Hur arbetet med stödsökande kvinnor kan upplevas

Fördelen med att arbeta som volontär med de stödsökande kvinnorna som söker sig till frivilligorganisationerna kan beskrivas som positiv. Att få vara delaktig i sociala

förändringsarbetet och därmed som volontär i arbetet få se en positiv utveckling, för dessa stödsökande kvinnor och att frivilligorganisationernas existens gör skillnad för den

stödsökande kvinnan beskrivs som fantastiskt av volontärerna.

Ja, det är därför man orkar hålla på. Det är det som faktiskt gör att vi har orkat hålla på. Det kan ta ganska lång tid oftast, men det kan ske enorma förändringar på riktigt (Volontär 1).

Men det sociala förändringsarbetet har samtidigt sina nackdelar enligt volontärerna. En nackdel i arbetet med de stödsökande kvinnorna som volontärerna beskriver det, är att det samtidigt kan kännas tungt, att få höra vad de stödsökande har fått gå igenom. Det som de stödsökande kvinnorna själva berättar om, när de kommer till organisationerna för att få hjälp och stöd i sin läkningsprocess:

30 Sen är det ju oerhört smärtsamt, å andra sidan att få ta del av, vad stödsökande kvinnor berättar för oss, det är ibland nästan outhärdligt det som vi får höra (Volontär2).

Att få höra det hemska som de stödsökande kvinnorna varit med om, är enligt den volontär 2 en smärtsamt och nästan outhärdlig del, av det sociala förändringsarbetet som ingår i

volontärernas volontärsroll. Även om man som yrkesvan person, arbetar med problematiken kring incest och andra sexuella övergrepp dagligen, och även fast man själv har gått igenom en liknande läkningsprocess efter liknande händelse, så kan det som volontär 2 beskriver det som allt smärtsamt, att få ta del av, vad de stödsökandena kvinnorna har gått igenom i deras egna berättelser. Samtidigt gör volontär 1 gällande att som erfaren volontär av traumat med personlig erfarenhet kan vara en fördel när man möter dessa utsatta kvinnor som bär på liknande erfarenhet som volontärerna:

Om man inte jobbar med det här eller själv inte har erfarenhet, då kan det vara väldigt jobbigt att träffa någon som har traumatisk upplevelse och som kan vara i vilket tillstånd som helst (Volontär1).

Men båda volontärerna gör gällande att de själva har handledning, vilket innebär att de själva i sin yrkesroll träffar en psykolog regelbundet, som de själva pratar ut med, för att ventilera arbetet med de stödsökande kvinnorna, som kan ge upphov till starka reaktioner hos

volontärerna, av allt det negativa de får ta in från de stödsökande kvinnorna:

Att ha olika mentala verktyg är viktigt för oss, för att försöka stänga igen det outhärdliga man får höra, och för att det inte ska gå igenom oss. Men ibland blir det omöjligt, och då blir det jätteviktigt att ha handledning. Så att man får hjälp att ta ut det som sägs, för att det inte har med mig att göra. Eller, det är någon annans historia som jag har fått tagit del utav (Volontär 2).

Volontären ovan berättar även hur man som volontär inom organisationen, bearbetar det som man får höra från stödsökande kvinna. Hur man som volontär kan hantera det svåra i att lyssna till stödsökande kvinnors traumatiska erfarenheter, utan att själv behöva må dåligt av det.

Möten med de kvinnor som kommer till organisationen beskrivs som både fantastiskt, men även smärtsamt. Ett verktyg som används för volontärerna är handledning med psykolog, där dessa får prata ut med sin egen psykolog, för bearbetning av arbetet som volontär i dessa organisationer, som arbetar med kvinnor som blivit utsatta för incest:

31 Ja, det betyder att en annan psykolog till exempel, träffar jag och min kollega, vi som jobbar direkt med klienterna. Ibland så behöver vi bara någon och få tömma ut till. Inte tala om, inte lämna ut information, men bara att få berätta om sådana saker som vi bär på. Tunga saker, så att man inte väntar för länge, och så tömmer man det till någon annan (Volontär 1).

