Performativitet

I 2002 års program inleds galan med att Kristin Kaspersen och Leif ”Loket” Olsson presenteras och tillsammans äntrar scenen. På en denotativ nivå kan det som sker i bild beskrivas utifrån att Kristin och Leif kommer in från varsitt håll för att mötas på mitten, därefter tar de varandras händer och går nerför en trappa som finns på scenen (se bild 1.1 nedan). De fortsätter att hålla varandras händer medan de går längre fram mot publiken. Han är klädd i svart kostym, vit skjorta och har en fluga kring halsen, hon bär en mörkgrön långklänning och har håret uppsatt. På detta första denotativa och beskrivande plan återfinns ett flertal olika signifiers som i förlängningen är uttryck för något mer än det som händer i bild. Vidare kan även klädesplaggen som de medverkande i programmet använder vara symboler

för något större. Det är i detta sammanhang frågan om att olika mentala koncept, signifieds, konnoteras. Den konnotativa nivån kan, mot bakgrund av ovan nämnt, således ge uttryck för flera betydelser och möjliga tolkningar. Ytterst är detta ett utfall av att tecken alltid är polysemiska och därigenom kan bära flera meningar (Hall, 1995:355). Vi vill här lyfta fram vad valet av kläder säger om såväl den kulturella kontexten som om personerna vilka figurerar i de inledande minuterna av programmet. Att Kristin har en klänning på sig gör att hon, mer eller mindre medvetet, förmedlar kvinnlighet. En förklaring till varför det förhåller sig på detta vis är dels för att klänningen är ett plagg som genom historien burits av just kvinnor, och dels för att det är en beklädnad som vanligtvis inte bärs av män. Vidare kan detta kopplas till performativitet genom att det, likt Butler (2007:38) beskriver, kan vara ett utfall av att Kristin anammar en klädkod som i vårt kulturella sammanhang varit dominerande bland kvinnor. Då hon inte heller avviker från detta utmanas ej det normativt kvinnliga och hon blir därmed en i raden av individer som performativt upprätthåller den symboliska bilden av kvinnor. På motsvarande sätt avviker inte heller Leif från det typiskt manliga eftersom han, genom att bära kostym, också förstärker sin genustillhörighet med hjälp av yttre attribut.

Bild 1. 1 Programledarna för Idrottsgalan år 2002

En annan aspekt av det performativa är hur programledarna använder kroppsspråk samt hur de agerar gentemot varandra. Som bild 1.1 visar för Leif, genom att hålla Kristins hand, henne ner för trappan. I denna sekvens blir det tydligt att de båda förhåller sig till traditionella könsroller där han utgör gentlemannen som leder den sköra och tillbakadragna kvinnan. Förståelsen för nämnda könsroller går därmed bortom konnotativa dimensioner, och ringar in begreppet myt, då dessa kan ses som utvecklade och mer omfattande metaforer för vad som är kvinnligt respektive manligt. I detta fall är det frågan om ett slags metaspråk med vilket det, likt Barthes (2007:201, 207) menar, är möjligt att prata om det första språket i form av den rent denotativa betydelsen.

Längre fram i samma avsnitt av Idrottsgalan tog Susanna Kallur emot priset för Årets

nykomling. För att beskriva sekvensen på en denotativ nivå kan det konstateras att hon, när

hon håller sitt tacktal, inledningsvis påtalar att vinsten kom som en överraskning samt att hon trodde att Zlatan skulle få det. Hon fortsätter sedan med att tacka personer i sin närhet som har stötta henne i hennes idrottskarriär. Tilläggas bör att detta sägs med ett leende och

att hon bitvis småskrattar nervöst under sitt tal. Som framgår av bild 2.1 nedan har hon en svart klänning, något uppdragna axlar och undviker att möta kameran med blicken.

