’’Samverkan är egentligen oljan i maskineriet…’’
-En kvalitativ studie om samverkan mellan polis och socialtjänst i det brottsförebyggande arbetet mot ungdomsbrottslighet i Malmö utifrån ett
professionsperspektiv.
Författare: Sara Edstrand & Katrin Mallo Handledare: Roddy Nilsson
Examinator: Torbjörn Forkby Termin: HT20 Socionomprogrammet
Examensarbete på kandidatnivå
Förord
Vi vill först och främst tacka varandra för ett gott samarbete som lett fram till denna studie. Sedan vill vi framföra ett tack till vår handledare Roddy
Nilsson från Linnéuniversitet i Växjö. Vi vill även tacka alla poliser och socialarbetare som har deltagit i denna studie trots omständigheterna utifrån Covid-19 och som delade med sig med mycket intressant och givande
material till vår studie. Sist men inte minst vill vi tacka våra familjer som har hållit ut med alla de timmar vi lagt på detta arbete.
Hösten har varit lång och speciell i år i och med situationen med Covid-19.
Vi har dock lärt oss hur man anpassar sig till situationen man befinner sig i och de rådande omständigheterna. Nu är vår studie i hamn och vi är nöjda med slutresultatet. Vi önskar er en trevlig läsning!
Sara Edstrand, Katrin Mallo
Abstract
Title:’’Collaboration is the oil inte the machinery…’’A qualitative study on collaboration between the police and social services in crime prevention work against juvenile delinquency in Malmö, from the perspective of professionals.
Author: Sara Edstrand and Katrin Mallo.
Supervisor: Roddy Nilsson Assessor: Torbjörn Forkby
The purpose of this study was to investigate how social services and police work together to prevent juvenile delinquency in the city of Malmö. The study's questions are based on how the authorities, represented by social workers and police officers, experience the cooperation between the two organizations, which enables and prevents it as well as which methods and initiatives give the best results. They are also based on what needs to be developed within the cooperation to improve the work against juvenile delinquency.
The study is based on a qualitative method in the form of nine interviews with both social workers and police officers, all working within the
muncipality of Malmö. The collected material from these interviews has then been analyzed through previous research, cooperation theory and
organizational theory. The results of this study show that both authorities are dependent on each other's resources to prevent juvenile delinquency. The results also show that cooperation between the social services and the police by the interviewees understood as an effective method in the work against juvenile delinquency, despite various obstacles raised by the interviewed professionals. This was, for example, the law of confidentiality. Although the generalization of the results of this study should be considered with caution, as the study is merely based on the city of Malmö.
Keywords: Cooperation; police; social service; juvenile delinquency; crime prevention work.
Nyckelord: Samverkan; polis; socialtjänst; ungdomsbrottslighet;
brottsförebyggande arbete.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
1.1 Problembakgrund ... 5
1.2 Problemformulering ... 7
1.3 Syfte ... 9
1.4 Frågeställningar... 9
1.5 Avgränsning ... 10
2 Lagstiftning ... 11
3 Tidigare forskning ... 12
3.1 Presentation av tidigare forskning ... 12
3.1.1 Studier genomförda i Malmö ... 15
3.2 Helhetsperspektiv i det brottsförebyggande arbetet ... 16
3.3 Samverkans betydelse utifrån kontexten... 17
3.4 Att falla mellan stolarna ... 18
3.4.1 Samsyn ... 19
3.5 Preventiva samverkansformer ... 20
3.6 Sekretess ... 21
3.6.1 Samtycke till informationsutbyte ... 22
4 Teori ... 23
4.1 Systemteoretisk organisationsteori ... 23
4.2 Samverkansteori ... 25
5 Metod ... 27
5.1 Metodval ... 27
5.2 Urval och tillvägagångssätt ... 28
5.2.1 Urval ... 28
5.2.2 Tillvägagångssätt ... 29
5.3 Analysmetod ... 31
5.4 Metoddiskussion - inklusive tillförlitlighet och trovärdighet ... 31
5.5 Etisk reflektion ... 34
5.6 Arbetsfördelning ... 36
6 Resultat och analys ... 36
6.1 Professionellas definition och upplevelse av samverkan ... 37
6.1.1 Definition av samverkan ... 37
6.1.2 Upplevelse av samverkan ... 39
6.2 Samverkansuppbyggnad i Malmö ... 40
6.2.1 Samverkansrutiner, -insatser och -former ... 40
6.2.2 Olika uppdrag i samverkan... 44
6.2.3 Utvecklingsgraden av det kriminella beteendet ... 46
6.3 Hinder i samverkan ... 46
6.3.1 Sekretess ... 46
6.3.2 Ansvar och okunskap ... 50
6.3.3 Omplacering samt behov av resurser ... 51
6.3.4 Samverkan på individnivå, ett hinder? ... 52
6.4 Fördelar och effektivitet i samverkan ... 53
6.4.1 Tidiga och snabba samverkansinsatser inklusive informationsutbyte 54 6.4.2 Arbeta tillsammans ... 55
6.4.3 Struktur ... 56
6.4.4 Relationsskapande mellan professionella och ungdom ... 58
7 Slutsats och diskussion ... 58
7.1 Samverkan i Malmö ... 59
7.2 Effektivitet ... 62
7.3 Behov av förbättring och studiens betydelse för socialt arbete ... 63
7.4 Några reflektioner ... 63
7.5 Vidare forskning ... 64
Referenser ... 66
Bilaga 1 Informationsbrev ... 72
Bilaga 2 Intervjufrågor ... 76
1 Inledning
Detta avsnitt presenterar problembakgrunden, problemformuleringen, syftet, frågeställningarna och slutligen ett delavsnitt som tar upp studiens avgränsningar.
1.1 Problembakgrund
I dagens samhällsdebatt och inom kriminologin är ungdomsbrottslighet ett ständigt omdiskuterat ämne (Johansson & Kangasvieri 2015).
Ungdomsbrottslighet är den benämning på handlingar unga gör som bryter mot lagen (Edvall Malm 2012). De flesta individer begår brott i någon grad under ungdomsåren där orsaken varierar mellan personer och situationer (Estrada & Flyghed 2017). Enligt en skolundersökning om delaktighet i brott bland elever i årskurs nio på ett urval av skolor i Sverige, har 65 procent av killarna och 47 procent av tjejerna begått något brott under år 2019 (Brottsförebyggande rådet 2019). Våldsbrott och stöldbrott är de vanligaste begångna brotten bland eleverna (ibid), och unga mellan 15-20 år (Estrada &
Flyghed 2017).
Diskussioner om förebyggande insatser och påföljder i arbetet med ungdomsbrottslighet är centrala både på samhällsnivå och på ett politiskt plan.