Det man kan konstatera utifrån ovanstående volontär 1, är som tidigare nämnt i studien, att arbetet som volontär med de stödsökande kvinnorna kan upplevas som dels positivt men dels smärtsamt. Smärtsamt i den bemärkelsen av, att det är jobbigt att få höra vilka hemska upplevelser de stödsökande kvinnorna upplevt och bär på.

För att som volontär kunna vara professionell i sitt arbete med dessa kvinnor, så bör man ha en egen handledning, där man själv får stöd, till att kunna bearbeta det man upplever med dessa kvinnors berättelser, om sina erfarenheter av övergrepp relaterade till incest. Det bekräftas här även att psykologsamtal är en viktig del, i arbetet som volontär, för att klara av att fortsätta förändringsarbetet kring dessa kvinnor som söker sig till frivilligorganisationerna för att läka i sitt trauma.

32 6.4 Vad förväntas utav en volontär i arbetet med stödsökande kvinnor

Det är inte endast beskrivningen av själva upplevelsen från mötet mellan de stödsökande kvinnorna och volontärerna i denna studie, som är intressanta för att kunna förstå volontärernas arbete med dessa kvinnor. Det tycks även finnas förväntningar på hur själva arbetet med de stödsökande kvinnorna bör utformas. En av volontärerna i studien ger sin beskrivning kring sitt eget arbete, med de kvinnor som kommer till hennes organisation för att söka stöd i sin läkningsprocess:

Från vårt håll är det väldigt viktigt att vara gränsade. Vi lägger stor vikt vid att inte värdera, det vi får höra. Och att försöka att inte analysera, eller kommentera särskilt mycket. Vi ska lyssna, vi ska stödja och vi ska ge hopp! Och stödet i vårt fall handlar mycket om att bekräfta! (Volontär2).

Själva bekräftelsen innebär här att bekräfta för den stödsökande kvinnan, det som hon berättar till volontären. Med det syftar volontären på att få kvinnan att känna till, att hon inte är ensam om sin erfarenhet, utan att fler delar hennes upplevelse av övergreppet och även hon själv som volontär har upplevt liknande situation, som hon beskriver nedan:

Jag känner igen att det du berättar hör jag från många av de här, eller till och med det har jag själv upplevt (Volontär2).

Ovanstående volontär beskriver själva arbetet kring den stödsökande kvinnan i relation till sin egen yrkesroll som volontär. Den yrkesroll som innebär att man själv som volontär, inom en frivilligorganisation bör sträva efter. Detta innebär att man bör till, var man ska dra gränsen.

Med gräns menas enligt volontär 2, att man som volontär inte värderar, analyserar eller kommenterar mycket det av det som volontären får höra, från den stödsökande kvinnan. Det hela förändringsarbetet för volontären går ut på att man ska lyssna, ge stöd och ge hopp:

Och det är någonting, någonstans med att jag står ut med att lyssna, och att jag bekräftar deras upplevelse, som gör att det blir hoppfullt. För jag sitter ju här! Och vi alla stödkvinnor sitter ju här och vi har kommit hit, och vid någon tidpunkt i läkningen, så är det så oerhört svårt att förstå att man någonsin kommer att kunna göra det (Volontär 2).

Vidare beskriver volontären ovan sitt arbete i relation till sig själv som utsatt, och hur hon nu själv lyssnar på, och stödjer andra utsatta kvinnor, och hur det skapar ett förtroende för volontären i arbetet med de stödsökande kvinnorna. Arbetet med de stödsökande kvinnorna handlar även om att förtroendet mellan volontären och stödsökande kvinnan bör skapas, och skapas genom att volontären själv har erfarenhet av liknande övergrepp väcker förtroendet hos

