Indirekt miljöpåverkan

Då skogsbränsleanpassad avverkning genomförs och GROT skördas minskar na- turligtvis möjligheten att använda ris som markskydd på de stickvägar där skogs- maskinerna framförs. I en jämförande studie av 40 föryngringsavverkningar med enbart stamuttag och 40 föryngringsavverkningar med både stam- och GROT-uttag uppvisade marken på de GROT-skördade föryngringsavverkningarna cirka 60% mer spårskador (genombrytningar av förnan) (Andersson 2005). Vid Skogsstyrel- sens D1-Polytax-inventeringen betygsätts natur- och miljöhänsynen i nio olika bedömningsgrupper (”skador på mark och vatten”, ”impediment”, ”hänsynskrä- vande biotoper”, ”träd och buskar”, ”skyddszoner”, ”kulturmiljöer”, ”upplevelse- hänsyn”, ”hyggesavgränsning”, ”slutomdöme”). Föryngringsavverkningar med GROT-uttag har ofta sämre betyg vad avser ”skador på mark och vatten” än för-

Studier indikerar att ungefär 65-75% av befintlig död ved och de avverknings- rester som bildas vid föryngringsavverkning kan tas ut som skogsbränsle (Eriksson 1994, Rudolphi & Gustafsson 2005). Vid sidan av grövre vedfraktioner kan cirka 80% av GROTen kan tas ut (Rudolphi & Gustafsson 2005). Av de 20-25% av brut- tomängden GROT som lämnas kvar i det föryngringsavverkade området kommer en viss andel att avbarkas och brytas sönder på grund av körningar med skogsma- skiner i samband med avverkning, virkes- och skogsbränsleuttag och markbered- ning. En finsk studie har exempelvis påvisat att cirka 60% av de grova lågorna på en föryngringsavverkning förstörs, speciellt i samband med markberedning (Hauta- la m.fl. 2004). Med andra ord, utöver själva vedförlusten i form av GROT-uttaget medför även körning med maskiner i samband med skogsbränsleskörden en sanno- lik minskning av tillgången av ”oskadad” GROT i ett föryngringsavverkat område. För exempelvis vedlevande arter innebär detta således en ytterligare minskning av tillgången av potentiella substrat.

GROT-uttag har även tydligt negativa effekter på den generella naturhänsynen. En viss andel av kvarlämnade träd och högstubbar faller omkull och riskerar att tas ut (Gustafsson 2004). De föryngringsavverkningar där GROT tagits ut tenderar att ha färre högstubbar och levande träd per hektar än de föryngringsavverkningar där GROT inte tagits ut (Gustafsson 2004). Men framförallt mängden liggande död ved (lågor) minskar tydligt då skogsbränslen skördas i samband med föryngringsav- verkning. Närmare 40% av lågorna på 23 föryngringsavverkningar försvann i sam- band med skogsbränsleuttag (Rudolphi & Gustafsson 2005). Denna observation stöds av resultaten i andra studier. Hela 24% färre lågor återfanns på 40 föryng- ringsavverkningar med GROT-uttag jämfört med 40 föryngringsavverkningar utan GROT-uttag (Andersson 2005). Vid en genomgång av D1-Polytax-inventeringens uppföljning av natur- och miljöhänsynen i olika bedömningsgrupper bedömdes föryngringsavverkningar med GROT-uttag inte bara vara signifikant sämre vad gäller exempelvis ”hänsyn tillskapade högstubbar” utan även till ”hänsyn till ståen- de och liggande träd” (Gustafsson 2004).

6.2 Kolbudget

Skogsproduktionsförmågan och även ackumulering av kol i mark beror på ett stort antal faktorer som exempelvis klimat, mark- och vattenförhållanden och skogssköt- selmetoder. Det är därför relativt komplicerat att bedöma effekterna av skogsbräns- leuttag. En konsekvens av all form av biomassauttag är dock att näringsämnena i biomassan inte återförs skogsmarken. Skogsbränsleuttag skulle alltså bland annat kunna medföra ökade förluster av näringsämnen, speciellt genom att betydande förråd av näringsämnen finns i grenar och barr/löv (Olsson 1996).

