Socionomprogrammet 210 poäng
_____________________________________________________
”Empowerment en vision eller ett faktum?”
Personliga ombuds resonemang kring empowerment som
arbetsmetod.
Åsa Johansson och Torborg Karlsson
Examensarbete, 15 poäng Examinator: Agneta Hedblom Högskolan i Kalmar Handledare: Magdalena Damberg Höstterminen 2007 Humanvetenskapliga institutionen
Vi vill tacka de personliga ombud som vi intervjuat och de informanter som de valt ut åt oss för att de så välvilligt ställt upp på att medverka i vår studie. Utan deras medverkan hade vi inte kunnat få det helhetsperspektiv vi ville ha i vår studie. Vi vill även tacka vår handledare som hjälpt oss att med mer kritiska ögon urskilja vad som varit relevant att ha med i vår uppsats.
Title: Empowerment, a vision or a fact?
The case managers reasoning about empowerment as a method in their social work.
Authors: Åsa Johansson and Torborg Karlsson
Supervisor: Magdalena Damberg
Assessor: Agneta Hedblom
The purpose of our study is to examine the case managers reasoning and descriptions of empowerment as a method in their social work from a comprehensively perspective including family members. To manage with this purpose we interviewed two case managers, two clients with mental disabilities and five family members. We have come to the conclusion that the case managers works more consist of advocacy than empowerment. Despite that we have found that the long term goal for the case mangers work is to give the clients tools for empowerment. Our results also show that the clients feel that they have gained and increased their ability to do things by themselves and to be a part of the community. The family members feel that they have been empowered because of that the case managers have given them advises of how they can support the clients in a better way, which have released them from family burdens.
Innehållsförteckning 1 INLEDNING ... 1 1.1PROBLEMFORMULERING... 2 1.2AVGRÄNSNING: ... 4 1.3SYFTE:... 4 1.4FRÅGESTÄLLNINGAR:... 4 1.5CENTRALA BEGREPP... 5 1.5.1 Personligt ombud: ... 5 1.5.2 Ledningsgrupp:... 5 1.6DISPOSITION... 5 2 METOD ... 5
2.1KVALITATIVMETOD OCH HERMENEUTISK TOLKNING... 5
2.2ANSATSVAL... 7
2.3LITTERATURSÖKNING... 7
2.4URVAL... 8
2.5INSAMLING AV EMPIRI... 9
2.6ETISKA ASPEKTER: ... 9
2.7RELIABILITET OCH VALIDITET... 11
3 TIDIGARE FORSKNING ... 12
3.1FAKTORER SOM INVERKAR PÅ EMPOWERMENT OCH ÅTERHÄMTNING... 12
3.2HUR FAMILJEN BERÖRS AV OCH INVOLVERAS I ARBETET MED KLIENTEN. ... 14
3.3UTVÄRDERINGAR AV PERSONLIGA OMBUD: ... 15
4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 16
4.1EMPOWERMENT... 16
4.2FÖRETRÄDARSKAP... 18
4.3PATERNALISM... 18
4.4SYSTEMTEORI... 19
5 RESULTAT OCH ANALYS... 20
5.1FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT UPPFYLLA VERKSAMHETENS MÅL... 20
5.2FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT BRUKARNA SKA UPPNÅ EMPOWERMENT... 22
5.3NÄR EMPOWERMENT BLIR MER FÖRETRÄDARSKAP... 25
5.4RISK FÖR ATT EMPOWERMENT ÖVERGÅR TILL PATERNALISM... 27
5.5ANVÄNDER SIG PO AV OLIKA TEORIER I SITT ARBETE? ... 28
5.6BRUKARENS DELAKTIGHET I RELATION TILL POS ARBETE... 29
5.7ERHÅLLER BRUKARNA EN FÖRBÄTTRAD LIVSSITUATION... 31
5.8INGÅR DET ETT SYSTEMTEMTEORETISKT TÄNKANDE I POS UPPGIFTER? ... 33
5.9MEDFÖR POS ARBETE ATT DE ANHÖRIGA BLIR STYRKTA? ... 35
6 DISKUSSION ... 38
6.1FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING... 41
7 SAMMANFATTNING ... 41
REFERENSLISTA ... 43
BILAGOR... 47
1 Inledning
I början av 1990-talet så förekom det kritik från allmänheten över hur dåligt människor med psykiskt funktionshinder blev bemöta av samhället. Av denna anledning tillsatte riksdagen 1992 en kommitté som fick i uppdrag att göra en utredning för att komma till rätta med dessa förhållanden. Denna utredning ledde sedan till att regeringen införde psykiatrireformen 1995 (Hydén, 2005). Reformens syfte var att förbättra villkoren för dem med psykiskt funktionshinder ute i samhället för att ge dem ökad delaktighet, bättre vård och socialt stöd. I förarbetena till denna reform framkom att de med psykiskt funktionshinder situation skulle förbättras om de fick stöd av personliga ombud (Socialstyrelsen, 2004). Tanken var att de personliga ombuden skulle ha ett klart ansvar för att samordna insatser mellan olika hjälpinstitutioner för personer med psykiskt funktionshinder. År 1995 startade därmed en försöksverksamhet på tio platser i landet för att se hur verksamheten med personliga ombud skulle se ut och hur det skulle organiseras. Denna tidiga försöksverksamhet visade på ett så bra resultat att verksamheten personligt ombud blev nationellt år 2001. Bland annat såg de en markant minskning av sluten vården och en ökad livskvalitet för den enskilde brukaren (Socialstyrelsen, 2004).
De personliga ombudens uppgifter är för närvarande endast reglerat av ett meddelandeblad från Socialstyrelsen där det står att de personliga ombudens uppgifter skall vara:
”Tillsammans med den enskilde identifiera och formulera dennes behov av vård, stöd och service, Tillsammans med den enskilde se till att olika huvudmäns insatser planeras, samordnas och genomförs, Bistå och – om fullmakt finns – företräda den enskilde i kontakterna med olika myndigheter och se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån egna önskemål, behov och lagliga rättigheter.” (Socialstyrelsens meddelandeblad 14/2000)
I dessa riktlinjer som kommer från Socialstyrelsen står det för närvarande ingenting om att det i de personliga ombudens arbetsuppgifter ska ingå att ta med de anhöriga i arbetet med brukaren.
Vi anser att ovanstående uppgifter överrensstämmer med empowerment eftersom de personliga ombuden utför arbetet utifrån brukarens uppdrag och lägger stor vikt på att brukaren ska vara delaktig i hur de ska gå till väga för att lyckas med detta uppdrag. Syftet är
att se till att brukaren får det stöd och service som de har rättigheter till för att erhålla en känsla av empowerment. Enlig Payne (2002) har empowerment som syfte att hjälpa klienterna att få makt över beslut och handlingar som rör deras liv. Detta skall uppnås genom att minska hindren för målgruppen både sociala och personliga sådana. För att uppnå empowerment hos den enskilde brukaren så måste man även stärka deras självförtroende och den egna förmågan och tron på att de själva har makt över sitt liv. För att brukaren ska återfå denna makt så måste någon utomstående som t.ex. en socialarbetare ge brukarna verktyg att använda sig av för att själva styra över sitt liv (Payne, 2002). Empowerment som teori handlar om hur man tror att man ska gå till väga för att förtryckta människor ska få möjlighet att ta makten över sin egen livssituation. Forsberg (1997) talar om att empowerment innefattar begrepp som makt, självkontroll, självtillit och stolthet och att de som får empowerment får ökad känsla av dessa begrepp som har med empowerment att göra. Empowerment bygger på att klienten ska vara delaktig i förändringsarbetet som socialarbetaren måste bedriva för att ge klienten verktyg för att uppnå empowerment. Socialarbetarens arbete blir därför att hjälpa klienten att få en personlig makt och hjälp till att mobilisera resurser. Byggstenarna för att detta arbete ska fungera är förtroende, delad makt och acceptans av klienternas eget sätt att se på sitt problem (Järkestig-Berggren, 2006).
1.1 Problemformulering
För att fullständig empowerment ska uppnås behöver arbetet för det ske på tre olika nivåer: individnivå, grupp- och organisationsnivå och på samhällsnivå. Den individuella nivån kännetecknas av att individen känner kontroll över livet, självbestämmande och självkänsla. På gruppnivå och organisationsnivå betyder det att man använder sig av organisationens resurser för att försöka påvisa mål och behov hos målgruppen. På samhällsnivå innebär det att man vill förändra de socialpolitiska målen för att öka det samhälleliga inflytandet och fördelningen av resurser i samhället för målgruppen (Brunt & Hansson, 2005).