33 den stödsökande kvinnan som då känner tillit till volontär 2. Volontär 1 beskriver även hon vikten av egen personlig erfarenhet skapar det förtroende och tillit som är viktigt i mötet med stödsökande kvinnor. Volontären upplyser även vikten av att volontärsrollen bär på en egen personlig expertis inom området incest, som gör att en utbildad socionom eventuellt inte skulle klara av arbetet med dessa stödsökande kvinnor, som volontärerna klarar av. Då volontären pekar på vikten av att kunna vara subjektiv i förändringsarbetet med de stödsökande kvinnorna, medan en utbildad, oerfaren socialarbetare, skulle vara objektiv, i sin yrkesroll med dessa kvinnor. Och att socionomen inte kan förstå dessa stödsökande kvinnor lika bra som volontären gör, för att hon själv bär på liknande erfarenhet:

Jag är ju själv ett offer, eller har varit det. Vilket gör att jag vet, att det egentligen skapar förtroende för mina klienter, som kommer, för att dom känner på sig att jag förstår dom. Jag kan ju ganska snabbt vinna deras förtroende, mot om jag inte hade varit utsatt, utan kanske bara studerat det (Volontär 1).

Volontär 2 upplyser förutom om, att förtroende går att vinna hos stödsökande kvinnor, genom att man själv bär på liknande erfarenhet. Att det även är en viktig del i arbetet med de stödsökande kvinnorna, att visa respekt för varandras erfarenheter genom bemötandet, och att respektera varje enskild kvinna som kommer till organisationen, att tänka på att hon har sin egen bakgrund och sin egen historia.

Jag tänker att, det är viktigt i vårt bemötande som volontär men även som stödsökande kvinna, att ha respekt för var och ens resa, och respekt för var man befinner sig i sin egen läkningsprocess, och att vi alla är olika (Volontär 2).

Volontären menar även att man inte ska bli förskräckt över det som berättas av stödsökande kvinnor, som utgör en annan viktig del i förändringsarbetet. Även om man som volontär påverkas av det som berättas under stödgrupperna som volontärerna beskrivit tidigare. Det är även viktigt med gränser enligt volontär 2, samt att hålla sig inom den avsatta tiden, när man som stödsökande kvinna får sin tur att prata fritt inom stödgruppen och ger följande beskrivning:

Och jag tänker att från dom stödsökandes perspektiv, så handlar det mycket om att få veta, att det finns gränser. Det är jätteviktigt att dom behöver få veta att det finns en avsatt tid, och att det finns en start och ett slut. Vem som ska vara med, och liksom vad det handlar om. Sen är det viktigt att dom även känner, att dom får vara ärliga, utan att vi andra blir förskräckta, eller avbryter eller så, och det är där kraften ligger tror jag (Volontär2).

34 6.5 Hur arbetet kring stödsökande kvinnor kan se ut

En arbetsform som den ena organisationen erbjuder sina stödsökande kvinnor, är en form av

”läger”, där dessa stödsökande kvinnor får möjlighet att kommunicera med andra stödsökande kvinnor, samt att kvinnorna får tillgång till sociala aktiviteter:

Man kan också säga som exempel ”att ha läger”, då det finns mer öppna forum under lägret, där vi jobbar och där kvinnorna har möjlighet att kunna samtala med varandra, eller delta i form av sociala skapar kvällar. Och då är det mer sociala aktiviteter under lägren (Volontär 2).

Att som volontär arbeta i ett ”läger” innefattar inte samma sak som att arbeta i en stödgrupp, menar volontär 2. Lägret som hålls av frivilligorganisationen inkluderar öppna aktiviteter, medan stödgrupperna går ut på att varje stödsökande kvinna får komma till tals, och berätta om det hon vill under en begränsad utsatt tid.

Alltså var och en får sin egen tid, och sen kan man exempelvis jobba med en runda, där var och en får sina fem minuter. Då får de prata om det de vill, under dessa minuter. När tiden är slut är det nästa person som tar sina fem minuter. Och du som volontär är där som ett hjärta med öron och lyssnar på den personen som har sin tid (Volontär 2).

