Syftet med vår studie var att studera lagstyrda organisationsförändringar i förhållande till det organisatoriska fältet konstområdet. Vi har med en rad olika metoder studerat synsätt och föreställningar, relationer och positioner samt arbetssätt och administration. Genom att använda oss av det nyinstitutionella teoretiska ramverket har vi kunna se konsekvenser av lagens införande och dess styrning.
Sedan införandet av LOU på konstområdet har:
Administrationen ökat vilket medfört att upphandlande enheter infört digitala system som hjälpmedel
Komplexiteten i upphandlingsunderlagen ökat
Jurister och revisorer fått ökat inflytande på konstområdet
Lagens styrning påverkat relationer i de organisatoriska omgivningarna Konsthandläggarnas yrkesroll riskerats att avprofessionaliseras
Mångfalden inte nödvändigtvis ökat
Vi har i detta arbete med stöd i intervjuer, samtal, enkät samt dokumentanalys kunnat slå fast att LOU framtvingat förändring på flera olika sätt. Att administrationen ökat i och med LOUs användning i konstområdet, är samtliga upphandlande enheter överens om. För att hantera den ökade administrationen, som framförallt består i att gå igenom ansökningshandlingar, har de större konstenheterna (i denna studie Region Skåne och Västra Götalandsregionen) infört digitala upphandlingsverktyg med vilka de annonserar, återkopplar och sorterar ansökningar. En anbudsprocess, med material från flera hundra konstnärer som tidigare kunde ta ett par veckor att gå igenom, kan nu vara avklarad på 15 min. Denna förbättring av
konsthandläggarnas arbetssituation kommer troligtvis göra dem mer positivt inställda till inköp av offentlig konst genom LOU. Den positiva attityden kommer i sin tur att medverka till institutionalisering av arbetssättet, och acceptansen kommer så småningom att nå kognitiv legitimitet. Därmed inte sagt att de digitala systemen löser alla problem. Om en konstenhet
inte har tillgång till dessa hjälpmedel riskerar urvalprocessen bli mycket omfångsrik och resurskrävande. Sannolikt kommer mindre aktörer som ännu inte utarbetat rutiner att spara sina resurser och ”importera” kunskap om framgångsrika arbetssätt, vilket kommer att stärka upphandlingsmetoden i konstområdet. En intressant tanke som väcktes under intervjun med Cecilia Borgström-Fälth, Göteborg konst var att den ökande administrationens roll även medför en professionalisering av konstnärerna i betydelsen att de kommer att betraktas som vilken profession som helst. Detta synsätt kan i det långa loppet komma att utmana det organisatoriska fältet konstområdets institutionaliserade och reproducerade bild av
konstnären. Sålunda riskeras på sikt fältets existensberättigande genom att konstnärsmyten avmytologiseras och konstnären iklädes andra roller, t ex den som byggentreprenör. Mängden ansökande konstnärer kan även komma att påverka komplexiteten i
upphandlingsunderlagen så till vida att upphandlande konstenheter försöker försäkra sig om att det verkligen är ”rätt” konstnär som vinner anbudet, och att denna konstnär garanterat kan genomföra uppdraget, vilket gör skallkraven mer krävande. Företagsdiskursen som finns i många av de underlag vi studerat, skapar ett avstånd till den logik som präglar konstområdet och är relevant för konstnärerna. Det diskursiva mötet mellan två logiker kan uppfattas som att komplexiteten ökar i underlagen. Upphandlingsunderlag som ursprungligen vänder sig till organisationer och nu skall fyllas i av konstnärer, som oftast är enmansföretagare kan
upplevas utmanande. Vi bär fortfarande Region Skånes underlag från upphandlingen av Rättspsykiatrisk Centrum i Trelleborg i färskt minne. Just detta underlag vittnar om hur jurister fått ökat inflytande på konstområdet.
Ökade och repeterade skallkrav tenderar att göra det svårare för åtminstone de yngre konstnärerna som inte har några referensobjekt att hänvisa till. Flera av konstenheterna poängterar att flexibilitet och variation i underlagens formuleringar och krav är en förutsättning för variation av konstnärer.