Som vi förstår det bör empowerment ske på alla tre nivåerna för att de personliga ombuden ska få ökade förutsättningar för att lyckas ge brukaren verktyg för empowerment på individnivå. Om inte sociala mål och strukturer i samhället anpassas mer till individer med psykiskt funktionshinder så försämras även förutsättningarna för att kunna ge brukaren verktyg för empowerment på individ- och gruppnivå. Det måste även finnas förutsättningar inom den egna organisationen och tillåtelse att arbeta efter en teori om empowerment. Trots
detta så kommer vi att fokusera på hur de personliga ombuden arbetar på individnivå för att ge deras brukare verktyg för empowerment.
Utifrån ovanstående definiering av hur empowerment bör bedrivas på olika nivåer undrar vi vad de personliga ombuden har för förutsättningar att uppnå deras mål från Socialstyrelsen och om avsikten med dessa mål är att åstadkomma empowerment. Som vi ser det handlar empowerment i socialt arbete mycket om att göra den enskilde mer delaktig i beslutsprocessen kring sin livssituation och att stärka den enskildes förmågor att själv avgöra vilka insatser de behöver för att få en bättre livssituation. För att lyckas med detta måste brukaren få mer kunskap om vilka insatser samhället kan erbjuda och hur man ska få tillgång till dem.
Eftersom vi redan funnit studier som påvisar att empowermentliknande teorier bidragit till att hjälpa personer med psykiskt funktionshinder, skulle vi vilja föra in ett nytt perspektiv som är mer inriktat på om även brukarnas anhöriga har behov av empowerment från de personliga ombuden. Genom att ta med de anhörigas perspektiv anser vi att vi får ett större helhetsperspektiv på hur de personliga ombuden arbetar och försöker uppnå empowerment. Vi undrar dock om det kan det vara så att de anhöriga blir tillräckligt stärkta genom att deras närstående som drabbats av ett psykiskt funktionshinder får ett ökat stöd. Enligt Östmans (2005) litteraturstudie så har tidigare forskning visat att övriga familjemedlemmars hälsa påverkas av relationen inom familjen som system och av samhället. Om någon i familjen har ett psykiskt funktionshinder medför detta en omfattande börda för övriga familjemedlemmar. Östman framhåller också att även anhöriga har behov av vägledning om hur de ska hantera vardagssituationer tillsammans med individen med psykiskt funktionshinder som har behov av stöd från den psykiatriska verksamheten. I tidigare forskning framhäver också Fallon och Pederson (1985) att man får bättre effekt av arbetet med brukaren om man involverar och arbetar uppmuntrande tillsammans med familjen och det sociala nätverket kring individen med psykiskt funktionshinder. Det har också visat sig att professionella vårdgivare som stödjer anhöriga bidrar till att reducera anhörigas upplevda börda och att de känner ökad trygghet i sin situation (Reinhard 1994b). För nuvarande så ingår det inte i de personliga ombudens uppgifter att involvera de anhöriga i arbetet med brukaren. Men eftersom tidigare studier visar på att det kan vara en fördel att engagera de anhöriga i arbetet med klienten så undrar vi om de personliga ombuden ändå ser det som en tillgång att involvera de anhöriga i deras arbete. Vi undrar även om detta leder till att både brukarnas och deras anhörigas
situation förbättras. Eftersom de anhörigas situation inte är så utforskad så är vi särskilt intresserade av att tillfoga ett anhörigperspektiv, och hur de anhöriga ser på verksamheten personliga ombud, och om även de har behov av empowerment.
Även om vi är intresserade av de anhörigas perspektiv av empowerment och om de har behov av det, så måste vi beakta de personliga ombudens och deras brukares syn för att kunna få en helhetssyn på hur det är att vara anhörig till den som använder sig av de personliga ombudens verksamhet. De anhörigas del kan bättre förstås genom att vi tar med de andra delarna då alla delarna ingår i samma sammanhang. Likt Alvesson och Sköldberg (1994) anser vi att vi måste ta med helheten för att förstå hur de olika delarna på individnivå hänger ihop och påverkar varandras förståelse.
1.2 Avgränsning:
Vi kommer främst att rikta in oss på hur de personliga ombuden går tillväga för att bedriva empowerment på individnivå. Eftersom det redan finns mycket tidigare forskning om brukarens upplevelse av detta så kommer vi att lägga fokus på om även anhöriga har behov av empowerment från personliga ombud. Eftersom vi vill ha en djupare förståelse av de anhörigas perspektiv kommer vi att ha ett fåtal men längre intervjuer med några av de anhöriga som berörs av de personliga ombudens verksamhet.
1.3 Syfte:
Vårt syfte är att undersöka de personliga ombudens resonemang och beskrivningar av empowerment som arbetsmetod utifrån ett helhetsperspektiv som även inbegriper anhöriga.
1.4 Frågeställningar:
För att få svar på detta tänkte vi använda oss av följande frågeställningar i vår undersökning: • Vilka förutsättningar upplever de personliga ombuden att de har för att kunna ge
brukarna verktyg för empowerment?
• Hur upplever de personliga ombuden brukarnas förmåga att vara delaktiga i arbetet så att de senare kan ta makt över sin situation på egen hand?
• Hur anser brukarna att deras livssituation påverkats av de personliga ombudens arbete?
• Hur upplever de anhöriga att de har ett behov av empowerment från de personliga ombuden?
1.5 Centrala begrepp
1.5.1 Personligt ombud:Med personligt ombud menas en profession som arbetar på uppdrag av brukaren för att få till bättre samverkan kring brukaren från olika myndigheter (Socialstyrelsen 14/2000).
1.5.2 Ledningsgrupp:
Med ledningsgrupp menas i det här sammanhanget den grupp av människor från olika myndigheter som ska förbättra samverkan för personer med psykiskt funktionshinder mellan olika myndigheter. I en ledningsgrupp bör även brukare och anhöriga sitta med för att deras åsikter ska beaktas (Socialstyrelsen 14/2000).
1.6 Disposition
Första kapitlet inleds med en inledning och motivering till varför vi valt att analysera hur de personliga ombuden ser på empowerment som arbetsmetod samt varför vi valt att ta med ett anhörigperspektiv. I det andra kapitlet ges en beskrivning av hur vi gått tillväga med utförandet av vår studie, det vill säga vilken metod vi använt oss av och vilka informanter vi valt att intervjua och varför. I det tredje kapitlet tar vi upp tidigare forskning som har relevans för vårt undersökningsområde. I det fjärde kapitlet övergår vi till att redogöra för de teorier och teoretiska begrepp som vi kommer att analysera vårt empiriska material med. I det femte kapitlet presenterar vi sedan vår resultat- och analysdel. För att göra vårt resultat- och analysmaterial mer lättläst har vi delat in detta kapitel i olika teman. För att ge vår syn på detta material så avslutar vi med en egen diskussion i kapitel sex. Under detta kapitel tar vi också upp hur man kan bygga vidare på vår studie.
Eftersom vi hela tiden hjälpts åt med att författa samtliga kapitel så avser vi att tillsammans stå som ansvariga för hela uppsatsen.
2 Metod
2.1 Kvalitativmetod och hermeneutisk tolkning
Vi har valt att ha en kvalitativ metod och då använt oss av samtalsintervjuer vid insamlingen av vår empiri eftersom vi vill få en djupare förståelse av hur våra informanter upplever och ser på de personliga ombudens verksamhet. Enligt Holme och Solvang (1997) så är en kvalitativ metod att föredra då man vill beskriva helheten som undersöknings enheterna inryms i. Fördelen med att använda sig av en kvalitativ metod är också att frågeställningar och tolkningar går att omformulera vilket gör att vi kan få den kunskap vi vill ha. Nackdelen med
att använda sig av en kvalitativ metod är att det blir svårt att säga något generellt om den informationen som man får fram eftersom den består av ett fåtal informanters egna upplevelser (Holme & Solvang, 1997). Risken med detta är också att studiens trovärdighet kan ifrågasättas samt att forskaren tolkar informanternas uttalanden felaktigt då den kan ha svårt att inte låta sig påverkas av sin förförståelse. Men även om man med en kvantitativ metod skulle kunna generalisera resultatet så skulle användandet av en sådan metod endast ge ytliga och kortfattade svar (Holme & Solvang). Därför så anser vi att vi genom att använda oss av en kvalitativ metod kan komma åt mer hur våra informanter var för sig uppfattar att deras livssituation påverkas av det sammanhang som de ingår i.
