Hinder i samverkan

Här framförs faktorer som kan försvåra samverkan mellan socialtjänsten och polismyndigheten.

6.3.1 Sekretess

Edvall Malm (2012) benämner problematiken kring att socialtjänsten omfattas av stark sekretess i samverkan mellan socialtjänsten och polisen i samverkansarbetet. Socialtjänsten får inte lämna ut uppgifter om enskildas personliga förhållande i enlighet med OSL, så länge det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående kan drabbas

av det (ibid). Detta ser både poliser och socialarbetare i Malmö som ett hinder i det brottsförebyggande samverkansarbetet mot ungdomsbrottslighet. Dock poängterar alla informanter att de har en förståelse för sekretessens innebörd när det kommer till respekten för individens rättssäkerhet och integritet.

Socialarbetare Kristina berättar att det ska föregås en misstanke om brott som ger mer än två år som påföljd till brott för att socialtjänsten ska kunna bryta sekretessen, medan polisen kan bryta all sekretess i förhållande till misstanke om brott. Detta är en förklaring till svårigheten av att vidta tidiga insatser och till samverkan gällande unga i riskzon för en utveckling av ett kriminellt beteende. Det nämnda visar också att det inte går ihop med samverkansteorin om att tidiga insatser i samverkan ska sättas in för att bli mindre kostsamma, ineffektiva och omfattande (Danermark 2000). För att åstadkomma samverkan på individnivå mellan polismyndigheten och socialtjänsten och kunna bryta sekretessen behövs ett samtycke från individen och vårdnadshavarna beroende på individens ålder (Edvall Malm 2012). Viktoria från polisen upplever att vissa socialsekreterare inte alltid har kännedom gällande att fråga om samtycke till informationsutbyte mellan myndigheterna. Kristina instämmer med Viktoria:

[...] sålänge man har respekt för den enskildes integritet och den enskildes rättssäkerhet och bästa i fokus, så kan man ändå jobba utifrån lagstiftningens begränsningar på olika sätt. Jag tror bara att det generellt sätt finns en viss okunskap och rädsla i förhållande till att bryta sekretess […].

Det finns en okunskap hos socialarbetare om hur och när sekretesslagstiftningen kan användas (Edvall Malm 2012). Viktoria tror att man hade kunnat vinna mycket på ett enkelt sätt genom frågan om samtycke, vilket socialarbetare Johanna bekräftar. Viktoria menar att polisen inte behöver veta allt utan mer få en kännedom om det finns en pågående insats

och vem handläggaren är för att kunna leverera information till socialtjänsten.

Tom från polisen berättar att sekretessen ställer till det i det brottsförebyggande arbetet mellan myndigheterna:

När man har kommit så långt att man kan använda sig av generalklausulen sekretessbrytande uppgifter, då har vanligtvis ungdomen kommit så långt i sin kriminalitet att det nästan är för sent.

Vi måste vara öppnare mot varandra för att kunna hjälpa den unga.

Viktoria uttrycker också en undran om hur långt det ska behöva gå innan sekretessen bryts. Peter från polisen uttrycker en önskan om att socialtjänsten flaggar lite tidigare och berättar vidare om svårigheten med att arbeta med vissa ungdomar som har ett etablerat kriminellt beteende. Speciellt om ungdomarna inte vill och inte är delaktiga i förändringsarbetet:

[...] ibland undrar man hur mycket resurser som man ska lägga på vissa eller vad man ska göra. För att det känns som att det händer ingenting. Skickar man iväg dem på ett HVB-hem så ja, då kanske du hänger med massa andra som är i samma situation och de triggar varandra […] det är ju bara de själva som egentligen kan styra det till slut. Och finns inte den ambitionen, då är det problematiskt.

Detta kan kopplas till att uppnående av målen underlättas när målets genomförande är väl förankrat hos den unge (Cederberg 2018). Ungdomen behöver inse värdet av hjälp till självhjälp för att lösa sina sociala problem (Andersson 2009). Det Peter påpekar kring att det inte alltid blir bättre trots åtgärder kan också kopplas till Basics (2012) och Johanssons (2011) diskussion om att samverkan ofta framställs som fördelaktig trots en osäkerhet avseende samverkanseffekterna för klienten. Detta bekräftas av

samverkansteorin som förklarar att det svårt att veta slutresultatet av en samverkansprocess (Danermark 2000). Johansson (2011) påpekar att forskning om samverkan kring utsatta barn är begränsad. Citatet kan även kopplas till Andersson (2009) som skriver att myndighetsinterventioner endast lindrar akuta symtom och inte tar itu med de strukturella orsakerna till sociala problem i Malmö. Samverkan kan i detta fall förstås som en myndighetsintervention där arbetet sker mellan myndigheterna och med individen. Med hjälp av den systemteoretiska organisationsteorin kring att se helheten där alla delar är centrala (Öquist 2018) behövs även lösningar på en strukturell nivå som tar itu med problematiken avseende ungdomsbrottslighet.