Detta eftersom ungdomsbrottslighet idag framställs som ett av samhällets mest väsentliga problemområden i och med betydelsen av ungas framtid och utveckling för samhällsutvecklingen (Socialstyrelsen 2020). De centrala politiska frågorna är ungdomsbrottslighetens karaktär och utveckling, riskfaktorer, orsaker och förklaringar, samhälleliga åtgärder samt kriminalpolitiska strategier mot ungdomsbrott. Det brottsförebyggande arbetet
är avgörande för samhällets möjlighet att minska brottsligheten på lång sikt.
Hela samhället berörs därför av det brottsförebyggande arbetet mot ungdomsbrottslighet och förutsätter därmed ett aktivt deltagande från många olika organisationer och myndigheter (Prop. 2011/12:171). Enligt Socialstyrelsen (2020) är det viktigt att bl.a. polismyndighet och socialtjänst i ett tidigt stadie uppmärksammar unga lagöverträdare och unga på väg in i den kriminella banan för att ungdomsbrottslighet ska förhindras och förebyggas.
Därav är det väsentligt med samverkan mellan polismyndigheten och socialtjänsten (Socialstyrelsen 2020; Johansson & Kangasvieri 2015; Brå 2016). I samhällets brottsförebyggande arbete är polisens roll central, inte minst när det gäller ungdomar (Prop. 2011/12:171). Enligt 6 § Polislagen PL (1984:387) ska polismyndigheten fortlöpande samarbeta med socialtjänsten och snarast underrätta dem om förhållanden som bör föranleda till någon åtgärd av dem. Detta kan ske genom att en anmälan om missförhållande enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen SoL (2001:453) inkommer till socialtjänsten.
Därefter görs en förhandsbedömning om en utredning ska inledas.
Socialtjänsten har huvudansvaret för att uppmärksamma barn och unga i riskzon samt ge dem skydd och stöd i form av exempelvis behandling och vård till unga lagöverträdare. Såsom polisen ska socialtjänsten också samverka med andra aktörer enligt 5 kap. 1 a § SoL (Prop. 2011/12:171).
Tidigare forskning visar att samverkan mellan bl.a. socialtjänst och polismyndighet leder till kortare vägar i arbetsprocessen genom myndigheters direkta ingång till varandras verksamheter. Snabba, tidiga och samordnade åtgärder för att hjälpa unga att lämna en kriminell livsstil möjliggörs med informationsutbytet i samverkan (Johansson & Kangasvieri 2015). Enligt samverkansteorin innebär samverkan att olika organisationer med olika regelsystem arbetar tillsammans mot gemensamma mål gällande ett specifikt syfte eller problem och utbyter resurser med varandra där utförandet av
samverkan kan göras på olika sätt (Danermark 2000). Utifrån att samverkan har olika innebörder i olika kontexter (Edvall Malm 2012), kommer vi utgå från denna definition och sedan jämföra den med samverkansdefinitionen från studiens informanter.
1.2 Problemformulering
Det saknas ofta självklara och enkla lösningar på hur samhället ska bemöta ungas brottsliga beteenden (Johansson & Kangasvieri 2015; Johansson 2014).
Det finns även brist på forskning om hur det brottsförebyggande arbetet är organiserat och hur det fungerar (Johansson 2014). I Malmö integreras de kriminella handlingarna i stadskärnan till följd av att Malmö inte har några förorter utan istället består av stadsdelar nära stadskärnan (Brå 2012). För att bemöta sådan problematik framställs gemensamma arbetsmetoder genom samverkan med tydliga mål mellan olika aktörer som viktigt (Brå 2012;2016).
De högre instanser och tillsynsmyndigheter sätter de strukturella ramarna för vilka valmöjligheter som verksamhetsansvariga har för att fatta lokala beslut (Andersson 2009). På politisk nivå krävs därmed en mer förnuftig och balanserad strategi än bara allmänna visioner (Kassman, Wollter & Oscarsson 2016). Utifrån politiska beslut i Malmö finns bl.a. en samverkansöverenskommelse, Trygg och säker, mellan Malmö stad (kommunen) och polisområde för att minska och förebygga brottsligheten samt för att öka den upplevda tryggheten (Malmö 2020). Tidigare forskning visar att detta har tillämpats genom bl.a. specifika samverkansformer mellan olika aktörer, främst socialtjänst och polismyndighet (se Cederberg 2018 exempelvis). Enligt vår mening motiverar detta utförandet av studien i Malmö;
hur samverkan som är ett måste enligt avtalet i Malmö fungerar mellan socialtjänsten och polismyndigheten i det brottsförebyggande arbetet mot ungdomsbrottslighet.
Samverkan över organisationsgränser är ett återkommande fenomen både internationellt och i Sverige som mestadels framställs som något fördelaktigt för organisationer och myndigheter, trots osäkerheten kring effekterna för den enskilde (Basic 2012; Johansson 2011). Flera forskare har observerat organisatoriska, juridiska och interpersonella samverkansproblem i sina studier som visar svårigheten med att uträtta en samverkan (Basic 2012).
Edvald Malms (2012) studie om samverkan mellan främst socialtjänsten och polisen visar t.ex. att sekretess är en juridisk aspekt som försvårar samverkan.
Forskning visar dessutom att det finns brister i samverkan mellan myndigheter i arbetet med barn och unga i form av kommunikationsproblem, liten förståelse av roll- och ansvarsfördelning och inflexibla organisationsstrukturer (ibid).
Kunskapen om samverkan kring barn i utsatta livssituationer är begränsad och inte alltid teoretiskt förankrad trots att det blir alltmer vanligt med studier inom området. Forskning visar att samverkansbegreppet och -processer är komplexa, vilket förklarar behovet av andra kompletterande och fördjupande teoretiska perspektiv för att studera samverkan i praktiken (Johansson 2011).
Därav har vi valt att kombinera samverkansteori med systemteoretisk organisationsteori i vår studie för att analysera resultatet. Trots det nämnda har professionella enligt Basic (2012) en utbredd uppfattning om att samverkan har positiva effekter. Detta eftersom enskilda organisationer inte alltid kan uppnå syftet med verksamheten och därför behöver hjälp av varandras insatser och resurser. Därför uppmanas olika aktörer att samverka både internt och externt för att hjälpa klienten och främja verksamheten (ibid).
Ovanstående text belyser problematiken av ungdomsbrottslighet, att det finns en samverkansöverenskommelse mellan polismyndighet och kommun i Malmö för att förebygga brottslighet, exempel på samverkansbehovet i det brottsförebyggande arbetet mellan polismyndighet och socialtjänst bland unga samt både fördelar och svårigheter med samverkan. Det framkommer också
att forskning kring det brottsförebyggande arbetet är begränsad. Därav är det av intresse att förstå hur samverkan i det brottsförebyggande arbetet bland unga fungerar idag i Malmö genom att intervjua socialarbetare och poliser i Malmö. Anledningen till att studien genomförs utifrån ett professionsperspektiv kopplas till organisationsteorin; en organisation består av människor som samspelar med varandra i ett socialt system konstruerat för att uppnå bestämda mål och lösa särskilda uppgifter (Jacobsen & Thorsvik 2014). De professionella som arbetar brottsförebyggande med unga anses bl.a.
ha som mål att förebygga ungdomsbrottslighet där samordnade arbetsmetoder visar sig vara av behov för att motverka problematiken utifrån nämnda källor.
