Hur kan respondenternas beskrivning av branschens utveckling förstås?

Respondenterna svarar att yrkesrollen är svårdefinierad, men att coaching är ett bra verktyg vilket gör att coaching fortsatt kommer behövas i framtiden. En respondent uttrycker att den psykiska ohälsan i samhället ständigt ökar. Det är alltså en samhällelig efterfrågan som respondenten berättar om som kommer fortsätta efterfråga coaching i framtiden. Det går att förstå denna tolkning genom teorin om den sociala sammanhållningen där individens interaktion och samhällets behov göder yrkets fortsättning (Ulfsdotter Eriksson, 2012). Dock uttrycker respondenterna att en förändring bör ske i hur legitimiteten för yrket bör skötas och skärpas. Respondenterna uttrycker en frustration över att det går att certifiera sig över en helg. För de ICF-utbildade coacherna är det frustrerande att titeln coach används av de som gått en helgkurs och att titeln även används inom ett så brett område idag.

Andrew Abbott (1981) menar att status för ett yrke kan påverkas genom att någon inom professionen gör ett misstag eller utför arbetet på låg nivå. Detta kan förstås om vi ser till den stora förändringen då arbetsförmedlingens implementerande av jobbcoacher skedde (Arbetsförmedlingen 2011). När jobbcoacher tillämpades till arbetsmarknaden väcktes en misstro enligt media till coachen då jobbcoacherna utbildades på sju dagar för att sedan kunna titulera sig som coach (Dagens Nyheter, 2011. Arbetsförmedlingen, 2011). Denna förändring inom branschen kan ha varit startskottet till att fler kunde kalla sig coach genom korta utbildningar. I resultatet visar det sig att coacherna väljer att exkluderar sig från specifika andra coacher. Genom att exkludera andra yrkesutövare, stärks identifiering av sitt yrke (Bourdieu 1984). ”Det finns hund- och kattcoaching och skrattcoaching och för oss handlar det om att uppnå mål. Skrattcoaching är något annat” berättar respondenten. Det går att förstå ironin som en strategi för att kunna stärka sin egen status. Strategin för coacherna blir genom distinktion till det som respondenterna

lyfter som hund- och skrattcoaching, samtidigt som de strävar efter att närma sig det som handlar om exekutiva roller som redan har en högre status. I fallet där det uppstår en konflikt som den ovan beskrivna, uppstår regression. När Regression har påbörjats inom en bransch kan det bli än svårare att definiera kunskapskrav och arbetssätt (Abbott, 1981). Detta går att tyda utifrån de många och olika svar respondenterna beskrivit i resultatet. Joo (2005) och Baron & Morin (2009) menar också att ryktet av den exekutiva coachen påverkas negativt av den bristande forskningsunderlaget. Det är just utbildningskrav på olika nivåer som diskuteras av respondenterna.

Vi noterar att respondenterna antyder att kraven bör skärpas för vem som ska få kalla sig coach. Respondenter påpekade att det i framtiden bör vara ett krav att coachen skall vara certifierad enligt ICF och att övriga oseriösa certifieringskurser bör uteslutas från marknaden. En annan respondent tyckte att en akademisk bakgrund inom beteendevetenskap bör vara ett krav. Enligt Hellberg (1999) innebär detta att yrket blir allt svårare att avgränsa från annat. Hon menar att då det inte finns specifika akademiska utbildningar eller kompetenskrav är det allt svårare att göra stängningar eller begränsningar inom branschen.

De ovan beskrivna strategierna som visar sig i resultatet kan förstås genom distinktion som är en strategi för stängning. För att kunna höja status lyfter respondenterna att framförallt en längre utbildning bör krävas för att få kalla sig coach. Respondenterna uttrycker en önskan om att få tillhöra den akademiskt utbildade gruppen och samtidigt stänga ute de som endast gått kortare utbildning för att jobba med coaching (Bourdieu, 1984, Witz, 1990). Den otydlighet som visas ovan kan förstås genom Hellbergs teori om professionens faser som beskriver hur yrkens utveckling sker. Hellberg menar vidare att en för stor spridning mellan yrkesutövarens arbetssätt kan göra att det inte ens går att kalla coaching för ett yrke. Enligt beskrivningen av de tre faserna, för yrke i sig, yrke för

andra och yrke för sig, kan vi försöka tyda var branschen idag befinner sig. Enligt det

resultat som framkommit efter denna undersökningen märker vi en strävan mot fas tre, men den otydliga definition gör att coacherna ännu inte är där (Eriksson Ulfsdotter, 2012).

