Ett genomgående tema för informanterna är den indelningen som finns gällande kön.
Indelningen i två kön ses ofta som något självklart och att det är svårt att förstå någon annan variant. Detta får också konsekvenser för hur informanterna ser på transsexualism och de genitala operationerna. Kirurg nr 2 redogör nedan för sin uppfattning om indelningen i två kön med män och kvinnor och hur dessa kopplas ihop med vissa genitalier. Konsekvenserna för synen på transsexuella blir också tydlig i detta resonemang.
- Kirurg nr 2: För mig är det fortfarande svårt att förstå, alltså om man nu… transsexualism är vi ju alla överens om så att säga en identitet att vara kvinna när man är biologisk man och tvärtom och då är det väldigt svårt att förstå hur man ska spara på det som är det mest kvinnliga som finns när man ska bli man eller spara på det mest manliga som finns när man
37
ska bli kvinna. På något sätt rimmar det, det går liksom inte ihop de där infallsvinklarna i min värld så jag tycker det borde, är man nu kvinna så ska man inte ha penis och testiklar och är man man så ska man inte ha äggstockar och livmoder. Sen kan man tycka att det är
stockkonservativt men så är det i min världsbild.
Utifrån det här citatet förknippas ett visst kön med vissa genitalier och kirurgen menar att dessa måste följas åt och har svårt att förstå att genitalierna inte skulle ändras utifrån könstillhörigheten. I nedanstående citat framkommer att kirurgen har en biologisk utgångspunkt för definitionen av kön.
- Kirurg nr 2: Kön för mig är ju… utgår ju egentligen i botten från de biologiska könen men sen har jag ju genom den här utbildningen och min kompetens insett att det kan bli tokigt på det viset att det kan bli olika kön som inte matchar. Men för mig när man börjar tala om ett tredje kön så gör jag ingen hemlighet av att jag personligen upplever det som svårt och besvärande för att… det kan jag inte se, jag har inte själv stött på något tredje kön i min verksamhet genom de åren som jag har hållit på med det här och jag ser det ju definitivt inte biologiskt. Biologiskt finns det bara två kön och det tror jag alla tvingas att svara och är överens om åtminstone så länge vi definierar kön utifrån kromosomuppsättning alltså genotyp. Så det är min definition av kön, män och kvinnor. Sen kan det som sagt bli tokigt ibland i biologin men något däremellan det tror jag inte så mycket på.
Kirurgen uttrycker här att även om kirurgen har en biologisk utgångspunkt för definitionen av kön har kirurgen förstått att det även finns ett annat sätt att definiera kön på. Detta skulle då innebära att en person skulle kunna ha två olika kön, som då inte matchar. Det måste alltså enligt kirurgen finnas en enhetlighet för definitionen av kön. När kirurgen pratar om ett tredje kön och att detta inte skulle finnas, är utgångspunkten igen det biologiska och att det utifrån kromosomuppsättningar bara finns två kön. Samtidigt uttrycker kirurg nr 2 att det ibland kan bli lite tokigt i biologin. Det är osäkert vad kirurgen menar med detta, men även om något kan bli ”tokigt” i biologin är det ändå biologin som blir argumentet för att det inte finns något tredje kön. Utifrån beskrivningar av bl a psykologen och sexologen Elsa Almås och läkaren och sexologen Esben Esther Pirelli Benestad (2001) finns det dock en mångfald könsvarianter utifrån ett biologiskt perspektiv, exempelvis utifrån flera olika kombinationer av X- och Y- kromosomer. Den traditionella förståelsen är dock att det bara existerar två kön och de som inte passar in inom dessa två kön, patologiseras. Den sistnämnda beskrivningen skulle kunna anses överensstämma med kirurg nr 2:s uppfattning och det skulle då handla om synen på de olika könsvarianterna, om det är något som kan definieras inom normen eller inte. Även om utgångspunkten för definitionen av kön endast skulle vara genitalier, eller endast
kromosomkombinationer, eller könsidentitet finns ändå många olika varianter. De olika könsvarianterna existerar men anses då inte utifrån kirurgens resonemang vara något som kan definieras inom normaliteten.
I utredningen Intersexuellas könstillhörighet framgår att ett entydigt kön anses vara bra både för den enskilde och samhället och de individer som är tvekönade ska normaliseras. När det gäller transsexuella finns en tvetydighet då kroppen inte avspeglar den inre upplevelsen. Det yttre förlorar då sin förmedlande funktion. I normalsituationen förutsätts ”en kontinuitet mellan den inre och den yttre formen. Samspelet mellan synlighet och begriplighet är helt avgörande för upprätthållandet av normaliteten” (Alm 2006 s 250). Både i kirurg nr 2:s uttalande och utifrån det som framgår i Intersexuellas könstillhörighet finns en antydan till att det inte enbart skulle finnas två kön. Uttryck som att personer skulle ha ”olika kön som inte matchar” eller är ”tvekönade” åskådliggör detta. Samtidigt anges att det inte finns något tredje kön eller att de ”tvekönade ska normaliseras”. De antingen kan inte, eller får alltså inte finnas.
