Medför POs arbete att de anhöriga blir styrkta?

Då vi tillfrågade anhöriga om de blivit styrkta av att PO involverat dem i arbetet med klienten så tyckte samtliga att det var en tillgång att de fått någon att anförtro sina problem till eftersom de tyckte att det varit svårt att prata med sina vänner och lita på att de stannade dem emellan. Men det de anhöriga framför allt tyckte hade styrkt dem var att de fått en avlastning när PO kommit in och hjälpt brukarna med deras ekonomi och kontakt med olika myndigheter. De anhöriga känner även att de har blivit styrkta av PO på så sätt att de känner att PO vet vad som behöver göras, för de har kunskapen som behövs för att brukarna ska få sina rättigheter uppfyllda.

”Jag har fått jätte mycket hjälp inte bara det här att ringa runt. De har även kunnat stötta, ja finnas där och backa upp eller vad man ska säga. Ja hon har inte bara tagit över min roll och sparkat ut mig. Hon har tagit över all kontakt med myndigheter och så, så jag slipper det. Om jag inte kommit i kontakt med PO, då tror jag att jag fått söka upp en psykolog för att prata. För jag tror inte jag hade orkat med både min egen familj och sen vara mer än en syster till min bror och nästan vara som en extra mamma åt honom i längden, det hade blivit för mycket. Det finns alltså andra kring honom men när han mår dåligt och undrar över något då ringer han till mig.” (Anhörig 5)

”De ringer till mig så där så mycket de behöver, för de vet att jag mår så dåligt. För efter skilsmässan fick han ju en mängd papper, han brydde sig inte om någonting, han kunde inte klara dom. Så jag fick ju ta tag i dom, liksom jag klarade inte ut allting plus ha honom sådan här, och sedan kolla våra egna räkningar. När PO kom in i bilden och sa att de skulle ta hand om papperen då, hela tiden, gjorde att blev en väldig underlättelse för mig. Det var ju väldigt skönt att slippa allt liksom. Så nu har de blivit, som ja, mina allra bästa vänner. Det jag säger till dom det stannar oss emellan, och det känns väldigt skönt för mig ibland, att få prata ut. Så jag tycker att det har hjälp mig. Man har kanske fler vänner men man drar sig liksom undan

när man har en sån här son, för man skäms på något sätt, rätt som det inte är mitt fel.” (Anhörig 1)

Dessa uttalanden från de anhöriga påvisar att de har ett stort behov av att anförtro de bördor som de upplever på grund av brukarens situation. Enligt intervju med PO så verkar även de värdesätta att anhöriga vänder sig till dem och PO anser att både de anhörigas, brukarnas och deras familjesituation kan förbättras av att man tar med de anhörigas åsikter i arbetet med klienten. PO anser även att de kan hjälpa de anhöriga att komma till insikt om att de många gånger tar på sig för mycket och att de ibland till och med kan bidra till att förvärra brukarens situation i sin iver att hjälpa sin anhörige.

”För jag menar de anhöriga har ju positiva och negativa effekter, när man är så nära varann. Då ser man kanske inte vad det är som man gör som blir fel hela tiden. Och då är det också bra att ha en bra relation med den anhörige, och kunna säga att om klienten ber mig att: alltså jag blir så trött på mamma, och har man då byggt upp en relation så kanske man kan ta upp det. Om du skulle tänka på: att inte varje gång springa före utan låta han visa att han kan osv, att man kan ha den diskussionen under arbetets gång.” (PO 1)

Detta citat visar att de anhöriga har behov av vägledning om hur de kan bryta den onda cirkeln som vidmakthåller problemen i familjen. Att det är viktigt att involvera familjen i arbetet med klienten är något som Gavois, Paulsson, och Fridlund (2006) påvisar i sin empiriska undersökning. De framhåller också att de anhöriga har behov av empowerment från professionella och att det är av stor vikt att de försöker få med de anhöriga i arbetet med brukaren så att de kan få stöd för hur de bättre kan stötta brukaren. Då vi intervjuade de anhöriga så verkade de förstå att de många gånger gjort fel i sitt bemötande och kände till och med skam över detta. De tyckte därför att de var bättre att prata med PO om hur de kunde bemöta brukaren än med andra myndighetspersoner och vänner, för av dem så kände de sig mer dömda och kände att de varit dåliga föräldrar till sina barn. De kände också att PO kunde stötta dem med dessa känslor till skillnad från andra som menade att de anhöriga inte var

skyldiga att ta ansvar för sina barns handlingar då det blivit vuxna. De anhöriga kände att PO förstod och värdesatte att de ändå ville fortsätta att stötta sin närstående. De anhöriga såg också att de blivit mindre oroliga och fått ett ökat hopp om att deras närståendes problem ska kunna minska efter kontakten med PO. Vi undrade dock om de anhöriga önskade att de kunde får mer stöd från PO för att bearbeta sina känslor.

