Humor som makt

En annan aspekt av ovan beskrivet humorinslag är hur de två männen förhåller sig till varandra och på vilka sätt de uttrycker sig. För att återgå till den denotativa nivån bör det beskrivas att dem i dialogen med varandra förställer sina röster och överdriver sina känslouttryck. I vår kulturella kontext blir kombinationen av det som sägs, hur det görs och att det är två män som pratar om deras uppfattning av damidrott avgörande för att vi ska förstå att det är ironi som uttrycks. Ironin som sådan är komplex och verkar på en konnotativ nivå eftersom att det som sägs alltid konnoterar en annan mening än den rent denotativa. I fallet med det aktuella humorinslaget anspelar de två männen på stereotypa framställningar av kvinnor i allmänhet och damidrottare i synnerhet. Genom att skämta om att ”gyttjebrottning” och ”ivägskjutning av pingpongbollar med muffen” är två kvinnliga sporter blir det uppenbart att dem reducerar ner damidrott till en företeelse som enkom handlar om att vara sexig för män. I förlängningen riskerar detta att konstruera och befästa en stereotyp bild av kvinnliga atleter vilken, likt Hall (2013:247) menar, missvisande förminskar dessa idrottare till ett fåtal nedvärderande karaktärsdrag.

I ett senare humorklipp under samma gala görs en intervju med ett kommunalråd från den fiktiva kommunen Gidemo (se bild 7.1 nedan) angående deras idrottssatsningar på sporten bandy. Den första meningsnivån utgörs av att kommunalrådet berättar om att de kommer dra in de kommunala bidragen till ortens ridskola för att frigöra ekonomiska medel till bandysatsningen. Reportern frågar därefter hur detta rimmar med jämställdheten, varpå svaret blir att även tjejerna ska få ta del av satsningen genom att dem, i samband med hemmamatcherna, erbjuds göra enklare ”kvinnosysslor” så som att koka kaffe, baka bullar och laga spelarnas matchtröjor. Även här förställer karaktärerna sina röster.

De konnotativa dimensionerna i detta inslag är, i likheter med föregående exempel, att det anspelas på stereotypa uppfattningar om kvinnor samt vilka sysselsättningar som är lämpliga för dem. Indirekt konnoteras, genom att den i detta sammanhang kvinnligt kodade ridsporten nedprioriteras, att tjejer inte ska ägna sig åt sport utan istället bör vara ett stöd för de idrottande männen. Denna stereotypisering skiljer sig till viss del från det tidigare exemplet då det inte handlar om att damidrotten ska vara sexig utan att kvinnor rent av placeras utanför sportvärlden. I detta avseende formas konnotationerna av den mer omfattande myten om att kvinnan ska hålla sig i hemmets sfär och är mest lämpade för att, precis som kommunalrådet påpekar, koka kaffe, baka bullar eller laga männens (match)tröjor. Vidare bygger detta på en djupt rotad uppfattning om att kvinnor är omhändertagande i sin natur.

Mot bakgrund av Gills (2007:159-161) resonemang om att medier genomsyras av en viss typ av jargong som tillåter skämt på andras bekostnad finner vi att humorinslagen på Idrottsgalan tydligt illustrerar detta. Genom att använda ironi på det sätt som görs i programmen kan det signaleras att det finns en allmän uppfattning om sportvärlden som mer jämställd än tidigare. Skämten blir således gångbara eftersom det finns en upplevd distans till myterna om könsdikotomin. På grund av detta riskerar, som Gill (ibid.) påpekar, skämten passera obemärkt förbi och undslippa befogad kritik. Enligt oss blir det här problematiskt då humorklippen tenderar att förminska obalansen mellan damidrott och herridrott, något som skulle kunna förhindra att det blir mer jämställt inom idrotten. Ur ett maktperspektiv blir det relevant att sätta detta i relation till hegemoniska strukturer. Precis som Gill (ibid.), ser vi, att humorn i det här fallet kan användas som ett slags subtilt förtryck vilket tjänar den dominerande gruppen och upprätthåller den rådande ordningen. Eftersom ironin, som nämnt tidigare, är ett uttryck för något annat än det som faktiskt sägs (ibid.) blir den kulturella kontexten vari det görs och den gemensamma förståelsen helt avgörande. Samtidigt går det inte heller att helt frångå det faktum att den första meningsnivån, den denotativa, också är betydelsebärande. Här kan det som männen säger om kvinnor, samt själva humorformen, ha två parallella innebörder där den ena utgörs av ett förtryck och den andra blir ett sätt att skydda sig mot att det faktiskt är ett sätt att dominera en underordnad grupp.

Även om de två humorinslagen som presenterats ovan visar på olika typer av stereotypisering så blir det faktum att det får utrymme i TV och visas inför publik en bidragande faktor till sättet på vilket damidrottare representeras på Idrottsgalan. Med stöd av Halls (2006:165-166) representationsmodell finner vi att humorklippen, mer än någon annan sekvens i programmet, visar på att produktionen bakom Idrottsgalan kodar representationerna utifrån en viss preferred meaning. Denna handlar om att placera idrottskvinnor i ett fack där dem utgör ”det andra” i förhållande till männen. Självklart går det inte att med säkerhet avgöra huruvida detta verkligen är den avsedda meningen eller ej, emellertid menar vi, utifrån studerandet av vår empiri, att denna förståelse underbyggs och får tolkningsföreträde i förhållande till andra möjliga tolkningar. Då vi i vår studie inte undersöker hur Idrottsgalan uppfattas av sin publik samt att de meningsbärande symbolerna som förekommer i programmet är polysemiska blir innehållet föremål för flera olika tolkningar. Vi vill här även understryka att tolkningsprocessen, i enlighet med Hall (2006:163), inte är att betrakta som linjär utan snarare bör ses som ett slags kretslopp vari kontinuerliga omtolkningar hela tiden görs. Det är viktigt att förstå att den mening vi finner

idag och i vår specifika kulturella kontext kan ha sett annorlunda ut vid den tid då programmen av Idrottsgalan sändes. Av samma anledningar kan framtida tolkningar givetvis också variera.