Indikatormodellen

Indikatormodellen utgör en form av självdiagnosiskt test som baseras på ett antal olika kriterier. Modellen är framtagen för att beskriva och mäta organisationens förmåga till att utföra ett systematiskt energiledningssystem [39].

Kriterierna är skapade för att spegla organisationens förmåga samt utgöra ett hjälpmedel till att bedriva ett effektivt energiarbete [39].

Modellen utgörs av 38 frågeställningar som i sin tur är uppdelade i sex olika områden, indikatorer. De olika indikatorerna är följande [39]:

 objektets status och möjligheter

 målkriterier och ledningsfrågor

 resurser och verktyg

 kompetent och engagerad personal

 finansiella begränsningar/resurser

 resultat, handlingsplaner och spridning.

Modellen är framtagen utifrån subjektiva bedömningar där kvantitativa frågeställningar utgjorde ett underlag till frågorna. När frågeunderlaget arbetades fram utgick de från en bedömning av vad organisationen anses behöva [40].

4 Analys

Nedan följer analys av de granskade modellerna samt ett antal problemområden som behandlar svårigheterna med att klassificera brandskyddet på sjukhus. Ett antal föreslag på hur problemområdena kan behandlas och utredas har identifieras. Problemområdena grundar sig på författarnas analys av granskad litteratur samt genomförda intervjuer.

Slutligen följer förslag på struktur på en möjlig klassificeringsmodell för brandskydd på sjukhus.

4.1 Granskade modeller

De sex olika modellerna har granskats utifrån kvalitativ analysmetod, för underlag se Bilaga 1. Analysen omfattar källkritisk analys av modellerna där bakgrunden till modellernas framtagande har granskats. Även en djupanalys har genomförts av modellens struktur, uppbyggnad och slutprodukt.

4.1.1 Willis Blue Källkritisk analys

Då Willis-modellen är framtagen och baserad på frågeställningar grundade av riskkonsulter och experter på Willis Blue, finns ingen direkt möjlighet för andra intressenter att använda sig av modellen. Modellen är trots detta en väletablerad modell på den globala marknaden och används i stor utsträckning för att hantera risker på olika företag.

Själva grundmodellen belyser inte direkt villkor som påverkar resultatet, detta är något som diskuteras och ifrågasätts under utredningen av vilka komponenter som ska ingå och hur dessa ska värderas. Där beaktas de aspekter som direkt kommer att påverka resultatet. Då Willis modell är en generell grundmodell där frågeställningarna ska kunna anpassas för att möjliggöra att applicera modellen på flertalet olika företag och verksamheter kan det ifrågasättas om det finns luckor i strukturen.

Djupanalys

Modellens syftar till att en enkel klassificering av risker inom en verksamhet eller på ett företag ska kunna ske. Därtill redogörs för vilka risker som bör åtgärdas och i vilken prioriteringsordning. Presentationen av riskerna visas i ett färgschema där de fyra olika färgerna visar på om komponenten behöver åtgärdas eller ej. En brist i presentationen av riskerna är att det inte tydligt visas i vilken ordning de största riskfaktorerna, de röda fälten, bör åtgärdas.

Viktning av komponenter

Viktningen av komponenterna baseras på företagets kunskap, Willis riskkonsulter och experter. Viktningen utreds sedan i ett databaserat verktyg där företagets experter får svara på ett antal frågor om komponentens betydelse, uppbyggnad, befintlighet etc. Genom att använda denna form av viktningsmetod täcks kunskap från flera områden upp. Ett problemområde kan dock vara att företagets experter som besvarar frågorna ej svarar helt ärligt utan försöker att, omedvetet eller medvetet, förminska eventuella brister som finns. Detta leder till att

verksamheten. Således kan en i verksamheten underkänd komponent få ett godkänt resultat i undersökningen.

Brister kan även uppstå då poängsystemet, som innefattar graderingen av komponenterna är baserat på företagets tyckande. Uppfattningen av vad som anses vara viktigt kan skilja sig stort mot det verkliga fallet ute i verksamheten. Metoden kan trots detta anses som godtagbar då konsultationen med experter och riskkonsulter utgör en stor del av beslutsprocessen.

En intressant aspekt är framtagningen av poängsystemet och varför just 1000 poäng har satts som den maximala gränsen som kan uppnås. Några belägg och motiveringar till varför poängsystemet är utformat i valda utsträckningen har ej hittats i det undersökta materialet. Det finns inte heller någon klar redogörelse för vad de olika poängen betyder. De används för att gradera komponentens risk, men det framgår inte om en komponent är bättre än någon annan om den har jämförelsevis högre poäng.

Samma oklarhet gäller om två komponenter skulle få samma poäng, då varje komponent bedöms utifrån olika intervall finns möjligheten att komponenterna kan få samma poäng men i slutgraderingen hamnar på olika nivåer. Om två komponenter har hamnat inom samma poängintervall framgår det inte i slutpresentationen vilka poäng som respektive komponent har fått. Utifrån detta går det inte att göra någon direkt jämförelse mellan komponenterna för att ta reda på vilken som är mest akut att åtgärda.

Inom ett företag eller en bransch förekommer det olika former av komponenter som utgör risker. Att bedöma tekniska komponenter med hänsyn till drift, funktion och underhåll kan anses som en förutsättning för att klassningen ska bli verklighetsförankrad. I Willis-modellen finns aspekter liknande dessa medräknade. Det framgår däremot inte om det finns statistiskt underlag, sannolikhetsberäkningar eller ytterligare analyser som underlag för bedömningen.

Nivåer i klassificeringsmodellen

Nivåerna gäller för de olika komponenterna och det finns ingen slutgiltig nivåfördelning som ger en generell klassning för hela verksamheten eller företaget.