För att tolka våra intervjuer kommer vi att använda oss av hermeneutiken. Syftet med denna tillämpning är att få en giltig och gemensam förståelse av en texts mening (Kvale, 1997). Ett huvudtema för denna tolkningslära är att meningen hos en del endast kan förstås om den sätts i samband med helheten. Omvänt kan helheten som består av delar endast förstås ur delarna (Alvesson & Sköldberg, 1994, s 115). Förståelsen av en text sker genom en process i vilken de enskilda delarnas mening bestäms av textens helhetliga mening. De enskilda delarnas mening kan så småningom dock förändra den ursprungliga föregripna meningen hos helheten, som återigen kan komma att ändra meningen hos de enskilda delarna, osv. Denna förståelseprocess upphör när man kommit fram till en rimlig och enhetlig mening som är fri från inre motsägelser (Kvale, 1997, s 50).
För att lyckas med denna tolkningsprocess vid analyser av kvalitativa intervjuer brukar man vanligtvis läsa igenom hela intervjun för att skaffa sig en allmän mening om den. Den hermeneutiske forskaren använder sin egen förförståelse som ett verktyg i tolkningen, men försöker att se helheten i forskningsproblemet (Patel & Davison, 2003). Vi anser att vi kan använda oss av hermeneutiken eftersom vi hela tiden måste sätta de anhörigas perspektiv i förhållande till de personliga ombudens och brukarnas perspektiv. Genom detta kan vi sedan lättare också förstå de olika perspektiven och det gemensamma sammanhang som de ingår i. Genom att återkommande gå tillbaka och titta på de olika delarna i detta sammanhang så har vi fått en större helhetssyn av det sammanhang som de anhöriga ingår i. Detta har sedan slutligen gjort att vi erhållit en större förståelse av de anhörigas situation, och deras behov av empowerment.
2.2 Ansatsval
I genomförandet av vår kvalitativa studie har vi valt att ha en abduktiv ansats. Med detta menar vi att vi har ett både deduktivt och induktivt tillvägagångssätt (Patel & Davidson, 2003). Vi anser att vi använder oss av en abduktiv ansats eftersom vi är ute efter att testa vår förförståelse om vad empowerment innefattar stämmer överrens med den verksamhet som personliga ombud bedriver, samtidigt som vi är öppna för nya teorier som kan ändra vår förförståelse. Därför anser vi att hermeneutiken är den mest tillämpliga metoden på vår studie då denna metod har en abduktiv ansats. Vi kommer således att använda oss av hermeneutiken i vår undersökning och analys av våra intervjutexter då denna metodik går ut på att återkommande stämma av hur ens egen förförståelse överrensstämmer med den uppfattning som informanterna själva har (Kvale, 1997). Till exempel så ställer vi frågor så att vi kan få bekräftat om det arbete PO utför stämmer överens med vår förförståelse om vad empowerment ska leda till. När vi har tolkat intervjutexterna så har vi sett om det informanterna har sagt överrensstämmer med en teori om empowerment eller om det väckt nya teorier om det arbete som PO bedriver kan kopplas till andra teorier. Detta gör sedan att vi får en ny tolkning av den kontext som informanterna ingår i och kan se hur det insamlade materialet kan ge svar på den kunskap vi var ute efter att finna eller om informanternas information ger upphov till nya teorier och frågeställningar. Att vi väljer att använda oss av denna tolkningsprocess som hermeneutiken innebär gör således att vi kommer att göra nya tolkningar av vår empiri och fortsätta att bearbeta våra analystexter tills vi anser att vi erhållit ett giltigt och tillförlitligt analysresultat (Kvale, 1997).
2.3 Litteratursökning
Vi har valt att använda oss av olika databaser så som ELIN, SveMed+ och Sociological Abstracts på Internet. Vi har även använt oss av Socialstyrelsens hemsida där deras utredningar har publicerats. Vi har använt oss av olika sökord så som empowerment, mental illness, social support, psykiskt funktionshinder, personliga ombud, familj. Vi har även varit på biblioteket för att hitta litteratur inom ämnet. När vi har sökt vår information har vi varit källkritiska och tittat på om de källor vi använt oss av är tillförlitliga och bygger på tidigare forskning (Holme & Solvang, 1997). Vi har då framförallt tittat på om källorna har ett tydligt syfte och frågeställningar, ett metodkapitel och till sist referenser att bygga sin analys på.
2.4 Urval
Genom vår tillämpade utbildning fick vi vetskap om att det fanns personliga ombud. Vi tog därför kontakt med två av dem och bad dem fråga deras brukare och brukarnas anhöriga om de var villiga att delta i en studie, och svara på hur deras liv blivit efter de fått kontakt med ett personligt ombud. Vi har gjort sju intervjuer varav en är med två personliga ombud och två är med brukare till de personliga ombuden och så har vi gjort fyra intervjuer med fem anhöriga till brukare som använder sig av personliga ombud. Vid en av intervjuerna med anhöriga var det ett föräldrapar med vid intervjun. Vi har valt att ha fler intervjuer med anhöriga då deras perspektiv inte är så utforskat. Vi anser att det varit till vår fördel att ha två av våra intervjuer med två personer samtidigt då det har skapat en dialog dem emellan vilket bidragit till fler reflektioner än om vi intervjuat dem var och en för sig. Även om vår utgångspunkt främst var att undersöka de anhörigas behov av stöd och empowerment från personliga ombud så valde vi att intervjua de personliga ombuden och deras brukare därför att vi anser att det kan ge oss en större helhetsbild av verksamheten personligt ombud. Med det anhörigperspektiv som vi har haft har vi velat se hur det tas med från brukarens och det personliga ombudets sida i arbetet för att skapa ett bättre liv för brukaren. Enligt Kvales (1997) syn på hermeneutiken så anser vi också att vi måste ställa de anhörigas situation i relation till den helhet som de ingår i, för att få en ökad förståelse av de anhörigas situation, och deras behov av empowerment.
Vi är medvetna om att det finns en risk med att låta de personliga ombuden tillfråga våra informanter, då de personliga ombuden skulle kunna fråga dem som de vet har en positiv syn på verksamheten och inte har några negativa synpunkter. Men vi anser ändå att vi fått mycket hjälp av detta urval då de personliga ombuden har tillträde till ett fält som vi inte har och vi tror oss haft svårt att nå informanter om vi inte gått genom de personliga ombuden. Holme och Solvang (1997) anser att denna typ av systematiskt urval förutsätter en omfattande kunskap om den grupp man undersöker och en strategi över vad man vill komma fram till. Vi har med hjälp av vår förförståelse och granskning av tidigare forskning haft ett förutbestämt syfte med vår undersökning. Därmed har vi ett begränsat urval av människor som vi vill undersöka och har i och med detta ett mål med vad vi vill få fram för kunskap om de personliga ombudens verksamhet. Enligt Holme och Solvang finns det olika sätt för att komma fram till den kunskap vi vill åt. Vi har valt att göra ett systematiskt urval för att lättare få svar på våra frågeställningar. För att få så stort informationsinnehåll som möjligt så har vi intervjuat människor som vi anser har goda kunskaper om det vi vill undersöka (Holme & Solvang, 1997). Det kan dock finnas en risk med detta då dessa personer kan förvanska sin
verklighet i och med att de begrundat sin situation. Informanterna kanske vinklar informationen på ett sätt som inte riktigt är sann, men om man som intervjuare är medveten om det är det inte så stor risk att trovärdigheten rubbas. Vi är inte ute efter en generell sanning utan mer efter undersökningspersonernas subjektiva upplevelse av de personliga ombudens verksamhet, så vi kommer att lägga större vikt vid att informationen är giltig och sann för de som vi intervjuat.
2.5 Insamling av empiri
För att samla in vår empiri har vi använt oss av samtalsintervjuer. Våra intervjuer har tagit cirka 45 minuter och gjorts både i de personliga ombudens arbetsrum och i våra informanters hem. Vi har alltså varit måna om att låta våra informanter välja den miljö som de känner sig trygga i under våra intervjuer. Dessa intervjuer har varit semistrukturerade vilket betyder att vi haft vissa frågeställningar med oss men ingenting som är fastlåst. Vi har kunnat lägga till och ta bort frågor som under intervjutillfället visat sig vara bra eller dåliga. Fördelen med en semi-strukturerad intervju är att forskaren kan ändra ordvalet på frågorna och förklarar om informanten inte förstår frågorna. Vi har även kunnat ändra ordningen på frågorna utifrån hur samtalet med informanten förts och på så sätt ställa frågorna där det passade in i samtalet (Robson, 2002). Vi har valt att ha vissa fasta frågeställningar för att vi inte ska tappa bort oss från studiens syfte och då har vi utgått från Patel och Davidsons (2003) tankar kring hur man ska formulera frågorna: att man bör undvika långa frågor, ledande frågor, negationer, dubbelfrågor, och varför frågan. Holme och Solvang (1997) anser att den kvalitativa forskaren inte ska använda sig av standardiserade frågeformulär då forskare inte ska styra intervjun för mycket, utan låta informanten styra samtalet och vilken information som ska föras fram i sammanhanget. Därför har vi låtit våra informanter i hög grad styra samtalet.
