Skolan är en avspegling av samhället och dess värderingar. Således är det självklart att skolan förändras med samhället och detta gäller inte minst samhällsundervisningen. Dess inriktning har i stort förblivit densamma men innehåll och utformning har förändrats genomgripande. Några faktorer som överlappande varandra påverkar samhällsundervisningen är exempelvis: de organisatoriska förändringarna av skolan; lärarrollens förändring; synen på ämneskunskap; vilka resurser som tilldelas undervisningen, såväl läromedel som undervisningstid; den innehållsliga utvecklingen inom respektive ämne; lärarutbildningen samt inte minst den tekniska utvecklingen.
Något som faktiskt påverkade villkoren för samhällsundervisningen var de betydande, ibland spektakulära, politiska förändringar som ägde rum kring 1990. Sällan har efterfrågan på historiska förklaringar varit så stor som
38Godkänt avgångsbetyg från grundskolan i svenska, engelska och matematik var ett krav
för behörighet till gymnasieskolan 1994-2011. Eftersom respektive grundskolas anseende avspeglades i hur stor andel elever som blev behöriga till gymnasieskolan prioriterade grundskolerektorer ofta de tre ämnena, vilket gick ut över elevernas kunskaper i andra ämnen.
när Berlinmuren föll och hela Sovjetimperiet upplöstes. EU:s utvidgning och de därpå följande ständiga diskussionerna om vem som har att besluta vad, EU eller den enskilda medlemsstaten, har gynnat behovet av samhällskunskap. Miljöproblematiken och hållbarhetsfrågorna har lyft fram rumsliga förhållanden och aktualiserat behovet av geografikunskaper. På motsvarande sätt har religionsfrågor och deras betydelse som bakgrund och inslag i aktuella konflikter bidragit till att motivera religionskunskap vid sidan av de traditionella skälen för ämnet. Frågan om vad som menas med ett mångkulturellt samhälle och vilka implikationer det har, inte minst i skolan, påverkar förutsättningarna för all undervisning och kanske särskilt i samhällsämnena. Man kan därför hävda att verkligheten faktiskt bidragit till att motivera samhällsämnena och samhällsundervisningen. Andra faktorer har dock dragit åt andra hållet.
Skolans organisatoriska förändringar har återkommande omformat förutsättningarna och kanske allra mest genom de omprioriteringar i synen på ämneskunskaper och därmed behovet av ämneskompetens, som de inneburit. Den relativisering av skolans innehållsfrågor till förmån för dess processfrågor som ägde rum från 1970-talet gynnade inte samhällsämnenas ställning. Lärare med kort eller ingen utbildning i ämnet kunde sättas att undervisa om komplicerade förhållanden och med ett ovisst antal undervisningstimmar till sitt förfogande.
Det statliga kvalitetsstödjande regelverk som omgav den svenska skolan fram till 1990-talets början ersattes av centrala mål som uttrycktes i vida termer och som skulle tolkas lokalt. Denna tolkning blev högst olikartad, därför att den lades i händerna på lekmän, kommunala befattningshavare och friskolors ägare, utan krav på att de skulle ha vare sig någon allmän skolkompetens eller specialistkompetens kring undervisning eller undervisningsämnen. Lärarrollen förändrades därför och ingen vaktade vare sig kvaliteten eller kvantiteten i undervisningen. Tolkningen kring vad det statliga uppdraget innebär och hur undervisningen bäst bör läggas upp för att nå de statliga målen lyftes från lärarna till deras lokala arbetsgivare, vilket innebar att ett system med en avsevärd dimension av godtycke infördes.
Fram till 1994 hade vi förhållandevis tydliga innehållsbeskrivningar i kursplanerna, därefter motsatsen. Tolkningsproblematiken står i direkt samband med lärarrollens förändring. Genom de för lärare mycket förändrade arbetsvillkor som inträdde med den mål- och resultatstyrda
skolan blev lärarrollen en annan. Lärarna förlorade sitt tidigare avgörande inflytande över undervisningens uppläggning, något som påverkade lärarrollen och villkoren för all ämnesundervisning. Från att ha varit självständiga experter blev lärarna och deras olika inriktningar avprofessionaliserade. De blev med idéhistorikern Sven-Eric Liedmans ord ”tjänsteandar i sin egen skola”,39 en sorts diversearbetare vars specialist-
kunskap och ämneskompetens inte längre efterfrågades av skolans arbets- givare. Det blev således svårt att locka ämnesentusiaster till lärar- utbildningen och alltför många duktiga lärare lockades att lämna skolan för andra arbeten. Detta var förstås skadligt för skolan som helhet men kanske allra mest för de ämnen som inte längre garanterades någon minsta undervisningstid. Hur samhällsundervisningen har utfallit, vilka resultat den har givit går heller inte att säga med säkerhet, eftersom några nationella prov inte förekom under de decennier då de tolkningsbara målen gällde.
Det är ändå lätt att konstatera att det förekommer utbildning på basis av värdegrunden och i värdegrundsfrågor i skolan men det är mer ovisst när det gäller undervisning i demokratins teori och praktik. Samma sak gäller lärarutbildningen, åtminstone fram till 2011. Undervisning och träning i källkritik förekommer i skolundervisningen, i både samhällskunskap, svenska och historia. Någon nationell genomlysning av vad eleverna på olika nivåer behärskar inom detta fält existerar dock inte. Skolinspektionen har hittills inte heller visat något intresse för frågan. Därför vet ingen vare sig vad eleverna kan eller vilken undervisning de får när det gäller demokrati. De kursplaner som ingår i de 2011 nya läroplanerna är avsevärt mer konkreta än de tidigare från 1994. Detta gäller särskilt för grundskolan. I den nya kursplanen för samhällskunskap har inslagen av normöverföring och fostran tonats ned, eftersom skolans värdegrund och normer lyfts fram i den första delen av läroplanen.
