Inför föräldraledigheten

När jag bad intervjupersonerna beskriva situationen när de berättade för sin arbetsgivare att de väntade barn framkom det att de flesta deltagarna upplevde att det fanns en oro och nervositet att berätta medan det för vissa inte var några större bekymmer. Josefina, som studerade och skulle skriva sitt examensarbete på en arbetsplats, tyckte det kändes jobbigt att berätta och ville gärna dra ut på det. Däremot var det en annan kvinna där som var i samma sits som henne, det vill säga hon skulle också göra sitt examensarbete där och var gravid. Hon förklarade att det var en lättnad att de var två som gick igenom samma sak. Båda fick dock bara bra reaktioner och hon blev senare anställd på den arbetsplatsen där hon arbetar än idag. Sandra beskrev den första situationen som tudelad. Först fanns en nervositet att berätta och en mindre rädsla för vad hennes nya chef skulle säga i och med att hon precis hade fått en tillsvidareanställning efter en provanställning, samtidigt som hon kände sig trygg på grund av den chef hon hade. Hon säger ”min känsla har varit att annars måste man vara rädd som kvinna, att passa sig liksom, att inte säga på sin provanställning att du nu vart jag gravid så jag kommer gå hem”. Det framgick under intervjun att hon ansåg att det var tur att hennes provanställning hunnit ta slut för att det är riskabelt att berätta under en provanställning, vilket förtydligas i citatet ovan. Även andra gången hon skulle berätta om sin graviditet var hon ny på sitt nuvarande arbete, men hon upplevde inte att det var några problem. Bemötandet inför hennes föräldraledigheter har varit allmänt bra och hon har dessutom mått bra under graviditeterna vilket inneburit att hon fortfarande kunnat utföra sina arbetsuppgifter under dessa perioder.

Kristina var väldigt nervös att berätta men hennes chef blev bara glad, han hade själv precis blivit pappa vilket enligt henne kan ha bidragit till det positiva bemötandet hon upplevde inför sin föräldraledighet. Johanna hade ingen fast tjänst utan vikarierade på olika arbetsplatser och berättade egentligen aldrig för hennes dåvarande chef på arbetsplatsen hon arbetade på vid tidpunkten att hon var gravid. När hon sedan bytte arbetsplats kom hon inte ihåg hur snabbt hon

berättade, men var tvungen att göra det på grund av ett flertal barnmorskebesök och fick endast bra reaktioner från arbetsgivaren. Det hon uppfattade som mindre bra hos sin arbetsgivare under sin graviditet hade mer att göra med de system som vården har, något som förklaras genom nedanstående citat:

När jag skulle till barnmorskan så fick jag flexa ut, och det vet jag kändes lite surt varje gång, att få en och en halv till två timmar minus på flexen för någonting som jag var tvungen gå till. Och alltid försöka jobba ikapp de där minus för ville inte ligga på minus. Så då fick man typ stanna kvar längre de andra dagarna, för att komma ikapp den där tiden. – Johanna

Hon menar alltså att hon på grund av sitt mående under graviditeten var tvungen stämpla ut för att besöka barnmorska, och sedan ta ikapp den förlorade tiden. Vidare framkom det att lönen kan påverkas vid tillräckligt många timmar på minus och att hela det systemet inte kändes bra, enligt Johanna. Ett problem inte män behöver möta trots att de skaffar familj. Likt Johanna mådde inte Anna särskilt bra vid graviditeterna och berättade därför om sin andra graviditet under ett medarbetarsamtal eftersom hon hade haft en hög frånvaro. Chefen var dock förstående vid den tidpunkten och Anna upplevde inte att det var något problem. Vid den första graviditeten hade Anna ingen tillsvidareanställning och kommer inte i detalj ihåg situationen när hon berättade, däremot att hon fick en del kommentarer. Dock inte från ledning utan från kollegor som framförde deras åsikter om att hon var för ung och inte hade något fast tjänst. Under graviditetens gång uppstod dock problem i och med Anna hälsa, se nedan:

