Kurt kommer med sjuktransport. Jag är informerad om att han är mycket dålig och behöver hjälp med precis allting. Killarna lyfter glatt över honom från båren till sängen. Se- dan åker de. Hans dotter Monika och jag småpratar lite om hur fint det är här och om Kurts nya rum med sjöutsikt. Hon berättar att hennes pappa inte har ätit på två dagar, och att hon är mycket orolig för det. Det har inte fungerat bra med maten på sjukhuset. På kvällen är det fiskbullar till middag och Monika säger att det är hennes pappas favoriträtt. Jag frågar om hon vill hjälpa till att mata Kurt, det vill hon inte. Hon går ut ur rummet. Det blir lugnast så, säger Monika. Kurt säger att han inte vill ha, men gapar och äter i alla fall upp en och en halv fiskbulle. Jag går ut och Monika kommer för att höra hur det har gått, hon blir glad när hon får veta att pappa har ätit. Det blir jag också, för det här går bättre än jag hade förväntat mig.
Nästa morgon börjar jag mata Kurt med frukosten. En sked yoghurt och sedan är det stopp. Kurt säger bestämt
55
nej flera gånger och vänder bort huvudet. Bra, då vet jag att han inte vill ha mer. Ibland är det svårt att veta vad som är rätt svar. Det som sägs med kroppsspråket, eller det som sägs med talet. Under morgonskötningen är vi två stycken som hjälps åt för att vända honom i sängen och för att hjälpa honom med hygien och påklädning. Han viftar lite med armarna, men det är inget vi uppfattar som hotfullt. Vid lunchen är det samma sak som på morgonen och kvällen innan. Kurt säger bestämt nej till mat, men gapar så fort en sked med mat kommer till munnen. Plötsligt slår han bort skeden, tar ett hårt tag i mina armar och håller fast mig, ruskar och skriker högt och tydligt att vi skall försvinna därifrån.
Jag får loss armarna och flyttar mig utom räckhåll från honom. Allt går så snabbt, ingen av oss hinner reagera. Vi tittar på varandra. Jag förstår ingenting. Vad är det som händer? Maria och jag försöker prata lugnande med Kurt och förklarar vad vi skall göra. Men Kurt lyssnar inte. Han är fullt koncentrerad på att måtta in slag mot oss två. Han fortsätter sedan att slå mot den person som står närmast. Det enda vi kan göra är att försöka undvika slagen genom att vara uppmärksamma på olika signaler som han förmedlar kroppsligt och muntligt. Efter den händelsen blir det svårt att sköta om Kurt. Några i personalen vill inte gå in till ho- nom för de tycker att vi skall respektera hans vilja att vara i fred, vilket han säger varje gång någon kommer i närheten. Andra är rädda för att bli skadade. Nästa gång jag går in till honom är det inte med lika glatt hjärta. Jag är på min vakt, stänger av alla känslor och koncentrerar mig bara på ho- nom. Jag respekterar hans vilja av att vara ifred och gör bara
marie dalgren
56
det allra nödvändigaste. Nu, den här gången, är jag beredd på allt som kan hända.
När jag efteråt tänker tillbaka på den första aggressiva händelsen så tror jag att det bästa hade varit att försvinna som han sa, inte argumentera utan komma tillbaka lite se- nare. Då hade han säkert lugnat sig och glömt bort vad som var orsaken till konflikten och vi hade kunnat göra på ett annat sätt. Kanske hade det varit bättre, jag vet inte. Men det var obehagligt. Arg och besviken blev jag, men det visar jag inte för Kurt. Lite rädd blev jag också. Han hade kunnat göra illa mig, så stark var han. Vi hade fått en så bra kon- takt från början så jag kunde inte tänka mig att han kunde bli så förändrad. Jag hade missbedömt hela situationen och kände mig lurad. Vi skall vara professionella och inte ta det personligt men det är svårt ibland, man är inte mer än män- niska. Vi kände oss kränkta och det gjorde förmodligen Kurt också. Det kändes inte bra som det blev. Det blev en kamp från bägge håll. Han ville verkligen inte ha vår omvårdnad medan vi ville göra det som är vårt arbete och vår plikt. Han var säkert livrädd för oss, och ville försvara sig.