Kolets omsättning i trädbiomassa men även i mark är starkt kopplat till omsätt- ningen av kväve. Skogsproduktionsförmågan begränsas i många delar av landet av just tillgången på kväve. Förekomsten av mineralämnen tendera dock att vara god och är troligen inte begränsande för skogsproduktionsförmågan (Anon. 2005b). I södra Sverige är kvävedepositionen hög vilket stimulerar tillväxten. I många områ- den har marken blivit mättad och ett visst läckage av kväve sker ut till vattenmil-

jön. Som redovisats i denna sammanställning är även skogsbränsleuttaget som störst i regioner med hög kvävedeposition. Under nuvarande förhållanden bedöms därför inte skogsbränsleuttag påverka skogsproduktionen negativt i dessa regioner (men se Akselsson 2005). Den förlust av kväve som sker genom exempelvis GROT-uttag kompenseras av en hög kvävedeposition. Det förordas till och med att grön GROT (ris med barr) ska tas ut för att på så sätt minska kvävemängderna och läckage ut till vattenmiljön (Staaf & Olsson 1994, Anon. 2001, Egnell m. fl. 2001).

Framför allt på magrare mark och i områden med låg kvävedeposition bedöms GROT-uttag kunna orsaka en marginell och temporär produktionsminskning mot- svarande 2-4 års normal tillväxt under en omloppstid (Leijon 1996, Egnell m.fl. 1998). I områden med låg kvävedeposition (exempelvis norra Sverige) rekommen- deras därför att barren ska lämnas kvar för att minska kväveförlusterna (Anon. 2001). Studier indikerar att denna åtgärd motverkar minskad skogstillväxt vid skogsbränsleuttag på magrare mark (Egnell & Leijon 1999, Egnell & Valinger 2003, Anon. 2005b). Tillväxtförluster som eventuellt orsakas av att näringsämnen (kväve) tas ut med trädbiomassan i samband med skogsbränsleuttag kan även und- vikas genom kompensationsgödsling (Jacobsson 1996, Jacobsson m.fl. 1996, Anon. 2005b). Samtidigt visar även fältförsök att skogsbränsleuttaget öppnar möj- lighet för tidigare start av föryngringsarbete. Skogsbränsleuttaget underlättar även plantetablering och ökar självföryngring och plantöverlevnad (Egnell m.fl. 1998, Egnell & Leijon 1999, Anon. 2005b). Alla dessa faktorer motverkar tillväxtförlus- ter.

Inte heller markens förråd av kol bedöms bli påverkad av skogsbränsleuttag i någon större omfattning (M. Olsson, SLU, personlig kommunikation; men se resul- tat i Johnson & Curtis 2001). Föryngringsavverkning leder temporärt till minskad produktion av förna vilket resulterar i att markens kolförråd minskar. Kol omförde- las även från humuslagret till mineraljorden (Olsson m.fl. 1996). Kol i humuslagret ökar så snart det nya beståndet vuxit upp och börjat producera förna (Olsson 2004). Uttag av GROT beräknas minska mängden kol i marken med <10% sett över en omloppstid (Egnell m.fl. 1998, Ericsson 2003, Ågren & Hyvönen 2003). Jämfört med föryngringsavverkning med endast stamskörd orsakar skogsbränsleuttag inga signifikanta eller små förändringar av markens kolförråd. Kolmängderna kan både öka och minska efter GROT-uttag och förändringarna uppgår till några få ton kol per hektar. Förändringarna orsakade av GROT-uttag är sannolikt försumbara över en omloppstid (Olsson 1996, 2004, Olsson m.fl. 1996, Ågren & Hyvönen 2003). Detta har påvisats i empiriska studier (Olsson m.fl. 1996) och modellberäkningar (Bengtsson & Wikström 1993, Ågren & Hyvönen 2003) samt i senare synteser (Lilliesköld & Nilsson 1997).

Slutsatsen i syntesrapporter (Egnell m.fl. 1998, Anon. 2005b) har därför varit att skogsbränsleutnyttjandet inte riskerar att påtagligt försämra skogsproduktionen eller minska skogsmarkens lager av kol. Det beskrivs som en närmast koldioxidne- utral verksamhet (men se Palosuo m.fl. 2001). Även om kväveförluster kompense- ras med gödsling medför skogsbränsleutnyttjadet betydande reduceringar av netto-

Effekterna av uttag av avverkningsstubbar på produktiva skogslandskapets kol- budget verkar inte vara lika väl undersökt i Sverige.

6.3 Biologisk mångfald

I detta avsnitt beskrivs de ytterligare effekter på biologisk mångfald i produktions- skogslandskapet som uttag av GROT och stubbar kan addera till effekterna av avverkning med enbart stamuttag. Huvuddelen av denna del av kunskapssamman- ställningen gäller återigen situationen för skoglig biologisk mångfald på föryng- ringsavverkad mark.