2.6 Etiska aspekter:
Vi har valt ett område där det finns många etiska aspekter att fundera över. Enligt Vetenskapsrådet (www.vr.se) finns det fyra krav när man genomför en undersökning och dessa är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att undersökningspersonerna ska informeras om studiens syfte och
om hur forskaren kommer att genomföra studien och vad de ska bidra med som undersöknings personer. Det ska även informeras om att det är frivilligt att delta och att de alltid kan avbryta sin medverkan när de vill. Det ska även framgå varifrån forskaren kommer, och vilka som finansierar undersökningen m.m. Vi informerade de personliga ombuden om syftet med vår studie så de kunde informera informanterna innan de ställde upp i vår
undersökning. Sedan när vi träffade informanterna repeterade vi syftet för att de skulle riktigt förstå vad vår undersökning syftar till. Vi informerade även om att det är frivilligt att delta. Med samtyckeskravet menas att deltagaren i studien alltid har rätt att bestämma över sin medverkan. De ska kunna avbryta utan att det får negativa konsekvenser för dem. Om de önskar att avbryta ska de inte heller utsättas för påtryckningar om att fortsätta delta i studien. Vi har i vår studie enbart tagit med informanter som frivilligt valt att medverka och därmed minskat risken för att vi ska ställa till skada för dem. Vi har även gjort våra intervjufrågor så att de inte ska beröra känsliga ämnen, som t.ex. uppväxt och diagnos, för att minimera risken att starta en process hos informanterna. Om det ändå skulle komma upp känsliga ämnen så är det upp till våra informanter vad de vill säga eller inte, det är deras val att utforma den information som de är villiga att ge. Eftersom medverkan är frivilligt kan de när de vill avbryta sin medverkan. Konfidentialitetskravet innebär att alla som ingår i en undersökning skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifter ska förvaras så att ingen otillbörlig kan ta del av dem. Alla som ingår i ett forskningsprojekt bör skriva under ett dokument om tystnadsplikt när det gäller etiskt känsligt material. Enskilda individer skall i avrapporteringen inte gå att känna till av utomstående, alla personuppgifter skall avidentifieras. Våra informanter har blivit informerade om att det bara är vi som ska ta del av forskningsmaterialet och att det i avrapporteringen inte ska gå att känna igen dem. Det sista kravet är nyttjandekravet och det innebär att uppgifter insamlade om enskilda personer får bara användas i forskningsändamål. Våra insamlade personuppgifter kommer bara oss tillhanda och därmed uppfyller vi även nyttjandekravet (www.vr.se).
Kvale (1997) uppmärksammar konsekvenserna som ett viktigt område i den etiska debatten. Risken att en undersökningsperson lider skada ska vara så liten som möjligt. De potentiella fördelarna för en undersökningsperson och betydelsen av den kunskap som erhålls ska uppväga skaderisken för undersökningspersonen och därmed rättfärdiga beslutet att genomföra undersökningen. Detta medför ett ansvar för forskaren att tänka igenom sin undersökning noggrant innan den genomförs så att människor inte tar skada (Kvale, 1997). Vi anser att fördelarna med vår undersökning överväger nackdelarna då det är angeläget att informationen om hur brukarna och deras anhöriga har det och hur deras liv förändrats efter de kommit i kontakt med de personliga ombudens verksamhet kommer fram i ljuset. Detta tycker vi är viktigt för att både allmänhet och professionella ska förstå vikten av den verksamhet som personliga ombud bedriver. Risken för att informanterna ska ta skada är väldigt liten då vi inte tar med personuppgifter och utlovar konfidentialitet. Vi kan dock aldrig
lova att vi inte omedvetet sätter igång en process i mötet med människan men vi har inte lagt upp intervjuerna så att de ska beröra känsliga aspekter.
2.7 Reliabilitet och Validitet
Med validitet menas att vi måste veta att vi undersöker det vi avser att undersöka (Holme & Solvang, 1997). Inom kvalitativa undersökningar kan detta vara svårt att avgöra då vi ofta undersöker abstrakta saker och inte kan ta fram dem och se att vi undersökt det vi avsett att undersöka. Vi kan använda oss av innehållsvaliditet och då görs det en logisk analys av innehållet i undersökningsinstrumentet. Med detta menas att vi utgår från den teoretiska ram vi har för undersökningen och infogar dessa begrepp på ett förenklat sätt i våra intervjufrågor så att de intervjuade klart förstår vad dessa innebär. Genom att intervjupersonerna förstår begreppen vet vi lättare att vi mäter det vi avser att mäta (Patel & Davidson, 2003, s 99). Men för att detta ska fungera är det viktigt med begreppsvaliditeten, med andra ord att vi vet att forskaren och informanten pratar om samma sak och definierar begreppen på lika sätt. Vi har benat upp vad begreppet empowerment står för i mer konkreta begrepp så som delaktighet, gemenskap i samhället, påverkan i beslutsprocessen, och om de blivit styrkta i sin vardag. Detta har vi gjort för att säkerställa att våra intervjupersoner förstår begreppen vi använder oss av. Genom detta kan vi också lättare påvisa om det de upplever överensstämmer med det som begreppet empowerment innefattar och anses leda till i verkligheten. Vi har alltså försökt hitta begrepp i verkligheten som överrensstämmer med en teori om empowerment. Merriam (1998) menar att hur pass hög intern validitet man har i sin studie handlar om i vilken omfattning de resultat som man fått fram överensstämmer med verkligheten. Därmed anser vi att vi har en hög intern validitet i vår undersökning eftersom vi till stor del använt oss av förenklade begrepp som våra informanter förstår vad de innebär samt att dessa begrepp hjälpt oss att lättare få svar på våra frågeställningar.
Inom kvalitativ forskning är det svårt att mäta reliabiliteten, tillförlitligheten då man inte kan säga vad som är sant eller inte, eftersom det empiriska materialet bygger på subjektiva upplevelser hos informanterna (Holme & Solvang, 1997). Merriam (1998) anser att det inte är av vikt att diskutera reliabiliteten i en kvalitativ studie. Men enligt Maxwell (1992) är det väldigt viktigt att spela in intervjuerna för att forskaren skall kunna gå tillbaka till samma material gång på gång för att analysera. Eftersom att vi har spelat in intervjuerna så anser vi att vi kan styrka att det är informanternas egen utsago som vi utgått från i vår analys. Genom att vi har tagit med olika perspektiv från brukare, personliga ombud och anhöriga så ökar vi
chanserna för att de som ska läsa vår studie får en ökad förståelse. För att stärka reliabiliteten kommer vi vid sammanställningen hålla en balans mellan citat och vår analys av intervjuerna.
Nackdelar med en kvalitativ metod kan vara att det är svårt att få fram ett resultat som går att generalisera till en större population (Holme & Solvang, 1997). Det är svårare att vara objektiv i en kvalitativ studie eftersom forskaren använder sig själv som tolkningsinstrument. Lincoln och Guba (1985) menar att forskarens närvaro kan medföra negativa konsekvenser då vi som forskare kanske bidrar till att undersökningspersonerna inte beter sig som de brukar. En annan aspekt är att undersökningspersonen medvetet eller omedvetet försöker svara på intervjufrågorna som de tror att forskaren vill ha svaren, inte som de själva tycker. Forskaren själv har även ett ansvar att inte tänka förutfattat om svaren och dra egna slutsatser som kanske inte stämmer, utan vara öppen för det undersökningspersonerna verkligen säger (Robson, 2002). Vi anser att vi har både en relativt hög validitet och reliabilitet i vår undersökning eftersom vi har ställt frågorna till våra informanter på ett sådant sätt att vi erhållit svar som talar både för och emot det vi haft för avsikt att undersöka. Genom att vi har tagit med tre olika parter som berörs av verksamheten anser vi också att vi bättre kan styrka för läsaren att det våra informanter säger både är giltigt och sant för dem, och även till stor del för det sammanhang som de ingår i. Men som tidigare nämnts förstår vi dock att detta resultat inte går att generalisera utan bara gäller för den tid och kontext som undersökningen ägt rum i.
3 Tidigare forskning
Vi har gjort en kunskapsöversikt över vad det finns för forskning kring vårt undersökningsområde. Vi kommer här att återge det som vi tycker är relevant för vår studie under tre olika teman: faktorer som inverkar på empowerment och återhämtning, utvärderingar om de personliga ombudens verksamhet, och hur familjen berörs av och kan involveras i behandlingsarbetet med klienten.