Utifrån ett professionsperspektiv får vi därmed förståelse för hur samverkan används och fungerar för att uppnå målet kring ungdomsbrottslighetens förebyggande.
1.3 Syfte
Syftet med denna studie är att förstå hur polismyndigheten och socialtjänsten samverkar i det brottsförebyggande arbetet mot ungdomsbrottslighet i Malmö.
Detta för att analysera och bidra med kunskap utifrån ett professionsperspektiv; Dels kring de faktorer som utgör en fungerande respektive mindre fungerande samverkan i det brottsförebyggande arbetet, dels kring de utvecklande aspekterna för samverkansarbetet.
1.4 Frågeställningar
Studien avser till att besvara följande frågeställningar:
- Hur bedömer poliser och socialarbetare utifrån deras yrkesroll att samverkan kring ungdomsbrottslighet i det brottsförebyggande arbetet
fungerar och vilka faktorer identifieras som mer respektive mindre fungerande?
- Vilka samverkansinsatser1 och -åtgärder identifieras som de mest effektiva för att förebygga ungdomsbrottslighet utifrån ett professionsperspektiv?
- Vilka faktorer identifieras som betydelsefulla för att utveckla samverkan utifrån ett professionsperspektiv?
1.5 Avgränsning
Det finns flera myndigheter som har en betydande roll i arbetet med ungdomsbrottslighet. Denna studie kommer dock avgränsas till socialtjänstens och polismyndighetens samverkan i det brottsförebyggande arbetet med barn och unga mellan 15-21 år, utifrån straffmyndigheten från 15 år och speciella regler under 21 år vid brott (Socialstyrelsen 2020). Ett barn definieras som varje människa under 18 år (Lagen om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Denna juridiska definition används av socialtjänsten och polisen. Brottsförebyggande i denna studie avser arbetet med unga som begår kriminella handlingar samt unga som befinner sig i riskzon för att utveckla brottsligt beteende. Vi avgränsar oss inte till en specifik stadsdel i Malmö utifrån konfidentialiteten.
1Med samverkansinsats menar vi insatser som tas/tillämpas/följs upp i samverkan och inte nödvändigtvis en specifik samverkansinsats som sociala insatsgrupp exempelvis. Mer om sociala insatsgrupp kommer senare.
2 Lagstiftning
Exempel på centrala lagar i samverkan mellan socialtjänst och polismyndighet avseende barn och unga men också i respektive myndigheters arbete tas upp i detta avsnitt för att bidra till en fördjupad förståelse kring studiens ämne.
Lagarna som behandlas är SoL, PL, Offentlighets- och sekretesslag, OSL (2009:400) samt Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LUL.
Det finns sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekretess, bl.a. mot bakgrund av myndigheternas behov av att samverka med varandra, vilket regleras i OSL. Enligt generalklausulen i OSL får socialtjänsten lämna ut uppgifter till polisen avseende unga om intresset för sekretessbrytandet är uppenbart större än det som sekretessen ska skydda (Prop. 2011/12:171). 6 § PL reglerar dels polisens anmälningsskyldighet till socialtjänsten avseende barn och unga, dels samverkan i övergripande frågor.
I SoL finns dock ingen motsvarande skrivning om samverkan med specifikt polisen. Polismyndigheten har enligt 2 § PL till uppgift att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. I både PL och LUL regleras hur polisen ska hantera ärenden avseende unga under 21 år som är misstänkta för eller har begått brott. Enligt 4 § LUL ska polisen särskilt skyndsamt hantera dessa ärenden och enligt 7 § LUL ska socialtjänsten närvara om möjligt vid polisförhör med den brottsmisstänkta som inte fyllt 18 år. Polisen kan enligt 12 § PL omhänderta en ungdom under 18 år i riskzon för att skada sin hälsa eller utveckling och skyndsamt överlämna ungdomen till sina vårdnadshavare eller till socialnämnden.
Enligt 5 kap. 1 a § SoL ska socialnämnden samverka med aktörer som berörs av frågor rörande barn och unga som far illa eller som riskerar att göra det.
Nämnden ska även aktivt verka för att samverkan blir av. Socialtjänsten utgår i arbetet med barn och unga bl.a. från SoL, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU och Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter om att barnets bästa ska beaktas.
De vårdinsatser socialtjänsten erbjuder är frivilliga men tvångsvård enligt LVU kan bli aktuellt när barnet eller vårdnadshavare inte tar emot vårdinsatserna frivilligt.
3 Tidigare forskning
I detta avsnitt görs först en kort presentation av nationell tidigare forskning som rör samverkan mellan socialtjänsten och polismyndigheten i det brottsförebyggande arbetet med unga, inklusive studier i Malmö. Sedan presenteras studierna mer genomgående.
3.1 Presentation av tidigare forskning
Vi sökte efter de vetenskapliga publikationerna i de olika databaserna och bibliotekskatalogen; One search, Libris, Swepub och Social Services Abstract.
Sökord som användes var “ungdomsbrottslighet”, “samverkan”,
“brottsförebyggande arbete”, “polis”, “socialtjänst” och “Malmö”. För att avgränsa resultatet till att finna relevant litteratur har alla sökord enskilt och i kombination med varandra trunkerats.
Alla studier har inte en direkt koppling till specifikt samverkan mellan polismyndighet och socialtjänst kring förebyggandet av ungdomsbrottslighet, men alla har en koppling till arbetet med ungdomsbrottslighet där majoriteten av studierna visar både hur samordnade åtgärder fungerar och behovet av åtgärderna mellan olika samhällsaktörer. Därmed bidrar vald tidigare forskning till en fördjupad förståelse i ämnet vi studerar och anses därför vara av relevans utifrån studiens problemformulering, syfte och frågeställningar. I detta avsnitt presenteras samverkan bl.a. utifrån specifika samverkansformer till skillnad från resultat- och analysdelen för att avidentifiera informanterna.
Därav kommer hänvisningen till de presenterade samverkansformerna i detta avsnitt inte heller vara lika tydligt i resultat- och analysdelen.
Individinriktad brottsprevention - om SSPF och viljan att samverka är skriven av Christina Söderberg (2016). SSPF; samverkan mellan skola, socialtjänst, polismyndighet och fritidssektor, är ett brottsförebyggande arbetssätt på områdes-, grupp- eller individnivå. Avhandlingen studerar övergripande hur idén om SSPF motiverats och konstruerats, hur den omsätts i praktik samt hur den tolkas av samarbetspartnerna. I studien undersöktes arbetssättet på individnivå.