Att arbeta med stödgrupper går ut på att varje stödsökande kvinna får prata ut om vad den vill och att det som den stödsökande kvinnan berättar om i gruppen, inte behöver beröra hennes traumatiska upplevelse, utan stödsökande kvinnor får prata om vad dom vill. De olika stödgrupperna är indelade i tre grupper, lärarledda, slutna och öppna stödgrupper. Volontär 2 beskriver närmare för hur dessa stödgrupper fungerar och redogör närmare för vad en öppen stödgrupp kan gå ut på, och även hur en sluten stödgrupp kan se ut:

Öppna stödgrupper innebär att man som stödsökande kvinna kan komma om man känner för det för dagen. Öppna stödgrupper leds alltid av en stödkvinna, en särskilt utbildad stödkvinna som själv har varit utsatt, som barn. Därefter så har vi slutna stödgrupper med en ledare (Volontär2).

Vidare gör volontären gällande för att man inom andra orter i landet har två former av stödgrupper. En sluten ledarledd grupp och en sluten ledarlös grupp. Den ena stödgruppen som är sluten leds av en stödkvinna:

Varje år under ett antal gånger, så har vi nu har startat upp stödverksamhet på andra orter utanför Stockholm. Det är slutna grupper, alla vet exakt vilka som kommer, och dom har en stödkvinna som leder dom i dessa grupper (Volontär 2).

35 Den andra gruppen som volontären beskriver är en sluten ledarlös stödgrupp, där dessa stöd sökande kvinnor får träffa varandra utan en volontär som leder själva gruppen. Gruppen börjar med att en volontär i början leder gruppen, men efter några tillfällen så får de stödsökande kvinnorna självständigt delta i gruppen utan en volontär som närvarar.

Och sen har vi en form av sluten stödgrupp ledarlös, och då är vi med och startar upp grupperna på ett antal gånger, sedan träffas kvinnorna själva i gruppen, utan ledare. Och efteråt så kommer vi tillbaka, och stämmer av längs vägen (Volontär 2).

Här har stödet som den ena organisationen erbjuder stödsökande kvinnor, beskrivits som två olika varianter av stödgrupper, och att dessa stödgrupper även bedrivs på andra orter i landet.

Volontär 1 berättar även att de satsar på utbildning kring ämnet incest inom organisationen, men att de även erbjuder stödsamtal samt stöd från organisationens tillgängliga volontärer.

Det viktigaste som vi volontärer tycker att vi gör inom organisationen, är att vi dels är ute och föreläser samt utbildar, och informerar. Det andra stödet går ut på att ta hand om våra stödsökanden så klart. Vi tar hand om våra stödsökande på följande genom att vi har samtal här i organisationen, och sen har vi även grupper, och volontärer tillgängliga (Volontär 1).

Samtidigt så beskriver samma volontär hur de som volontärer hjälper de stödsökande kvinnorna med att ta sig till olika tidsbokade ärenden, som till exempel en psykologtid. När de stödsökande kvinnorna känner att de inte klarar av att ta sig dit själva:

Då har vi gjort så, då har vi utbildat ett antal volontärer som går och hämtar A, och hjälper henne till punkt B, och då bara finns med. Och det är det här vi kommer in lite grann på att, jag har en annan typ av samtal, än vad psykologen har. Så dessa kvinnor går ofta både till mig, där vi kan prata, och jag är ju friare än psykologen som har sin behandlingstid (Volontär1).

Skillnaden mellan de två organisationerna, är att en av organisationerna erbjuder föreläsningar kring ämnet, samt försöker nå ut med att informera om vad incest är. Man utbildar sina egna volontärer som inte själva behöver vara utsatta, och man vänder sig till både vuxna och barn.

I organisationen nxtME kan man vara medlem utan att ha varit utsatt, och det blir mycket svårt att skilja ur där, hur pass stor mängd kvinnor i målgruppen dom representerar eller å andra sidan är nxtME är mer flexibla, tycker jag (Volontär2).