”Ja det är en tillgång men det är ju för honom det är. Kanske för oss med, men ingen ny att berätta för det är jobbigt som det är. Det är en 100 % avlastning måste man säga. Men problemen här hemma kan inte PO göra något åt. Hur vi än gör är det så, så gott som dagligen. Vi har inget val men det känns bra att kunna ringa det personliga ombudet, då är det förstås lite bakom ryggen på honom förstås. Då kan man prata av sig och det personliga ombudet tar sig den tiden.” (Anhöriga 3 & 4)

”Vet inte, för ibland vill jag inte prata så mycket om det. För på något sätt känner jag skuld och skam. På något sätt är det så. Men jag vet ju att så fort jag känner mig orolig så kan jag ringa henne. Och svarar hon inte så ringer hon upp mig direkt sen när hon ser mitt nummer. Vi fick en otrolig kontakt redan första gången jag följde med honom hit. Hon är som skapt för det här sa jag till henne. Hon är underbar.” (Anhörig 1)

Vi menar att dessa citat belyser att de anhöriga har ett stort behov av att prata med PO men att de samtidigt tycker att det kan bli för jobbigt att prata för mycket om problemen med PO då de ibland känner att de inte är mottagliga för detta utan behöver få distans till problemen. Vi undrade därför om de anhöriga ansåg att det stöd som de får från PO var tillräckligt.

”Nää, jag önskar inget mer stöd i alla fall. Jag tycker att hon gjort det hon kunnat. Både med ekonomin och så att han får en god man. Nu när den gode mannen kommer in i bilden så tror jag att det blir kanon på det viset. Han kan ju mer när han åker förbi, gå in till honom för han bor ju nära. Vad jag förstått om den mannen så är han en väldigt bra människa också. Så han kanske kan ta en annan kontakt med honom på nått vis och så.” (Anhörig 2)

Vi anser att våra intervjuer med anhöriga påvisar att de anhöriga inte hade något behov av mer stöd från PO för egen del, däremot önskade de att PO finge bättre hjälp från andra myndigheter vad det gäller att hjälpa brukaren med ekonomi, boende och sysselsättning. De anhöriga ser ändå PO som ett värdefullt bollplank för att få kunskap om vart de och brukaren kan vända sig för att få sina rättigheter mer tillgodosedda. De anhöriga tror också att både fler brukare och anhöriga skulle behöva ha stöd ifrån PO.

”Jag tycker det är viktigt att PO 1 och PO 2 vet att det är viktigt att de finns. Förutom min lillebror kan jag tänka mig att det finns jätte många människor som behöver stödet. Som kanske inte har en bror eller syster som ställer upp, vilket ändå brorsan haft.” (Anhörig 5)

”Jaa, det skulle nog inte vara helt fel. För jag tror att väldigt många är i samma situation, men man vill inte springa och tala om det va, eftersom det är så känsligt det här.” (Anhörig 1)

Trots att det inte ingår i POs arbetsuppgifter så pekar vårt resultat på att både PO och anhöriga värdesätter att de anhörigas åsikter tillvaratas i arbetet med klienten. Särskilt de anhöriga känner att de blir styrkta av att de kan vända sig till PO, då de har svårt att prata med andra bekanta om sin situation. De anhöriga menar att PO kan både avlasta dem men också få dem att känna sig behövda i arbetet kring sin närstående. De anhöriga känner även att de har lättare att prata med PO än med andra bekanta dels för att de inte känner sig dömda och dels för att de är säkra på att det de säger stannar dem emellan. Att de dessutom kan använda PO som bollplank för att veta hur brukaren kan få hjälp och bemötas gör att de kan få en mer vanlig familjesituation med brukaren. Men det som de anhöriga framförallt ansåg styrkte dem var att de fått en betydlig avlastning vad det gäller att ta hand om sin närståendes bekymmer.

