Inledning
I det här kapitlet är min avsikt att behandla problematiken med hur det kommer sig att vissa av dekanerna i dekanrådets praktik upplevs och upp-lever sig själva som mer viktiga än andra, medan andra uppupp-lever sig eller ges/tas rollen som mindre viktiga och inte blir hörda i samma utsträckning. Utifrån ett politiskt epistemologiskt perspektiv brukar detta uttryckas som ett intresse för hur man konstruerar sig själva som subjekt och som
sär-skilda identiteter. Det betyder för den här avhandlingen, att jag söker
uppmärksamma hur dekanerna karakteriserar sig själva och andra och hur de också tillskriver och tillskrivs särskilda identiteter. Allt detta ges enligt min mening betydelse i utövandet av makt och styrning i dekanrådets praktik.
Mitt intresse rör också hur dessa identiteter skrivs in på ett slags
kollek-tiv nivå och hur man inom en fakultet eller ett ämne tilldelas specifika
ka-rakteristika både av sig själv och andra. Exempelvis att medicinare skulle vara mer konstruktiva än humanister när det gäller att åstadkomma kvalitet, eftersom de är ”lagda åt just det hållet”. Från min utgångspunkt handlar sådana utsagor bland annat om, att det är med en viss sorts kunskap som dessa konstruktioner låter sig göra. Som jag säger i det teoretiska kapitlet: Subjektet görs å ena sidan till kunskapens objekt och å andra sidan till subjekt för den kunskap som produceras.
En annan utgångspunkt för det här kapitlet är tänkandet kring ranking
och rangordning, som jag uppfattar som så signifikativt i de rationaliteter
för styrning som opererar i nuet. Framförallt hur det inverkar eller kan upp-fattas i den styrningspraktik som jag valt att studera. Dvs. om och i så fall
på vilket sätt som dekanerna ägnar sig åt att jämföra sig med varandra och
med vilka teknologier, övningar eller uttrycksmedel som det görs. En sådan utgångspunkt är skeptisk till föreställningar som att det alltid har förekom-mit jämförelseakter i akademin och att jämförelser närmast är att betrakta som ett uttryck för ”ett vanligt mänskligt fenomen”.
Just förhållandet att uppfatta fenomen som ”naturliga” eller ”en gång för alla givna” har jag behandlat i det teoretiska kapitlet. Där berör jag också att anhängare av en ideal kunskapssyn betraktar identiteten som en essentiell kärna, medan identitet utifrån en kommunitaristisk utgångspunkt snarare har att göra med vem man vill vara, hur man beskriver sig själv och de ideal man eftersträvar. Ytterligare ett synsätt, och ett som jag själv om-fattar, är att det inte existerar något essentiellt ”jag” och att identiteten realiseras genom föreställningar och alltid är under process och alltid är i
färd med att produceras och transformeras genom de diskursiva praktiker-na.376
Det är alltså utifrån denna utgångspunkt som jag begrundar och över-väger hur skilda identiteter skrivs in såväl i dekanrådet som i de lednings-mandat som de olika dekanerna upprätthåller/tilldelas för sina respektive områden. Det får också den praktiska konsekvensen, att jag intresserar mig för de tekniker och mekanismer som verkar i de skapelseprocesserna.
I det teoretiska kapitlet har jag bland annat diskuterat att ett universitet inte finns före talet om det och att det får sin mening beroende på vad vi föreställer oss att idén med ett universitet är.377 Det betyder exempelvis för företeelsen Lunds universitet, att när det omtalas i min berättelse är det rös-terna i det empiriska materialet som tillsammans med mig konstruerar eller skapar mening i vad som är Lunds universitet och universitetets särskilda identitet. Ingenting annat. Lunds universitet är självfallet så mycket mer.
En vanlig föreställning som jag möter i diskussionerna om vad universi-tetet kan tänkas vara, går ut på att Lunds universitet är en kollegial organi-sation där beslut fattas av kollegor gemensamt. Det som skiljer ett universi-tet från högskolor och andra organisationer och företag, är forskning. Men i och med att dekanerna uppfattas eller anser sig vara representanter just för den verksamheten får de en alldeles särskild ställning, menar en av stu-deranderepresentanterna. ”Därför hävdas forskningen hela tiden. Utbild-ning kan vilken högskola som helst ge.”