Det socio-polisiära handlingsnätet - om kopplingar mellan polis och socialtjänst kring ungdomars kriminalitet och missbruk av Disa Edvall Malm (2012) behandlar samverkan mellan olika myndigheter. Avsikten med avhandlingen var att få en bild av vad denna samverkan på policynivå innebär och sätta detta i relation till hur polismyndighet och socialtjänst förstår och skapar sina respektive och gemensamma uppdrag lokalt i förhållande till varandra.
Early Individual Prevention of Chronic Offenders: The Use of Criminological Theories in the Govermance of Swedish Police and Social Services, Youth Justice är en vetenskaplig artikel av Anders Kassman, Filip Wollter och Lars Oscarsson (2016) som undersöker ett svenskt nationellt pilotprojekt i 12 kommuner. I projektet samarbetade samhällspolis och socialtjänster tillsammans för att identifiera ungdomar i åldern 15-20 år som befinner sig i en riskzon till en negativ brottsutveckling och livsstil samt för att utveckla samarbetsformer.
Crime prevention cooperation in Sweden: a regional case study är en vetenskaplig artikel av Kerstin Johansson (2014) som presenterar en fallstudie om det regionala nätverket Regbrå för brottsförebyggande. Nätverkets fokus är ungdomsbrottslighet med både ett perspektiv på offer och förövare.
Nätverkets syfte är att öka kunskapen om brottsförebyggande genom att stödja lokala brottsförebyggande insatser i Östergötlands län för att främja strategiskt, långsiktigt och regionalt samarbete.
Att motverka kriminalitet genom samverkan; Studie av Social insatsgrupp i Linköping är en rapport av Kerstin Johansson och Nadja Kangasvieri (2015) med syftet att dels öka förståelsen för i vilken mån social insatsgrupp (SIG) stärkt möjligheterna att identifiera nyrekrytering och motverka återfall av unga till kriminell verksamhet. Dels att öka kunskapen om vilken betydelse SIG har haft för de unga som varit involverade i verksamheten.
Social workers’ assessments of needs and interventions for adolescents with substance misuse problems, criminal behaviour and mental health difficulties:
a vignette study är en vetenskaplig artikel av Therese Åström, Ulla Jergeby, Anna-Karin Andershed och Anders Tengström (2013) som undersökte följande; Hur socialsekreterare bedömer ungdomar med missbruk, kriminellt beteende och psykisk ohälsa samt hur de beslutar om behandlingsinsatser för att minska dessa problem.
3.1.1 Studier genomförda i Malmö
Det finns en del nationell forskning som lyfter problematiken och arbetet med ungdomsbrottslighet i Malmö, vilket är en av anledningarna till att vi väljer att utföra vår undersökning i just Malmö. Tillgängligheten av sådan forskning tyder på att detta ämne är aktuellt och viktigt samt hjälper oss att förstå empirin från intervjuerna bättre. Nedan framhålls två studier som undersöker arbetet med ungdomsbrottslighet i Malmö inkluderande samverkan.
HÅLLPLATS 8 En social intervention för unga kriminella i stadsdelen Rosengård, Malmö stad är en rapport av Oscar Andersson (2009). Syftet med utvärderingen var dels att beskriva utvecklingen och förändringen av Hållplats 8 (H8) sedan starten i januari 2005. Dels att värdera H8:s förändringsarbete av de unga med ett kriminellt/aggressivt beteende som inkluderar de ungas berättelser om hur förändringsarbetet på H8 fungerar/at. H8 är ett strukturerat öppenvårdsprogram i stadsdelen Rosengård där de involverade myndighetsaktörerna har en kommunikation med varandra någorlunda regelbundet. Därmed kan aktörerna göra relativt snabba och samordnade insatser för unga kriminella med avsikt att förebygga och motverka ungdomskriminalitet.
MED EN FOT INNE… att motverka rekrytering av unga till kriminella nätverk med stöd av arbetssättet social insatsgrupp är skriven av Margareta Cederberg (2018). Syftet med rapporten var att beskriva och utvärdera verksamheten vid SIG i Malmö med fokus på de operativa sociala insatsgruppernas verksamhet för att ska skapa underlag för diskussion och utveckling av verksamheten. Operativ social insatsgrupp består av professionella tjänstepersoner som inom sina respektive verksamhetsområden har kontakt med den unge och dennes familj (beroende på åldern) och träffas vid samverkansmöten.
3.2 Helhetsperspektiv i det brottsförebyggande arbetet
Det är återkommande debatter i forskarvärlden om hur samhället bör hantera normbrytande barn och ungdomar i Malmö (Andersson 2009). För att få möjlighet att fånga upp ungdomar i riskzonen krävs bättre arbetsmetoder (Kassman, Wollter & Oscarsson 2016). Fortsatt kunskapsutveckling identifieras som en viktig faktor i både samverkan och verksamhetsutvecklingen av Johansson och Kangasvieri (2015). Andersson (2009) skriver att myndighetsinterventioner inte tar itu med de strukturella orsaker som producerar och permanentar sociala problem i Malmö stad, Sverige och västvärlden. Andersson menar att verksamhetsansvariga och socialarbetare fattar beslut om vilka insatser som är lämpligast att sätta in för klienten med hänsyn till bl.a. budget, olika aktörers särintresse och lagstiftning, exempelvis SoL. Dessa faktorer blir därmed avgörande för om rätt behandling sätts in från första början för klienten (ibid).
Johansson (2014) skriver att det brottsförebyggande arbetet innefattar både motverkan av negativ utveckling och främjande av positiv utveckling. Edvall
Malm (2012) förklarar att det finns två motstridiga perspektiv kring ungdomskriminaliteten. Det ena är omvårdnadsperspektiv, där ungdomar befinner sig i en situation de inte har makt att styra över och behöver därmed stöd. Det andra är straffandeperspektivet, där ungdomar anses bära ansvar för sina handlingar själv. Dessa två perspektiv är sida vid sida men det råder också ett spänningsförhållande mellan dem. Grunden mellan perspektiven handlar om relationen mellan straff och vård samt mellan kontroll eller stöd. Det är i praktiken svårt att avgöra om det är stöd eller kontroll som behövs eller kan vara bäst för ett barn, och det är inom det spänningsförhållandet socialarbetare och poliser samverkar kring barn och unga (ibid). Polisen och socialtjänsten betonar därför vikten av helhetsperspektivet av den unge och dennes situation i det brottsförebyggande arbetet (Kassman, Wollter & Oscarsson 2016).
Edvall Malm (2012) skriver i sin studie att samverkan mellan myndigheter ger en bredare helhetssyn samt en större förståelse för varandras uppgifter och arbeten, vilket hindrar missförstånd.