Vi anser att dessa uttalande från anhöriga tydligt pekar på att även de anhöriga har behov av empowerment men att det då handlar mer om vägledning om hur de kan stötta brukaren än om hur de ska hjälpa sig själva. Vi anser dessutom att de anhöriga redan idag får en viss grad av empowerment genom att PO väljer att involvera dem trots att deras riktlinjer inte föreskriver det. Genom att ta med de anhöriga så anser vi likt PO att man kan komma tillrätta med destruktiva familjeproblem som kan hämma en utveckling av empowerment. Som en slutsats av detta vill vi framhålla att det bör ingå i POs riktlinjer att ta till vara på de anhörigas åsikter då vi anser att det kan gynna en utveckling av empowerment på lång sikt. Eftersom man redan vill ha med de anhörigas åsikter i ledningsgruppen då man anser att de känner till brukarens situation väl, så borde det väl också vara en naturlig följd att styrka denna önskan på papper.

6 Diskussion

Trots att de personliga ombuden (PO) tillsattes på grund av dålig samverkan kring personer med psykiskt funktionshinder så pekar vår undersökning på att det fortfarande behövs mycket stöd till både brukare och anhöriga för att komma till rätta med dessa problem. Än idag så får anhöriga axla mycket av klientens problem tack vare att inte myndigheterna tagit ansvar för dessa brukare. Men då anhöriga försöker företräda sina närståendes behov inför myndigheter så avfärdas oftast deras åsikter trots att myndigheterna ser dem som kapabla att ta hand om klientens problem. Som vi ser det så behöver även anhöriga empowerment från PO för att inte gå under i sin relation till brukaren. Vi tycker dessutom att vårt analysresultat tydligt pekar på att både brukare och anhöriga har behov av stöd från PO för att erhålla verktyg för

empowerment, men att PO kan behöva mer tid på sig för att brukaren och även dess anhöriga ska kunna uppnå en fullständig empowerment. Men vi anser inte att PO har tillräckligt med förutsättningar för att lyckas med detta i nuläget. Trots att PO gör sitt bästa för att ge brukaren verktyg för empowerment på individnivå så tycker vi att de behöver arbeta mer för att få till ökade resurser för detta på organisations- och samhällsnivå. För om brukaren ska uppnå empowerment och kunna bli mer delaktig i samhället så krävs det en större samverkan och bättre bemötande på dessa nivåer. PO menar dock att brukarna ska uppnå empowerment är ett långsiktigt mål, men att detta inte alltid går att uppfylla på grund av att myndigheterna saknar både kunskap och tid för att bemöta klienterna på det sätt som brukarna behöver för att uppnå empowerment. De anser även att brukaren inte alltid har inneboende resurser för att ta till sig och söka den hjälp de behöver. Vi anser därför att POs arbete består av och måste bestå av ett visst företrädarskap för att man ska få till mer empowerment för brukaren på lång sikt. Redan när vi läste POs riktlinjer såg vi drag av både empowerment och företrädarskap vilket vi också ser att PO försöker efterleva. Trots att vi ser företrädarskapet som en gyllene medelväg för att hjälpa brukarna så påvisar också vår intervju med PO, att PO i vissa lägen måste utöva paternalism för att klienterna ska få sina behov tillgodosedda. Som vi ser det går det inte alltid att vänta in brukarens medverkan eller tro på att de har förmåga att utföra saker på egen hand. Därför så anser vi även att det måste till en viss form av paternalism i POs arbete för att inte riskera att strävan efter empowerment övergår till underlåtenhet istället. Men då myndigheterna har svårt att bemöta klienterna på ett adekvat sätt anser vi också att PO skulle behöva lägga mer tid på att upplysa sina klienter och deras anhöriga om vart man kan vända sig i samhället för att få hjälp, och hur de bör bete sig i mötet med myndigheterna för att få erforderlig hjälp.