Det man från studenthåll på det här sättet ger uttryck för, kan utifrån ett annat perspektiv möjligen te sig lite förlegat och innebära att man skapar en motsättning mellan företeelserna högskola och universitet. Med en an-nan utgångspunkt kan utbildning och lärande ses som delar i en forsk-ningsprocess och på motsvarande sätt kan forskning ses som ett uttryck för ett lärande. Gränsdragningen mellan forskning och lärarande blir ännu mer komplex, när man inom vissa delar av akademin numera ”anställer” doktorander i färdigformulerade forskningsprojekt. Dvs. under den tid som de är föremål för en lärandeprocess.
När jag nu i den fortsatta berättelsen skapar objektet Lunds universitet, gör jag inte anspråk på att omfatta vare sig kroppen eller det samlande tän-kandet kring den kollektiva kroppen Lunds universitet. På samma sätt för-håller sig aktörernas beskrivningar av andra universitet och högskolor. De
är vad intervjupersonerna gör dem till, i sina och i mina ögon. Med dessa
förklaringar hoppas jag det blir uppenbart, att det är de bilder som
376 Stewart C. Clegg (1998).
377 Catharina Landström och Åsa Smedberg (1999); Paul Rabinow och Hubert Drey-fus (1983); m. fl.
na skapar och omger sig med, som jag är intresserad av, och inte något slags verkligare verklighet som skulle gå att finna.
Mötesordningens disciplinerande mekanismer
När storleken ges betydelse
I dekanrådsmötena från juni till december månad under 1998 deltar jag som observatör. Med den beskrivningen söker jag uppmärksamma rollen som en handling, som påverkar vad som utspelar sig i mötesrummet. Det före-faller vara en ganska orimlig tanke, att en helt främmande person plötsligt befinner sig i det som av studenterna betecknas som ”det allra heligaste”, utan att det skulle ha någon betydelse för sammanhanget. De konsekven-ser och uttryck som mitt deltagande kan tänkas föra med sig behandlas i metodavsnittet, men blir också närvarande under hela forskningsprocessen. Inte minst i analys- och skrivfasen.
Under mitt deltagande observerande förstår jag en av ledningens strate-gier som att utveckla samarbetsformer och att involvera samtliga dekaner i processen ”dekanrådet – en gemensam angelägenhet”. I det teoretiska kapitlet diskuterar jag det som en känsla för helheten. Hur det går till har jag delvis reflekterat över i föregående kapitel, men att det tycks vara svårt att skapa engagemang för denna helhet framgår bland annat av följande utsaga från en av dekanerna.
Jag är i stor utsträckning självkritisk därför att jag har inte orkat eller idats att engagera mig mer i dekanrådet. Vi har mycket riktigt fått erbjudanden, men vi har inte orkat. Jag tycker dock att dekanrådet är ett steg framåt i förhållande till dekankonferensen och dekankonferensen är många steg i förhållande till hur det var tidigare. Men det har samtidigt blivit en mer komplex verksamhet. I diskussionen om storlek används aldrig antalet anställda i diskussionen, utan i stället entiteten budgetomslutning. Jag väljer därför, för att inte ham-na i någon diskussion om vad som är sant eller falskt eller olika sätt att vär-dera storlek, att lämna de olika sätten att beräkna storlek därhän. Om man ska räkna antalet anställda, studenter eller den fysiska yta som verksamhe-ten bedrivs på, för att avgöra om man bedriver stor eller liverksamhe-ten verksamhet. För mig handlar det mera om hur man som dekan konstruerar sitt makt-mandat, och där storlek uppenbarligen ges betydelse, vare sig det rör sig om budgetomslutning, antalet anställda eller antalet studenter inom respek-tive områden.
I det empiriska materialet används i princip alltid budgetomslutning när storlek ska beskrivas, medan antalet anställda endast förekommer i ett enda fall. Antalet studenter används endast av de intervjuade studentrepresen-tanterna. Några av dekanerna använder sig överhuvudtaget inte alls av begreppet storlek och talar inte i den typ av termer. Hur som helst kan kon-struktionen att man bedömer sig och sitt fakultetsområde just utifrån ett visst sätt att beräkna storlek, ses som ett uttryck för hur ett maktmandat skapas eller tilldelas i den aktuella styrningspraktiken. Storleken ges en betydelse.