Johan från socialtjänsten tycker inte det ska bli enklare att bryta sekretessen eftersom det finns uppenbara problem med det:’’ [...] Ungdomen ska kunna prata med mig om sina problem utan att jag ska ringa till polisen och berätta om vad han har sagt till mig. Det gör ju mitt behandlingsarbete mycket svårare om jag skulle vara tvungen att berätta för polisen [...]’’. Detta kan kopplas till Edvall Malm (2012) som skriver att socialtjänsten i sin studie ser en risk med att deras förtroende ska minska om de i samverkan ska “polisifieras’’. Johan påpekar dock följande: ‘’Det är lätt som socialsekreterare att gå in i en allians med sin ungdom och ibland kanske missa att hen gör saker som faktiskt är riktigt allvarliga egentligen’’. Det tyder på en risk att missa ungdomens brottsliga beteende när en allians skapats. Detta kan försvåra samverkansarbetet som tidigare diskuterats är av vikt gällande ungdomar med ett kriminellt beteende som har större behov av täta kontakter med olika myndigheter avseende stöd och behandling enligt tidigare forskning (Johansson & Kangasvieri 2015) och informanternas utsagor.

6.3.2 Ansvar och okunskap

Några informanter diskuterar otydligheten av socialtjänstens formella ansvar i det brottsförebyggande arbetet utifrån SoL till skillnad från polisens formella ansvar. Socialarbetare Kristina uppger att kommunen i nuläget ska arbeta förebyggande men att ansvaret och huvudmannen inte behöver vara socialtjänsten. Hon berättar vidare att det finns ett remissförslag i regeringen gällande förtydligande av lagstiftningen kring detta. Danermark (2000) skriver att oklara uppdrag kan försvåra samverkan. Ingen av de intervjuade poliserna nämner detta men socialarbetare Magnus menar att det behövs lagstiftning som talar om för kommunen vad som ska göras för att kunna arbeta mer systematiskt. Enligt Öquist (2018) är ett systematiskt arbetssätt en styrka som tillhandahåller många olika kraftfulla nycklar vilket möjliggör förändringar på kort tid. Utifrån teorin kan de olika kraftfulla nycklarna ses som myndigheternas tydliga uppdrag i form av ansvar i det brottsförebyggande arbetet, vilket kan styrka samverkansarbetet mellan myndigheterna.

Magnus nämner även behovet av att utveckla och öka kunskapen inom socialtjänsten kring hanteringen av målgruppen, vilket socialarbetare Johan bekräftar. Svårigheten med att handskas med ungdomsbrottslighet nämns av flera informanter. Johansson och Kangasvieri (2015) skriver att fortsatt kunskapsutveckling i myndighetsarbete är av betydelse. Detta kan kopplas till systemteoretiska organisationsteori som visar att organisationer har som mål att göra saker bättre inom organisationen, bl.a. genom samverkan med andra organisationer (Jacobsen & Thorsvik 2014). Samverkansteori visar i sin tur att kunskap hos de inblandade aktörerna kring den aktuella frågan är en av de grundläggande faktorerna som ger förutsättningar för en framgångsrik samverkan (Danermark 2000). Detta tyder på att kunskapsutvecklingen i

socialtjänsten enligt Magnus och Johan kan främja en bättre samverkan med andra aktörer.

6.3.3 Omplacering samt behov av resurser

Omplacering av poliser medför svårigheter att bygga upp ett långsiktigt och varaktigt förtroende mellan polis, socialtjänst och de unga. Polisens möjlighet att kontrollera och stödja unga som vill lämna ett liv med kriminalitet ökar genom en bättre överblick över ungas sociala nätverk (Andersson 2009).

Majoriteten av socialarbetarna och poliserna uppger att omplacering av områdespoliser kan vara problematiskt för både de professionella och ungdomen, men inget som händer ofta. Anledningar till att poliser omplaceras enligt några informanter är bl.a. rockader och omorganisationer.