Eftersom både brukare och de anhöriga som vi intervjuat ansåg att deras tillvaro och relation till varandra blivit till det bättre sen PO kom in i bilden, så menar vi att det i de flesta fall kan vara en tillgång för PO att tänka systemteoretiskt och involvera anhöriga och andra utomstående i arbetet med klienten. Vi tycker att vårt analysresultat även tydligt påvisar att kommunikationen med anhöriga verkar vara en tillgång för att komma till rätta med destruktiva familjerelationer som kan hämma en utveckling av empowerment hos brukaren. Då PO också framhåller att de anhöriga är väldigt öppna för vägledning om hur de kan komma till rätta med dessa problem så anser vi att de anhöriga skulle behöva ha mer stöd från andra instanser också. Men intervjuerna med de anhöriga påvisar dock att de känner sig underskattade och dömda i mötet med andra instanser. Därför så tycker vi att myndigheter

behöver börja lyssna mer på de anhöriga då även de har behov av empowerment för att orka stötta sin anhörig i förlängningen. Som vi ser det bör därför en strävan att uppnå empowerment för brukarna även innefatta de anhörigas åsikter.

Trots att vårt analysresultat tydligt visar på att det finns inslag av olika sociala teorier i POs arbete så påvisar det också att PO använder sig mer av olika tillvägagångssätt än att arbeta efter en bestämd teori för att hjälpa sina brukare. Som vi ser det så behöver man inte arbeta efter en viss teori för att uppnå empowerment. För vi tycker att empowerment i dagsläget är mer en vision än något fastställt faktum som man måste utgå ifrån för att uppnå empowerment. Därför anser vi att det bästa sättet för att uppnå empowerment är att arbeta eklektiskt och utgå från olika teorier då varje brukare behöver hjälp på olika sätt för att uppnå empowerment. Vi tycker också att detta verkar vara det bästa sättet för att ständigt förhålla sig på en kritisk nivå till det man arbetar med så att man inte blir hemmablind och tror att det man gör för en klient alltid är det bästa för övriga klienter också. Likt PO så anser vi dock att det viktigaste är att få till en bra relation med brukaren, för oavsett vilket tillvägagångssätt som de väljer så måste de alltid utgå från brukaren och få denne med sig i arbetet. Som vi ser det så spelar det dock ingen roll hur många resurser det finns att tillgå för klienten om inte denne själv vill vara delaktig i arbetet. Men eftersom PO lyckats med att nå denna målgrupp betydligt bättre än myndigheterna gjort hittills, samt att de även lyckats hjälpa brukarnas anhöriga till att få en bättre tillvaro, så anser vi att PO behövs. Vi anser också att det skulle behövas fler personliga ombud för att få till en bättre samverkan kring dessa brukare.

Även om vi anser att flera PO skulle behöva tillsättas så ser vi också en risk med detta då det skulle kunna medföra att de myndigheter som idag inte tar sitt ansvar för brukarna fortsätter med det. Som vi ser så kan då POs företrädarskap lätt förstärka den dåliga samverkan för målgruppen istället för att förbättra den. Vårt resultat påvisar också att så länge som PO får hjälpa sina klienter att bli accepterade som klienter av myndigheter för att de ska få hjälp så uppmärksammas inte myndigheternas dåliga bemötande mot brukarna. Genom att detta förfarande får fortgå så sker ingen förändring i samverkan kring målgruppen. Som vi ser det så får PO ta på sig mer arbete än de skulle behöva på grund av detta, vilket i sin tur gör att de har svårt att jobba kortsiktigt. För så länge andra myndigheter inte har förmåga att bemöta målgruppen på ett adekvat sätt så får de personliga ombuden många gånger ta på sig det arbete som andra sociala instanser borde utföra. Men då det ännu går trögt med en strukturförändring av detta så anser vi att de personliga ombuden måste bestå som det är i

nuläget för att klienterna inte ska riskera att bli utan hjälp. Sammantaget så tycker vi att POs arbete är bra och framgångsrikt för att åtminstone få till en början av empowerment hos klienten. Men för att få till en bra fortsättning på detta arbete så måste de andra myndigheterna göra en bättre insats för att ta vid där POs ansvarsområde slutar. För då psykiatrin blivit ett alltmer hett samtalsämne på alla plan i dagens samhälle och den sittande regeringen dessutom efterstävar att få ut denna målgrupp mera i samhället och arbetslivet så borde väl de som har till uppgift att hjälpa dessa brukare börja göra mer för att ta detta ansvar mer på allvar. Det är således dags att det ännu rådande paternalistiska förhållningssättet i samhället bryts och ersätts med mer empowermenttänk, för då ökar förutsättningarna betydligt för att brukarna ska uppnå empowerment på samtliga nivåer.