Inför varje dekanrådsmöte översänder rektor med några dagars framför-hållning en dagordning till dekanerna med några korta, sammanfattande rubriker om vad som ska tas upp:378 ”Hänt sen sist”, ”Externa kontakter”, ”Frågor gemensamma för Lunds universitet”, ”Aktuellt från områdena, 10:e området och gemensam service”. Ibland, men långt ifrån alltid, precise-ras innehållet i punkterna. Det kritiseprecise-ras av någon av dekanerna som menar att man från ledningens sida borde förbereda ärendena lite bättre. Trots det, förefaller det som om de allra flesta ser positivt på de fasta punkterna, som numera utgör strukturen för dekanrådets agenda.
Det innebär visserligen att dekanerna kan komma till dessa möten och vara alltifrån helt oförberedda, eftersom man inte kan utläsa vad som döljer sig bakom rubrikerna, till att vissa frågeställningar är så preciserade att har de hunnit ventileras på områdesnivå före mötet. Dvs. någon form av för-ankringsprocess utifrån ett hierarkiskt eller representativt mandat har givits tillfälle att äga rum.
Att jag nämner att agendan inte är känd i förväg ska inte tolkas som att jag värderar det som någonting negativt. Ett sådant handlande kan betrak-tas på olika sätt och jag har också i föregående kapitel spekulerat i att en av dekanrådets roller uppfattas som relationsskapande på ett personligt plan, och då kanske det inte behövs så mycket förankring i förväg på hemmaplan. En annan aspekt kan tänkas ha att göra med om man ser de-kanrådet som en ledningsgrupp eller som ett löst sammansatt nätverk av områdesföreträdare och därför blir agerandet aldrig rätt eller fel, utan möjli-gen mer eller mindre önskvärt beroende på syftet.
Men genom att skapa möjligheter att förankra frågor i förväg åstad-kommer man den konflikt som jag berört i det teoretiska kapitlet.379 De-kanrådet blir ett slags mellanting av representativitet och helhetsintresse,
378 Visserligen gjordes det inte från början under min deltagande observation, men mot slutet utvecklades en mall för agendan, som sägs ha tillkommit på inrådan av dekanerna.
och dekanen ställs inför att antingen betraktas/betrakta sig som sitt områ-des representant eller att tillhöra en ledningsgrupp med allt vad det inne-bär i de rationaliteter för styrning som verkar i den aktuella praktiken.
Det är i det här sammanhanget som empirin från den deltagande obser-vationen ges/får en alldeles särskild betydelse. Inte för att jag föreställer mig att det jag observerar sker utifrån något slags neutral utgångspunkt eller tror mig kunna avspegla sanningen själv. Utan snarare, att jag utifrån observerandet och s.k. ”primära igenkänningar” kan upptäcka och tala om de fenomen som jag uppfattar som intressanta och som jag kan proble-matisera utifrån.380 Såväl i de intervjuer som följer på observerandet och i analys- och skrivprocesserna. Det är också i den deltagande observationen
och i den parallella läsningen av Foucault som jag uppmärksammar
disci-plineringsteknikerna ”bekännelsen”, ”ranking” och ”rangordning”.381
I den berättelse som nu följer presenteras hur tillämpningar av dessa di-sciplineringstekniker kan förstås i dekanrådets praktik.
Att vilja ”bekänna”
Bakom rubrikerna ”Hänt sen sist” och ”Externa kontakter” framträder bekännelsen. Här berättar ledningen och dekanerna för varandra om de kontakter de haft med statsmakterna, med andra universitet och kollegor och med representanter för andra organ i samhället. Ofta från möten i regi-onen. Det rör sig om möten mellan fysiska personer där man på ett eller an-nat sätt representerar lärosätet. Men också om vad som skrivs i tidningar och tidskrifter om personer och om institutionen Lunds universitet.