De ville inte sjukskriva mig. Alltså de ansåg ju inte att du var sjuk fast jag hade sjukintyg och när jag bad om omplacering så fanns det inga jobb, alltså de var inte hjälpsamma. Jag var ju tvungen gå genom facket och genom personal, alltså det var en gammal tant då som jobbade som personalchef så då fick man ju boka möten. Och det var faktiskt facket som drev igenom att jag skulle få en omplacering. Och inte arbetsgivaren. Så det tyckte jag de gjorde fel. – Anna Det faktum att Anna var tvungen att gå genom facket för att få en omplacering och därmed kunna utföra arbetsuppgifter som passade henne bättre i och med graviditeten ansåg hon var bristfälligt. Det framkom vidare att hon önskar att hela processen hade gått till på ett smidigare sätt och att arbetsgivaren helt enkelt varit mer hjälpsam. Vid Idas första graviditet brydde hon sig inte alls över hur hennes chef skulle reagera. Detta eftersom hon vantrivdes där och ändå var på väg att sluta. Hon berättade vid ett telefonsamtal och Idas bedömning är hon inte

reagerade speciellt positivt, det var hennes känsla även om det var outtalat. Ida tolkade hennes graviditet som en belastning för övriga på arbetsplatsen och berättade följande:

Jag kommer inte ordagrant ihåg vad hon sa men jag tror inte hon sa så mycket alls. Men sen var det väl mer som att det var en belastning att jag var gravid eftersom jag kunde ju inte utföra alla arbetsuppgifter heller, det var mycket eller mycket en del hot och våld och sådana där tvångsåtgärder, jag klarade alltså jag kunde inte jobba själv sjuksköterska utan det var nån som var med mig som kunde göra dom här sakerna istället för mig. Också orkade jag inte med riktigt så de vart ju som en belastning att vara gravid där. – Ida

Det generella bemötandet inför föräldraledigheten upplevde Ida som mindre positiv, även om inte arbetsgivaren specifikt förmedlade det så var hennes känsla att det inte uppskattades av arbetsgivaren. När Ida skulle berättade om sin andra graviditet fick hon samma känsla där att det mest var en belastning. Det var på en annan arbetsplats och chefen sa inte rakt ut något negativt men det var Idas känsla. Camilla däremot beskriver den första situationen när hon skulle berättar om graviditeten som positiv. Hon kände inte någon rädsla att berätta för hennes dåvarande chef och reaktioner blev som hon förväntat, bara glada miner. Vid den andra graviditeten var hon däremot nervös, dels hur de skulle reagera men också hur de skulle lösa det rent praktiskt. När jag bad henne förklara lite mer framgick det att de var stramt bemannade på den arbetsplatsen och att mycket låg på hennes axlar.

(…) utan då var det mer såhär, ja men som stressigt, hetsigt dels att få in någon och dels att jag skulle lämna över och att det skulle finnas rutinbeskrivningar och att allt skulle finnas. Ja men att det var mer fokus på det än att det var fokus på att jag skulle må bra. – Camilla

Camilla menar att det fokus hennes arbetsgivare hade vid tidpunkten för graviditeten och föräldraledigheten låg på arbetet snarare än på henne, vilket bidrog till hög stress hos henne. Dels att hitta någon att lära upp och men också hur själva arbetsplatsen skulle fungera under tiden hon var borta.

En historia som framkom under intervjun med Johanna var att vid tidpunkten hon blev gravid arbetade hon som arbetsterapeut men endast som vikarie och timanställd då det skulle tillsättas en tillsvidareanställning på det hennes arbetsplats. Johanna hade själv inte hunnit berätta om sin graviditet men det fanns en annan ung tjej som var i samma sits som henne, det vill säga

arbetade på den arbetsplatsen utan fast tjänst. Hon hade dessutom två yngre barn. Både Johanna och denna tjej hade alltså goda kunskaper och erfarenhet av arbetet och sökte därför med förhoppningen av äntligen få fast en tillsvidareanställning. Så blev det dock inte utan nedan förklarade Johanna utfallet av situationen:

Den som fick jobbet var, har barn som är i min ålder och hade inte jobbat som arbetsterapeut på 20 år. Men hon fick jobbet och chefen råkade säga, försäga sig en gång i matrummet att hon valde henne för att hon inte skulle behöva vabba. Och så får de inte göra egentligen men, det var hennes anledning. Så det var inte så snyggt, så man kände vi som var där och hade kunskapen och allting och höll på att jobba med det men hon som inte hade jobbat med det på 20 år, hon behövde lära sig allting på nytt, fick tjänsten för att hon var äldre och inte hade några småbarn. – Johanna