Socialarbetare Magnus förklarar att områdespolisers lokalkännedom och relation till de unga är en jätteviktig del av det brottsförebyggande arbetet.

Socialarbetare Johanna förklarar att man finner varandra som professionella och skapar en samsyn, medan man med nya personer måste börja om. Tom från polisen påpekar att samma samverkansaktörer ger styrka och samhörighet i gruppen och främjar ansvarstagande. Basic (2012) skriver att den enskilda organisationens relationsunderhållande- och etablering med andra organisationer innebär en kostnad för den enskilda organisationen. Edvall Malm (2012) förklarar att det är tidskrävande att skapa samsyn mellan myndigheter, vilket kan försvåra möjligheten till skapandet av adekvata och snabba lösningar. Basic (2012) menar att samverkan på så vis kan gå utöver klienten. Informanterna nämner att det är tidskrävande att skapa nya relationer mellan de professionella, men inte vad det får för konsekvenser på ungdomarna. Socialarbetare Kristina förklarar att kontinuitet och uppföljning över tid är viktigt i det förebyggande arbetet för att kontrollera om man är på rätt spår, vilket kan rubbas av större förändringar i organisationen.

Kristina berättar att det förebyggande arbetet inom socialtjänsten och den öppna vården inte är någon akut linjeverksamhet. I kristider får tillhörande personal därmed flytta på sig dit behovet är som störst, vilket ger liknande konsekvenser som tidigare nämnts. Majoriteten av socialarbetare och poliser uttrycker dels en önskan om fler resurser avseende socialarbetare som jobbar förebyggande mot ungdomsbrottslighet i socialtjänsten. Dels en önskan om fler områdespoliser inriktade specifikt på målgruppen ungdomar/ unga vuxna samt ett tydligt samverkansuppdrag i det förebyggande arbetet inom respektive myndighet. Sigrid från polisen tror att det skulle fungera bättre om det fanns renodlade ungdomsgrupper bestående av områdespoliser som arbetar brottsförebyggande mot ungdomsbrottslighet. Flera informanter anger tid som en viktig förutsättning för samverkan och svårigheten att hitta en tid för samverkan på grund av det inte finns tillräckligt med tjänster. Organisatoriska faktorer, i detta fall omorganisation eller otillräckliga resurser, kan försvåra samverkan (Basic 2012). Trots detta nämner ingen informant att resursbrist skapar frustration i samverkansarbetet, till skillnad från Edvall Malm (2012) som belyser i sin studie att bristande resurser i arbetet skapar frustration hos de involverade aktörerna.

6.3.4 Samverkan på individnivå, ett hinder?

Som tidigare nämnts finns det fördelar med att det är samma återkommande samverkansaktörer i förebyggandet av ungdomsbrottslighet. Sigrid från polisen uttrycker följande: ‘’Det som jag tycker är mest slående är ju just att när man samverkar och har lärt känna varandra, så förkortas informations- och kommunikationsvägarna’’. Socialarbetare Kristina berättar att samverkan fungerar betydligt bättre när en god kontakt är etablerad med vissa nyckelpersoner, men menar att det inte ska behöva vara så. Peter från polisen

delar Kristinas tanke och berättar att socialtjänsten är mer villiga till informationsutbyte när det finns en etablerad kontakt. Informanterna menar att samverkansstrukturen inte ska försvinna när personer som håller i samverkanskontakten byts ut mot andra. Viktoria från polisen beskriver det såhär: ‘’Det finns ju alltid eldsjälar i toppen och de behövs, men det kan inte vara styrt av eldsjälarna, för när de lämnar så ska det fortfarande kunna vara en fungerande verksamhet’’. Socialarbetare Marie ifrågasätter om säkrare rutiner och struktur ska upparbetas för att samverkan ska säkerställas och Peter tycker att samverkan ska vara implementerad hos alla som arbetar brottsförebyggande mot ungdomsbrottslighet. Marie berättar att poliserna i samverkan är väldigt engagerade och tillgängliga men undrar om det är personbaserat. Johansson och Kangasvieri (2015) skriver att kommunikationsvägar och ett öppet arbetsklimat beror på det engagemang och den kompetens som personerna i arbetsgruppen har, vilket är viktigt i samverkan. Det kan dock innebära risker om arbetsgruppen är personbunden;

om andra mindre engagerade börjar jobba och samarbetet försämras (ibid).

Detta bekräftar och förklarar informanternas ovanstående tankar och funderingar.