3.1 Faktorer som inverkar på empowerment och återhämtning
Vi har hittat två artiklar som handlar om hur man ska kunna mäta empowerment med en skala för personer med psykiskt funktionshinder. Den ena är gjord i USA av Corrigan, Giffort, Rashid, Leray och Okeke 1999. Denna studie har som syfte att undersöka reliabiliteten och validiteten på en återhämtningsskala. Resultaten visar att de personer som hade höga poäng på denna skala hade en ökad känsla av empowerment och bättre självförtroende. Tre variabler visade sig ha inverkan på poängen på skalan och dessa var självförtroende, självorientering
och ålder. De som hade ett rikt socialt liv hade även en högre poäng på skalan. Återhämtning kopplades ihop med livskvalitet, självförtroende och känsla av empowerment, de som hade höga poäng på dessa områden hade en hög grad av återhämtning. Den andra artikeln var Björkmans och Hanssons (2005) som handlade om samma sak men studien hade gjorts i Sverige. De fick liknande resultat som den som gjorts i USA, den visade också att en hög känsla av empowerment hade att göra med sociala nätverk, självupplevd kvalitet på livet och psykosocialfunktion. Deras undersökning visade att en hög grad av empowerment tryckte undan känslor av stigmatisering hos klienterna. Björkman och Hansson (2005) drar slutsatserna att empowerment behövs för att förbättra livskvaliteten för psykiskt funktionshindrade. Båda dessa studier är dock gjorda med ett fåtal informanter så det behövs vidare forskning för att generellt kunna dra några positiva slutsatser.
Kilian, Lindenbach, Löbig, Uhle, Petscheleit, och Angermeyer (2003) har genomfört en studie där syftet var att finna indikatorer på empowerment i patienters beskrivning och utveckling av deras psykiska behandling. Ett sekundärt mål var att utifrån processen att bli behandlad se om det kan finnas en indikator på empowerment för dessa personer. Resultaten visar på att de flesta inte kände att de hade någon känsla av empowerment i deras vård, utan kände sig som passiva objekt, och kände ingen mening eller mål med den så kallade behandlingen. De få som enligt denna studie kände att de hade en känsla av empowerment var de som kände sig delaktiga och som subjekt i vård processen. Dessa personer var också de som hade något att säga till om och där vården inte bara bestod av frågor kring mediciner utan mer av interaktion mellan klient och professionell. Ett fåtal patienter kände en känsla av empowerment på så sätt att de återfick kontroll över sitt liv och över beslut som rörde deras väl och ve. De som utförde denna studie fann inga direkta indikatorer på att dessa patienter fick verktyg för empowerment i deras vård.
Topor (2001) återger utifrån en litteraturstudie och en empirisk studie som han har gjort vad han anser kan gynna men även hämma en återhämtning hos personer med psykiskt funktionshinder. Resultaten från den empiriska undersökningen pekar på att betydande nämnare för de intervjuades återhämtning är att de hade en egen bostad och en socioekonomisk grundtrygghet, antingen genom förvärvsarbete eller genom något av de allmänna försäkringssystemen. Intervjuresultaten påvisar också att det för en social återhämtning återkommande krävs mycket eget arbete av individen för att få den hjälp de behöver från olika institutioner som t ex psykiatrin och socialtjänsten. Korrekt medicinering,
psykoterapi, stöd av nätverk bestående av kontaktpersoner, boendestödjare, brukarorganisationer, stöttande vänner och anhöriga ses därutöver som betydande faktorer till återhämtning för personer som drabbats av svåra psykiska störningar.
Även Topors (2001) litteraturstudie påvisar att återhämtningsprocessen för denna målgrupp är beroende av stöd från brukarens omedelbara närhet. Trots detta så framhäver Topor att det inte alltid är så att relationen till andra är av godo. Han menar att anhöriga antingen kan ses som den direkta orsaken till individens problem eller som en viktig bidragande part i återhämtningsprocessen. I vissa fall verkar också de anhöriga ha haft båda rollerna (Topor, 2001, s 292). Den empiriska studien påvisar även att det inte är många av de professionella som de intervjuade ha mött som de anser har haft en positiv effekt på deras återhämtningsprocess. Det som återkommande visat sig bidragit till de intervjuades återhämtning är när den professionelle kunnat gå ur sin roll som professionell expert och uppvisat lite mer vanliga och mänskliga egenskaper, samt varit beredd att göra ett regelbrott för en viss klient. Detta har då fått klienten att känna att den professionella är beredd att gå utanför de gängse ramarna för att klienten ska få det stöd den behöver (Topor, 2001).
3.2 Hur familjen berörs av och involveras i arbetet med klienten.
Gavois, Paulsson, och Fridlund (2006) har gjort en studie där syftet var att ta reda på vikten av att ta med de anhöriga i arbetet med att stödja personer med psykiskt funktionshinder, samt hur familjemedlemmarna kring dem med psykiskt funktionshinder upplever stödet från de professionella. Resultaten visar att det finns fyra delar i stödet till familjerna som är av stor vikt. Dessa delar är: att de professionella finns närvarande, att de lyssnar på de anhöriga som ändå känner vederbörande bäst, att de ser till så att de anhöriga blir delaktiga kring den funktionshindrades vardag och att de genom detta försöker ge de anhöriga verktyg för hur de kan stötta sina närstående. Forskarna anser att hela familjen blir berörd då en familjemedlem blir psykiskt funktionshindrad. Därför menar de att det behövs en öppnare vård där hela familjen tas med i beaktan, för många delar av vårdkedjan kan aldrig en professionell ta över från en anhörig. Det är i många fall så att den anhörige fortfarande är den som får ta de stora delarna när de mår dåligt.
Även Östman (2005) tar i sin litteraturstudie upp att om en person i familjen har en psykisk sjukdom påverkar detta både relationen mellan den sjuke och dennes familj samt relationen mellan familjen som system och samhället, och att en psykisk sjukdom hos någon i familjen
medför en omfattande börda för övriga familjemedlemmar. Östman framhåller att tidigare forskning påvisar att anhöriga har behov av vägledning om hur de ska hantera vardagssituationer tillsammans med den sjuke och har behov av stöd från den psykiatriska verksamheten. Det har dessutom visats att professionella vårdgivare som stöder anhöriga bidrar till att reducera anhörigas upplevda börda och att de känner ökad trygghet i sin situation (Reinhard 1994b). I tidigare forskning framhäver också Fallon och Pederson (1985) att man får bättre behandlingsresultat om man involverar och arbetar uppmuntrande tillsammans med familjen och det sociala nätverket kring personen med psykiskt funktionshinder.
3.3 Utvärderingar av personliga ombud:
Björkman (2000) har gjort en studie där syftet var att undersöka utgången av försöksprojekten med tio försöksverksamheter med personliga ombud och relationen mellan ombudet och utgången. De har använt sig av en kontrollgrupp för att undersöka hur skillnaden är mellan den grupp som haft personliga ombud och de som haft klassisk hjälp. Resultaten visar att gruppen med personliga ombud i jämförelse med kontrollgruppen hade en signifikant större minskning av vårdbehov och antal vårdagar i psykiatrisk slutenvård. Insatser som rörde klientens ekonomi och samordning av vård och stödinsatser visade sig ha det starkaste sambandet med färre slutenvårdsdygn. Det fanns även ett starkt samband med antalet kontakter de hade med det personliga ombudet och en minskning av antalet besök i psykiatrisk öppenvård. Överlag var klienterna mycket tillfredsställda av kontakten med de personliga ombuden. De var mycket nöjda med det bemötande de fått, dels deras kompetens och dels omfattning av stöd de fått. Den insatts som de verkade mest nöjda med var den samordnade insatsen med olika myndigheter. De kände att de fått ett större socialt nätverk efter de kommit i kontakt med de personliga ombuden. Även Ohlsson (2002) anser i sin utvärderingsstudie att personal som arbetar med personer som har ett psykiskt funktionshinder behöver utbildning om olika psykiska funktionshinder. Ohlsson anser att anledningen till att verksamheten slagit väl ut beror på olika faktorer, så som ombudens empatiska förhållningssätt, tålamod med ett långsiktigt tänkande och förmåga att motivera klienten.
Järkestig-Berggren, (2006) påvisar i sin licentiat avhandling att de personliga ombuden har utvecklat fyra handlingsmönster i sitt arbete som tillämpas inom socialt arbete: rehabilitering, paternalism, empowerment och företrädarskap. De anser sig dock arbeta ateoretiskt och ser sig inte som socialarbetare. Impleteringen av empowerment och företrädarskap har mest inneburit att man tillämpar dessa teorier för att lättare finna hur stöd kan förmedlas till
personer med psykiskt funktionshinder av professionella inom offentlig sektor. Ombuden beskriver och konstruerar klienternas problem som individuella problem men anser ändå oftast att de bör lösas med sociala lösningar. En vanlig arbetsuppgift för ombuden är att begripliggöra klientens problem så att den ansvariga sociala myndigheten kan acceptera den sökande som klient. Andra arbetsuppgifter handlar om att hjälpa klienten att bryta exklusionsprocesser, erhålla sociala kontakter, och att tillförsäkra klienten rättigheter som ingår i ett socialt medborgarskap. Trots att ombudens uppdrag bara är tänkt att vara kortsiktigt går det trögt med överlämningen till någon annan ansvarig institution som kan ge klienterna det långsiktiga och flexibla stöd som de behöver.