I ovanstående citat framgår det att chefen medvetet valt bort Johanna och den andra unga tjejen på grund av risken för att de skulle vara frånvarande på grund av vård av barn. Även Camilla sökte ett nytt arbete under en av sina graviditeter som inte slutade med anställning. Hon berättade att känslan under de första intervjuerna var väldigt bra och att det fanns hopp. Vid den sista intervjun, med högsta ledningen, förklarar hon att hon att det inte var särskilt glada miner när hon klev in genom dörren med sin gravidmage och att det redan där och då hade de bestämt sig för att hon inte skulle vara där. Camilla tror att det var en kombination mellan graviditeten och brist på erfarenhet som tillsammans låg till grund för att hon inte fick tjänsten. Samtidigt fick Kristina sitt arbete efter att ha utfört sitt examensarbete på den arbetsplatsen när hon var höggravid vilket hade att göra, enligt henne, med prestation. Även Ida sökte sig till en ny arbetsplats inom samma befattning under graviditeten och fick tjänsten. Hon förklarar att den chefen var väldigt förstående och det var inte heller någon stress men att sedan återgå från föräldraledigheten.

På frågan hur deltagarna och deras partner resonerade när det gäller fördelningen av uttag av föräldraledighet varierade svaren bland de sju som deltog. Ida var hemma i ungefär åtta månader med båda barnen efter födseln. Därefter tog barnens pappa över och var hemma i sju månader. När hon och hennes man resonerade kring uttag av föräldraledighet medger hon att det mest var hon själv och hennes vilja som styrde. Något som förtydligas med följande citat:

Ja, det är väl mest jag som har bestämt känns det som. Och i och med att jag har varit gravid, dödstrött och bara tänkt på ledighet det är liksom det, och sen när jag har känt att jag vill jobba så har han fått ta över. Det är klart att han har saker att säga till om men jag tycker väl att det är jag som att jag har styrt ganska mycket utifrån hur jag har velat ha det faktiskt tror jag. Men det är klart att han har haft att säga till om, han har ju velat vara föräldraledig. – Ida

Efter lite följdfrågor poängterar Ida att varken amning eller ekonomiska skäl har legat till grund för fördelningen av föräldraledighet, utan att det återigen handlat om att hon har velat vara hemma. Hade de fått göra om det idag berättar hon att hon hade gjort som med andra barnet, det vill säga återgå till arbetet på halvtid och vara föräldraledig halvtid. Något som genererar en fot i båda världarna, för båda vårdnadshavarna. Även för Sandra låg den personliga viljan till grund för fördelningen i hennes familj vid första barnet. Eftersom deras inkomster vid den tidpunkten var relativt jämn hade det ingen större betydelse rent ekonomiskt vem som var hemma. Hennes sambo ville också vara hemma och var dessutom flexibel kring längden på föräldraledigheten, om Sandra exempelvis skulle få för sig att börja arbeta tidigare vilket blev fallet. Det slutade med att Sandra var hemma i tio månader då hennes sambo tog över och var föräldraledig i sex till sju månader. Inför nästa föräldraledighet som infaller i sommar blir det däremot annorlunda.

För mig kändes det som att ja men med första barnet var det såhär ja men jag vill vara hemma i ett och ett halvt år men med andra barnet (som inte kommit ännu) så har jag sagt att jag tänker absolut inte vara hemma i ett och ett halvt år, för att man visste ju som inte. – Sandra

Denna gång har Sandra planerat att vara hemma i ungefär ett år men kommer under hela perioden arbeta 20% hemifrån. Ett beslut hon själv fattat eftersom hon gärna vill ha kvar en fot på arbetet. Efter detta år har gått ska barnets pappa vara hemma i ungefär sju till åtta månader. Även Kristina planerar att inför kommande barn ganska direkt gå in och arbeta någon timma i veckan hemifrån. Något som är möjligt på grund av ett flexibelt och viktigt projekt hon arbetar med. Pappan kommer, beroende på hur det går för hans företag, vara hemma i ungefär sex månader. Vid första barnet planerade hon och hennes man planerade att vara hemma lika länge men det slutade med att hon var hemma i ett år ungefär och pappan tre månader. Planerna ändrades i och med att bolaget Kristina arbetade på gick i konkurs. Amning och ekonomi var något som de diskuterade mycket, om som spelade in men de ville ändå försöka dela lika. Likt Kristinas situation var tanken hos Josefinas att hon och hennes sambo skulle dela lika på