Framtagandet av bedömningskriterierna för de olika nivåerna sker i samband med arbetet att ta fram de olika frågeställningarna. Svaren på frågeställningarna utgör kriterierna för de olika nivåerna för varje specifik komponent.

I den slutgiltiga klassificeringen görs bedömningen utifrån svaren på frågorna för respektive komponent. Poängen för komponenten sammanvägs och graderingen sker utefter ett bestämt intervall. Detta intervall är specifikt framtaget för varje enskild komponent. Ingen redogörelse för hur de olika intervallen framtagits har hittats under studien.

Att slutpresentationen utgörs av en färgmatris anses vara ett pedagogiskt val. Färgen röd symboliserar för många individer fara vilket gör att ett resultat som visar stor andel rött ökar chansen för att företagets ledning verkar direkt riskreducerande. Denna form av presentation kan utgöra en möjlig metod för att presentera brandskyddet på sjukhus där färgen röd skulle kunna utgöra en icke godkänd nivå.

4.1.2 BSV- vård Källkritisk analys

Författaren är i sitt skrivande objektiv och saklig. Dock kan resultatet av framtagandet av modellen anses som något subjektivt då flertalet av bedömningarna har skett i gruppdiskussioner. Representanter från Lunds tekniska universitet, Räddningstjänst, konsultbolag samt nuvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, dåvarande räddningsverket, har deltagit i den referensgrupp som utfört bedömningarna. Det framgår inte hur urvalet av personer till referensgruppen har skett och därmed måste dess sammansättning och eventuella subjektiva inverkan på resultatet beaktas.

BSV- vård har även använts för att utveckla en liknande metod för att värdera brandskyddet för kulturbyggnader. Hur metoden applicerats och utvecklats inom området beskrivs närmare i BSV- k där modellen anpassats för att bedöma brandskyddet inom kulturbyggnader.

Syftet med modellen framgår tydligt och rapporten beskriver tydligt vilka avgränsningar som innefattas samt hur handhavande av modellen ska gå till.

Djupanalys

Modellens struktur och metodik

BSV- vård har en övergripande struktur, dock anses beräkningsgången som presenteras i rapporten vara något knapphändig. Det förekommer oklarheter i hur en del siffror och ekvationer är framtagna när det gäller bedömning och gradering av komponenter samt dess underkomponenter. Det framgår inte hur ekvationerna som sammanslår underkomponenternas betydelser är uppbyggda.

Bedömningsmetodik

Fördelen med att använda en riskindexmetod är att det går att kombinera komponenter som är kvalitativa med de som är kvantitativa. Detta då varje komponent bedöms enskilt innan den sammanslås med den övergripande inverkan på målet.

Genomgående för att bedöma vikter och graderingar av attributen har de använt sig av en likertskala med en gradering från 0-5. Att använda samma form av skala kontinuerligt genom bedömningen ger modellen en enklare struktur och förståelsen för hur bedömningen är utförd ökar.

Bedömningarna för graderingen av de olika attributen och dess variabler är gjorda utifrån subjektiva bedömningar. Det är endast ett fåtal av komponenterna som kan beskrivas utifrån en statistisk eller matematisk modell. För att få en ökad validitet är en större förankring i vetenskapen att sträva efter.

Vid graderingen av komponenterna skriver författaren att grupperna fått ett underlag att arbeta med och att syftet var att granska detta för att sedan ge förslag på gradering. Problematiken här ligger i bedömningen av komponenternas gradering. Det framgår att bedömningen har

material eller vem som har tagit fram det och inte heller vilken metodik framtagandet av detta material är baserat på.

För att kunna använda metoden för MADM med ett hierarkiskt bedömningssystem kräver det att attributen på samma hierarkiska nivå inte är korrelerade. I BSV- vård har antagandet gjorts i bedömningen att de attributen som bedöms på samma nivå inte har någon inverkan på varandra. En genomgående analys för hur dessa korrelerar och hur stor inverkan de har, eller inte har, på varandra borde genomföras för att metoden ska kännas mer relevant.

Avgränsningar i modellen

Då metoden syftar till att bidra som komplement vid dåtida brandsyner på vårdavdelningar utifrån den dåvarande gällande lagstiftningen, Räddningstjänstlagen (1986:1102), anses denna ej utgöra en lämplig grund för att bedöma den hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs på sjukhus. Metoden syftar till att bedöma brandsäkerheten på en avdelning i taget och är därmed inte direkt tillämpbar för att sammanväga totala nivån på brandskyddet inom flera avdelningar.

Handhavande

Metoden är lättanvänd men kräver en del inlärning. När brandskyddsindexet skall bestämmas och beräknas går användaren igenom alla 26 komponenter. Under genomgången ska de olika komponenternas utförande och funktion markeras utifrån de verkliga förhållandena inom verksamheten. Den tryckta versionen av modellen utgör en enkel form där handhavaren prickar av de aktuella förhållandena och direkt bestämmer komponentens värde. Värdena på komponenterna slås sedan samman till totalt BSI, brandskyddsindex, efter att viktningen och graderingen av komponenten multiplicerats.

Utredning av modellen

Under 2002 genomfördes en utredning av verktyget av en brandingenjörsstudent vid Lunds tekniska högskola som en del i kursen Problembaserad brandteknisk riskhantering [25].

Utredningen resulterade i att brandskyddet erhöll i stort samma gradering vid händelseträdsanalys som vid användning av BSV- vård. Där avvikelse påträffades drogs slutsatsen att en påverkande faktor är att BSV- vård ej tar hänsyn till rummets geometri eller storlek, vilket är faktorer som har avgörande betydelse för personsäkerhet, utrymning och renoveringskostnader.

4.1.3 BSV- k