Ingår det ett systemtemteoretiskt tänkande i POs uppgifter?

Då de anhöriga uttryckte att deras situation underlättats efter att brukaren kommit i kontakt med PO, så frågade vi PO om de ansåg att de arbetade efter ett systemteoretiskt perspektiv. PO ansåg inte att de uttalat arbetade efter ett systemteoretiskt tänkande och att det inte heller ingår i deras arbetsuppgifter men påvisade samtidigt att de kunde vara en fördel att involvera familjemedlemmar i arbetet med klienten. Likt Östman (2005) verkar här PO anse att arbetet med klienten kan underlättas om man tar med de anhöriga i arbetet med klienten. För när klienten inte är villig att ta emot hjälp kan det krävas motivationsarbete och då menar PO att det kan vara bra att göra klientens problem till ett familjeproblem för att visa på hur hela familjen bidrar till att vidmakthålla klientens problem. Genom att göra ett hembesök i familjen så kan man kanske samtidigt lättare nå klienten då man är där för att familjen har ett problem.

”Ofta är det så att familjen också kanske har nått som man behöver titta på. Det är möjligt att man vid några tillfällen besöker familjen och att t ex ungdomen då, ser att vi finns. Kanske går de och halvlyssnar i dörren, och undrar: vad är det där för några. Och sen kan man försöka komma fram till att är det något som du skulle behöva. Tycker du att vi skulle behöva träffas och prata men säger personen nej, då är det nej.

Detta citat anser vi visar på att det kan vara en tillgång att involvera övriga familjemedlemmar i arbetet med klienten. Men eftersom vi är särskilt intresserade av att se om även de anhöriga har behov av empowerment från PO, så tyckte vi att vi först måste ta reda på om det är självklart att de anhöriga får vara delaktiga i det arbete som PO utför trots att det inte ingår i POs uppgifter att involvera dem.

”Men vi tar inte den kontakten om inte vår klient själv vill det. Vi utgår från vad klienten vill. Det kan också vara så att en anhörig kontaktar oss men att personen som är sjuk vill inte har våran hjälp. Och då kan inte vi göra något förrän personen själv vill.” (PO 1)

När vi intervjuade de anhöriga så trodde de att PO många gånger vänder sig till dem för att de vet hur brukaren mår och har hanterat motgångar förut.

”Ja de lyssnar på mig och vill att jag ska försöka säga och så. Jo på något sätt så gör de nog det. För jag sa att jag är ju den som känner honom allra bäst.” (Anhörig 1)

”Jag tycker att det PO som vi haft kontakt med är en jätte bra person, hon inte bara ringer honom utan mig också för att lite kolla om han har förstått vad hon sagt. För när han är deppig sätter han skygglapparna på och tar inte riktigt till sig vad man säger, så hon ringer ju även mig och vi har ju kontakt och jag ringer ju om det är något.” (Anhörig 5)

Således verkade anhöriga tycka att de kunde bidra i arbetet med brukaren. Vi undrade därför om även PO såg att arbetet med klienten blev bättre om de involverade de anhöriga i det.

”Ja jag är väldigt positiv till alla de anhöriga som jag mött tror jag. Nu ska jag ju inte säga att allt de har gjort är jätte, jätte bra. Men de har brytt sig om sina barn, så är det ju då oftast. Och jag har ju kunnat slussa iväg någon till x-teamet för att få hjälp om hur man som anhörig ska vara i sitt bemötande mot sin son eller dotter. Och den hjälpen tycker man att den skulle de ha fått för länge, länge sedan. Då kanske mycket kunnat vara annorlunda” (PO 2)

”Jaa, och en del klienter hänvisar ju mycket. De säger att jag orkar inte riktigt att beskriva och förklara men kan du tänka dig att ringa min syster eller mamma så kan hon berätta vad jag skulle behöva ha stöd och hjälp med. Man får ju oftast en bild till. Man får ju en större helhetsbild, om man tar med både klientens och den anhörigas bild. Men där det är mamma barn så får man passar sig va. Så det inte är mammas uppdrag som man utför. För det är ju så att man utvecklas till en egen person och allt kan inte föräldrar påverka. Så där får man ju var tydlig med sin klient och säga att du, du vet va att din mamma ringer mig ibland. Och säga att hon tycker t ex att du behöver gå upp tidigare på mornarna. Och fråga hur är det med det egentligen, är det något du tycker att du behöver stöd och hjälp med.” (PO 1)

Vi ser här att PO tycker att det kan vara på både gott och ont att involvera anhörigas åsikter då det hela tiden gäller att ta reda på för vem man utför uppdraget, är det den anhörige eller brukaren som man vill att man ska utföra ett visst uppdrag. Även Topor (2001) är inne på att det kan vara en risk att involvera anhörigas åsikter. Han menar till och med att anhöriga många gånger kan ha bidragit till klientens problem då de många gånger styrt och ställt över sina barns liv. De anhöriga som vi intervjuade verkade dock medvetna om att de många gånger kanske gjort fel i sitt bemötande mot brukaren och kanske till och med bidragit till problemen. Därför värdesatte de anhöriga att ha PO som bollplank om hur de kunde stötta personen med funktionshinder på ett bättre sätt. PO verkar också värdesätta att ha de anhöriga som bollplank då de kan få en större helhetsbild av hur brukarens vardagliga relationer påverkas av dennes problem. Likt Pincus och Minahan (1973) tankar om hur man kan integrera ett systemteoretiskt tänkande i det sociala arbetet, så verkar PO se hur de kan få till ett bättre samspel mellan

klienter och deras stödsystem som ger upphov till problem. Genom att ta med de anhöriga i arbetet så kan de se hur kontakten med andra myndigheter fungerat tidigare och kan på så sätt undgå att upprepa att gå de vägar som inte fungerat innan i kontakten med myndigheter utan istället inrikta sig på att upprätta nya kontaktnät för klienten.

Då intervjuerna med de anhöriga visade att de anhöriga uppskattade att PO hjälpte deras brukare och även beaktade deras åsikter samt gav dem råd och tips om hur de kunde stötta brukaren på ett bättre sätt, så undrade vi om detta lett till att även de anhöriga blivit styrkta och erhållit en viss känsla av empowerment.