Identifierade brister i strandskyddslagstiftningen

Regeringen (2019) har tillsatt en särskild utredning som ska se över strandskyddet och föreslå förslag som ska göra det avsevärt mycket enklare att bygga på landsbygden i strandnära områden. Strandskyddet ska bibehållas men ska också effektiviseras avseende förutsättningarna för bostäder och näringsverksamheter i områden med lågt exploateringstryck. Likt regeringens särskilda utredning har syftet med den här studien också varit att försöka presentera förslag på ändringar av strandskyddslagstiftningen gällande landsbygdsutveckling i strandnära läge som skulle främja etableringar i LIS-områden. Enligt (Großmann m.fl. 2013) kommer krympningen av städer i framtiden fortsatt vara ett vidsträckt dilemma. Detta ställer höga krav på politiker och planerare gällande hur det här bekymret ska hanteras. Ett steg i rätt riktning kan vara att det på landsbygden blir enklare att bygga.

Studiens tredje frågeställning, som gäller vilka korrigeringar av strandskyddslagstiftningen som skulle kunna gynna etableringen av dispenser i kommunernas LIS-områden, kan det genom studiens empiri konstateras att strandskyddslagstiftningen betraktas som stelbent. Att lagstiftningen inte tar hänsyn till specifika platser belyses som problematiskt på grund av att platser har olika förutsättningar och förhållanden. Frågan om vad som är landsbygd är omdiskuterad. Studiens teori åskådliggör tillika detta problem. Regeringen (2009) menar att beroende av vilka utvecklingsmöjligheter och problem som analyseras bör man arbeta med olika indelningar och växla perspektiv för att öka träffsäkerheten för olika insatser. Det krävs en mer nyanserad bild av vad landsbygden är för att kunna möta dess behov eftersom befolkningstillväxten varierar i landsbygdskommunerna. Tidigare forskning visar att detta är ett redan identifierat dilemma. Det framgår av Naturvårdsverket och Boverkets (2013) rapport att LIS inte uppfattats som nog flexibelt och att fler kommuner upplevt svårigheter med att definiera och peka ut LIS-områden. Kritik har riktats mot att det nationella

perspektivet gällande vilka områden som har ett lågt bebyggelsetryck och vilka områden som har ett behov av landsbygdsutveckling inte tar hänsyn till det verkliga behovet av landsbygdsutveckling. Dessutom visar studiens empiri att den som ska tillämpa lagen inte behöver ha samma syn på vad landsbygd är som den som skriver lagarna, vilket kan försvåra användningen av lagen. Studiens teori gör det klart att det tidigare gjorts ändringar i lagstiftningen,​av Regeringens proposition (2013/14:214) framgår att regeringen strävar efter att åstadkomma ett mer hållbart utförande av lagstiftningen genom att det ska bli enklare att bygga i glesbefolkade områden och i områden med lågt bebyggelsetryck som ligger strandnära. År 2013 gjordes ett tillägg i Miljöbalken (1998:808) som innebar att länsstyrelsen får upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag där områdets betydelse för att tillfredsställa strandskyddets syften är liten. Regeringens tillsättning av en särskild utredning ska likväl utreda den problematiken vidare. Utredningen ska granska hur effektiv den nuvarande lagstiftningen är gällande dess tillämpning i olika delar av Sverige, utreda om strandskyddsreglerna kan differentieras gällande att förfogandet av stränder och sjöar varierar i landet och att andra avgörande faktorer, såsom befolkningstäthet och exploateringstryck, är olika beroende av vilken plats som man tittar på.

Studiens empiri identifierar följaktligen ytterligare en svaghet med strandskyddslagstiftningen. Av teorin framgår att det i Plan och bygglagen (2010:900) står skrivet att kommunerna inom den översiktliga planeringen ska peka ut LIS-områden, det vill säga i översiktsplanen eller i ett tillägg till översiktsplanen. Av empirin framgår att detta innebär att det inte på ett enkelt sätt går att komplettera LIS-planen med ytterligare LIS-områden om det efter planens antagande blir uppenbart att det finns intresse av att bygga strandnära på landsbygden i andra delar av kommunen, likt det fall som tidigare dryftas i Säffle. Processen med att ta fram en ny plan är allt för komplicerad och resurskrävande för att man ska revidera den endast för att komplettera med enskilda LIS-områden. ​Enligt Plan och bygglagen (2010:900) ska kommunen ta fram ett förslag till en plan, samråda med allmänheten om förslaget samt lägga ut förslaget på granskning innan planen kan gå till antagande. Enligt studiens empiri kan den här processen ta ett och ett halvt upp till två år.

Detta visar på problematiken kring att det inte på ett enkelt sätt går att komplettera med ytterligare LIS-områden när intresse för att bygga uppkommer på landsbygden i strandnära lägen men där det inte finns något utpekat LIS-område.