38 Detta resonemang återfinns också i den utvärdering av Lagen om fastställande av
könstillhörighet som gjordes av Socialstyrelsen 1978. Där uttrycker en endokrinolog, Rolf Luft, att det ur etisk synpunkt inte är försvarbart att man med kirurgi åstadkommer ett ”tredje kön”, då man låter en biologisk kvinna få behålla de inre kvinnliga genitalierna samtidigt som yttre manliga genitalier konstrueras (Socialstyrelsen redovisar 1978:2). Utifrån denna rapport skulle ett ”tredje kön” skapas om personer som fick nya genitalier även behöll de ursprungliga genitalierna. Detta skulle indikera att könet definieras utifrån biologin det vill säga i det här fallet genitalierna. Om könet hade definierats utifrån könsidentiteten skulle inte resonemangen kring att ”tvekönade ska normaliseras” behöva finnas. Om det endast var könsidentiteten, upplevelsen av kön, som definitionen av kön utgick ifrån skulle människor inte ha ”kön som inte matchar”.
Även om bedömningen av kön inom psykiatrin och juridiken utgår från könsidentiteten, är villkoret för att utgå från könsidentiteten oftast att det följs åt med det ”biologiska könet” (utifrån anatomin). I nedanstående citat beskrivs hur kirurg nr 2 ser på konsekvenserna om det ”biologiska könet” och det juridiska könet inte följs åt.
- Kirurg nr 2: Jag uppfattar när jag pratar och i de miljöer jag rör mig och när jag läser saker att normen fortfarande är det att man… är man biologiskt alltså… Antingen är man man eller kvinna och då följer det juridiska könet med. Det vill säga gör man ett könsbyte man till kvinna blir man juridisk kvinna och så vidare. Medan om man då tänker sig att man fortsätter att vara biologisk man i alla sina delar, man gör i princip ingenting men så byter man
personnummer och kallar sig Kristina. Så så har jag svårt, alltså jag vill inte påstå… jag tror att det kan spela roll för en enskild person, alltså att det kan vara bra, men jag tror att det ovillkorligen kommer att ställa till det lite med en viss förvirring. Det blir lite praktiskt struligt, så skulle man kunna säga, i en massa olika miljöer där vi helt plötsligt måste hantera andra frågeställningar.
Utifrån kirurgens uttalande skulle den normen kirurgen uppfattat i sin omgivning vara att man antingen är man eller kvinna och att detta definieras utifrån biologin. Juridiken ska då också följa biologin. Om en person ändrar juridiskt kön men inte ändrar något biologiskt, alltså att biologi och juridik inte följs åt, då skulle detta indikera att personen inte är ”antingen man eller kvinna”. Detta skulle enligt kirurgen orsaka förvirring och bli ”praktiskt struligt”. På vilket sätt anger dock inte kirurgen. Det är dock tydligt att en juridisk ändring av kön utan några biologiska förändringar inte är förenligt men de normer kirurgen upplever finns. Logiken inom den heterosexuella matrisen förväntas alltså följas för att det inte ska skapa förvirring och överensstämmer också med Butlers (1990) tankar om att den heterosexuella matrisen måste följas för att människor ska bli begripliga.
Föreningsrepresentant nr 2 har också en rädsla för hur samhället skulle reagera i olika situationer om en person som inte genomgått genitala operationer får göra juridiska könsbyten.
- Föreningsrepresentant nr 2: Dessutom kan jag ju liksom också känna en viss rädsla för en sak och det är att om nu sådana här… får då vad man nu ska kalla dem, om de får då legalt byta, vad… hur kommer samhället, och då pratar jag inte om myndigheter utan då pratar jag om folk i allmänhet att se på den situationen. Vi har alltså en hel del utrymmen som är reserverade för endera könet… jag tänker på omklädningsrum i badhus och sådana här saker… […] Jag kan ändå känna en rädsla för den reaktionen som det kan komma att bli om en så kallad då kvinna med… byter om då och visar sig ha en penis då va och på samma sätt så kan jag,... där är det inte… om man tar åt andra hållet så är det mer frågan om skyddet av den personen om
39
det då är en... om vi ska kalla det en kvinna till man som i omklädningsrummet i badhuset har en vagina kommer den personen att känna sig trygg då?