Bild 2. 1 Susanna Kallur tar emot priset för Årets nykomling på Idrottsgalan år 2002

Precis som i föregående resonemang om klänningen som en symbol för kvinnlighet kan det faktum att Susanna bär detta plagg ses som ett uttryck för performativitet. Vad beträffar kroppsspråket som yttrar sig konnoterar det att hon är tillbakadragen, återhållsam och inte vill ta plats trots att hon har vunnit ett pris. Dessutom kan det som sägs i kombination med hur det görs tolkas som att hon är väldigt tacksam och ödmjuk inför att hennes prestationer uppmärksammas och premieras. Även här finner vi tydliga kopplingar till performativitetsbegreppet då Susanna, likt Kristin, agerar och spelar sitt genus i enlighet med egenskaper som ofta anses vara karaktäristiska för kvinnor. Detta kan underbyggas ytterligare utifrån det som framhålls i forskningsartikeln av Hellborg och Hedenborg (2015:252-254) där de belyser stereotypa uppfattningar av kvinnor inom idrotten. Dessa uppfattningar bottnar bland annat i föreställningen om att idrottskvinnor inte är lika tävlingsinriktade som de manliga idrottarna, något som kan kopplas till Susanna som i sitt tacktal uttrycker en ödmjuk inställning gentemot sin motståndare Zlatan.

I den senare upplagan av Idrottsgalan som sändes under 2016 får Sarah Sjöström ta emot priset för Årets kvinnliga idrottare. Utifrån den första meningsnivån, denotation, kan hennes mottagande av priset beskrivas med att hon inledningsvis kort tackar för utmärkelsen och poängterar att det är första gången hon vinner i denna kategori. Därefter beskriver hon sitt framgångsrika idrottsår under 2015 genom att räkna upp de medaljer hon vunnit. Vidare framhåller Sarah att hon är stolt över sina prestationer och berättar att hon ser fram emot att försöka nå ännu bättre resultat under kommande år. Hon håller upp priset framför sig under tiden hon pratar samtidigt som hon tittar leende på publiken och in i kameran. Hon står rakryggad med nedskjutna axlar och har en silverfärgad långklänning på sig (se bild 3.1 nedan).

Bild 3. 1 Sarah Sjöström tar emot priset för Årets kvinnliga idrottare på Idrottsgalan år 2016

Till skillnad från det tidigare nämnda exemplet med Susanna kan vi utifrån den andra meningsnivån, konnotation, tolka Sarahs tacktal som att hon är mer självsäker och målinriktad. Vidare kan hennes kroppsspråk signalera att hon både är nöjd med det hon har åstadkommit och med att hon har fått priset. Kombinationen av att Sarah inte nämner några andra av de nominerade atleterna samt att hon understryker att hon faktiskt har haft ett framgångsrikt idrottsår tyder på hennes uppfattning om att vara väl värd priset. I detta avseende avviker Sarah från det mer traditionella sättet att agera som kvinna. Att hon är så pass tävlingsinriktad står således i bjärt kontrast till de egenskaper som Hellborg och Hedenborg (ibid.) menar är karaktäristiska för damidrottare. I denna bemärkelse ger hon uttryck för en annan typ av performativitet som kan vara förvirrande och svår att placera i ett specifikt fack. Visserligen följer hon, precis som Kristin och Susanna, den traditionellt kvinnliga klädkoden i och med att hon också bär klänning, men det faktum att hon lägger så stort fokus på sina prestationer och framgångar gör att hennes performativa uttryck genom kroppsspråk och tal frångår normen. I förlängningen går det att applicera mytbegreppet för att förstå varför hennes yttrande kan upplevas som förvirrande. Den faktiska myten i detta sammanhang bygger, som nämnt tidigare, på de mer generella förväntningarna om hur en kvinna ska vara, vilket Sarah till viss del uppfyller. Men eftersom hon samtidigt går utanför dessa ramar genom att centrera och poängterar sina egna framgångar och ambitioner tenderar uppfattningen av henne, i egenskap av kvinna, snarare konnotera kaxighet.

Med stöd av Gills (2007:153) resonemang kring temat Individualism, choice and empowerment finner vi att Sarahs agerande likväl kan peka på en annan aspekt av samma myt om kvinnan. Här menar vi att tacktalet och den kaxighet som det ger uttryck för istället kan betraktas som ett resultat av individualism. I enlighet med Gills (ibid.) förståelse för det individualistiskt präglade samtida medielandskapet kan Sarahs framträdande på Idrottsgalan förstås som logiskt då hon agerar i enlighet med det postfeministiska idealet för kvinnan. Kopplat till performativiteten kan Sarahs agerande ses som att hon spelar sitt kön utifrån den mer utvidgade bilden av kvinnan som postfeminismen erbjuder. Dessutom kan hon, genom att verka i offentligheten på det sätt hon gör samt genom sitt kändisskap, reproducera och förstärka denna bild.