Samtidigt som samhället och skolan förändrats genomgripande har skolans demokratiutbildning i stort förblivit densamma. Under 1900-talet, särskilt dess första halva, var folkrörelserna starka i Sverige. Numera är de en skugga av vad de har varit, vilket också betyder att få personer är
politiskt aktiva eller föreningsaktiva. Därför är det numera få som behärskar förenings- och mötesteknik och vet hur beslutsprocessen ser ut. Detta begränsar naturligtvis också möjligheten till påverkan av besluten. Det finns dessvärre inget som tyder på att den nuvarande demokratiutbildningen i skolan eller lärarutbildningen kan påverka förhållandet.
Den tekniska förändringen betyder att nya förutsättningar skapas för hur undervisning kan och bör gå till. De uppenbara fördelar som datatekniken erbjuder innebär emellertid inte att behovet av välutbildade lärare har blivit mindre, snarare tvärtom. På sina håll har skolhuvudmän hoppats kunna spara bort läroböcker och bibliotek med hänvisning till datateknikens möjligheter men glömt att information måste struktureras liksom källkritik måste tränas. Det personliga mötet kan heller aldrig ersättas av självstudier.
Samhällsundervisningens villkor är och förblir föränderliga men värdet av träning i demokrati och i att värdera information förblir beständiga. Behovet av att kunskaper organiseras i sammanhang framstår som helt avgörande. Den viktigaste faktorn för detta är och förblir skickliga och engagerade lärare. Det är därför en samhällsfråga av största vikt att åter ge läraryrkena sådana villkor att de blir attraktiva nog för att locka de eldsjälar och arbetsmyror skolan så väl behöver.
Referenser
Den hägrande framtid …? (2001), Skolverkets slutrapport kring regeringsuppdrag om
”Konsekvenser av de nya behörighetsreglerna till gymnasieskolan”, Stockholm: Skolverket.
Dir. 1991:117, Nya direktiv till Läroplanskommittén.
Elmér, Maria & Larsson, Hans Albin (2006), ”Demokrati i lärarutbildningen: Några jämförelser och tolkningar”, Tidskrift för lärarutbildning och forskning 2006:1.
Hellstenius, Mats (2011), Kampen om kärnämnet, Lund: Lunds universitet.
Kungl. Folkskolöverstyrelsens förslag till undervisningsplan för rikets folkskolor (1919),
Stockholm: K. boktr.
Kursplan i samhällskunskap, Lgr11, Skolverkets hemsida, www.skolverket.se Larsson, Hans Albin (2001), Barnet kastades ut med badvattnet: Historien om hur skolans
historieundervisning närmast blev historia, Bromma: HLF Förlag.
- (2002), Skola eller kommunal ungdomsomsorg?: Om att försöka skapa en jämlik och
- (2011), Mot bättre vetande: En svensk skolhistoria, Stockholm: SNS Förlag.
Liedman, Sven-Eric (2010), ”För friskolan – ur tiden”, Dagens Nyheter 2010-10-19. Lgr62, Läroplan för grundskolan (1962), Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Lgr69, Läroplan för grundskolan (1969), Stockholm: Utbildningsförlaget. Lgr80, Läroplan för grundskolan (1980), Stockholm: Utbildningsförlaget. Lpo94, Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (1994), Stockholm:
Utbildningsdepartementet.
Prop. 1992/93:220, En ny läroplan: en ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan,
sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan.
Resultatförbättring i grundskolan (2005), Internt arbetsmaterial 2005-05-02, Skolverket. Skolverkets lägesbedömning 2001, Rapport nr 211, Stockholm: Skolverket.
Skolverkets lägesbedömning 2005 (Skolverkets rapport nr 264). Skolverkets lägesbedömning 2009 (2009), Stockholm: Skolverket;
Skollagen 2010, Den nya skollagen : för kunskap, valfrihet och trygghet (2010), Stockholm: Regeringen.
SOU 1948:27, 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling.
SOU 2007:28, Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan - Förslag till nytt mål- och
uppföljningssystem, Stockholm: Fritzes. Tidskrift för lärarutbildning och forskning 2006:1
Tillsyn och kvalitetsgranskning 2009 – Skolinspektionens erfarenheter och resultat (2010),
Stockholm: Skolinspektionen.
Undervisningsplan för rikets folkskolor den 22 januari 1955 (1955), Stockholm:
Norstedts.
Wahlström, N. (2002), Om det förändrade ansvaret för skolan : vägen till mål- och
resultatstyrning och några av dess konsekvenser, Örebro: Univ.
- (2009), Mellan leverans och utbildning: Om lärande i en mål- och resultatstyrd skola, Göteborg: Daidalos.
Ämnesplan i samhällskunskap, Lgy11, Skolverkets hemsida, www.skolverket.se
Författarpresentation
Hans Albin Larsson är professor i historia samt gästprofessor i
utbildningsvetenskap vid Linköpings universitet. Han har bl.a. varit lexikograf vid Nationalencyklopedin och överdirektör vid Statens skolinspektion. Senaste monografi är Mot bättre vetande: En svensk skolhistoria (2011).