Föreningsrepresentant nr 2:s uttryck ”sådana här”, ”vad man nu ska kalla dem” och ”en så kallad då kvinna” indikerar att föreningsrepresentanten inte har någon direkt benämning för en person med penis som då inte genomgått de genitala operationerna men juridiskt är en kvinna. Detta skulle kunna visa svårigheten med benämning på en person som inte
överensstämmer med den heterosexuella matrisen. Föreningsrepresentanten uttrycker också en rädsla för hur människor i samhället, exempelvis i omklädningsrum, ska reagera på personer som ”legalt fått byta” men inte avlägsnat de ursprungliga genitalierna. Då det finns många KtM som har kvar sin vagina och inte har någon peniskonstruktion och ändrat juridiskt kön, skulle problemet som föreningsrepresentanten resonerar kring redan gälla för många KtM och intervjuaren frågar då kring detta.
- Intervjuare: Men så är det väl tänker jag för ganska många kvinna-till-man idag?
- Föreningsrepresentant nr 2: Jo det är ju klart och där är ju deras personliga skydd det handlar mer om. Utan det jag tror är en större risk är att man-till-kvinna transsexuella… hur de skulle då uppfattas av omvärlden om man-till-kvinna transsexuella skulle då vara i
omklädningsrummen i badhusen på kvinnosidan.
Även om det skulle kunna orsaka problem för de KtM som inte har en peniskonstruktion och har kvar sin vagina tyder de båda uttalandena på att penis får en större betydelse som
könsmarkör än vagina i samhället. Detta har föreningsrepresentanten själv också nämnt tidigare och menat att det skulle grunda sig i att vi lever i ett patriarkalt samhälle. I
utredningen Intersexuellas könstillhörighet finns också resonemang kring hur samhället skulle kunna reagera gällande ”transsexuellas somatiska tillstånd”. Utgångspunkten för
resonemanget är frågan om det skulle ställas några krav på operativa åtgärder för ändring av juridisk könstillhörighet.
- I princip finner utredningen alltså ej anledning uppställa några krav på operativa eller liknande åtgärder för att den rättsliga könstillhörigheten skall ändras. Visserligen kan det knappast helt uteslutas, att den transsexuelles somatiska tillstånd någon gång kan komma till synes på ett sätt som ter sig stötande för omgivningen, t ex på sjukhus, i sovvagnskupéer och på badanstalter. Eftersom det här regelmässigt ligger i individens intresse att iaktta all tänkbar diskretion, måste händelser av nämnda slag bli rena undantagsfall (SOU 1968:28 s 44).
Utredningen finner alltså inte att eventuella reaktioner från omgivningen på de transsexuellas ”somatiska tillstånd” skulle vara skäl att ställa krav på operativa åtgärder inför en juridisk könsändring. Det ”somatiska tillståndet” hos en transsexuell person skulle dock kunna uppfattas som ”stötande”. Om en person inte överensstämmer med den norm som tidigare beskrivits för kvinnor och män, där ”det biologiska könet” och det juridiska könet ska ”överensstämma”, skulle detta dock kunna leda till negativa reaktioner. Den juridiska könstillhörigheten framkommer dock sällan annat än i kontakten med myndigheter eller vid uppvisande av pass och legitimation. I alla andra sammanhang framgår inte den juridiska könstillhörigheten och idag är det möjligt att ändra till ett namn som kan uppfattas som könskonträrt i jämförelse med det juridiska könet. Detta skulle innebära att någons juridiska könstillhörighet skulle vara av mindre betydelse än hur någons kön i övrigt uppfattas på exempelvis ett badhus.
40 Det skulle alltså enligt utredningen Intersexuellas könstillhörighet vara möjligt att avstå från de genitala operationerna och ändå få ändra könstillhörighet, men om det ska ges möjlighet att avstå beror enligt jurist nr 1 på vilka skäl som anges för detta.
- Jurist nr 1: Det är ju inget krav alltså, du måste ju inte ha gjort det men det kan ju vara ett indicium för… om man inte vill operera bort sin penis kan det ju vara ett indicium för att man är lite ambivalent va men det är inget formkrav alltså man kan få byta kön ändå. Det finns ju de som inte vill göra det av hälsoskäl, att de är oroliga. Det är ju ingen enkel operation. Det kan ju bli komplikationer så att man vågar inte göra det ingreppet va. Men det skiljer ju dem ifrån dem som anser att man ska kunna vara både och liksom och det är det som vi vill undvika. Både man och kvinna så att säga.
