Vilka faktorer är avgörande för etablering i LIS-områden?

Av studiens empiri framgår att ett bristande intresse för att bygga i kommunens utpekade LIS-områden har varit en faktor till att inte fler dispenser har givits i de aktuella områdena.

Detta kan sättas i förbindelse med vad som i studiens teori benämns maktrelationen mellan stad och landsbygd. Rönnblom (2014) menar att maktrelationen ger sig i uttryck av att

landsbygden ses som mer problematisk än staden och att platsen för framtida utveckling oreflekterat blir staden. Landsbygden ses med andra ord inte som en plats för framtida utveckling, vilket kan vara ett argument till att inte fler väljer att bosätta sig på landsbygden.

En annan reflektion som kan göras beträffande det bristande intresset är att LIS medför att staden blir utspridd, precis som Kummul (2006) beskriver blir avståndet långt mellan hem, offentlig service, arbete och andra viktiga beståndsdelar för en fungerande vardag. Väljer man att bo på landsbygden blir bilen en stor del av ens liv för att få vardagen att gå ihop, vilket eventuellt är en faktor till att många inte väljer att bo på landsbygden. Däremot framgår det av studiens teori att Regeringen (2009) hävdar att utvecklingen kan vara på väg åt andra hållet och att skillnaden mellan stad och land minskar i och med att ny teknik och att bättre infrastruktur utvecklas. I samband med detta möjliggörs för distansstudier, arbetspendling, service och tjänster genom internet samt distansarbete, vilket kan utmynna i expanderande kontakter mellan människor och företag oberoende av vart de befinner sig.

Studien har konstaterat att Säffle är den kommun som fått det mest omfattande utfallet av sin LIS-plan. Av empirin kan observeras att en möjlig bidragande faktor till att Säffle fått det resultat som de fått är att de använt en annan metod för att identifiera sina LIS-områden och på sätt och vis avvikit från hur lagstiftningen säger att man ska gå tillväga. Till skillnad från Hagfors och Kil har Säffle pekat ut sina LIS-områden utefter vart på landsbygden i strandnära lägen i kommunen som allmänheten visade intresse för att bygga. Därav har inte de haft samma bekymmer gällande att det inte funnits något intresse av att bygga i kommunens LIS-områden. Studiens empiri redogör för ett exempel på ett fall i Säffle där en ansökan inkommit till kommunen angående strandskyddsdispens för nybyggnation av fyra enbostadshus. Av ansökan framgår att kommunen beslutat att endast ge dispens till två av fyra bostadshus av den anledningen att två av husen ligger inom ett LIS-område medan två ligger utanför området. Länsstyrelsen har likaså upphävt ett beslut om strandskyddsdispens i Säffle på grund av att bedömningen gjorts att åtgärden inte ligger inom någon av kommunens LIS-områden. Detta tyder emellertid på att LIS har fungerat. Hade inte LIS funnits som särskilt skäl hade inte dispenser kunnats getts i dessa områden. Detta visar icke desto mindre på vissa svagheter i den metod som Säffle använt för att ta fram LIS-områden. Intresse har vid senare tillfälle framkommit i områden som kommunen inte pekat ut som LIS-område, dessa områden har inte pekats ut eftersom att det vid LIS-planens framtagande inte visats

något intresse för de områdena. Den här problematiken kommer diskuteras mer djupgående under rubriken 5.3.

Eftersom antalet ansökningar om dispens från strandskyddet är relativt få i de aktuella kommunerna, sammanlagt 21 stycken, har det följaktligen varit aningen komplicerat att från ansökningarna urskilja faktorer som bidragit till att dispenser har givits. Detta även på grund av att länsstyrelsen endast upphävt fyra strandskyddsdispenser, vilket inneburit att det inte förekommit ett brett material som möjliggjort en kvalitativ undersökning mellan de dispenser som givits och de dispenser som upphävts. Viktigt att nämna är dock att empirin visar att ansökningarna i Hagfors och Kil har förutom LIS som särskilt skäl även angett något av de andra skälen som grund för beslutet till dispensen. Av strandskyddslagstiftningen framgår att utöver LIS finns sex andra särskilda skäl som kan beaktas vid upphävande av strandskyddet. I Hagfors och Kils ansökningar förekommer §18c punkt 1 i högsta grad, vilket innebär att området redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att åtgärden saknar betydelse för strandskyddets syften. Av detta kan konstateras att dispenserna i dessa områden förmodligen skulle ha godkänts oberoende av att de ligger inom ett LIS-område. Av de upphävandebeslut som empirin redogör för kan följaktligen ett samband avläsas. Två av besluten är grundande på att avståndet till närmaste byggnad är för stor. Av studiens teori kan noteras att det i Miljöbalken (1998:808) står att vid uppförande av enstaka en- eller tvåbostadshus med tillhörande komplementbyggnader och andra åtgärder inom ett område för landsbygdsutveckling i strandnära läge ska tas hänsyn till om huset eller husen har för avsikt att byggas i anslutning till ett befintligt bostadshus. Detta är en faktor som medfört att inte fler dispenser givits.

Ekonomi framträder av studiens empiri som en avgörande faktor för att inte fler dispenser har givits i kommunernas LIS-områden. Det går inte att undgå att om du bygger på landsbygden så får du i de flesta fall inte tillbaka de pengar som det kostar att uppföra en byggnad. Varken studiens teori eller tidigare forskning täcker det här området och kan därmed inte ställa sig bakom påståendet. Däremot är det bortom allt tvivel att huspriser på landsbygden i till exempel Hagfors är lägre än vad de är i mer centrala delar av Karlstad. Det framgår att LIS till viss del ger medel till det ekonomiska problemet genom att skillnaden mellan andrahandsvärdet och produktionskostnaden minskar. Strandläget gör att andrahandsvärdet

ökar något, men raderar långt ifrån bort problemet så som många trodde och hoppades att det skulle göra. Det hjälper inte alls i mer perifera lägen. Den ekonomiska aspekten skulle eventuellt kunna gå att koppla till det bristande intresset, detta kan ses som en faktor till att fler inte ser ett intresse i att bygga på landsbygden i strandnära lägen. Lindström och Syssner (2017) styrker delvis denna tes, de beskriver att det i krympande kommuner inte direkt finns några resurser eller något intresse för att investera och bygga nytt.