3.3 Samverkans betydelse utifrån kontexten
Edvall Malm (2012) beskriver att samverkan har olika innebörder i olika kontexter. Hon menar vidare att definitionerna av samverkan är svåra att översätta till varandra eftersom forskare definierar samverkan utifrån sitt specifika fält. I Edvall Malms studie anses samverkan vara någon form av koppling mellan två eller flera aktörer från olika eller samma organisationer med ett syfte som är mer eller mindre definierat. I avhandlingen är samverkansaktörerna främst socialtjänst och polismyndighet och deras samverkan visar sig i studien vara en förutsättning för att motverka ungdomsbrottsligheten. En av nackdelarna som lyfts fram i studien är att bristande resurser i samverkan kan skapa frustration hos de involverade aktörerna. Socialtjänsten lyfter fram fler nackdelar och berättar att de dels ser
en risk med att deras förtroende skulle minska om de i samverkan skulle
“polisifieras’’. Dels att samverkan kan leda till att det läggs mer ansvar på socialtjänsten än polisen. Poliserna i studien framstår dock som mer positiva till samverkan i brottsförebyggande frågor (ibid).
3.4 Att falla mellan stolarna
Johansson (2014) skriver att samarbete mellan olika aktörer är av vikt för att kunna arbeta brottsförebyggande, bl.a. mellan polismyndighet och socialtjänst. När varje aktör bidrar med sina färdigheter, kunskaper samt specifika resurser möjliggörs faktumet att ta itu med frågor som annars skulle fallit mellan de olika aktörernas system. Johansson menar att de inblandade aktörerna i samverkan blir villiga att vidta åtgärder för att förebygga brottslighet som de annars inte var villiga att själva vidta. I Åströms et al.
(2013) studie framkommer att det finns en problematik mot bakgrund av de vetenskapliga resultaten kring effektiva insatser, om socialarbetares föreslagna behandlingsinsats till barn och unga med missbruksproblem, kriminellt beteende och psykisk ohälsa som hänvisas till missbruks- eller psykiatrisk klinik. Andra insatser som visat sig vara mer effektiva för personer med kriminellt beteende i enlighet med de vetenskapliga resultaten som framförs i studien, har inte föreslagits i lika stor utsträckning. Socialarbetarens brister i att rekommendera relevanta insatser kan kopplas till bristen på allmänna riktlinjer för vilka interventioner som ska matchas med vilket problemområde.
Dessa brister leder till att socialarbetaren endast förlitar sig på lättillgängliga och bekanta insatser (ibid).
3.4.1 Samsyn
Cederberg (2018) skriver att en välfungerande samverkan bygger på en tydlig ansvarsfördelning men också en god kunskap om varandras uppdrag och samsyn. Ansvarsfördelningen tydliggör yrkesroller, ansvarsområden och gränser men innebär även risker som kan försvåra samverkan. Förutom krock mellan olika regelverk och synsätt blir det tveksamt att en djup förståelse av problembild och insatsbehov uppfylls på grund av denna fördelning. För att främja en sådan förståelse krävs att de olika professionellas hållning och identitet överbryggs samt att diskussion hålls om vad det egentligen innebär att varje verksamhet ska ansvara för sitt område (ibid). Johansson och Kangasvieri (2015) skriver att regelbunden information genom samverkan behövs för att öka samsyn och medvetenheten kring målgruppens behov och verksamheternas arbetssätt. Edvall Malm (2012) påpekar dock att det är tidskrävande att skapa samsyn mellan myndigheter, vilket kan försvåra möjligheten till att skapa adekvata och snabba lösningar.
Studien om social insatsgrupp (SIG) i Linköping visar ett behov av ökat samförstånd kring samverkansaktörernas målgrupp, speciellt kring om verksamheten ska fokusera på det brottsförebyggande arbetet eller på de som väljer att lämna en kriminell livsstil. Detta bl.a. eftersom åtgärder riktade till de sistnämnda kräver mer resurser än åtgärder riktade mot att identifiera de som ligger i en riskzon för att utveckla ett kriminellt beteende (Johansson &
Kangasvieri 2015). Anderssons (2009) studie visar att avgränsningen av en målgrupp genererar specialiserad expertis om det som kännetecknar målgruppen, vilket bidrar till att de professionella effektivare skulle kunna prioritera rätt ungdom som behöver stöd (ibid). Kompetens och engagemang identifieras som grundläggande faktorer i ett framgångsrikt samarbete som främjar snabba kommunikationsvägar och ett öppet arbetsklimat. Om gruppen
i samverkan är personbunden innebär det dock risker i form av att samarbetet kan försämras om andra mindre engagerade och kompetenta personer börjar jobba istället (Johansson & Kangasvieri 2015).
3.5 Preventiva samverkansformer
Arbetssättet av SIG grundar sig i preventiva insatser där en påbörjad problematisk livsinriktning ska motverkas och vändas med hjälp av samverkan (Cederberg 2018). Informanterna i Johanssons och Kangasvieris (2015) studie av SIG i Linköping upplever inte att SIG utgör en garanti för klienter att inte börja begå kriminella handlingar igen efter att ha slutat med det med stöd av SIG. Detta innebär att en uppföljning eller en ytterligare insats skulle kunna vara på sin plats (ibid). Söderberg (2016) skriver att de förebyggande insatserna på individnivå tillhörande SSPF, samverkan mellan skola, socialtjänst, polismyndighet och fritid, skiljer sig mycket bland kommunerna i Sverige. Studien visar att det finns en koppling mellan den allmänna samhällsutvecklingen i stort och det brottsförebyggande arbetets utveckling vid samverkan. Studien visar också att SSPF samverkan har lett till en likriktning mellan socialarbetare och poliser i det brottsförebyggande arbetet.
Struktur vid samverkansmöten gör mötena tydliga och effektiva där ungdomarna upplever vikten av stödet de får och förstår att alla i mötet vill att deras liv ska förändras (Cederberg 2018). Omplaceringen av poliser medför svårigheter i att bygga upp ett långsiktigt och varaktigt förtroende mellan närpolis, socialtjänst och de unga. Genom att polisen får en bättre överblick över ungas sociala nätverk ökar deras möjlighet till att kunna kontrollera och stödja unga som vill lämna ett liv med kriminalitet och missbruk (Andersson 2009). Andersson bekräftar det Cederberg (2018) säger och skriver att nätverksmöten, som inkluderar ungdomen, olika aktörer i ungdomens nätverk
och professionella fungerar oftast som ett effektivt sätt för att motivera den unge till en livsförändring.
Andersson (2009) understryker vikten av struktur och ramar i ett arbete där flera aktörer kan vara inblandade och ger exempel på den gemensamma grundmanualen som aktörerna ska arbeta från. Cederberg (2018) skriver att åtgärdsplanen som tjänstepersonal ska följa tillsammans med ungdomen utgör ett verktyg för struktur och effektivitet. Uppnående av målen underlättas när mål och genomförande omfattas av och är väl förankrade hos den unge (ibid).