Hälsoskäl och oro för operation kan alltså vara godtagbara skäl för att inte genomgå
operationen. Rättsliga rådet vill undvika att personer avstår operation för att kunna vara ”både man och kvinna”. Även om det är lite oklart vad definitionen av att vara ”både man och kvinna” är, skulle det utifrån juristens resonemang kunna vara att en person vill ha kvar sitt ursprungliga könsorgan samtidigt som personen gör en juridisk könsändring. Något personer då ger uttryck för men som alltså inte anses få finnas enligt juristen. Definitionen och
gränsdragningar mellan ”manligt och kvinnligt kön” har också diskuterats i propositionen för Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Där står bl a:
Att gränsen mellan manligt och kvinnligt kön dras på ett något annat sätt än tidigare kan enligt de sakkunniga inte i och för sig ge anledning till betänkligheter. En reform bör emellertid göras med försiktighet och naturligtvis inte drivas så långt att resultatet står i alltför skarp kontrast till grundläggande värderingar hos medborgare i allmänhet.
Reformen kan göras mer eller mindre genomgripande beroende på vilka rättsverkningar man vill förknippa med den. Ju mindre krav som anses böra ställas för att könet skall kunna
bestämmas i strid mot tidigare gängse normer, desto starkare skäl kan anföras för att ändringen inte bör få fullt ut alla de rättsverkningar som annars tillkommer personer med det motsatta könet (Prop 1972:6 s 17).
I propositionen anses det dock inte vara eftersträvansvärt att ha differentieringar i rättsverkningarna då det skulle komplicera regelsystemet och ”innebära införande av mellanformer mellan manligt och kvinnligt kön och medföra konsekvenser som inte kan överblickas” (Prop 1972:6 s 17). ”Mellanformer mellan manligt och kvinnligt kön” skulle alltså inte vara förenligt med regelsystemet. Verkligheten måste alltså då anpassas till regelsystemet och det verkar inte ges utrymme för att göra tvärtom.
Nedanstående citat är hämtat från en uppsats som studerat utredares bedömning vid
könstillhörighetsutredningar. Detta citat är från en psykiatriker från ett utredningsteam som resonerar kring om en person inte vill ändra sig utseendemässigt utan leva som androgyn.
- om jag säger så här, transsexuella personer är mer… har mer av båda könen än vad patienter som inte är transsexuella har, förstår du hur jag menar? Som ju... en Man-till-Kvinna har mer av ‟man‟ i sig än den som är född som kvinna. Och det där det ingår här i processen att man ska lära sig att avstå från det /.../. (Larsson & Linderberth 2011 s 38).
Utredaren uttrycker i detta citat att transsexuella har mer av båda könen än icke-transsexuella men att de transsexuella måste lära sig att avstå från detta. Detta visar igen på en åsikt om att det finns personer som är något annat än enbart man eller kvinna men att detta inte bör finnas. Könstillhörighet och definitioner av kön utmanar normerna och det blir svårt att hantera något
41 som inte kan passera innanför normen, som inte kan anses vara entydiga kvinnor och män (Engdahl 2010). Psykiatriker nr 2 uttrycker också vikten av att det ska förbli så.
- Psykiatriker nr 2: Jag tycker vi ska vara lite försiktiga med att slopa manligt, kvinnligt och låta det bli sak samma eller skit samma för det ligger något djupt mänskligt i det. […] Vi har ju sedan urminnes tider uppfattat kön som någonting där det finns två kategorier. Som både de intersexuella och transsexuella visar så finns det ju personer som inte i alla dimensioner tillhör samma och det är det som gör att vi sitter här… Könskorrektioner syftar till att hamna på samma sida i alla dimensioner.
I citatet uttrycks att kategoriseringen i två kön med manligt och kvinnligt är något djupt mänskligt, samtidigt som det finns personer som inte stämmer in på denna kategorisering. En person som inte överensstämmer med denna kategorisering skulle då anses inneha båda könen men i olika dimensioner. Detta anses dock inte vara möjligt och något av ”könen” måste då ändras. Då upplevelsen av könstillhörighet inte går att förändra måste istället det biologiska förändras genom ”könskorrektioner”. Detta resonemang överensstämmer med Lundgren och Kroons (1996) uppfattning om vad som påverkar ställningstaganden kring transsexuella. Människor delas in i ett ”yttre” och ett ”inre” men detta ”yttre” och ”inre” förutsätts ändå överensstämma. Könskorrektionerna skulle då vara det medel som upprätthåller normen med en könsindelning i två kategorier (Edenheim 2005). Danielsson (2009) finner också i sin studie av transpersoner som genomgår könsidentitetsutredningar att professionen som träffar dessa personer avgör vad som är en ”riktig” kvinna eller man. Den strikta indelningen i två kön som åskådliggörs i citaten får alltså avgörande konsekvenser för ställningstaganden kring de genitala operationerna på transsexuella.