Vid händelser som denna är det bra om det finns tid så att vi kan utbyta idéer och erfarenheter med varandra. Vi kan försöka tänka på vad som är rätt att göra och vad vi gör som är fel, vad vi är bra på och vad vi är dåliga på. På kort sikt är det bra att lämna Kurt i fred, men på lång sikt är det inte humant. Det kan leda till att vi vanvårdar honom i stället. Det finns inga svar på vad som är rätt och fel. Vi får försöka göra det bästa av situationen genom att lära oss av varandra och försöka komma fram till hur vi ska göra, hur vi borde ha gjort och pröva oss fram.
57
Jag ska berätta om en annan händelse som jag tror har påverkat mitt möte med Kurt. För ett antal år sedan när jag arbetade i hemtjänsten skulle jag gå hem till en man som var ungefär lika stor och kraftfull som Kurt, men han var inte sängliggande utan hans problem var att han kunde bli psykotisk. Jag var där för att hjälpa honom med praktiska saker som tvätt, mat och städning. Jag skulle laga mat och stod bortvänd från honom. När jag vänder mig om ser jag honom komma mot mig med en stekpanna på väg för att slå mig i huvudet. Jag backar och det finns ingenstans att fly, utan jag blir instängd i ett hörn. Då helt plötsligt sänker han stekpannan. Jag springer därifrån med dödsångest, skakar och har svårt att andas.
Mötet med Kurt är inte lika farligt, men känslan av att överraskas är densamma. Det jag inte trodde skulle hända, händer. När jag inte är beredd hinner jag inte reagera profes- sionellt, utan jag reagerar som person, känner mig kränkt och förnedrad. Sedan blir jag arg och tycker att det jag gör är helt meningslöst för honom och att det är otacksamt. Just då kan jag inte förstå varför jag överhuvudtaget står ut. Det är medkänsla om andra som gör att jag tycker det är meningsfullt att fortsätta arbeta ändå och därför glömmer jag händelsen. Dessutom vet jag att det inte händer så ofta. Göran Rosenberg ställer frågan varför vi som arbetar med
vård och omsorg väljer att vårda andra människor.1 Vi gör
det för att det är mänskligt och för att det därför blir me- ningsfullt. Därför kan vi pressa oss in i det längsta för att göra det som måste göras.
marie dalgren
58
bakgrund
Vår avdelning tar emot växelvårdsboende från hemmet för att avlasta anhöriga. Vi tar också emot patienter från sjukhu- set som är färdigbehandlade och inte kan återvända direkt hem. De kommer hit för att rehabilitera sig från till exempel en fallolycka, stroke, hjärtinfarkt med mera. Ibland kommer boende hemifrån för att vänta på en ledig plats till ett annat boende. Eftersom vi vårdar boende med så många olika di- agnoser varierar omvårdnadsbehovet rejält. Det betyder att det ställs många krav på oss som arbetar här. Vi skall kunna lite av varje, helst allting. Men inget av detta fungerade den här gången, kunskapen räckte inte till.
Kurt kommer från början från en demensenhet och har en konstaterad Alzheimers sjukdom. Under senare tid har han blivit så mycket sämre att han bara ligger i sängen. Per- sonalen på äldreboendet tycker sig inte ha resurser för att ta hand om honom på bästa sätt längre. De skickar honom då till akuten. På sjukhuset blir han inte kvar speciellt länge, knappt en vecka. Enligt rapport därifrån så har han bara legat av tiden på sjukhuset och fått ett näringsdropp. Han har vägrat att komma upp, äta och dricka. Han har också visat att han kan bli aggressiv. På vårdplaneringen beslutas det att Kurt behöver få ett annat boende, en sjukhemsplats. Det är överfullt på sjukhuset så Kurt skrivs ut till korttids- boende så länge, medan han väntar på en ledig plats på sjuk- hemmet.