4 Teoretiska utgångspunkter
Vi kommer här att redovisa de teorier och teoretiska begrepp som vi använt för att analysera vårt material. Vårt huvudmål är att se om det finns drag av empowerment i de personliga ombudens arbete eller om arbetet blir mer företrädarskap eller paternalistiskt. Eftersom tidigare forskning visar att det kan vara en tillgång att involvera anhöriga i arbetet med klienten så är vi också nyfikna på att se om det finns systemteoretiska inslag i de personliga ombudens arbete.
4.1 Empowerment
”Empowerment har som syfte att hjälpa klienterna att få makt över beslut och handlingar som rör deras liv. Detta skall uppnås genom att minska hindren för målgruppen både sociala och personliga sådana, detta gör man genom att stärka deras självförtroende och den egna förmågan att använda makten och att de skall få medlen att styra över sitt liv.” (Payne, 2002, s 353)
Empowerment kan åskådliggöras på tre olika nivåer: individ-, grupp- och samhällsnivå. Den individuella nivån är den som definieras med personlig upplevelse av kontroll över livet, självbestämmande och självkänsla. På gruppnivå betyder det att man försöker påvisa mål och behov hos målgruppen. På samhällsnivå betyder det att man vill förändra de socialpolitiska målen för att öka det samhälleliga inflytandet och fördelningen av resurser i samhället för målgruppen (Lord & Hutchison, 1993).
Forsberg (1997) talar om begrepp som makt, självkontroll, självtillit och stolthet som har med empowerment att göra. Men för att empowerment ska kunna förverkligas så måste klienten vara delaktig i förändringsarbetet. Socialarbetare som arbetar efter empowermentteorin ska
hjälpa klienten att få en personlig makt och hjälp till att mobilisera resurser. Byggstenarna för att detta ska fungera är förtroende, delad makt och acceptans av klienternas eget sätt att se på sitt problem (Järkestig-Berggren, 2006).
Stewart (1994) menar att man kan se på empowerment ur ett management perspektiv där man vill motivera individer och team att uppnå mer beträffande organisationens målsättning genom att se till att de kan fungera utan ledningens kontroll. En syn på empowerment ur ett politiskt perspektiv genomsyras av att de vill lägga ansvaret på den enskilde att tillgodose sina behov och det med ett outtalat mål om att spara pengar. Detta är viktigt att tänka på i ett arbete som sker efter empowermentteorin. Annars kan man som socialarbetare gå över gränsen så att arbete blir av en paternalistisk art, dvs. att socialarbetaren uträttar något för klienten med dennes eget bästa för ögonen utan att fråga denne om vad han/hon vill (Payne, 2002, Zimmerman, 2000).
Empowerment betraktas allmänt som motsatsen till paternalistiskt förhållningssätt. Hur bryter då socialarbetaren det paternalistiska arbetet och banar väg för empowerment. För det första handlar det om att socialarbetare uppmärksammar klienternas behov av inflytande och självbestämmande, socialarbetaren bör då uppmärksamma klienternas eget initiativ och deltagande i samhället. För det andra kan socialarbetaren vara till hjälp att stärka klientens självtillit och tilltro till sin egen förmåga att avgöra vilka insatser från samhället som den individen mår bra av. För det tredje kan socialarbetaren hjälpa till att underlätta för klienten att ta sig ut i samhället. För det fjärde kan socialarbetaren samarbeta med lokala organisationer t.ex. brukarföreningar och lokala nätverksgrupper, dels för att lära sig själva av dem och dels för att uppmuntra grupperna till att vilja förändra samhället. För det femte kan socialarbetaren engagera sig i policyfrågor t.ex. genom politiskt arbete, och skriva artiklar om orättvisorna för den egna klientgruppen. Dessa fem punkter betyder sammantaget att socialarbetarens yrkesroll förändras, då ett nytt sätt att tänka och handla kommer att uppstå i och med skiftet från paternalismen till empowerment (Meuwisse, 2002).
I Socialstyrelsens rapport 2000-2004 om personliga ombud beskrivs empowerment i relation till de personliga ombudens verksamhet. Ett av de främsta målen för de personliga ombuden är att stödja människor med psykiska funktionshinder så att deras kontroll över sin vardag och livssituation ökar. Ombuden är på klientens uppdrag. Tanken med det är att klienternas autonomi stärks genom att ombudet tydligt visar att klienternas önskemål ska styra innehållet
i deras kontakt. En impletering av begreppet empowerment innebär att ombuden ska stärka klienternas inflytandeförmåga, genom uppmuntran och att hjälpa klinterna att få makt över beslut och handlingar som rör deras egna liv. Ombuden har även en uppgift så till vida att de kan upptäcka systemfel och på så sätt ändra förutsättningarna för hela målgruppen. I och med att de personliga ombuden sitter med i en ledningsgrupp eller har direkt kontakt kan klienterna indirekt vara med och styra sin egen situation. Att öka känslan av empowerment handlar också om ombudets stöd till klienterna för att få det de har rätt till, såsom förbättrad ekonomi, socialt stöd och stöd att föra sin talan gentemot olika myndigheter (Hydén, 2005).
4.2 Företrädarskap
Företrädarskap strävar efter att representera de maktlösa klienternas intressen i förhållande till mäktiga grupper och sociala strukturer. Det centrala i företrädarskapsuppdraget är att hjälpa klienten att driva sina rättigheter, samt att klienterna ska få inflytande över sina stöd och vård insatser och därmed få större makt över sin vardag (Järkestig-Berggren, 2006).
Begreppet företrädarskap har sitt ursprung inom juridiska områden, där termen advocacy syftar på det advokaterna gör när de representerar eller företräder klienter. Företrädarskap kan stå för ett socialt arbete där man argumenterar för klienternas åsikter och behov, och en uppsättning färdigheter och tekniker för att göra detta, eller en beskrivning av maktlösa människors situation för de grupper som har makt. Det finns de som ifrågasätter detta sätt att arbeta socialt, eftersom de menar att det inte går att överföra detta arbete som i grunden kommer från juridiken i ett behandlande syfte (Burgess 1994, Fimister 1986). Men enligt Payne (2002) så behövs detta arbete för att kunna agera på klienternas uppdrag. Att säkerhetsställa klienterna deras rättigheter stämmer bra överrens med vad socialt arbete i grund och botten handlar om. Bekämpning av fattigdom och att skapa välstånd för sina klienter är viktiga aspekter för att få målgruppen att må bra.
4.3 Paternalism
Paternalism handlar om att individens valmöjligheter eller handlingar begränsas, och att detta motiveras med att det är för individens eget bästa (Reamer, 1983). En verksamhet är paternalistisk om genomförandet motiveras med hänvisning till individens bästa utan dennes uttryckliga medgivande (Starrin & Jönsson, 2002, s 208). Ett paternalistiskt synsätt bygger också på att man anser sig själv tillhöra en överordnad kultur, i vilken man utgår från att en vanlig människa inte har förmåga att veta vad som är det bästa för sig själv, utan detta måste i stället bedömas av en överordnad expert. Avsikten med detta är att den underordnade; vanliga
människan måste tas om hand och civiliseras, för sitt eget bästa. Denna välvillighet är dock oftast ett skenbart beskyddande, då man endast bryr sig om klienten för att man har en egen vinning av det. Fram till början av 1990-talet medförde detta synsätt inom socialt arbete att klienten ytterst lite involverades i beslutsprocessen om vilka insatser denne behövde (Starrin & Jönsson, 2002).
På 1990-talet infördes en ny; modern paternalism där man fortfarande trodde sig veta vad som vad det bästa för klienten, men nu verkade man dock ha en tro på att klienten hade egna resurser då man började kräva motprestationer som t ex att klienten var tvungen att aktivt söka arbete för att erhålla socialbidrag (Starrin & Jönsson, 2002, s 211). Blennberger (1999) delar in den moderna paternalismen ytterligare, då han anser att det finns en skillnad mellan välfärdspaternalism och disciplinerande paternalism. Med välfärdspaternalism menar han att det finns handlingar gentemot en person oberoende av eller emot personens vilja i avsikt att ge personen själv ökad välfärd. En disciplinerande paternalism avser istället att öka välfärden för personens närstående eller för samhället i stort (Starrin & Jönsson, 2002, s 227).
