I Praktisk klokhet: Om dialogens och dygdens betydelse för
yrkesskicklighet och socialpolitik skriver Gunilla Silfver-
berg om att vården anpassas alltmer till marknadsekono- miska strukturer och ideologier. Det finns ett gap mellan behov och tillgängliga resurser, och eftersom ytterligare utvidgning av de offentligt reglerade välfärdstjänsterna inte anses möjlig, söker kommunerna nya lösningar. Dessa lösningar skall samtidigt vara svar på beskyllningar mot den offentliga sektorn för storskalighet, ineffektiv organisa- tion och resursslöseri. Ett sätt att komma åt denna kritik är att förnya. Silfverberg anser att som det ser ut idag agerar politiker och högre beslutsfattare som om konkurrens och marknadsliknande mekanismer garanterar god kvalitet och » nöjda kunder ». Och att dessa beslut tas utifrån en till synes
carolina Lindström
40
Hemtjänsten har anpassats till marknadsekonomin och dess struktur, språkbruk och värderingar. Vi ska tänka på våra vårdtagare som » kunder ». Vår kommun förespråkar i verksamhetsplanen att vi ska ha som mål att eftersträva » nöjda kunder ». Vad är deras intentioner med detta ordval? Bra vård och omsorg för varje enskild person skapas i ett samförstånd av många inblandade inom vården, av ett så kallat nätverk. Vård och omsorg kan inte enbart bli en fråga om individens beslut. Kund är ett ordbruk som blir sterilt och avståndstagande från den verklighet vi befinner oss i, i vårt arbete med levande människor som Helga, Ines och Erik.
Från att ha benämnt den vi vårdar och ger omsorg » vård- tagare» skall vi alltså gå över till att bruka ordet kund. Det är det vedertagna ordet i alla sammanhang, från politiker och ner till oss som arbetar med de behövande. Men för oss som har den mänskliga kontakten med vårdtagarna och ska skapa relationerna, ge trygghet och vård klingar det illa. Jag som arbetar ute på fältet kan inte betrakta vårdtagarna som kunder. Ordet kund förknippar jag med varor och tjänster som kan köpas i affärer. Jag blir en kund i mängden bland alla tusen andra kunder som kassörskan eller expediten möter. I detta korta opersonliga möte behövs det inga re- lationella band utan det som är av vikt är att varorna blir betalda. Vi säljer inte omsorg och vård, utan vi ger omsorg och hjälper vårdtagaren i vårt dagliga arbete. Ordet kund härstammar från ekonomisk teori och är i detta samman- hang en abstraktion. Det passar dåligt inom hemtjänsten där vi har som uppgift att hjälpa människor att leva utifrån sina individuella behov och förutsättningar.
41
Silfverberg pekar på att en bristfällig omsorg och vård kan relateras till dålig organisering av arbetet. Omsorgs- arbete i kommunernas regi, i hemtjänsten, på servicehus och i olika former av gruppboende tenderar alltmer att bli en stelbent hierarkisk byråkrati. De som har den bästa kun- skapen, eller är bäst informerade om arbetets villkor är utan tvekan de närmast berörda – de som är i behov av vård och omsorg och alla som, liksom jag själv, har som yrke att sörja för dessa behov. Som det ser ut idag är handlingsutrymmet minimalt och Sifverberg pekar på att vi som arbetar i hem- tjänsten har näst intill inga möjligheter att påverka utföran- det av vårt arbete.5
Det Silfverberg skriver om är något som vi erfar varje dag i vårt arbete. Ett beslut som chefen har tagit tillsammans med oss på ett arbetsplatsmöte kan ett par veckor senare ändras för att hon har fått andra bestämmelser att rätta sig efter. Det är svårt att få respons på sina förfrågningar när det gäller ändringar av tid för ett besök hos en vårdtagare. På schemat är det utsatt en halvtimme för en dusch, men i själva verket kanske det tar en timme. Om vi påpekar det och begär att få mer tid, är svaret oftast att enligt beslutet har kunden bara en halvtimme. Om det är så tidskrävande att mer tid behövs måste vi få ett nytt beslut ifrån bistånds- handläggaren. Ska den här kunden få mer tid nu så måste vi ta det ifrån någon annan.
Silfverberg pekar på att de ständigt skiftande situationer- na som vi möter hemma hos vårdtagarna kan ge upphov till stress, samtidigt som det oförutsedda också kan bli en utma- ning och ge stimulans i arbetet. Det finns en etiskt betingad stress som kan relateras till de krav vårdtagarna ställer. Ett
carolina Lindström
42
exempel på stressframkallande moment är när vårdtagarna avbryter en syssla för att de inte är med på noterna och istäl- let vill ha något annat gjort än det biståndshandläggaren bedömt vara lämpligt. Den alltmer detaljerade bistånds- bedömningen fråntar de gamla inflytandet över sin egen
vardag.6 Dessutom gör den det svårare för oss i hemtjäns-
ten att personligen svara för att rätt handling utförs vid rätt tillfälle. Silfverberg skriver om att ett biståndsbeslut kan sträcka sig in i kroppens mest intima skrymslen och reg- lera vilka delar som skall få hjälp. Bedömning av personlig hygien kan styckas upp i » nedre toalett » eller » övre toalett ». Hemtjänsten tenderar alltmer till att stycka upp ett mänsk- ligt liv i avgränsade delar, vilket hon ser som ovärdigt både
för den gamla och för oss som ska hjälpa dem.7
En dusch, att handla, eller sköta personlig hygien görs olika för varje individ. En dusch hos Helga tar inte bara 30 minuter utan kanske 50 minuter, medan schablontiden kan räcka till för att hjälpa Erik. Men ingen kan garantera att det förhåller sig på samma sätt vid nästa tillfälle. Både Erik, Helga och alla de andra som vi hjälper är människor med känslor och behov. Den vård och omsorg som de behöver måste utformas individuellt och i sitt sammanhang, vilket medför att allting är föränderligt.
Göran Rosenberg belyser i Plikten, profiten och konsten
att vara människa att vård och omsorg idag tenderar att bli
endast den professionella expertkunskapens angelägenhet. Rosenberg anser att expertkunskapen regelmässigt åbero- pas för att rättfärdiga bedömningar och beslut som ändå till slut bara kan vägledas av en kunskap som är personlig och därmed också känslomässig till sin natur. Då blir det så
43
småningom ett omyndigförklarande av hela den sfär av per- sonlig och känslomässig kunskap som ibland är den enda
vägledning som står till buds.8
Hur ska vi kunna ge Helga, Ines, Erik och alla de andra vårdtagarna bra omsorg och vård? Kommunpolitiker styrs av marknadsekonomiska strukturer och termer, bistånds- handläggarna av kroppsliga diagnoser och schablonmallar, och verksamhetschefer skall se till att det går med vinst. Vi som är ute på fältet och ska se till att de gamla får en dräglig tillvaro har minst att säga till om när det gäller beslut om vårdtagarnas behov.
44