Andersson (2009) betonar också vikten av att den unge är medansvarig i sin vårdplanering och i besluten kring sig själv. Arbetssättet i H8 handlar av detta skäl också om att få den unge att inse värdet av hjälp till självhjälp för att lösa sina sociala problem.
3.6 Sekretess
Edvall Malm (2012) skriver att socialtjänsten omfattas av en stark sekretess och framhålls ofta som ett hinder i samverkan mellan socialtjänst och polis. I enlighet med Offentlighets- och sekretesslagens (2009:400) får socialtjänsten inte lämna ut uppgifter om enskildas personliga förhållanden, så länge det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående kan drabbas av det. Socialtjänsten kan dock diskutera generella frågor med andra myndigheter såsom polismyndigheten. Edvall Malm skriver att myndigheterna därmed tillsammans kan diskutera speciella händelser och omständigheter kring unga för att tillsammans komma fram till en gemensam handlingsplan, exempelvis gällande ökat droganvändande. Socialtjänsten kan däremot inte diskutera med polisen om en person visar positivt på ett drogtest eller inte. För att samverkan ska kunna åstadkommas på individnivå behövs
därför att en tjänsteman inom socialtjänsten efterfrågar samtycke från individens och dennes föräldrar (beroende på individens ålder) för att bryta sekretessen och kunna ge mer specifika uppgifter till polisen. Det medför då att sekretessen utvidgas till den person som får ta del av informationen, men om polisen får uppgifter direkt från den enskilde omfattas inte uppgifterna av denna sekretess. Alla uppgifter som kommer fram under en förundersökning omfattas av polisens förundersökningssekretess och gäller så länge förundersökningen pågår. Socialsekreterare omfattas av förundersökningssekretessen om de får ta del av uppgifter från handlingar om pågående brottsutredning eller vid exempelvis ett förhör med en ungdom enligt OSL (ibid).
Edvall Malm (2012) skriver att myndigheterna i sin studie upplever sekretesslagstiftningen som komplicerad och otydlig. Socialtjänsten menar att sekretesslagstiftningen ger enskilda handläggare ett för stort utrymme för egna tolkningar. Både polismyndigheten och socialtjänsten förklarar att uppkomna svårigheter med sekretesslagstiftningen i arbetet kan bero på dålig kunskap om den.
3.6.1 Samtycke till informationsutbyte
Informationsutbyte är det mest gynnsamma samverkansverktyget mellan samverkansaktörerna (Söderberg 2016; Cederberg 2018; Johansson &
Kangasvieri 2015). För att informationsutbytet ska ske krävs dock ett samtycke (Söderberg 2016; Cederberg 2018). Både Kassman, Wollter och Oscarsson (2016) och Cederberg (2018) betonar vikten av att vårdnadshavare och ungdomar samtycker till informationsutbyte för att undvika begränsningen av myndighetssamarbete på grund av sekretessen. Genom informationsutbyte
mellan samverkansparterna kan snabba insatser ges till den unge (ibid). Utöver snabba kan tidiga och samordnade åtgärder för att kunna bistå de unga som vill lämna en kriminell livsstil möjliggöras med informationsutbyte (Johansson & Kangasvieri 2015). Genom informationsutbyte kan parterna diskutera den unges situation och problem öppet (Söderberg 2016). Enligt Cederberg (2018) hindrar detta filtrerad information och möjliggör enligt Söderberg (2016) tagandet av det specifika ansvaret av respektive samverkanspart. Edvall Malm (2012) skriver att samverkan ger bättre kommunikationsvägar vilket leder till förkortade handläggningstider och effektivare verksamheter.
4 Teori
De två teoretiska ingångarna; systemteoretisk organisationsteori (Öquist 2018;
Jacobsen & Thorsvik 2014) och samverkansteori (Danermark 2000) som kommer användas vid analysen av empirin redogörs här. I samverkansteorin kommer även inslag av tidigare forskning avseende samverkan framföras.
4.1 Systemteoretisk organisationsteori
Den systemteoretiska organisationsteorin kan tillämpas på olika slags organisationer och på alla nivåer i organisationen. Styrkan med ett systematiskt arbetssätt är att det tillhandahåller många olika kraftfulla nycklar som gör det möjligt att åstadkomma förändring på kort tid inom organisationen. Enligt den systemteoretiska organisationsteorin måste det finnas kopplingar mellan organisationens olika delar och nivåer för att kunna åstadkomma ett system i organisationen och ett målstyrt arbete. Ett
grundbegrepp inom systemteoretisk organisationsteori är helheten är större än summan av delarna, där varje del i helheten har sin mening. Den systemteoretiska organisationsteorin uppmanar att man ser helheten och inte skilda delar i organisationen; att se samband snarare än enskilda föremål, att se förändringsmönster istället för stillbilder. Med hjälp av det nämnda kan känslor av hjälplöshet hanteras vilket möjliggör att se bakomliggande strukturer i komplexa situationer. Genom fungerande konstellationer ökar dessutom den sammanlagda kompetensen i organisationen vilket leder till att organisationen växer (Öquist 2018).
En organisation ses som ett socialt system som är medvetet konstruerat för att uppnå bestämda mål och lösa särskilda uppgifter och som består av människor som samspelar med varandra. Samspel kan betyda upprättning av relationer genom samarbete för att förverkliga vissa uppsatta mål. Det sociala systemet innebär också att organisationen är beroende av samarbete med andra organisationer för att kunna upprätthålla verksamheten genom att få tillgång till nödvändiga resurser. Ett strukturerat samarbete kan möjliggöra uppgiftslösning som är kärnan i varje organisation. Teorin hjälper oss att förstå varför organisationer fungerar på ett visst sätt samt har som mål att förbättra och skapa nytt inom organisationer. Teorin kan ses som en verktygslåda med begrepp, kategorier och modeller och med dessa kan förståelse, förklaring och förbättring uppnås inom organisationer. Det finns både formella mål och informella riktlinjer och regler i organisationen som förklarar vad som är accepterat inom den (Jacobsen & Thorsvik 2014).
I vår studie om samverkan mellan polismyndighet och socialtjänst i det brottsförebyggande arbetet bland unga kan de nämnda formella målen och informella riktlinjerna och reglerna med hjälp av systemteoretisk
organisationsteori förklara betydelsen av vikten att ha kunskap om varandras organisationer. Det beskrivna belyser också vikten av att se helheten och inte skilda delar i organisationen för att upprätta verksamheten, men också utom organisationen i och med ovan nämnda om att det sociala systemet är beroende av samarbete med andra organisationer i form av nödvändigt resursutbyte.
Detta kan tillämpas på polismyndigheten och socialtjänsten, där respektive myndighet inte bara ska se helheten inom sin egna organisation utan också helhetsperspektivet utanför organisationsgränser. Detta i form av att organisationen behöver andra organisationer avseende resurser exempelvis.