4.4 Systemteori
Systemteorin innefattar att man anser att alla organismer utgör system och består av olika cirkulationssystem som måste underhållas för att vidmakthållas. I ett systemteoretiskt synsätt ingår det även att man ser människan som en del av samhället (Payne, 2002). Pincus och Minahan (1973) menar att människor är beroende av olika system i sin omedelbara sociala omgivning, t ex. familj, myndigheter och sjukhus, för att kunna leva ett tillfredställande liv, och därför måste det sociala arbetet inriktas på sådana system. Systemteorin betonas starkt inom familjeterapi då man anser att alla medlemmar i en familj påverkar och påverkas av varandra. Uppfattningen att en del i systemet påverkar de andra delarna och tvärtom kallas för reciprocitet. Eftersom systemets delar samverkar med varandra på olika sätt, så kan resultatet av detta bli olika från gång till gång, beroende på hur olika omständigheter påverkar de olika delarna i systemet. Sociala system kan om reciprociteten sker på ett bra sätt, skapa egen energi för att vidmakthålla sig själva. Om systemet inte klarar att skapa energi på egen hand måste det förlita sig på att det kan få energi tillförd utifrån för att uppnå detta annars finns risken att systemet efterhand upplöses (Payne, 2002, s 195). För att ett system ska fungera tillfredställande krävs det även att gränslinjerna mot omgivningen är tydligt markerade men ändock flexibla. Genom detta vidmakthåller systemet en stabilitet samtidigt som det har den
öppenhet som krävs för anpassning och utveckling i relation till förändringar inom och utanför systemet (Bernler, 1999, s 56).
Bernler (1999) menar att det kan vara betydligt svårare än man tro att urskilja hur de olika delarna ömsesidigt påverkar varandra, och att varje del i systemet även påverkas av det som sker utanför systemet på olika sätt. Därför blir helheten hos systemet mer än summan av delarna. Bernler hävdar också att det är en missuppfattning att vi måste jobba med att förändra hela systemet för att jobba systemteoretiskt. För även om förändring av en del/person i systemet gör att även de andra delarna påverkas så kommer var och en av dem att påverkas individuellt. Samtidigt menar Bernler att om man endast behandlar en del av systemet så finns det risk för att motreaktionerna från de andra delarna blir så starka att det blir svårt att få till någon radikal förändring om inte hela systemet deltar i förändringsarbetet. Enligt Pincus och Minahan (1973) innebär en integrering av systemteoretiskt tänkande i det sociala arbetet att man undersöker vilka element i samspelet mellan klienter och deras stödsystem som ger upphov till problem. Oftast behöver också socialarbetaren hjälpa till med att utforma nya nätverk och relationer mellan människor och olika resurssystem då varken klienterna eller de system som finns att tillgå för dem klarar att lösa situationen på egen hand (Payne, 2002).
5 Resultat och analys
Vi har valt att undersöka de personliga ombudens verksamhet inom ett visst geografiskt område i södra Sverige, i relation till hur brukarna och deras anhöriga ser på verksamheten. Detta har vi gjort för att se om vi kan få en större förståelse av om de personliga ombudens arbete med brukaren är likvärdigt med empowerment och om även brukarnas anhöriga har behov av empowerment. Vi har redan från början varit färgade av vår förförståelse och utifrån det velat se om målet med deras arbete är att ge brukarna och deras anhöriga empowerment. Vi har dock valt att använda oss av olika teorier och teoretiska begrepp för att analysera vårt resultat av studien, och dessa är systemteori, empowerment, företrädarskap och paternalism. Vi avser också att använda oss av tidigare forskning för att analysera vårt empiriska material. För att göra vårt material mer lättläst kommer vi att dela in det under olika teman där vi varvar vårt resultat med vår analys.
5.1 Förutsättningar för att uppfylla verksamhetens mål
Enligt Socialstyrelsen ska de personliga ombuden (PO) bedriva sin verksamhet enligt följande riktlinjer:
”Tillsammans med den enskilde identifiera och formulera dennes behov av vård, stöd och service, Tillsammans med den enskilde se till att olika huvudmäns insatser planeras, samordnas och genomförs, Bistå och – om fullmakt finns – företräda den enskilde i kontakterna med olika myndigheter och se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån egna önskemål, behov och lagliga rättigheter.” (Socialstyrelsens meddelandeblad 14/2000)
Vi började med att fråga PO om de anser att de följer dessa riktlinjer.
”Riktlinjer är ju regleringsbrevet då ju. Meddelandebladet som finns är ju utgångspunkten. Men sen bryter man ju ner det i varje kommun. Man kan ju se skillnad mellan kommuner men i stort sett så arbetar vi ju efter det. Och vi försöker ju att närma oss varandra. Vi har ju arbetat med det inom handledning och så, att hitta nått gemensamt, så att det inte ska se för olika från kommun till kommun. Men sen är det ju upp till varje kommun att styra lite, t ex att vad ska vi prioritera för målgrupper. Tycker vår kommun att det är viktigt att jobba med gruppverksamheter eller tycker de att man bara ska satsa på enskilda individärenden. Sånt blir ju från varje kommun att en ledningsgrupp styr upp.” (PO 1)
Vi undrade vad syftet med en ledningsgrupp var och hur viktig den var för att uppnå verksamhetens mål. De ansåg att syftet med en ledningsgrupp är att få fram samverkan mellan olika myndigheter för att brukaren lättare ska få hjälp och slippa slussas runt bland olika socialarbetare. PO anser att det inte ingår i deras arbetsuppgifter att få ledningsgruppen att fungera, men ändå är de måna om att ledningsgruppen ska bestå av personer från olika verksamheter som brukarna kan tänkas komma i kontakt med, t.ex. kan det vara någon från psykiatrin, arbetsförmedlingen, socialtjänsten eller försäkringskassan. PO själva anser att det är optimalt om även socialchefen kan vara med eller kan plocka ut representativa människor från olika verksamheter som verkligen brinner för att hjälpa brukarna och PO, för att de ska kunna få den hjälp de behöver från andra myndigheter. PO anser också att det är bra om det finns med representanter från brukarna och anhöriga till dem i ledningsgruppen, eftersom det är de som känner till brukarens situation bäst.
”Det ska finnas ett bollpank för att vi ska kunna föra fram systemfel vi ser i olika verksamheter. Och för att det ska gå ut och nå fram, och för att de också ska informera nedåt i leden att vi finns. Och för att göra vår verksamhet känd i deras verksamhet, det är meningen. Det är inte meningen att vi som ombud ska se till att ledningsgruppen fungerar, utan det är ett arbetsgivaransvar. Det är inte vår uppgift, men när man brinner
för sitt jobb och vill mycket, så har man ju periodvis lagt mycket energi på det. Men så har vi ju sagt att, eller fått höra att, vi kan inte få till den här ledningsgruppen, utan det måste finnas en vilja. Från organisation och dom som ansvarar för att det ska bli bra.” (PO 1)
PO påvisar med detta uttalande att det behövs göras mer för brukarna på både organisations- och samhällsnivå för att de ska kunna lyckas till fullo med sitt uppdrag. PO ligger under socialförvaltningen som en egen liten enhet och har inget myndighetsutövande eller dokumentationsplikt vilket gör att de är lite avsides gentemot de andra enheterna. PO önskar dock att de kunde påverka vissa myndigheter till att bli mer lätthanterligare och lättillgängligare, för att det inte ska behöva vara så omständligt. Här ser de ledningsgruppen som en tillgång men samtidigt är de medvetna om att de inte kan göra så mycket åt vissa byråkratiska normer. Enligt Payne (2002) så kan sociala hinder som byråkratiska normer försvåra enpowermentarbetet med klienten. På samma sätt ger oss POs uttalande ovan en förståelse om att det finns vissa hinder för att uppnå empowerment för sina brukare.
5.2 Förutsättningar för att brukarna ska uppnå empowerment
Enligt Brunt och Hansson (2005) så behöver empowermentarbete ske på tre olika nivåer i samhället för att en fullständig empowerment för brukarna ska uppnås. På individuella nivån så bör man arbeta för att individen ska känna kontroll över livet, öka individens självbestämmande och för att individen ska få en bättre självkänsla. På gruppnivå och organisationsnivå betyder det att man som socialarbetare använder sig av organisationens resurser för att försöka påvisa mål och behov hos målgruppen. På samhällsnivå betyder det att man vill förändra de socialpolitiska målen för att öka det samhälleliga inflytandet och fördelningen av resurser i samhället för målgruppen (Brunt & Hansson, 2005).
