Henrik går andra året på byggprogrammet och läste två år på introduktionsprogrammet. Det första året gick han individuellt alternativ och andra året yrkesintroduktion med bygginriktning. Båda åren läste han svenska, matematik och engelska för att nå behörighet till ett gymnasieprogram. Henrik har läs- och skrivsvårigheter och ADD. Henrik har aldrig haft
någon ogiltig frånvaro under grundskolan eller på introduktionsprogrammet. Under högstadiet hade Henrik all undervisning i svenska och engelska i en liten undervisningsgrupp.
”Jag var ju den som lärde mig sist”
Henrik berättar att han har känt att han aldrig har brytt sig om skolan för att han var lat, inte intresserad och för att han inte förstod någonting. Han berättar att skolan var svår från början, dels för att det var svårt att lära sig läsa och skriva och dels för att det var svårt att koncentrera sig.
Henrik: Alltså jag var ju den som lärde mig sist alltså, att läsa typ i klassen tror jag för jag hade det så svårt från början. Bokstäverna kom ju inte alls fram för mig, ett a var typ kanske ett ö alltså. /…/ Min hjärna var typ omkring alltså för när jag var liten var jag så jävla hypad då också så alltså, att sitta still, det var inget att tala om, det gick inte. Läsa, ska man sitta still och koncentrera sig det går fan inte. Det gick inte för mig alltså och då försökte de tvinga mig samtidigt liksom, nej det gick inte ihop alltså.
Henrik berättar att han alltid känt genom hela sin skolgång att han har legat efter sina klasskompisar i utvecklingen.
Henrik: Vi var så många i vår klass så det blev att man fick vänta och då var ju typ alla redan typ 40 sidor framför mig kanske i matteboken och då kände jag mig, då kände jag nej då skiter jag i det fullständigt, då kan jag lika gärna vara efter.
Han berättar att han aldrig har varit motiverad i skolan och att drivkraften under senare delen av grundskolan har varit att ”jag inte ska ligga sist i klassen så att jag kommer efter igen” berättar han.
Henrik: Jag tryckte ner mig själv lite för mycket men nu är det ju så att jag inte bryr mig ett skit längre hur långt efter jag ligger, hur långt före jag ligger utan jag bara kör på nu.
Nu på gymnasiet bryr han sig inte så mycket om att hur han utvecklas i förhållande till sina klasskamrater.
”Då tycker jag att jag har välförtjänt mig en rast”
Han berättar om lektioner på låg och mellanstadiet där han fick sitta längst bak i klassrummet för att han var högljudd och inte skulle störa de andra. Han berättar att han hade strategier för att undvika att arbeta. Han kunde göra klart en arbetsuppgift ganska snabbt men sedan satt han och såg ut som om han arbetade för att han inte skulle få en ny uppgift.
Henrik: Jag sa ju aldrig när jag var klar för jag ville inte påbörja något nytt. Det har alltid varit så, är jag klar då tycker jag att jag har välförtjänt mig en rast typ. Nästa lektion då kan jag jobba och om jag var klar
Han berättar att han gömde undan arbetsuppgifter i sin bänk eller att han vände på pappret så att det inte skulle se ut som om han var klar. Han har alltid känt att läsande har varit något som någon har tvingat honom att göra.
Henrik: Enda gången jag har läst det var när vår svenskalärare har tvingat mig att läsa liksom, då har jag läst en bok. Och liksom då hoppar jag kanske över några kapitel för det enda man behöver kunna egentligen är ju lite i mitten, början och slutet sen kan du göra din redovisning av det.
Henrik hittade således strategier för att undvika att arbeta eller för att lösa uppgifterna med en så liten arbetsinsats som möjligt.
”De kommer ändå hitta pappret förr eller senare /…/”
Han berättar hur viktigt det har varit för honom att läraren brydde sig och tog sig tid och ”satte sig ner med mig”. Han berättar att lärarna på introduktionsprogrammet såg igenom hans undvikande beteende och att de sa till honom att det var bättre att han jobbade än att han inte gjorde någonting alls.
Henrik: /…/ Och så gav hon mig ett nytt papper och det var ju precis det pappret jag inte ville ha liksom. Men det var ju tack vare att X gav mig nya papper som jag fick godkänt. /…/ De kommer ju ändå hitta pappret förr eller senare så det är lika bra att göra det liksom.
Han berättar att han aldrig själv har trott att han ska klara skolan.
Henrik: Jag trodde att jag skulle få gå ut faktiskt på IM och det var morsan ganska orolig över också. För ingen utbildning betyder ju inga jobb nu förtiden i alla fall. Och så sa jag att det fixar väl sig sen, jag brukade försöka säga något för jag trodde ju inte själv att det skulle gå för jag visste ju liksom, skrivningen, stavningen så det går ju inte ihop alltså.
På introduktionsprogrammet lärde han känna en kille i klassen och han berättar att det var när han såg att han fick betyg i svenska som han tänkte att kan han så kan jag. Henrik fick betyget E i svenska i slutet av sitt andra år på introduktionsprogrammet.