6.3.1 Vertebrater

Det finns inga studier gjorda över vilka effekter uttag av GROT och avverknings- stubbar kan ha på de föryngringsavverkade områdenas artmångfald bland små däggdjur. Utifrån kunskap om artmångfalden på föryngringsavverkningar (se ovan) kan dock försök till förutsägelser göras. Dessa förutsägelser bör först och främst gälla på begränsad rumslig och tidsmässig skala. Däggdjurspopulationernas dyna- mik över tid på landskapsnivå är komplicerad och påverkas troligen av flera olika interagerande faktorer (Hörnfeldt 2004). Effekterna av olika grad av skogsbränsle- uttag på stora rumsliga och tidsmässiga skalor är därför mycket svåra att prediktera utifrån dagens kunskap.

Död ved, avverkningsrester och stubbar förhöjer habitatheterogeniteten i för- yngringsavverkade områden (Ecke m.fl. 2002) och en förlust av dessa element reducerar lokalt mängder potentiella habitat för små däggdjur. Som tidigare nämnts utnyttjas exempelvis avverkningsrester som skydd och boplats, samt indirekt som födokälla, av flera arter (exempelvis skogssork, åkersork och näbbmus). Skörd av GROT och stubbar efter föryngringsavverkning bör därför lokalt ha en negativ effekt på förekomsten av de små däggdjur som huvudsakligen utnyttjar föryng- ringsavverkningar. Det lokala betestrycket på växtligheten bör bli mindre då täthe- ten smågnagare minskar. Det är även möjligt att predatorer bland däggdjur indirekt påverkas negativt då bytestillgången i form av små däggdjur minskar.

Det finns inga studier gjorda över vilka effekter uttag av GROT och avverk- ningsstubbar kan ha på den skogliga artmångfalden bland fåglar. Precis som för däggdjur kan endast försök till förutsägelser göras utifrån kunskap om hur fåglar utnyttjar föryngringsavverkade områden.

Skörd av GROT och/eller stubbar reducerar möjligheterna för fåglar att bygga bon i föryngringsavverkade områden, vilket ofta görs i anslutning till död ved, avverkningsrester och stubbar. Förlust av avverkningsrester och stubbar riskerar även att leda till minskade tätheter av små däggdjur (se ovan) och evertebrater (se nedan) i föryngringsavverkade områden. Detta kan få negativa konsekvenser för djur i högre trofiska nivåer, exempelvis många fåglar, som utnyttjar dessa djur- grupper som byte/föda. I det fall att minskade tätheter bland små däggdjur skulle medföra även minskade tätheter bland viktiga predatorer (exempelvis rödräv) skul- le detta i sin tur indirekt kunna leda till ett minskat predationstryck på exempelvis markhäckande fågelarter som orre och tjäder.

Studier av effekter av GROT- och/eller stubbuttag på artmångfalden bland grod- och kräldjur på föryngringsavverkningar verkar saknas. Ovanstående reso- nemanget kring effekterna för små däggdjur och deras predatorer bland däggdjur och fåglar (se ovan) borde även kunna gälla för exempelvis huggorm.