Även om PO ser de byråkratiska normerna som hinder i vägen för att ge klienten empowerment så tycker PO ändå att de kan använda sig av lagstiftningen för att stärka brukarnas rättigheter. De kan dessutom vända sig till socialnämnden för att påtala vad som behöver göras i kommunen för att brukarna ska få sina behov tillgodosedda. PO menar att det sker förbättringar för denna målgrupp redan nu men att betydligt mer skulle behöva göras.
”Jag tror att många idag är väldigt medvetna om vad som behövs för brukarna eftersom det förekommit mycket klagomål från länsstyrelsen den senaste tiden, sen är frågan om hur mycket pengar man kan och vill släppa till. Men det är inte svårt att nå fram och nå personerna som sitter i nämnden, och få dom att förstå att det behövs. Exempelvis så fick de
köpa en villa för en och en halv miljon, för en ny råd- och stödgrupp här. Det är ju ändå en bra satsning, för den här gruppen. Nu renoveras ju det som är rent hantverksjobb men sen ska man hjälpas åt med att bygga den här verksamheten tillsammans med dem som vill gå till gruppen.”(PO 1)
Trots att PO anser att mer skulle behöva göras på samhällsnivå för brukarna så undrade vi om de ändå ansåg sig ha tillräckliga kunskaper för att bemöta brukarnas specifika behov på individnivå.
”Men så är det ändå så att, kan man inte samtala och ta den här målgruppen på rätt sätt, så får du ändå inte ett uppdrag med dig. Det spelar ingen roll vilka kunskaper du har rent administrativt. Så det första är att få en relation. Och att få förtroendet att utföra uppdraget. Och som Alain uttrycker i sin forskning, att man får ju inte bli vänner på så sätt, att man skapar en illusion. Men just det här att göra det lilla extra, kan vara vändpunkten för en människa att våga få förtroende igen. Sen måste man givetvis ha den andra delen med, och ta reda på saker och så, men det är ändå det här mötet som är grunden i jobbet.” (PO 1)
På samma sätt som Topor (2001) så menar PO att det som är framgångsrikt i arbetet med klienten ofta är när den känner att PO är att beredd att gå utanför sina arbetsuppgifter för att tillgodose klientens behov. PO menar att de kan ge ganska mycket utan att det blir oprofessionellt. Ur POs uttalande ovan går det också att utläsa att det viktiga är att få till en bra relation med klienten än att uppnå resurser inom organisationen. För får man inte klienten med sig i arbetet så spelar det ingen roll hur mycket resurser man har. För som Forsberg (1997) menar är en av grundstenarna för att uppnå empowerment att klienten ska vara delaktig i förändringsarbetet. PO anser dock att de har tillräckligt med tid och kunskap för att stödja sina klienter som valt att vända sig till dem på egen hand. Brukarna tycker också att de får det stöd de behöver även om de ibland tycker att de skulle vilja ha mer tid med PO. PO tycker dock att de skulle behöva mer tid för uppsökande verksamhet. Detta för att kunna fånga upp alla brukare som kan tänkas behöva hjälp.
”För när man ändå gör en sån här rundåkning och informerar, så genererar det mycket jobb och då gäller det ju att man kan möta det som kommer, så man inte drunknar i det, och det ändå inte bli bra då. Och det hade man vågat mer om vi exempelvis varit fyra här. Då kunde man ju rikta sig ändå mer mot neuropsykiatrin och allt.” (PO 1)
Detta citat visar tydligt på att PO skulle behöva ökade resurser för att hjälpa brukarna på gruppnivå och att fler säkert skulle behöva ha hjälp från PO. Men de brukare som redan har hjälp tycker de fått en betydligt bättre livssituation och har därför överseende med att PO inte alltid kan vara tillgängliga.
”Ja jag tycker jag har fått det jätte bra. Det enda är väl att hon har ont om tid, hon har många klienter som hon hjälper. Ibland kan det vara lite svårt om man ska åka med henne eller om man ska göra någonting. Då det kan vara svårt att bestämma tid och så där. Hon kan ju inte säga hur lång tid det tar på den och den platsen innan hon kan komma och hämta mig. Men det får man ju ha överseende med ” (Brukare 2) .
Trots att brukarna ibland önskar mer stöd och tid från PO så menar PO att de ibland måste lära sig ”att sitta på händerna” så att de inte servar klienterna för mycket då det förhindrar ett utvecklande av empowerment på individnivå. Samtidigt kan det som vi ser det vara en risk att detta förfarande blir en underlåtenhet om PO överlåter till brukaren att göra saker som den inte klarar av. Enligt Meuwisse (2002) kan det finnas en risk att tanken om empowerment kan drivas för långt så att brukaren inte får den hjälp den har rätt till. Socialarbetaren kan då skydda sig med empowerment som förklaring till att man inte hjälper klienten. Därmed kan det bli så att socialarbetaren fortfarande inte ger makten till brukaren utan det är socialarbetaren som fortfarande har makten och tror sig veta vad som är det bästa för brukaren. PO är dock medvetna om denna risk och är därför uppmärksam på det.
”Det gäller att hela tiden vara vaksam för vem gör jag det här för nu. Är det ett uppdrag som jag fått eller utför jag det för att jag måste se själv att nu ska det hända lite. Det är jätteviktigt”. (PO 1)
PO menar ändå att de måste ge klienten utrymme för att kunna bli mer delaktig och pröva att utföra vardagliga uppgifter på egen hand. Därför så önskar de även sig ett bättre bemötande och insikt från andra instanser runt klienterna om hur de bör bemötas. De önskar också att andra myndigheter hade den tiden det krävs för att ge denna målgrupp ett bra bemötande.
”Vårt uppdrag är ju egentligen att jobba bort vår uppgift, vår egen yrkesroll. Hade myndigheterna i kommunerna fungerat som de skulle så hade ju inte vi behövts. Det har vi ju kommit på oss att när vi fyller i olika papper och ansökningar, om bistånd och så, att man ska ha tagit med klienten där den själv skulle ha fått hjälp att fylla i pappren. Även om vi skulle ha kunnat sitta här hos mig och göra det så är det faktiskt bättre att göra det. Att t ex åka in
till kundtjänst eller försäkringskassan och visa att här finns det personer som hjälper till. Andra eller tredje gången kanske man kan tänka sig att åka in själv, då vet dom hur det fungerar inne på försäkringskassan. Och att det gör att de få en trygghet, och få känna att okey, att det här fixar jag nog nu. Så det handlar ju om att visar på vägarna. Hur gör jag för att själv kunna göra det.” (PO 1)
PO påvisar här att det finns en risk för att empowerment ersätts av företrädarskap. Enligt Payne (2002) så behövs detta arbete för att kunna agera på klienternas uppdrag, och säkerställa att klienterna får sina rättigheter tillgodosedda när brukarna inte har förmåga att klara det på egen hand. För att klienterna ska kunna uppnå empowerment i förlängningen så menar PO att de först måste få ett ökat förtroende för att myndigheterna ska bemöta dem på den nivå de befinner sig. PO framhåller att deras roll har kommit till just för att samverkan i kommunerna inte fungerar. Vårt material visar här tydligt på att det behövs mer samverkan kring klienten från andra myndigheter för att man ska komma till rätta med detta problem. Men så länge denna samverkan inte fungerar så måste PO företräda klienten inför myndigheterna för att åtminstone visa klienten hur man kan gå tillväga för att denna ska få sina rättigheter tillgodosedda, även om klienterna i nuläget inte är riktigt redo att utföra det på egen hand. Trots att det behövs ett företrädarskap för detta så verkar ändå PO ha en förhoppning om att få till empowerment på sikt för sina klienter.
5.3 När empowerment blir mer företrädarskap
Efter intervjuer med PO så kan vi genom våra analytiska redskap se att det finns inslag av företrädarskap i POs arbete. I meddelandebladet (14/2000) så framgår det att det behövs både empowerment och företrädarskap för att brukarna ska få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Det centrala i företrädarskapet handlar enlig Payne (2002) om att föra klientens talan inför myndigheter eftersom klienten inte har förmågan att själv genomföra det till skillnad från empowermentinriktat arbete där syftet är att klienten ska få verktyg till att utföra vardagliga uppgifter på egen hand. Utifrån våra intervjuer med brukarna så framkommer det att brukarna har det svårt med kontakten med myndigheter och att det går betydligt lättare när PO är med och företräder dem.
”Jaaa, de andra myndigheterna bromsar en nästan. Under tiden som man väntar på besked från försäkringskassan så kan det gå flera månader va och då måste man söka bistånd från andra inom kommunen. Det bästa biten är ju här va, de har ju inga pengar att ge en va, men de vet hur man går tillväga, och fixa sig själv va. Det börjar och lätta. Det är skönt det.” (Brukare 1)