Varför Kurt skall komma till oss förstår vi inte. Det bästa för Kurt måste ha varit att få komma hem till sitt vanliga rum och sin egen personal, som känner honom i det här tillståndet. De har också den utbildning som krävs för att
59
vårda Kurt som är dement. Han behöver ha trygghet, lugn och ro, vilket är svårt att uppnå bland alla olika människor som arbetar hos oss.
Vi funderade på om han hade ont någonstans eftersom
han reagerade så när vi hjälpte honom att vända sig i säng- en. Vi pratade med läkaren och han fick då ett smärtplåster att sätta på ryggen. Han blev lite lugnare, inte mycket men lite bättre blev det. Sedan var det maten. Han ville inte äta. Vi diskuterade om att byta ut den lättuggade maten till timbal kost och prövade det ett tag för att se om det var konsistensen på maten det var fel på, och som gjorde det svårt att svälja
och att tugga.2 Men det var ingen skillnad. Flytande kost prö-
vade vi också. Han åt, men inte tillräckligt. Kurt var en lång man, 187 centimeter över havet. Han var snygg och ståtlig och hade lite humor också, mitt i allt elände. Han hade sä- kert varit en trevlig och bestämd man innan han blev sjuk, det kunde jag märka när han talade. Han pratade inte med mig, utan talade till mig som om han var präst och höll sin predikan.
Det var länge sedan som vi hade någon som Kurt på av- delningen, så vi kunde inte gå på rutin. Vi visste innan att han var aggressiv, men ändå blev vi överraskade. Kanske hade vi handlat annorlunda om vi känt till Kurt som per- son och vetat mer om hans speciella behov. Monikas man försökte berätta om Kurts vanor. Små detaljer som kunde vara till hjälp för oss. Hur rakapparaten fungerade, vilka kläder han brukade ha på sig, var tänderna fanns och så vidare. Jag lyssnade och lade på minnet allt vad han sa, men funderade över vad sådana detaljer hade med Kurts ovilja och våldsamhet att göra. Det verkade som om de kände till
marie dalgren
60
hans humör, men aldrig pratade om det. Varför vet jag inte. Kanske tyckte de att det var genant att se hur han betedde sig och skämdes för honom, eller också hade han alltid va- rit våldsam, och suttit i fängelse för misshandel och andra brott. Nu tror jag inte det, men vi vet aldrig om det kan ha varit så och måste ha ett öppet sinne för att alla är olika. En levnadsberättelse eller historia hade varit bra att ha för att förstå och se vilket liv och vilka intressen Kurt har haft. Då är jag övertygad om att vi hade förstått honom bättre. På avdelningen gör vi individuella genomförandeplaner. En sådan plan skall vara gjord inom två veckor av kontakt- personen. Det är mest en praktisk plan och går ut på att fråga den boende vad han behöver hjälp med och vad han vill klara själv, som sedan undertecknas av den boende och dennes kontaktperson. Vi behåller den, och en kopia skickas till kommunens biståndskansli. Den här gången blev den inte gjord i tid. Jag som skulle ha gjort den skylde på att det var så mycket med Kurt hela tiden och sedan var det svårt eftersom vi inte fick några bra svar av honom. När boende har svårt att svara relevant på frågorna brukar vi göra en genomförandeplan som anhöriga får godkänna. Kurts an- höriga var faktiskt nästan aldrig där och därför drog det ut på tiden. Det hade underlättat för oss om vi hade haft den där planen. Nu förstår jag att det finns en tanke bakom det, att det är viktigt att den blir klar så fort som möjligt.