Beroende på vilka kunskapsteoretiska utgångspunkter som man har, kan en sådan rapportering betraktas på olika sätt. För att synliggöra och utmejsla mitt eget perspektiv, berör jag helt kort hur jag uppfattar att en tolkning skulle kunna te sig utifrån en ”ideal föreställning” och utifrån det jag uppfattar som ett ”kritiskt och kommunitaristiskt perspektiv”. Därefter fördjupar jag mig i en analys utifrån det politiskt epistemologiska perspek-tivet.
Som jag uppfattar en ideal föreställning av dekanrådets mötesritual be-kännelsen innebär den, att det som berättas rör sig om objektiva eller sanna skildringar om vad som avhandlats i dessa möten, hur delaktigt Lunds uni-versitet är genom sina representanter och hur väl man står sig i konkurren-sen. Utifrån en sådan utgångspunkt betraktas bekännelsen som en spegel-bild av verkligheten, en sorts sanning som ”verkligen” inträffat.
380 Michel Foucault (1993).
Att se bekännelsen eller rapporteringen ur ett kritiskt perspektiv, förstår jag som att intressera sig för vad som döljer sig bakom dessa berättelser och hur den ”egentliga” berättelsen ser ut, den som borde berättas. En sådan syn utgår ifrån att vår tolkning av oss själva inte enbart kan betraktas som en syn på verkligheten eller skiljas från verkligheten själv.
Från kommunitaristiska utgångspunkter talar man mera om ”horisonter av starka värderingar” och ”samspråksvävar”. Utifrån en sådan utgångs-punkt handlar rapporteringen eller bekännelsen i dekanrådet om de bilder man av olika underliggande skäl vill föra in på den gemensamma arenan. En analys utifrån ett sådant perspektiv utgör då ett sätt att söka få fatt på dessa skäl.
Men mitt intresse är inte att söka efter dolda tankar eller gömda motiv, som avslöjas av framställningarna i sig.382 Jag intresserar mig heller inte för om de ”objektiva” bilder som presenteras i dekanrådet är sanna i något slags verklig bemärkelse, utan söker i stället rikta in mig på vad det är som gör, att man säger det man säger. Ett annat sätt att uttrycka det är, att jag intresserar mig för de rationaliteter som styr dekanrådets praktik, dvs. de regler som upprättas för vad som kan, förväntas eller ska sägas och vad som inte bör föras upp på bordet.383
Hellre bör man försöka definiera de olika sätten att inte tala, hur de som får och de som inte får tala fördelar sig, vilken typ av tal som är tillåten och vilken diskretion som krävs av bådadera. Det finns inte en tystnad utan flera tystna-der och det är en del av de strategier som ligger untystna-der allt tal och genomträng-er det.384
Det betyder att jag bland annat studerar talordning och taltid, vilka som tar sig/ges stort utrymme, vilka som håller låg profil eller alternativt trycks till-baka, vilka uttryck för allianser som kan uppfattas i rummet, vem som stöd-jer vem och hur motkrafterna yttrar sig. Med en annan könsfördelning i dekanrådskretsen skulle iakttagelserna antagligen kunna bli ännu mer in-tressanta, men det faktum att rektor än ensam kvinna i gruppen väcker en hel del associationer.
I det teoretiska kapitlet berör jag bekännelsen i ett historiskt perspektiv och hur disciplinen psykologi kommit att ersätta tidigare religiösa bekän-nande praktiker. I de rationaliteter för styrning som verkar i nuet ska indi-viderna förmås att styra sig själva och när bekännelsen ersätts med begrep-pen ”personlig utveckling” och ”självförverkligande” placeras fenomenet
382 Mitchell Dean (1994).
383 Michel Foucault (1972) och Gilles Deleuze (1999).
bekännelsen in i nutidens sekulariserade diskurser.385 Jag ser mötes-punkterna ”Hänt sen sist” och ”Externa kontakter” som uttryck för så-dana rationaliteter för styrning.
Utifrån ett politiskt epistemologiskt perspektiv ska bekännelsen ses som en process där man bekänner sig själv och blir subjektifierad av andra. Vanligtvis sker bekännelsen efter särskilda ritualer och viktigt är just be-dömningen och värderingen av andra, dvs. vilka som uppskattar, dömer, konsoliderar eller förstår det som ska bekännas.386 Ett annat sätt att ut-trycka det, är att bekännelsen handlar om en bekräftelse på den bekännan-des handlingar och mindre om vederböranbekännan-des ställning, identitet och vär-de.387 Mot den bakgrunden blir också följande utsaga värd att stanna upp vid.