föräldraledigheten. Planen från början var att Josefina skulle vara hemma i fyra månader för att sedan delvis återgå till arbetet. Men på grund av amning och att hon inte riktigt kände sig redo försköts det något och efter att ha varit hemma i ett halvår började hon arbeta igen två dagar i veckan och vara föräldraledig tre dagar i veckan och vice versa för hennes sambo. En lösning hon anser fungerar utmärkt då hon inte behöver göra antingen eller utan får ta del av båda världarna. Däremot plockar inte Josefina ut några föräldrapenningdagar alls utan det är endast hennes sambo som gör det. Här ligger ekonomiska faktorer till grund i och med att hon studerat innan och därmed får ut minimum medan sambon har en bättre sjukdomsgrundande inkomst som föräldrapenningen baseras på.

Johanna är lite splittrad när det gäller fördelningen av föräldraledigheten. Hon poängterar vikten av att båda nyttjar föräldraledighet samtidigt som hon gärna ville vara hemma när barnet var litet. Detta ledde till planerna att hon skulle vara hemma första året för att han sedan skulle ta över. Däremot fick hennes sambo ett nytt arbete under tiden Johanna var hemma vilket innebar att han inte ville ta ut någon föräldraledighet för att han var ny på arbetet. Dessutom tjänade han mer än henne vilket togs i beaktning samt att han i sin nya tjänst var ledig varannan vecka.

Han tycker att man ska ställa upp för företaget, att de ska bli sura för att man jobbar mindre eller är föräldraledig/pappaledig. Tror han. Fast så ska det ju inte vara heller. Medans jag känner att, att det som inte är några konstigheter där det är mycket kvinnor, så på mitt jobb är det nästan ingen som jobbar 100%. För att alla har barn och jobbar lite mindre på grund av det. – Johanna I ovanstående citat förklarar hon situationen kring varför sambon inte tagit ut någon föräldraledighet och spekulerar kring situationen på sitt eget arbete. Sambon är med andra ord rädd för hur arbetsgivaren ska reagera om han vill vara föräldraledig då han är ny på arbetet, medan det i Johannas fall inte hade spelat någon roll eftersom det är en kvinnodominerande bransch där de flesta arbetar deltid. Hon berättar vidare att om han hade arbetat där en längre tid hade de mest troligt gjort annorlunda. Inte heller i Annas hushåll har pappan nyttjat föräldraledigheten mer än ett par veckor vid högtider och lov. Hon var däremot hemma ungefär ett år med sitt första barn och 14 till 15 månader med andra. De resonerade dels utifrån ekonomiska aspekter då hennes sambo tjänade betydligt mer än henne. Dessutom ville hon gärna vara hemma och fördelningen kändes därmed självklar enligt henne.

Med Camillas första barn var hon rätt drivande när det gäller att inkludera pappan i föräldraledigheten. Under de första nio månaderna helammade hon vilket gjorde hennes väldigt låst till att vara hemma, och den totala tiden för hennes föräldraledighet blev 13 månader. Därefter var hon mån om att hennes man skulle vara hemma för att skapa en relation med sitt barn vilket han inte hade något emot, och hans föräldraledighet varade i ett halvår. Med andra barnet däremot låg Camillas vilja att vara hemma mycket till grund för fördelningen. Eftersom de inte skulle skaffa fler barn ville hon gärna vara hemma en längre tid, närmare bestämt 18 månader medan hennes man var föräldraledig i en månad efteråt samt ett par veckor på sommaren. Med tanke på att de tjänade ungefär lika mycket spelade inte ekonomin någon roll, utöver det faktum att hon är medveten om att hennes pension påverkats. Hon säger följande:

Nu i efterhand kanske jag skulle ha tänkt att det spelar ganska stor roll för ekonomin sen. Alltså min man har ju jobbat betydliga många år längre än mig, dels är han ju äldre än mig och sen har han inte pluggat i fyra år. Så att pensionsmässigt så är han ju typ ljusår före mig. - Camilla Hon är med andra ord medveten om de ekonomiska förluster som är förknippade med att vara frånvarande från arbetsmarknaden under en längre period, inte här och nu i och med att de tjänade lika mycket men på lång sikt. Trots detta är hon nöjd över de valde att dela upp och hade mest troligt resonerat på liknande sätt om de hade fått göra om det, vilket pekar på det prioriteringar som Camilla gjort.