Det interna trycket från jurister och revisorer på konstenheter att anamma samma metoder som andra enheter inom kommunal eller regional förvaltning, hämtar näring i den utspridda rädslan för överklaganden. Under samtliga intervjuer och samtal vi haft under arbetets gång har överklagans roll lyfts fram. Ingen vill riskera att nybyggnationer försenas och därmed få förseningsavgifter eller behöva göra om en upphandlingsprocess. Då LOU är en lag är
vara det normala upphandlingsförfarandet. Sammankoppling mellan konstområdet, upphandlingsstrateger, jurister och andra upphandlingsexperter ökar påverkan från dessa yrkesgrupper. Vi anar att internt legitimitetssökande är drivande likväl som trycket på korrekta procedurer och förfaranden. Möjligheten för att underlag som anses juridiskt korrekta kommer att ”kopieras” mellan organisationer och genom isomorfistiskt härmande vandra mellan, eller inom organisationer och utgöra en framtida grund till en
institutionaliserad konsensuslogik inom fältet. Sålunda kommer upphandlingsförfarandet att återinstitutionaliseras och den flexibilitet i underlag och krav som de intervjuade
konstenheterna lyfter fram som en förutsättning för att olika konstnärer skall släppas fram riskerar att inte bli verklighet.
De upphandlingsprocesser vi tagit del av i vår studie vittnar i flera avseende om att upphandlingsförfarandet genom LOU hotar att avprofessionalisera konsthandläggarnas yrkesroll. Helena Trenks reflektion över sitt självreglerande förhållningssätt, till sin professionella kunskap där hon får hålla igen under en urvalsprocess, är talande. Eftersom endast den information som återfinns i upphandlingsanbuden är det som ska jämföras så kan ingen förkunskap vägas in. Oron för att förfördela andra sökande konstnärer eller väcka misstankar som kan leda till överklagan reglerar tankar och handling. Professionell kunskap i konstområdet har därmed blivit ett hinder snarare än en värdefull tillgång för den
gemensamma offentliga miljön. Det är inte enbart rädslan för jävssituationer som begränsar konsthandläggare att använda sin professionella kunskap. Även förändringen i
konsthandläggarnas arbetsmetod har förändrats med annonsering och offentliggörande, från att konsthandläggare tidigare varit uppsökande till att nu bli reaktiv. Idag söker konstnärerna upp konstenheterna istället för att konstenheterna söker upp konstnärerna. Samtliga
intervjuade lyfter fram oron över att inte ”rätt” konstnärer kommer att söka uppdragen. Med det nya arbetssättet kan de inte – hur mycket kunskap de än har – förvissa sig att rätt
konstnärer söker.
I den organisatoriska omgivningen finner vi att krocken mellan lagens affärslogik och konstområdets konstlogik leder till nya positioner mellan organisationer. Nya aktörer som exempelvis de regionala konstenheterna kan komma att utmana äldre institutionaliserade arbetssätt genom ett exceptionellt och ovanligt läge av instabilitet mellan organisationerna. Den sedan länge institutionaliserade kärnan av myter, arbetssätt och förhållningssätt utmanas
av såväl nya redskap som aktörer. Slutsatsen är att lagen således inte bara styr hur
upphandlingsförfarandet skall utföras utan även styr relationer och inbördes ordning i fältet. Avslutningsvis vill vi knyta an till den konsekvens av upphandlingsförfarandet där samtliga personer vi intervjuat haft en positiv inställning. Alla lyfter fram att det nya förfarandet med annonsering gör att fler får ta del och kunskap om uppdragen. Konsthandläggarna menar även att deras kunskap om nya konstnärskap ökar. Det blir roligare med öppenhet. Men vi undrar om denna affärslogik inte bara krockar med konstens logik utan även med de offentliga organisationernas demokratiska uppdrag. För är egentligen mängden sökande en garanti för mångfald bland de som får uppdragen? Att inte kunna balansera mellan de konstnärer som tilldelas uppdrag innebär en risk för att en typ av konstnärer kan få företräde genom att de är duktiga på att göra upphandlingar. Att se till att uppdragen sprids mellan konstnärer med varierat kön, ålder och etnicitet är inget som ryms i LOUs affärslogik.
Att kvantiteten av ansökande konstnärer ökar är ingen garanti för mångfald i konsten som presenteras i våra offentliga rum.
7.1 Förslag till vidare forskning
Även om vi haft ambitionen att fånga alla aktörer i frågan så har vårt fokus av förklarliga skäl hamnat på upphandlande enheter. Studien har väldigt begränsade uppgifter att redovisa om hur konstnärer påverkats av den överstatliga styrning som LOU utgör. En sådan studie skulle kräva stora resurser då konstnärskåren är en omfattande yrkeskategori. Dock har vi i
kontakten med konstnärer, konstnärsorganisationer och upphandlande konstenheter mött en väldig entusiasm vilket verkligen underlättat vår datainsamling. För den som intresserar sig för organisatorisk utveckling skulle vi vilja rekommendera att ta vid där vi avslutat, och helst med en longitudinell studie som kan utreda effekter av upphandlingslagens påverkan.