Detta visar i sin tur att teorin behandlar begrepp som samspel och samarbete.
Därav väljer vi att fördjupa oss i att förstå samverkansprocessen genom samverkansteorin.
4.2 Samverkansteori
Utifrån definitionen av samverkan som framfördes i problembakgrunden handlar vår studie om samverkan mellan socialtjänst och polismyndighet som tillsammans och med hjälp av medvetna målinriktade handlingar arbetar mot ett specifikt problem och syfte; brottsförebyggande mot ungdomsbrottslighet.
Samverkansteorin är därmed relevant i vår studie eftersom vi med hjälp av teorin analyserar studiens resultat och får möjlighet att granska och förstå vad som kan påverka en samverkansprocess mellan myndigheterna utifrån det ovannämnda om systemteoretisk organisationsteori.
Samverkan ska ske på ett organiserat sätt; genom samverkan ska tidiga insatser sättas in för att bli mindre kostsamma, ineffektiva och omfattande för att förbättra och förenkla arbetet. Myndigheter och andra offentliga aktörer har därför fått uppgiften av statsmakterna att samverka trots svårigheten med att
veta slutresultatet av en samverkansprocess (Danermark 2000). Basic (2012) menar att det saknas forskningsstöd för att motivera att samverkan ska vara lyckosam. Samverkansteorin visar dock att kunskap, regelverk och organisation är grundläggande faktorer som ger förutsättningar för en framgångsrik samverkan och som därmed behöver identifieras och diskuteras i samverkansgrupperna. Faktorer som försvårar samverkan är oklara uppgifter, syften och mandat (Danermark 2000). Samverkan består av många olika inblandade aktörer och är tidskrävande, vilket kan gå ut över klienterna. För en enskild organisation innebär etablering- och relationsunderhållande med andra organisationer en kostnad och en strukturell ovillighet att samverka kan därmed finnas (Basic 2012). Skillnader i myndigheters arbete behöver inte alltid ses som hinder eftersom skillnaderna kan vara utvecklande och stimulerande för samverkan. Det är däremot av vikt att klargöra samverkansarbetet vid start för att undvika eventuella misslyckanden och problem. Detta utifrån att personer som följer olika regler och lagar samt har olika roller och ansvar möts i samverkansprocessen, därmed är en öppen kommunikation viktig för att kunna uppnå en god samverkan. Om rätt förutsättningar skapas för en framgångsrik samverkan är den en berikande och stimulerande process (Danermark 2000).
Det beskrivna i teoriavsnittet och i inledningen visar att organisatoriska faktorer och samverkan påverkar varandra vilket kopplar samman samverkansteorin och den systemteoretiska organisationsteorin för en helhetsförståelse.
5 Metod
Metodval, urval och tillvägagångssätt, analysmetod, metoddiskussion, etisk reflektion samt arbetsfördelning presenteras här.
5.1 Metodval
Vår kvalitativa studie är en fallstudie i Malmö. En fallstudie utgör en empirisk undersökning som studerar en aktuell företeelse i dess verkliga kontext (Yin 2007), se urval nedan för mer information. Yin skriver vidare att det enskilda fallet ska vara ovanligt och av allmänt intresse samt att de bakomliggande frågeställningarna ska vara av vikt i teoretiska, politiska eller praktiska termer.
Detta kan i stor utsträckning tillämpas på vår studie, se inledning där vi redovisat bakgrunden till valet av studiens ämne. Yin (2007) skriver om det representativa fallet som anses vara passande till vår studie. Ett sådant fall står för ett visst typiskt objekt bland flera andra objekt och ger information om en viss situation. Delar av texten i inledningen både visar hur de brottsliga handlingar integreras i stadskärnan Malmö samt framställer samverkan som fördelaktigt och en lösning för myndigheter, bl.a. i förebyggande av ungdomsbrottslighet. Utifrån det beskrivna kan man säga att Malmö representerar en sådan lösning i och med samverkansavtalet mellan Malmö stad och polis för att ta itu med problematiken avseende brottsligheten i kommunen. Av denna anledning kan det vara extra rimligt att förstå hur samverkan i det brottsförebyggande arbetet fungerar mellan socialtjänsten och polismyndigheten i Malmö. Genom denna studie kan därmed information ges om hur denna lösning (samverkan kring förebyggande av ungdomsbrottslighet) fungerar i Malmö, vilket kan ha betydelse/vara till hjälp för myndigheterna i Malmö men även andra städer som omfattas av detta arbete.
För att inhämta data till vår studie används semistrukturerade intervjuer (Levin 2008) som metod där öppna frågor tillämpas med en viss styrning utifrån studiens syfte. På så sätt kommer informanternas åsikter fram på ett tydligare sätt än vid en enkät eller en standardiserad intervju (Levin 2008; Yin 2013).
Till skillnad från kvantitativa metoder ger kvalitativa metoder möjlighet till en bred bild av det som undersöks och ett större utrymme för diskussion (ibid).
Det som skiljer kvantitativa och kvalitativa metoder åt är främst forskarens olika arbetssätt med att ta fram och analysera den empiriska datan (Ahrne &
Svensson 2015). Kvalitativ forskning studerar den mening som kan tillskrivas människors liv under verkliga förhållanden och som inte begränsas av exempelvis uppgjorda frågeformulär (Yin 2013).
5.2 Urval och tillvägagångssätt
5.2.1 Urval
Yin (2007) skriver att det är av vikt att skilja direkta temat för en fallstudie (socialarbetare och poliser som samverkar för att förebygga ungdomsbrottslighet) från de som inte tillhör gruppen men som ingår i fallstudiens kontext (det finns flera socialarbetare och poliser som samverkar kring andra frågor i Malmö). Fem socialarbetare och fyra poliser som på något sätt arbetar brottsförebyggande mot ungdomsbrottslighet och samverkar kring det intervjuades enskilt för att inhämta empiri för studien. Alla informanter förutom en har arbetat från fyra till fyrtiotre år med ungdomsbrottslighet och har därmed stor kunskap inom området. Ytterligare en förklaring till valet av fallstudien i Malmö grundar sig i stadens storlek och flertalet polismyndigheter och socialtjänster, vilket ökade chansen till att få utföra intervjuerna och möjligheten i att avidentifiera informanterna.
I kvalitativ forskning görs urvalet oftast med en medvetenhet kring vad som är mest relevant för studien - avsiktligt urval (Yin 2013), som används i studien. Strävan efter insamling av olika synpunkter kring ämnet är viktigt i sådant urval (ibid). Vi vände oss till socialarbetare och poliser som informanter utifrån studiens ämne; som i det praktiska arbetet arbetar med ungdomsbrottslighet samt samverkar för att förebygga det. Informanterna har olika arbetsuppgifter och uppdrag vilket ger en blandning av perspektiv kring ämnet. Det var även viktigt att de valda informanterna har relevant kunskap och information utifrån studiens syfte. Ett snöbollsurval som inte heller är ett slumpmässigt urval (Ahrne & Svensson 2015) används också. Genom redan valda informanter letade vi oss fram till andra relevanta informanter. Ett snöbollsurval är bra om forskaren vill undersöka en speciell företeelse men kan även medföra risker som grundar sig i att informanterna som ger tips om andra informanter antagligen känner de sistnämnda (ibid), vilket diskuteras i metoddiskussionen.