7. Diskussion

Syftet med denna undersökning var att undersöka hur de intervjuade coacherna själva valde att beskriva sin roll utifrån utbildning, arbetssätt och övriga kompetenser. Vidare var studiens syfte att göra jämförelser mellan de yrkesverksamma coacherna samt att framhäva vilka strategier som används för branschens utveckling. Detta genomfördes med denna frågeställning:

• Vilka skillnader och/eller likheter finns mellan de intervjuade coacherna utifrån utbildning, arbetssätt och övriga kompetenser?

• Hur väljer de intervjuade coacherna att beskriva sin yrkesroll?

• Hur kan respondenternas beskrivning av branschens utveckling förstås?

Resultatet visade på både skillnader och likheter. Eftersom respondenterna jämfördes på detaljnivå kunde vi lyssna till vad de intervjuade framförde som viktigaste arbetsuppgift. Respondenterna svarade att kompetensen aktivt lyssnande var viktig, men skiljde sig i frågan om rådgivning i coaching. Detta var två exempel som visade på både likheter men också att coacherna arbetar på olika sätt och använder coaching enligt smak och tycke.

Den mest omtalade utbildningen utifrån resultatet var ICF, ett privat företag som certifierar coacher. Vad som framkom utifrån empirin är att ICF ses som en norm inom coachingbranschen. Vi menar att detta är intressant då coacherna väljer att luta sig mot en definition utformad av ett vinstdrivande företag som källa till dess yrkesbeskrivning. Eftersom företaget drivs av sin inkomst från inkommande studenter är det viktigt att granska företaget med kritiska ögon. Är det ett vinstdrivande företag som ska definiera en hel bransch?

Vad som också var intressant var respondenternas anledning till att certifiera sig eller att avstå. De som valde att inte certifiera sig var bland annat av anledningen att respondenten tyckte att ICF-certifieringen begränsar sättet att arbeta med coaching. Detta eftersom coachingen är ett av flera verktyg i rollen. De som valde att certifiera sig via ICF berättade också att coachingen skulle kunna ses som ett av flera verktyg. Detta gör att vi ställer oss frågan: Är ICF en statusmarkör snarare än en adekvat utbildning?

En annan skillnad var att respondenterna valde att stänga ute eller inkludera personer med längre/kortare erfarenhet. Vi tror att detta också kan vara en strategi för att vinna förtroende hos högt uppsatta chefer och samtidigt distansera sig själv från den nyexaminerade coachen. De som inte tyckte att en längre erfarenhet behövdes menade att tilliten för den nyexaminerade coachen var högre då den mer sannolikt skulle kunna hålla sig neutral i det coachande samtalet.

Beskrivningen av rollen som coach ser, enligt resultatet, olika ut trots ett homogent urval. Samtliga intervjupersoner ställde upp på en intervju utifrån att vara exekutiv coach eller karriärcoach, men det visade sig snabbt att det var mer komplext än så när intervjuerna väl utfördes. I resultatet syns en tvetydighet, där några av respondenterna tydligt kunde presentera sig som exekutiv coach medan flera andra respondenter berättade att det är svårt att sälja in sin tjänst genom att presentera sig som coach. Dessa olika beskrivningarna från respondenterna var märkbara som strategier för att presentera sig själv antingen genom att exkludera sig från andra eller inkludera sig till andra för att stärka sin egen status. Processen kan förstås genom Witz (1990) stängning och Abbotts (1984) teori om regression om hur det uppstår en konflikt inom en bransch om yrket inte uppnått förtroende och en tydlig definition (Abbott, 1984). Respondenterna beskriver att det i framtiden vore önskvärt att det skulle finnas en enighet om krav och utbildning, men vi ser problematiken och ställer oss undrande till hur det skulle gå till. Hittills har resultatet påvisat att de intervjuade beskriver arbetssätt på olika sätt. De olika beskrivningarna gör att vi undrar hur branschen skall kunna erhålla tydlighet utifrån utbildning och arbetssätt längre fram. En respondent antyder att branschen möjligtvis behöver splittras för att de yrkesverksamma skall kunna ingå i olika grupper som inte blir kopplade till varandra. Detta blir åter en strategi för stängning.

Det var tydligt att respondenterna arbetar med coaching på så sätt att det möter kundernas behov och efterfrågan. Kanske är det samhället som gör det svårt för exempelvis karriärcoachen eller den exekutiva coachen att erhålla en tydlig definition? Enligt Abbott (1984) är det inte bara de yrkesverksamma inom branschen som bestämmer en rätt definition av arbetssätt, det är även det föränderliga samhället som bestämmer genom behov och efterfråga (Abbott, 1984).