6.3.2 Evertebrater

Inverkan av GROT-uttag på markfaunan har utvärderats i olika empiriska fältexpe- riment (se även om marksvampar nedan). Effekterna av GROT-uttag på markle- vande djur tenderar att variera. Vissa artgrupper tycks gynnas medan andra verkar missgynnas av GROT-uttag. Däremot verkar inga artgrupper helt försvinna och inga nya artgrupper verkar tillkomma. Den initiala ökningen av vissa smådjurs abundanser (exempelvis bakterieätande nematoder respektive småringmaskar) är fortfarande kraftig vid avverkningar med GROT-uttag. Ökningen är dock mer mo- dest jämfört med avverkning utan GROT-uttag (Lundkvist 1983, 1996, Sohlenius 1996). I vissa fall uppstår heller inga signifikanta skillnader i artantal och individ- täthet bland småringmaskar då GROT lämnats kvar jämfört med om GROT tagits ut vid avverkning (Persson m.fl. 2005). Abundanserna av svampkonsumenter (hoppstjärtar) och vissa predatorer (spindlar, Araneae, tvåvingar) har påvisats minska i samband med GROT-uttag (Bengtsson m.fl. 1997, 1998). Vissa arter av pansarkvalster minskar kraftigt i täthet vid GROT-uttag men finns fortfarande kvar efter 1.5 år efter avverkning (Persson m.fl. 2005). GROT-uttag kan därför sägas orsaka små förändringar i markfaunan. Den relativa betydelsen av olika markle- vande djurgrupper förändras troligen inte av GROT-uttag (Bengtsson m.fl. 1997, Persson m.fl. 2005). De ovan nämnda fältexperimenten har utvärderat förändringar över både kort (1-2 år; Persson m.fl. 2005) och längre (15-18 år; Bengtsson m.fl. 1997, 1998). Flera studier av effekter av GROT-uttag på markfauna verkar dock ha genomförts inom samma fältförsök, det vill säga på samma lokaler (Lundkvist 1983, Sohlenius 1996, Bengtsson m.fl. 1997). I dessa fall utgörs dessutom försöks- områdena av tallskog på mark med relativt låg bonitet. Detta kan begränsa resulta- tens generalitet. Andra studier har emellertid undersökt granskog och marker med högre bonitet (Bengtsson m.fl. 1998, Persson m.fl. 2005). En generell svårighet med studier av markfaunan verkar vara provtagningen. Ofta skulle en mer omfat- tande provtagning vara önskvärd. Variationen vad gäller arters abundans förefaller stor mellan olika platser och över tiden (Lundkvist 1982, Sohlenius 1996). Efterar- betet med att artbestämma små markdjur är emellertid tidskrävande vilket begrän- sar omfattningen på provtagningen. Detta i sin tur kan försvåra möjligheterna att påvisa eventuella effekter av GROT-uttag.

Sammanfattningsvis förefaller inte markfaunan påtagligt förändras av GROT- uttag. GROT-uttag torde därför inte heller ha någon betydande effekt på markpro- cesser såsom nedbrytning. Studierna av marklevande organismer utreder emellertid inte effekterna av uttag av avverkningsstubbar. Detta förefaller vara outforskat.

En direkt följd av skogsbränsleuttag är att förekomsten av kvarvarande avverk- ningsrester på hygget inte blir lika aggregerad. Även de högar av GROT som finns

snittliga artrikedomen bland skalbaggar samt antalet individer av spindlar som kan fångas i fällor är därför lägre på hyggen där GROT tagits ut (Gunnarsson m.fl. 2004, Gunnarsson & Nittérus 2004). Trots detta visar en studie på att mångfalden av spindlar tycks gynnas av GROT-uttag. Både artrikedom och abundans av en- skilda arter bland spindlar tenderar att öka vid GROT-uttag (Gunnarsson & Nitté- rus 2004). Artsammansättningen bland marklevande skalbaggar på hyggen är olika beroende på om GROT tagits ut eller ej. Effekter av GROT-uttag på faunan av jordlöpare kan detekteras även 10 år efter avverkning och uttag. Abundansen av vissa jordlöpare (Carabus violaceus och Notiophilus spp.) minskar vid GROT- uttag efter avverkning av barrträdsdominerade bestånd. Andra arter tillkommer (Harpalus rufipes) och andra ökar i vissa fall kraftigt i abundans (Pterostichus ni-

ger och Trechus secalis) (Gunnarsson & Nittérus 2004). Fler arter tenderar dock att

bara förekomma på hyggen där GROT-tagits ut jämfört med hyggen utan GROT- uttag (Gunnarsson & Nittérus 2004).

Tidigare sammanställningar över konsekvenserna av skogsbränsleuttag för mångfalden av vedlevande evertebrater utgick från dåvarande kunskap om arters substrat- och habitatpreferenser (Weslien 1994, Egnell m.fl. 1998). Dagens kun- skap om dessa aspekter är bättre (Jonsell m.fl. 1998, Ehnström & Axelsson 2002, Dahlberg & Stokland 2004) och gör det möjligen lättare att bedöma potentiella effekter av skogsbränsleuttag. Fortfarande finns dock få studier som utreder konse- kvenserna av skogsbränsleuttag, framförallt på lång sikt och på stor rumslig skala. Studier av skogsbränsleuttagets potentiella effekter sker över relativt kort tid och på en begränsad rumslig skala. Utifrån ny kunskap om ”nuläget” (arters substrat- och habitatpreferenser) kan dock bedömningar av möjliga konsekvenser för vedle- vande evertebrater göras.