Den andra organisationen Rise vänder sig endast till vuxna kvinnor, som själva varit utsatta och föreläser inte i lika stor utsträckning som nxtME.

36 Rise finns ett ställe, fast dom jobbar bara från arton år och uppåt och inte med yngre stödsökanden (Volontär1).

Av vad som framkommit av volontärernas berättelser så tyder det på att det existerar ett samarbete mellan båda organisationerna, för de stödsökande kvinnorna som tas emot. Den ena organisationen Rise vänder sig endast till vuxna utsatta kvinnor, och därmed kan barn och yngre kvinnor istället söka sig till den andra organisationen nxtME, och eventuellt senare återvända till den förra organisationen Rise. Dessutom berättar en av volontärerna om hur man inom organisationen arbetar med att försöka vara ett komplement till specialiserad vård kring incest.

Tanken är att vi får vara ett komplement till en specialiserad vård. En specialiserad traumabehandlings komplement, och stödet i sig handlar om att vi har en ”stödtelefon” och vi har en ”stödmail”, och dit kan vem som helst vända sig (Volontär2).

Det berättas även att man som volontär följer med stödsökande kvinnor till specialistkliniken Wonsa (World of non sexual abuse), som är en ideell organisatorisk klinik, som erbjuder behandling för vuxna patienter, som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen.

För hon som startade Wonsa har också varit utsatt, och är läkare från början, och hon såg bristen kring hjälp för dessa kvinnor när hon själv jobbade inom sjukvården. Därför startade hon eget helt enkelt, för att där är det bara sådana trauma utbildade terapeuter, så dit skickar vi våra stödsökande, så vi samarbetar. Vi hjälper Wonsa och tar hand om deras klienter och sen så går jag dit med våra stödsökare. Så vi jobbar mest med Wonsa kring dessa stödsökande kvinnorna (Volontär1).

Det samarbete som sker mellan organisationerna Rise och nxtME är att de erbjuder varandra sina resurser som exempelvis om en kvinna är för ung för organisationen Rise, så kan hon vända sig till nxtME, för att senare komplettera med Rise när hon blir myndig. Så både Rise och nxtME hänvisar sina stödsökande till varandra utifrån de stödsökandes behov. Men de båda organisationerna har även täta kontakter och samarbete med specialistkliniken Wonsa.

37 6.6 Perspektivet på kontakten med socialtjänsten

Oftast hamnar ett barn som utsätts för incest hos en socialsekreterare för utredning, och det väsentliga blir då om det föreligger någon kontakt mellan socialtjänst och frivilligorganisationer som nxtME och Rise. Och hur dessa volontärer själva upplever den eventuella kontakten med socialtjänsten:

Ja vi försöker med allt vi kan för få kontakt med socialtjänsten, för att det vi kan säga är att det sista har varit det svåraste. För när vi på nxtME har erbjudit utbildning så har, dom på socialtjänsten ansett att dom inte behöver någon utbildning i ämnet, utan dom anser att det här området kan vi (Volontär1).

Som volontären ovan uttryckte det, så är volontärens subjektiva perspektiv av ett samarbete med socialtjänsten, att socialtjänsten i sig, inte är intresserad av organisationernas tillgänglighet och utbud. Och man som socialtjänst ser inte organisationerna som en tillgång enligt volontärerna som intervjuats, utan dessa frivilligorganisationer exkluderas i ett samarbete med socialtjänsten kring stödsökande kvinnor. Den ena volontären bekräftar genom sitt resonemang, hur det inte föreligger något samarbete mellan socialtjänst och frivilligorganisationerna.

Frivilligorganisationerna finns idag tillgängliga som en extra resurs i samhället, som en möjlighet till bearbetning, där man som organisation, även är villiga för ett professionellt

Frivilligorganisationerna finns idag tillgängliga som en extra resurs i samhället, som en möjlighet till bearbetning, där man som organisation, även är villiga för ett professionellt