Karl är en man på drygt 90 år som bor på vårt servicehus. Han är änkeman och hans enda anhöriga är en dotter, Ma- ria och hennes man. Karl har under hösten hjälp endast med mediciner, morgon och kväll. I övrigt klarar han sig så gott som själv och det han inte klarar hjälper Maria ho- nom med. Situationen förändras strax före jul när Maria gör bedömningen att hennes pappa inte längre klarar av de dagliga sysslorna såsom att klä sig och laga mat. Karl får beslut på att vi ska hjälpa honom med det.
Karl förstår inte varför vi plötsligt tar över saker som han tycker att han klarar själv och tackar ofta nej till hjälp. När vi förklarar att det är Maria som vill att vi ska hjälpa honom säger han saker som: » Ja, då är det väl bäst att vi gör som hon säger ». Alla vi som arbetar på servicehuset har en god relation med Karl. Han är glad och skämtsam och livar upp stämningen under lunchen i den gemensamma matsalen.
45
dagligen mejl till samordnaren och chefen och talar om vad vi har gjort fel. Hon tycker till exempel inte att vi har plockat i ordning i lägenheten. Det kan också gälla att vi serverar fel mat till Karl, eller att vi inte ringer till honom innan vi går dit på morgonen. En gång var Maria med när Karl skulle få middag. Undersköterskan som var där serverade vin till maten eftersom Karl hade sagt att han ville ha det. Maria fick då ett utbrott, skällde ut undersköterskan och skrek att Karl bara fick dricka vin på fredagar och tyckte att under- sköterskan var » dum i huvudet » som inte förstod detta. Karl har dåligt närminne och kommer inte alltid ihåg att han har fått mat av oss och gör därför ofta mat själv. Han är dessutom en riktig gottegris. Detta resulterar i att Karl går upp i vikt, vilket Maria absolut inte vill. Hon säger att det är vårt fel och klagar på att Karl får för mycket sötsaker, trots att det är Maria själv som handlar. Klagomålen fort- sätter och vi kan inte göra någonting rätt, enligt Maria. Vi börjar då införa signeringslistor för allt. På listorna skriver vi också vad Karl har ätit när vi har varit där och om han tackade nej till någon hjälp. Vi har då papper att visa upp för Maria om det är något hon undrar över.
Maria har vid det här laget försökt få med sig andra bo- endes anhöriga, som hon mejlar till och talar om vad hon tycker är fel. Vi får reda på det eftersom de andra anhöriga ringer upp vår samordnare och undrar vad det är frågan om. Till saken hör att när vi möter Maria så är hon en av de trev- ligaste människor vi kan träffa. Pigg, glad och skämtsam. Jag får då intrycket av att allt är toppen.
På våren åker Maria på en längre semester. När hon kom- mer hem säger hon att hon hade lämnat en större summa
Linda skogsberg
46
pengar hos Karl som nu är försvunnen. Hon anklagar oss för stölden och polisanmäler det. Vi blir också anklagade för att ha stulit klädesplagg och husgeråd, saker som senare hittas hemma hos Karl. Ytterligare några veckor senare blir vi anklagade för att ha misshandlat alla boende och skrämt dem till tystnad, det är därför de inte har några klagomål på oss. Enligt Maria vågar de helt enkelt inte klaga. Vi börjar nu gå två personer till Karl så att vi inte ska bli anklagade för någonting. Vi försöker också få till stånd ett möte med Maria så att vi kan prata ut om allt som har hänt, men hon ignorerar vår förfrågan och vill inte sitta ner och diskutera med oss.
Under våren blir Karl tröttare och mer deprimerad. Vi får en känsla av att han börjar märka av konflikten, trots att vi har försökt undanhålla den från honom. Maria har också börjat prata om att flytta Karl till ett annat boende. Karl trivs bra där han bor och vi misstänker att pratet om eventuell flytt gör honom nedstämd. Karl säger ofta att om Maria har sagt att vi ska göra på ett visst sätt så är det bäst att vi gör så, utan att ifrågasätta varför.
Karl som är en man med stor personlig integritet vill helst inte att vi ser honom naken. Det löser vi genom att lägga fram kläder och säga åt honom att han får ropa om han behöver hjälp och sen gå ut i köket och pyssla där. Vi märker att Karl fortfarande klarar det mesta själv och res- pekterar när han säger nej. Det verkar dock alltid komma fram till Maria som då tycker att vi inte gör vårt arbete. Till slut så känns det som om vi kör över Karl och tar över allt från honom trots att han säkert skulle må bättre om han fick göra saker själv. Karl försämras gradvis. Han blir tröttare
47
och börjar äta sämre. Det kan skyllas på åldern, men det kan också vara så att han är deprimerad.
Från en dag till en annan får vi plötsligt veta från Maria att Karl har bestämt sig för att dö och att han inte vill äta och dricka längre. Maria vill också att Karl får morfin. Karl är nu sängliggande och Maria flyttar in till honom för att vaka. Ingen av oss har hört Karl säga att han vill dö, men dottern är väldigt övertygande. Det som också är konstigt är att dagen innan så hade Karl varit i matsalen, ätit och varit på bra humör och relativt pigg. När vi kommer dagen efter klarar han helt plötsligt inte av någonting själv.
Vi går väldigt ofta hem till Karl för att titta till honom och försöka få honom att äta eller dricka, men Karl dricker endast små mängder och till slut inget alls. En dag när vi är uppe hos Karl verkar han piggare. Han sitter upp på säng- kanten och skämtar. Han är också törstig och tar tacksamt emot vätska. Maria hävdar dock fortfarande att Karl inte vill ha något att dricka eftersom han har bestämt sig för att dö. Läkare kallas in till Karl och när Maria går därifrån en kort stund går läkaren upp för att prata med Karl. Han säger då till läkaren att han inte vill dö. Det blir bestämt att Karl ska flyttas till ett annat boende för att vätskas upp. Maria protesterar och säger att hon har lovat Karl att han ska få dö hemma. Hon vägrar tro på att Karl har sagt att han inte vill dö. Karl flyttas ändå dagen efter. Bara några dagar senare får vi höra att han har gått bort efter att ha blivit nersövd. Egentligen så vet vi inte om Karl skulle ha klarat sig även om han inte hade blivit nersövd. Kanske hade han varit utan mat och vätska för länge, men det kändes ändå fel. Vad hade hänt om vi hade ansträngt oss mer för att ge Karl mat och
Linda skogsberg
48
dryck? Varför lyssnade vi så blint på Maria? Det finns många frågor som vi aldrig kommer att få svar på, men som jag vill försöka förstå.