Avverkningsrester som kan tas ut som GROT utnyttjas av många vedlevande insektsarter. Arter av vedlevande skalbaggar tenderar även att preferera vissa speci- fika klena vedfraktioner (Jonsell m.fl. manuskript). För vedlevande insektsarter innebär skogsbränsleuttag en direkt förlust av potentiellt föryngringsmaterial. Detta i sin tur leder till förlust av individer av flera vanliga arter (Nittérus m.fl. 2004). Förlusten av GROT kan således få negativa konsekvenser för primära kolonisatörer men även för arter senare i successionen (Jonsell m.fl. manuskript).

Jonsell (manuskript b) menar att den relativt omfattande bildningen av klen död ved (GROT) som sker via naturlig avgång (förnafall, toppbrott, vindfällen, själv- gallring, etc.; se Figur 14) kommer sannolikt att ske i uppvuxen skog och därmed i relativt skuggiga miljöer. Då den naturliga bildningen av denna typ av död ved är relativt stor verkar det mindre sannolikt att skogsbränsleuttag skulle kunna påverka tillgången. Den beskuggade klena veden skiljer sig dock från den klena döda ved som lämnas på hyggen efter föryngringsavverkning. Klen ved på hyggen är ofta kraftigt solexponerad och utgör ett potentiellt substrat för insektsarter vars föryng- ring gynnas av värme (Jonsell, manuskript b). Avsaknaden av solexponerad död ved har framhållits som en orsak för många vedinsekters tillbakagång (Kouki m.fl. 2001). Kvarlämnad naturvårdshänsyn i form av solexponerade högstubbar på hyg- gen har till exempel visats sig vara positivt för flertal arter (Lindhe & Lindelöw 2004). Vid skogsbränsleuttag efter föryngringsavverkning kvarlämnas cirka 25-

35% av avverkningsresterna (Rudolphi & Gustafsson 2005). En viss andel av det kvarlämnade materialet körs sedan sönder av skogsmaskiner och går på så sätt förlorad som substrat för vedlevande insekter. Enligt Jonsell (manuskript b) kan alltså skogsbränsleuttag medföra en förlust av substrat motsvarande 70-80% av vad som ursprungligen fanns efter föryngringsavverkningen. Habitatförluster i denna storleksordning anses vara speciellt kritiska (Andrén 1994, 1997). Genom förlust av död ved på grund av skogsbränsleuttag, men även genom ytterligare substratför- lust på grund av sönderkörning, kan alltså arter knutna till solexponerad död ved missgynnas (Jonsell, manuskript b).

Studier indikerar även att uttag av lövträds-GROT kan vara negativt för vedle- vande insekter. GROT av asp och ek kan hysa en rik insektsfauna, bland annat rödlistade arter (Jonsell m.fl. manuskript, Hedin 2005, Nordén & Götmark 2005). Speciellt uttag i landskap med dokumenterat rik förekomst av vedlevande insekter kan få negativa konsekvenser för områdets fauna (Jonsell, manuskript a, Nordén & Götmark 2005). Detta gäller dels arter knutna till aspved men kanske framförallt arter knutna till död ved av ädla lövträd. Riskerna med att gallra ut ek- och ädellöv- träd i sydliga skogar och sedan använda detta som skogsbränslen har tidigare po- ängterats (Ehnström & Axelsson 2002). Sällsynta och hotande vedlevande skal- baggsarter med både ett- och tvååriga larvutvecklingsperioder kan utnyttja dessa substrat för äggläggning. Ved av det här slaget fungerar alltså potentiellt som ”fångsfällor”. Skogsbränsleuttag av ek- och ädelövträdsved kan därmed få särskilt negativa konsekvenser, speciellt i sydöstra Sverige där insektsfaunan är rik och mycket skyddsvärd. Nya studier av skalbaggsfaunan i ek- och ädelöv-GROT be- kräftar till stor del denna bild och visar även på att alla dimensioner av ekved är viktig (Hedin 2005). Rödlistade skalbaggsarter lever i hela spektrumet av död ved från klena grenar på några centimeter i diameter och uppåt.

Inga systematiska studier av avverkningsstubbars betydelse verkar existera och det är därmed svårt att göra bedömningar av effekter av uttag av stubbar. Kunska- pen om mångfalden knuten till solexponerade högstubbar och de vedsvampar som växer på dessa högstubbar (Lindhe & Lindelöw 2004, Jonsell m.fl. 2004, 2005) indikerar dock att uttag av avverkningsstubbar kan vara negativt för den lokala förekomsten av många skalbaggsarter.

