Historisk bakgrund

Den offentliga konstens roll från sekelskiftet 1800-1900 och framåt

Konsten i det offentliga rummet har sedan 1800-talets slut spelat olika roll och ofta motiverats utifrån samhälleliga och politiska perspektiv. Den offentliga konsten hade fram till 1800-talets slut bekräftat och gestaltat – såväl den kyrkliga som den sekulära – makten. Den offentliga konsten fick vid sekelskiftet 1800-1900 ett uppsving i samband med en högkonjunktur i den svenska ekonomin och tack vare privata initiativ och donationer. I Sverige fanns ännu ingen kulturpolitik och det var inte förrän på 1930-talet som frågan om offentligt stöd, och utökade möjligheter till försörjning för konstnärerna blev aktuell.63Den dåvarande socialdemokratiska ecklesiastikministern Arthur Engberg – som även hade frågorna kring konst och kultur inom sitt ansvarsområde - uppmärksammade såväl konstnärernas nöd, som den potentiellt

folkbildande roll konsten hade. Engbergs initiativ hade även arbetsmarknadspolitiska implikationer. Flera aktörer var under 1930-talets mitt engagerade i frågorna om den offentliga konsten och konstnärernas situation. Arthur Engberg knöt 1936 till sig ett

sakkunnigt råd och initierade en utredning för ökat statligt stöd till den samtida konsten och denna utredning skulle leda till bildandet av Statens konstråd 1937.64Stödet motiverades av dess samhällsnytta och i direktiven till utredningen menar Engberg:

Konsten är på väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och samlingslokaler som på arbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren, har ett konstnärligt inslag vunnit allt högre uppskattning. Denna utveckling bör på alla sätt understödjas. Härigenom skapas ock de naturliga förutsättningarna för att konstens arbetare erhålla gynnsammare ekonomiska villkor. … Ur alla

synpunkter riktigare synes mig vara att för de goda konstnärerna skapa ökade arbetstillfällen genom att i större utsträckning än hittills och på ett mera

planmässigt sätt taga dem i anspråk för konstnärliga kulturinsatser i samhällets

63_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

referentialitet och rumsliga och rumsliga situationer: Makadam förlag s.49-50

64_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

tjänst. (ur A Engbergs direktiv för de sakkunnigas arbete citerat i SOU 1936:50, s5f)65

I uppdraget till Statens Konstråd stod även att myndigheten skulle verka som rådgivare - men inte utförare - för konstnärlig utsmyckning i kommunerna. Statens Konstråds styrelse skulle bestå av såväl konstnärer och andra för konsten betydelsefulla personer.66Konstakademin tillsammans med en konstnärsorganisation skulle föreslå fyra av ledamöterna. Därmed uppstod behovet av en organisation som på ett brett vis representerade konstnärskåren.67_Det fanns tre konstnärsföreningar vilka var Konstnärsklubben, Svenska Konstnärers Förening (SKF) och Föreningen Svenska Konstnärinnor (FSK). Ingen av organisationerna kunde, av olika skäl på ett representativt vis företräda den svenska konstnärskåren. Två av föreningarna uteslöt konstnärer av det andra könet, den tredje ansågs konservativ och snäv.68

Konstnären Eigil Schwab var en av ledamöterna i Engbergs sakkunniga råd och också den som tog initiativ till den nya konstnärsorganisationen, Konstnärernas Riksorganisation (KRO). Enligt KRO själv startades organisationen med målet att utgöra ”en representativ

sammanslutning av svenska konstnärer, oavsett deras åsikter i konstfrågor och grupperingar i specialsammanhang”.69Redan initialt kom kritik från övriga konstnärsorganisationer mot denna nya organisation och den maktposition som tillsättandet av ledamöter i Statens Konstråd skulle innebära.70

"Konstnärernas Riksorganisation skall företräda den specifika rollen av den svenska konstnärskårens fackorgan med uppgift att tillvarata konstnärernas ideella sociala och allmänt ekonomiska intressen. KRO skall även vårda yrkets ansvar och värdighet, befrämja solidaritet inom kåren samt hävda

65_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

referentialitet och rumsliga och rumsliga situationer: Makadam förlag s.83

66

Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,

referentialitet och rumsliga och rumsliga situationer: Makadam förlag s.51

67_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

referentialitet och rumsliga och rumsliga situationer: Makadam förlag s.73

68_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

referentialitet och rumsliga och rumsliga situationer: Makadam förlag s.73-78

69_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

referentialitet och rumsliga och rumsliga situationer: Makadam förlag s.79

70_{Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet, den offentliga skulpturens institutionalisering,}

konstnärernas uppgift i samhället" (Utdrag ur stadgarna vid bildandet av KRO den 13 mars 1937)71

De parallellt etablerade organisationerna kan enligt Sjöholm Skrubbe tolkas som att Statens Konstråd antog en arbetsgivarroll medan KRO, genom att tydligt bevaka konstnärskårens intressen såväl ekonomiska som samhälleliga, ikläder sig närmast en fackföreningsroll. Detta ömsesidiga beroende och legitimeringsprocess mellan staten och konstnärerna menar Bo Rothstein, är en förutsättning för ”en professionell förvaltningsmodell”.72

Statens Konstråds har sedan starten kommit att betraktas som den mest ansedda uppdragsgivaren av konstnärlig gestaltning även om de aldrig utgjort den största

uppdragsgivaren. 73Kommunala förvaltningar och bolag har genom åren stått för en stor del inköp av konst för det offentliga rummet. Landstingens beställningar av och arbete med offentlig konst hade fram till 1960-talet endast skett i mycket ringa omfattning, men därefter började de att på ett mer medvetet vis arbeta med konst och då framförallt konst för interiörer. Stockholms läns landsting utgör ett undantag då den summa de spenderade på konstinköp under början av 1970-talet stod för ungefär en tredjedel av landstingens totala inköpssumma.74