5.2.2 Tillvägagångssätt
Vi ringde till polisens och Malmö stads växel där vi blev kopplade/fick kontaktuppgifter till poliser och socialarbetare som växeln ansåg vara lämpliga att intervjua utifrån studiens syfte. Vid första kontakten presenterade vi oss och studiens syfte. Intervjufrågor och informationsbrev (se bilaga 1 och 2) bifogades till samtliga informanter via mail. Datum och tid med samtliga informanter bestämdes dels via mailkontakt, dels via telefonsamtal. Tre poliser tackade ja till medverkan i studien. Vid intervju med en polis fick vi kontaktuppgifter till både en polis och en socialarbetare. Mailkontakt med både polisen och socialarbetaren togs direkt där polisen tackade ja till medverkan. Socialarbetaren tackade nej men gav oss kontaktuppgifter till två andra socialarbetare som hen ansåg passa bättre som informanter till vår
studie. Vid kontakt med de två socialarbetarna tackade dem ja till medverkan i studien. För att komma i kontakt med fler socialarbetare ringde vi till Malmö stads växel igen och bad om kontaktuppgifter till enhetschefer som arbetar med barn och ungdomar, utan att precisera några stadsdelar. Enhetscheferna gav kontaktuppgifter till tre socialarbetare. Mailkontakt togs efter försök till telefonsamtal, där samtliga tre socialarbetare svarade bejakande till medverkan. Inför intervjuerna skickades en länkinbjudan till videosamtal via mail. Intervjuerna utfördes via Skype med tre informanter och via Teams med resterande.
Inför intervjuerna skapades intervjufrågor utifrån studiens syfte och frågeställningar. Följdfrågor ställdes också till informanterna som var anpassade efter intervjusituationen och avgränsade till studiens ämne. En av intervjuerna genomfördes via telefon på egen begäran och resterande via videosamtal. Intervjuerna varierade mellan att ta trettio till sextio minuter. Alla informanter samtyckte till intervjuinspelning. Intervjuerna inleddes mjukt med en introduktion till studien för att erhålla informerat samtycke samt med allmänna frågor om informanterna för att skapa ett bra klimat i intervjusituationen. Vi båda spelade in intervjuerna med hjälp av en röstmemon app på telefonen. Intervjuerna avslutades med frågan om informanterna vill tillägga något, om vi kan återkomma ifall vi undrar över något samt med att tacka dem för medverkan. Intervjuerna transkriberades samma dag och avlyssnades flera gånger för att kontrollera transkriberingens korrekthet, ta till oss informationen mer eftertänksamt samt göra oss förtrogna med den insamlade datan.
5.3 Analysmetod
Vi har valt att använda oss av en innehållsanalys för att analysera vår empiri (Johansson & Öberg 2008; Ahrne & Svensson 2015). Med hjälp av innehållsanalys kan vi finna vad informanterna tynger extra på när de besvarar intervjufrågorna. Fokus läggs då på vilka underliggande teman det finns i empirin. För att komma fram till dessa teman görs en kodning - sortera materialet (Rennstam & Wästerfors 2015). Empirin kan då studeras i detalj vilket skapar en mer ingående förståelse för den (Ahrne & Svensson 2015).
Genom att studera empirin i detalj plockade vi ut kodord som både socialarbetare och poliser återkommande berört, lade stor vikt vid och som är relevant utifrån studiens syfte. På så sätt reduceras det empiriska materialet och blir mer innehållsrikt i resultat- och analysdelen (ibid). Kodord vi fann var sekretess, omorganisation, ansvar och okunskap, resurser och samverkan på individnivå som skapade temat Hinder i samverkan. Andra teman vi också kom fram till utifrån andra kodord är följande; Professionellas upplevelse av samverkan i det brottsförebyggande arbetet, Samverkansuppbyggnad i Malmö samt Fördelar och effektivitet i samverkan.
5.4 Metoddiskussion - inklusive tillförlitlighet och trovärdighet
Den kvalitativa metoden passar vår studie utifrån syftet och frågeställningarna.
Med kvalitativa intervjuer möjliggörs insamlandet av den enskildes språkbruk, normer och emotioner vilket ger ett brett material (Eriksson-Zetterquist &
Ahrne 2015). Trovärdigheten av vår tolkning av de professionellas upplevelser ökar genom möjligheten till en djupare förståelse av intervjusvaren som det breda materialet ger. Med kvalitativ metod blir det dock svårare att generalisera svaren. Dessutom är vår studie en enfallsstudie och därför avgränsad till en stad/kommun innebärande svårigheter med att överföra
studiens resultat till andra kommuner och därmed en svårighet med generaliserbarheten. Fler kommuner behöver studeras för att sedan jämföra resultatet och öka möjligheten till generalisering, vilket bekräftas av Yin (2007) som skriver att generaliserbarheten är större vid flerfallstudier där de teoretiska hypoteserna prövas i minst två fall. Dessutom behöver intervjuer kompletteras med andra metoder för en tydligare bild av det studerade fenomenet (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015), vilket inte har gjorts på grund av tidsbrist.
Informanterna kan ha valts ut av växeln eller ledningen utifrån flera olika anledningar som vi inte känner till. Exempelvis kan specialiserade och ansvariga socialarbetare och poliser valts ut som kanske inte vill informera om mindre fungerande faktorer i samverkansarbetet. Olika befattningar och positioner kan enligt vår mening dock tillföra både ett varierat och bredare perspektiv till studien. Som nämnts tidigare har vi även samlat in empiri från informanter som har blivit tipsade av andra informanter. En risk med detta är att det blir svårt att hålla alla informanter avidentifierade även om vi som forskare inte röjer identiteterna. Några informanter uppgav under intervjun att de har kännedom kring vem vi har intervjuat och ska intervjua. Detta kan i sin tur begränsa informanterna från att säga saker som de kanske hade sagt om de var avidentifierade sinsemellan.
Att utföra intervjuerna via telefon- eller videosamtal kan ha en påverkan på datainsamlingen och studiens resultat. Att inte få med kroppsspråket vid telefonintervjuer och endast en del av det vid videosamtal kan påverka studiens trovärdighet eftersom kroppsspråket påverkar interaktionen och förståelsen av det som sägs enligt vår mening. Ahrne och Svensson (2015) skriver att telefonintervjuer blir mer formella. Det finns också fördelar med intervjuer via