6.3.3 Växter

Kärlväxterna är en av de artgrupper som det gjords allra flest vetenskapliga studier kring när det gäller effekterna av skogsbränsleuttag. Detta hänger främst ihop med intresset för skogsbränsleuttagets eventuella negativa effekter på markens närings- status och därigenom långsiktiga försämringar av skogsproduktionen. Ofta är stu- dierna av skogsmarksfloran gjorda parallellt med studier där huvudsyftet varit att undersöka effekter på markkemin (se exempelvis Staaf & Olsson 1991, Olsson & Staaf 1995, Rosenberg & Jacobson 2004). Det är med andra ord inte primärt mång- faldsfrågorna som har varit i fokus när dessa studier genomförts. Men utifrån det stora antalet studier kring skogsmarksfloran är det kanske just kring kärlväxters

genomsnittliga svenska skogsmarken karaktäriseras av en relativt artfattig kärlväxt- flora och en relativt liten andel av de rödlistade kärlväxterna har skog som huvud- habitat (cirka 17%; Gärdenfors 2005). De flesta rödlistade kärlväxterna missgynnas med andra ord inte främst av skogsbruk. Kärlväxter kan därför inte sägas vara den artgrupp som primärt behöver prioriteras för insatser inom skogsbruk och skoglig naturvård.

De observationer av effekter på skogsmarksfloran av GROT-uttag som tidigt dokumenterades (se referenser i Kruuse 1992) har styrkts i senare studier (exem- pelvis Olsson & Staaf 1995, Bergquist m.fl. 1999, Rosenberg & Jacobson 2004, Åström m.fl. 2005). Ett genomgående resultat från studier gjorda i olika vegeta- tionszoner i Sverige är att effekterna av GROT-uttag på det föryngringsavverkade områdets markflora generellt är ringa (Olsson & Staaf 1995, Bergquist m.fl. 1999, Rosenberg & Jacobson 2004, Åström m.fl. 2005). Oftast rör det sig om små för- ändringar av enskilda arters abundans men inga signifikanta skillnader i artrikedom och artsammansättning kan påvisas (Olsson & Staaf 1995, Åström m.fl. 2005). Resultaten i en del studier tyder dock på att uttag av GROT förstärker de effekterna som inledningsvis redan förorsakats av föryngringsavverkningen. GROT-uttaget medför en ytterligare minskning av tillgången på skyddande mikrohabitat där livs- betingelserna för fuktighetskrävande skogsarter är tillfredsställande. Dessa arter tenderar alltså till att ytterligare minska i abundans (Olsson & Staaf 1995, Åström m.fl. 2005). Orsaken är sannolikt den att GROT fungerar som skydd för skogsarter mot uttorkning och temperaturextremer i det föryngringsavverkade området genom att minska vindhastighet och variationer i marktemperatur (Proe m.fl. 1994, 2001). Försök med marklevande pleurokarpa blad- och levermossor visar på att vitalitet och tillväxt tydligt gynnas av att arterna täcks med ris, antagligen genom att riset bidrar till att bevara fukt (Åström & Nilsson 2005). Men även närheten till skyd- dande kantzoner med växande skog kan vara positivt för marklevande mossor i föryngringsavverkade områden. Mikroklimatet på föryngringsavverkad mark är gynnsamt i närområdet till den växande skogen och effekterna av GROT-uttag blir mindre tydliga där. Effekten av GROT-uttag är påtagligast i det föryngringsavver- kade områdets mest ljus- och vindexponerade centrala delar (Åström & Nilsson 2005).

Vissa studier har även påvisat att GROT-uttag kan förorsaka en minskning i abundansen bland arter som gynnas av hög kvävetillgång, exempelvis mjölke och kruståtel (Olsson & Staaf 1995, Bråkenheim & Lui 1998) men även det motsatta har påvisats (Åström m.fl. 2005).

Arter som tvärtom gynnas av den mekaniska störningen och som prefererar öppna, solbelysta växtplatser (exempelvis ljung, Polytrichum spp.) tenderar att öka sina abundanser efter GROT-uttag (Olsson & Staaf 1995, Bergquist m.fl. 1999, Åström m.fl. 2005).

Uttag av GROT kan sannolikt sägas ha en liten negativ effekt på marklevande växters möjligheter att överleva hyggesfasen. GROT mildrar effekterna av det föryngringsavverkade områdets öppna miljö. Sammanfattningsvis är troligen de