Hur hanterar företagen risker och osäkerhet?

Då rädsla och risker oftast beskrivs som någonting negativt har det varit intressant för oss att titta på hur beslutsfattarna själva ser på risktagande. Alla var eniga om att risker noga ska beaktas då de kan leda till negativa konsekvenser, men samtidigt poängterade alla att man måste ta risker för att både företaget och dess personal skulle kunna utvecklas. Jämförelser med sportens värld där det ständigt pratas om att man måste våga misslyckas för att nå framgång är enkla att göra. Jämförelsen är intressant då vår uppfattning är att gemene man kan se värdet i att våga inom idrotten, men när det gäller olika organisationer och deras risktaganden blir attityden betydligt mer negativ. Något som kanske inte heller diskuteras särskilt ofta utanför företagen är risken att enbart förvalta ett företag. Att enbart förvalta ett företag kan i många fall betraktas som tryggt

men att inte ta till vara på en möjlighet är också en risk då en annan aktör kanske gör det istället och bringar hot inför framtiden.

Inför den här uppsatsen så tänkte vi på förlustaversion enbart i termer av pengar och kostnader för företagen. I tre av fallen var det också kostnaderna som dominerade våra samtal gällande förluster och risker. I dessa fall beskrevs beslutsprocesserna som en väldigt analytisk och genomtänkt process där man ville lämna så lite som möjligt åt slumpen. Riskerna skulle identifieras och kontrolleras så gott det gick och därefter utvärderades investeringen. I det sista fallet gällde förlustaversion mot de risker som kunde skada verksamheten och leda till uppsägning av personal. Detta definierades som dåliga risker och något som man inte var villig att ta. Vår upplevelse var att risker som gällde eventuella kostnader inte analyserades med samma noggrannhet som i de andra fallen utan man tog lite snabbare beslutsvägar. Kanske beror detta på att just denna organisation var familjeägd och att de som en stor familjeägd koncern hade långsiktigare ambitioner än aktieägare som kräver avkastning omgående. Våra tankar inför uppsatsen var att företag som bara hade en handfull ägare skulle vara mer förlustaversa då det var deras eget investerade kapital som stod på spel men i det här fallet tycks vår förutfattade bild vara fel.

Om vi återgår till vår frågeställning om hur rädslan att misslyckas påverkar ett internationaliseringsbeslut så är Kahneman och Tverskys modell för beslutsfattande under osäkerhet; prospect theory en grundläggande del. Modellen säger att under osäkerhet gällande utfallet väljer beslutsfattaren hellre ett säkert alternativ till något lägre avkastning än ett osäkert alternativ även om det osäkra alternativet rent matematiskt anses vara nyttomaximerande (Kahneman & Tversky, 1979). Den säger också att om olika osäkra alternativ jämförs så spelar sannolikheten för utfallet mindre roll (ibid). I våra intervjuade beslutsfattares verklighet har där inte funnits något alternativ som medförde en garanti på en viss vinst; inte ens att förvalta det nuvarande är en långsiktig garanti för att undvika en förlust. Det råder en osäkerhet både kring att förvalta det nuvarande och att expandera. Att expandera sågs däremot som spännande och bedömdes på lång sikt vara lönsamt för företaget. Huruvida företagen har gjort ett nyttomaximerat beslut vid sina investeringar eller planerade sådana har vi ingen direkt insyn i, men då företagen enbart tycks fokusera på ett land i taget är det rimligt att tvivla på att det är just detta land som leder till en nyttomaximering. Val av land tycks även

uppstå lite mer spontant än ur en lång analytisk process. Vi uppfattade att handlingsplanerna för etableringarna i de valda länderna var mer utarbetade än själva valet av land. Rädslan att misslyckas tycks inte motivera det initiala valet av land utan börjar främst påverka när förslaget utreds. Risker identifieras och behandlas och i vissa fall är ett misslyckande inte direkt kopplat till resultaträkningen, utan ett misslyckande bedöms utifrån om man behöver säga upp sin egen personal till följd av misslyckandet.

I slutändan tycks företagen resonera att man måste chansa då och då, men att man också måste ha råd med att ta smällen.

Hur användbar är Kahneman och Tverskys modell för prospect theory? Modellen är deskriptiv och syftar till att avspegla vilka beslut som tas under osäkerhet. Den är absolut relevant och hjälper till att åskådligöra att människor inte tar de matematiskt

”korrekta” besluten som om de vore robotar. Dessvärre är det fortfarande enbart en förenkling av verkligheten och kan inte appliceras till att förklara varenda situation.

Dessutom är det ytterst få saker i världen som vi kan ta för givet vilket är alternativen som prospect theory ställer osäkerheten mot; det enda vi vet med 100 % säkerhet är att vi en dag kommer att dö.

Vår egen uppfattning om vilka risker som ska tas stämmer överens med de vi har intervjuat. Vill man utvecklas måste man ibland också chansa, däremot anser vi att det är en dålig idé att chansa gällande något man inte har råd att förlora. Vi tror också att många delar den uppfattningen med oss vad än olika matematiska formler berättar för oss. Inför ett strategiskt beslut tycker vi också att det är en sund idé att planera och utreda situationen så att man vet vad man ger sig in på. Har man råd med risken tycker vi sedan det är en smaksak som beror på kontexten kontra kostnaderna för att minimera riskerna hur långt man går i sin riskaversion.