Anledningen till att man tycker att något är intressant är ju också en tidsfråga. Vad vi i dag premierar och tycker är intressant, ny kunskap. Alla såna här sy-stem blir självbekräftande på något sätt. Bestämmer man sig för att en viss kunskap är bra, så sätter man igång ett system för att få fram den här kunska-pen. Jag tror att akademin i den meningen är anpassningsbar […] För mig är kunskapssökandet det viktigaste. Ju friare den är desto bättre. Om man siktar på en viss sak och vill åstadkomma en viss sak på kort sikt, är det inte säkert att den kunskapen är bäst för samhället på lång sikt.
I den empiriska verklighet som jag genom deltagande observation väljer att studera, är rektor oftast den som tar initiativ till bekännelsens efterföljande bekräftelse. Ibland stämmer även de andra dekanerna in. Följande korta ordväxling som berör en rapportering från den s. k. IKEA-dagen. och en donation i samband härmed, visar hur en sådan ritual kan gå till.
NN (Först följer en beskrivning av hur dekanen i fråga ser på aktiviteten som sådan och sedan följer NN:s bekännelse): Trevlig dag.
Prorektor: Utomordentligt trevlig dag. Rektor: En glädjens dag för universitetet. OO: En kvinna här hemma kritiserade det hela.
NN: Kan man inte skilja på integration och isolation. Det kändes som om 1968 dragit fram.388
Rektor: Vi kan vara extremt nöjda. Väldig go i Lund. Den kritik vi har fått ut-stå har varit orättvis, att vi har varit förändringsobenägna.
385 Thomas Popkewitz (1998).
386 Nikolas Rose (1999a)
387 Michel Foucault (1988).
388 Här avses den stämning som rådde vid den aktuella tiden beträffande akademins samarbete med näringslivet. Tjugofem år senare är klimatet annorlunda. Samverkan med näringsliv och med andra myndigheter möts mestadels med tacksamhet. Se Carl Fehrman och Håkan Westling (1993) s. 304.
Med psykologiska disciplineringstekniker ska det kännas ”naturligt” för oss att berätta389 och jag menar att det är så punkten ”Hänt sen sist” på dekanrådsmötets agenda kan uppfattas. Som en disciplineringsteknik.
Det förefaller tvärtom som om sanningen i vårt innersta gömsle ingenting hell-re ‘önskar’ än att få komma i dagen; och om den inte når fram, beror det på att ett tvång håller den tillbaka, att den utsätts för maktövergrepp och inte kommer att formulera sig förrän efter något slags frigörelse. Bekännelsen frigör, mak-ten tvingar till tystnad; sanningen hör inte till makmak-tens ordning, utan den är i ursprungligt släktskap med friheten: alltsammans traditionella ämnen i filoso-fin, som en ‘sanningens politiska historia’.390
Det tänkvärda med ritualen bekännelsen är hur ett maktförhållande konsti-tueras och hur rektor och kollegor värderar de bekännelser som åstadkoms under mötespunkterna ”Hänt sen sist” och ”Externa kontakter”. Bekän-nelsen är mer eller mindre uteslutande av positivt slag och kan också ses som ett vittnesmål om att den bekännande finns med i ett sammanhang som antas ha betydelse för dekanrådet och Lunds universitet. Man vittnar inför gruppen med utsagor som: ”Vårt förslag ligger i linje med tidigare förslag från utbildningsdepartementet”, ”Oerhörd konkurrensfördel”, ”Det är ändå rätt märkvärdigt det vi har åstadkommit”, ”Viktigt att tala om att det finns ett samarbete här”.
De områden/dekaner som ges/tar sig utrymme i de här bekännelseritua-lerna är de som i intervjuerna företräder ett pragmatiskt nyttorationalitets-tänkande. Med det utrymme och den inriktning som bekännelseakten ges, kan det förstås som att de handlingar som omvittnas är något efter-strävansvärt i de förhärskande rationaliteterna för styrning. I en jämförelse med skolans praktik skulle det kunna uttryckas som ett