och legitima hade Odhner inte så mycket att säga om Birgitta, han redogör endast kort för hennes liv. Odhner är väldigt tveksam till huruvida hennes uppenbarelser är äkta och trots att hon beskrivs som en av Sveriges märkvärdigaste kvinnor får hon en kort och negativ beskrivning. ”Märkvärdig” blir här ett negativt ord

eftersom Odhner menar att en kvinna som är stark och egensinnig inte är som kvinnor är mest. Erik den helige, en man som även han blivit helgonförklarad (åtminstone i Sverige) får mer

utrymme och en mer positiv bild trots att hans gärningar och trosinriktning varit likvärdig med Birgittas. Trots Eriks status som katolskt helgon, något Odhner inte gillar med Birgitta, beskrivs han som en from och gudfruktig karl som spred kristendomen bland hedningarna. Erik blir hjälteförklarad och Birgitta avfärdad som en blint troende katolik. Erik och Birgitta får lika stort utrymme, men i de senare böckerna försvinner Erik ur historieskrivningen medan Birgitta får allt större plats. Historiesynen var i slutet av 1800-talet att den bibliska berättelsen skulle stå som en del av vår historia. Detta märks tydligt i Odhners beskrivning av Birgitta. Nationalism blandas med protestantism till en mix av stolthet över ett nationalhelgon och ett ogillande av katolicismen. Det är fortfarande i början av 1900-talet i allra högsta grad ett kristet fokus på historieundervisningen. 1919 års undervisningsplan ger både henne och drottning Margareta utrymme men då i anvisningarna till läraren och inte i själva

lektionsplanen vilket ger läromedelsförfattarna möjlighet att undvika att beskriva dessa.

Grimbergs redogörelse för Birgitta är mycket mer omfattande än Odhners och han har valt att redogöra för hennes uppenbarelser i en mer neutral och saklig ton. En detaljerad beskrivning av hennes uppenbarelser ger en positiv bild av hennes fromhet och gudfruktighet. Dock menar Grimberg att Birgitta först tillhör sin man och sedan Gud, inte att hon är en självständig person. Hon är alltså ännu inte en egen person i historieskrivningen, trots kvinnorörelsens framgångar och det faktum att kvinnlig rösträtt införts i Sverige. Erik den helige får här mindre utrymme än Birgitta och i motsats till Odhner ger Grimberg en kortare redogörelse för Eriks liv än Birgittas.

Normalplanen från 1955 ger inte några anvisningar om någon speciell svensk kvinna som är värd att undervisa om. Här läggs fokus istället på hembygdens historia och eventuella

”märkliga” kvinnor som där kan tänkas finnas. Här finns även den framtidssyn som präglade decennierna efter andra världskriget och fokus på historien blev svagare. Det märks även en tanke om att det är centrala personligheter ur svensk historia som det ska undervisas om och även om Birgitta inte är namngiven märks det i läromedlet som följer att hon anses vara en viktigt och betydelsefull person.

Birgitta beskrivs i de tidiga böckerna som en helig person och det är inte förrän i Historia för

enhetsskolans mellanstadium som Birgitta som biologisk kvinna med familj och härkomst

dyker upp. Hennes gärningar som grundare av Vadstena kloster bekräftar henne som betydande historisk gestalt, istället för som hos Grimberg där beskrivningen av hennes

uppenbarelser tar upp flera sidor och fokus ligger på hennes religiositet. Här ges även en märkbart mer välvillig bild av Birgitta än tidigare. Trots den neutrala tonen märks det att synen på hennes uppenbarelser och gärningar ses som en tillgång i svensk historia och det faktum att hon var katolik har inte längre samma negativa laddning som i de två tidigare läromedlen. Hennes egna liv har fått mer utrymme och hon själv beskrivs som en stark kvinna med inre kraft och myndighet som hade gott anseende. Såväl påven som den svenske kungen lyssnade på vad hon hade att säga enligt detta läromedel och detta står i kontrast till hur Odhner och Grimberg beskriver hennes makt och hur hon använde den. I de tidigare böckerna har hon beskrivits som ett helgon, här upplevs Birgitta även som mänsklig och kvinna. Erik den helige får markant mindre utrymme än Birgitta och med en kort beskrivning av sina gärningar förpassas han till marginalerna i svensk historia.

När man läser Ur folkens liv blir bilden av Birgitta som en betydelsefull person i svensk historia än mer positiv än tidigare. Trots att hon inte tar alltför mycket plats i boken beskrivs hon som självsäker och anklagande mot påven och kungen. Nu har hon fått mer pondus än i läromedlet från 1958. Läsaren som vill veta mer om henne hänvisas även till läroboken i religionskunskap. Erik den helige har i detta läromedel helt försvunnit. Lgr 62 och Lgr 69 säger att historieundervisningens mål är att ge eleverna en bild av viktiga personligheter som format Sverige. Trots att varken genus- eller kvinnohistoria har fått plats här märks det tydligt i läromedlen att styrdokumenten har styrt vad och hur Birgitta beskrivits. Erik den heliges frånvaro tyder på att hans gärningar i svensk historia inte riktigt kan mäta sig med Birgittas. Från Odhners nationalism och hans nedsättande ton om en katolsk kvinna till 1970-talets beskrivning av en stark kvinna med stor makt som har mycket att säga till om i riket har Birgittas roll i svensk historieskrivning utvecklats mycket.