Av studiens empiri framgår ett alternativ till LIS som eventuellt skulle kunna gynna landsbygdsutvecklingen i strandnära läge i högre grad än vad LIS hittills har gjort. Förslaget som påvisas är ett system av dispenser. Genom detta skulle man inte behöva peka ut LIS-områden, utan istället integrera detta i dispensgrunder som kan gälla på landsbygden. Till följd av detta kan man undslippa dilemmat kring att det i nuläget inte på ett okomplicerat sätt går att komplettera LIS-planen med fler områden då intresse uppkommer i strandnära lägen som man inte pekat ut som LIS-område. Följaktligen skulle detta även kunna överkomma, eller i alla fall lindra problematiken kring lagstiftningens stelbenthet. Studiens empiri pekar på att en möjlighet är att man istället delar upp landet i olika zoner, och att i vissa zoner erhålla fler särskilda skäl till dispens. Även Regeringen (2009) gör bedömningen att exaktheten för olika insatser blir större om man arbetar med olika indelningar beroende av vilka utvecklingsmöjligheter och problem som utreds.

6. Slutsats

I följande kapitel kommer studiens tre frågeställningar att besvaras. Slutligen kommer förslag på framtida forskning att presenteras och diskuteras samt att eventuellt identifierade brister med studien kommer att dryftas.

1. Vad blev utfallet av kommunernas LIS-planer?

För att besvara studiens första frågeställning gällande LIS-planernas utfall kan följande sägas.

Utfallet varierar mellan de tre kommunerna. Hagfors och Kil har fått ett likartat resultat av planen, i jämförelse med det resultat som Säffle har fått kan sägas att kommunerna fått ett relativt lågt utfall. På cirka sex år har endast fyra dispensansökningar inkommit och godkänts av kommunen i Hagfors respektive sex stycken i Kil. I Säffle har elva ansökningar om dispens från strandskyddet inkommit och godkänts, ytterligare fyra dispenser har givits av kommunen men som sedan har upphävts av länsstyrelsen. En annan slutsats som kan dras av studiens empiri är att det i Kil och Hagfors främst handlar om dispenser gällande komplement till redan befintlig bebyggelse, medan Säffles dispenser huvudsakligen gäller nybyggnation av bostads och fritidshus.

2. Vilka faktorer är avgörande för etablering i LIS-områden?

En förklaring till Säffles framgång leder oss in på uppsatsens andra frågeställning angående faktorer som varit avgörande för om dispenser givits eller inte i LIS-områden. Studien har visat att en huvudsaklig orsak till att Säffle fått ett resultat av större omfattning än övriga kommuner är att de tillämpat en annan metod vid framtagandet av LIS-områden som skiljer sig från hur lagstiftningen fastställer att utpekandet ska gå till. De gick i ett tidigt skede ut och utredde vart i kommunen som det fanns intresse av att bygga strandnära på landsbygden. I Hagfors och Kil har det inte funnits något riktigt intresse från allmänhetens sida att bygga i strandnära lägen på landsbygden. Det bristande intresset kan eventuellt påverkas av de ekonomiska omständigheter som det innebär att bygga på landsbygden. ​LIS bidrar till att andrahandsvärdet när du bygger ökar i och med det strandnära läget, men det raderar inte ut skillnaden som blir mellan produktionskostnad och andrahandsvärdet.

3. Vilka förändringar av strandskyddslagen skulle kunna främja etableringen av dispenser i LIS-områden?

För att besvara studiens tredje och sista frågeställning, gällande vilka förändringar av strandskyddslagstiftningen som kan gynna etableringen av fler dispenser i LIS-områden kan följande sägas. Det empiriska materialet visar att ett dilemma som präglar tillämpningen av lagstiftningen är att den inte beaktar att olika platser har olika förutsättningar, den verkställs på samma sätt i hela landet. Utöver detta ses lagstiftningen som oflexibel, det finns inget enkelt sätt att komplettera LIS-planen med nya områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge. Ett alternativ till LIS som i studien introduceras är ett system av dispenser, där både dilemmat med lagstiftningens stelbenthet och brist på flexibilitet skulle kunna reduceras.

Det ska bli mycket intressant att se vad regeringens tillsatta särskilda utredning som ska se över strandskyddet kommer fram till. Kommer man att utveckla och på något sätt effektivisera LIS eller finns det andra alternativ till LIS som skulle gynna landsbygdsutvecklingen i större utsträckning än vad LIS hittills gjort? Av den här studien kan i varje fall slutsatsen dras att det finns förbättringspotential gällande lagstiftningen och dess tillämpning beträffande landsbygdsutveckling i strandnära läge. Det finns icke desto mindre andra faktorer som sträcker sig bortanför lagstiftningen som också begränsar utvecklingen av landsbygden i strandnära lägen, som eventuellt kräver andra medel för att behandla.