Hur klarade vi att hjälpa Karl när vi blev ständigt kritiserade och ingenting var bra nog åt Maria? Hade omvårdnaden om Karl sett annorlunda ut om Maria inte ständigt hade funnits
51
där som en skugga? Karl var nöjd med den hjälp han fick. Ett minne som kommer tillbaka är en kväll när jag och min kollega var hos Karl för att hjälpa honom. Maria var också där och Karl satt och tittade på TV. Han var glad och pratade med oss. Efter en stund sa han till Maria, som stod precis bredvid oss: » De är duktiga flickorna. Eller hur Maria?» Ma- ria svarade inte. Jag har svårt att tro att hon inte hörde vad Karl sa. Jag hade önskat att Maria någon gång kunde stå öga mot öga med oss och säga vad hon tyckte. Vi hade då kunnat bemöta hennes kritik och kanske fått en bättre förståelse för henne, och hon kanske hade fått en bättre förståelse för oss. Nu gjorde hon aldrig det. Varför vet jag inte.
Om jag går tillbaka till den första frågan om hur vi kla- rade av omvårdnaden trots Maria så tror jag inte att det finns något svar. Det var vår plikt att hjälpa Karl. Det hörde till våra arbetsuppgifter. Det kanske hade blivit lättare att möta Maria om vi enbart hade utfört de praktiska arbetsuppgif- terna och inte skapat något känslomässigt band till Karl. Men att bara fokusera på det praktiska fungerar inte i yrken där man arbetar med människor. Hur skulle vården se ut då?
Jag ska resonera vidare med hjälp av några etiska teorier och börja med Aristoteles dygdeetik. Aristoteles framhöll, i Ingela Josefssons tolkning, dygderna mod, måttfullhet, rätt-
visa, mildhet och vänskaplighet.3 Hade vi mod som trots allt
kunde ge Karl en god omvårdnad? För jag är rätt säker på att Karl såg omvårdnaden som god. Det fanns ingenting som tydde på att han var av en annan åsikt. Dygdetiken innebär att fundera över vad som är lämpligt i varje situation. När det gäller dygden rättvisa funderar jag på om det var rättvist
Linda skogsberg
52
gentemot de andra vårdtagarna att Karl fick så mycket mer tid. Jag tänker främst på att vi var två personer där trots att omvårdnaden inte krävde det. Det betydde att tid togs från andra vårdtagare, men samtidigt var det nödvändigt för att vi inte skulle få fler stöldanklagelser mot oss.
Dygderna mildhet och vänskaplighet tror jag är något som är grundläggande för god omvårdnad. Men inom dyg- detiken läggs det tonvikt på utvecklingen och det sägs att vi måste lära oss dygder. Men hur gör vi det? Jag tror att det är svårt att lära sig genom att läsa sig till det. Det här är något som kräver praktisk färdighet, men jag måste kanske ändå ha de teoretiska kunskaperna i bakhuvudet. Aristoteles po- ängterar att situationerna ska ses som unika och att man inte ska jämföra exakt även om det kan vara bra att använda erfarenhet som man har.
Närhetsetiken säger att det moraliska kravet vi har på oss själva kommer ur mötet med en annan människa. På hur vi reagerar på människan vi möter och hur de reagerar på oss. Olika sorters möten har vi dagligen. Vi vet aldrig vad som möter oss på andra sidan dörren i vårt arbete. Hur vi bemöter människor vi vårdar har mycket att göra med hur vårdtagarens dagsform är. Att fokusera på Karl i stället för Maria tror jag hjälpte oss att hantera situationen.
Vad fick vi för stöd? Vi hade ingen handledning under tiden allt detta skedde. Det hade behövts. Efter Karls död hade vi ett möte med läkaren där han förklarade vad som hade hänt de sista dagarna. Han poängterade också att vi hade gjort helt rätt och inte hade någon som helst skuld. Det var bra att få höra det. Men jag tror att vi hade behövt höra det oftare under den tid vi tog hand om Karl. Det kanske
53
hade gjort det lättare att ta Marias kritik. För kritik är alltid svårt att höra. Även om den för det mesta var oberättigad, så rannsakade vi ändå oss själva och undrade vad vi kunde göra bättre. Hur höga krav ska vi som vårdare ställa på oss själva?
Jag kommer också ihåg att det aldrig var någon som suck- ade över att de var tvungna att gå hem till Karl, trots pressen som kom från Maria. Jag tror att samtidigt som vi hela tiden hade Maria i bakhuvudet, så kunde vi på något sätt ignorera hennes krav när vi väl var hos Karl. Inte ignorera på så sätt att vi inte utförde arbetet. Det satt ju faktiskt lappar i så gott som hela lägenheten om vad som skulle utföras, men vi fo- kuserade på Karl och på att göra det bästa för honom. Hade vi kunnat göra det om det var Karl som var missnöjd och klagade på allt vi gjorde? Jag vill tro det, därför att jag tror att vi hos alla vi hjälper försöker hitta egenskaper vi tycker om och fokusera på de sidorna. Nu var det ju dock så att Karl var en man som var lätt att tycka om. Vi hörde aldrig ett ont ord komma från honom. Han tillförde mycket socialt sett vid samvaron med de andra boende och jag saknar honom.
54