I kontrast till det som i denna studie kan beskrivas som ett medvetet, reflekterande, och aktivt pedagogiskt arbete med jämställdhet, har ett annat huvudtema som istället pekar i en negativ riktning för jämställdhetsarbetet i skolan identifierats i form av ett inkonsekvent pedagogiskt arbete. Detta tema som på olika sätt belyser motsatserna till att som lärare reflektera och arbeta utifrån en medvetenhet med aktiva insatser, berör mer specifikt olika typer av inkonsekventa handlingar och ageranden från lärarens sida, som har resulterat i följande underrubriker; “olika vid bemötande och konflikthantering”, ”separera flickor och pojkar” samt “stereotypifiering”.
5.2.1 Olika vid bemötande och konflikthantering
Majoriteten av lärarna som medverkat i denna studie påtalar i frågan om de bemöter elever olika beroende på kön och hur konflikter hanteras, att de vill tro att de bemöter och hanterar mestadels av konflikterna på samma sätt. Samtidigt som de beskriver att de förmodligen skiljer sig i det generella bemötandet beroende på om det är en flicka eller pojke. En av lärarna poängterar just detta; “Så jag försöker ju.… Alltså jag är ju medveten om att jag inte alltid behandlar killarna och tjejerna likadant”.
Ytterligare en lärare påpekar komplexiteten av bemötande i yrket som lärare och menar att i en optimal värld så hade varje lärare bemött flickor och pojkar utifrån lika villkor. Detta beskrivs dock av läraren som svårt eftersom hen upplever att könsfrågan är viktig för elevernas identitetsutveckling. Läraren förklarar vidare att elevens kön spelar en roll i hur läraren bemöter eleven. Hen upplever att det kan uppstå missförstånd om bemötandet skulle vara detsamma bland flickor och pojkar; “Och eftersom jag ska bemöta dom utefter var de själva befinner sig, så är ju deras kön en del i hur jag måste bemöta dom utifrån deras upplevelse i sig själv, liksom, om jag ska bemöta tjejerna som jag bemöter killarna, så kan det bli missförstånd där”. I detta svar framgår ett mer inkonsekvent pedagogiskt arbete beträffande jämställdhet, då läraren å ena sidan menar att hen försöker möta eleverna utefter individuella förutsättningar samtidigt som elevens kön verkar vara en betydande faktor och central del i själva bemötandet.
En annan lärare bekräftar svårigheten i att bemöta alla elever lika utan att påverkas av förutfattade meningar samtidigt som hen som lärare försöker att i så stor mån som möjligt tänka på hur hen bemöter sina elever övergripande i undervisningen för att det ska bli så “jämställt som möjligt”. Något som ytterligare lärare betonar att hen strävar efter trots att det kanske sker misstag omedvetet.
“Jag tror att, jag vill inte göra det, men jag tror att jag gör det... Undermedvetet liksom... Ja... Jag har fått det till mig, när jag började jobba. Så sa vissa elever såhär ‘du gillar bara tjejerna’, då fick man höra det, någon gång sådär och då tänkte jag på
det jättemycket… Att om man gjorde det, att man betedde sig olika mot killar och tjejer... Jag tror jag har mer och mer... Så här, men det är ju så att man är ju trevlig mot dom som är trevliga mot en... Och mellanstadieelever, grabbar kan ofta vara rätt så, eller i större utsträckning är grabbar lite kaxigare och lite tuffare, tjejerna har inte blivit det riktigt än på mellanstadiet... Och är ofta trevliga och då är det lättare att vara trevlig tillbaka... Tror jag... Men det kanske är min egen ‘cover-up story… Jag vill inte, jag tror, bemöta dom olika, men jag tror, att jag ibland gör det...” (Intervjuperson 4)
Under intervjuerna i samtalen om konflikthantering och huruvida denna skiljer sig åt beroende på kön identifierades ett intressant perspektiv. De flesta lärares svar överensstämmer med varandra i att det biologiska könet enligt dem inte spelar någon större roll i konflikthantering, huruvida det är bråk mellan flickor och flickor, pojkar och pojkar eller flickor och pojkar. Samtidigt som det finns en kontradiktorisk bild av hur konflikthanteringen ser ut, och hur konflikterna faktiskt hanteras. På frågan om lärare hanterar konflikter olika beroende på kön svarar majoriteten; nej, att kön inte spelar någon roll. Vidare ställs följdfrågan om hur konflikterna tenderar se ut och om läraren kan berätta om en specifik situation och hur denne löste konflikten. De svar som återges i lärarnas berättelser speglar en annan sanning och verklighet, då flertalet av lärarna i sina svar avslöjar att konflikterna skiljer sig åt beroende på kön och därav även deras egna agerande och hanterande av dessa situationer. Många lärare förklarar att de själva upplever konflikter flickor emellan som svårare eller mer krävande att hantera. Konflikter pojkar emellan tenderar å andra sidan vara mer fysiska på det sätt att de beskrivs som “konkreta”, vilket enligt lärarna gör dessa konflikter lättare att lösa. Flickors bråk handlar allt mer om utfrysning och uppdagas inte lika snabbt hos lärare. På så sätt kräver flickors bråk, av lärarna, ett större engagemang att lösa. Samtidigt som lärarna menar att det är lättare att bemöta flickor under konflikter på ett lågaffektivt sätt, medan pojkars fysiska och ofta upprepade konflikter kan resultera i att läraren själv tappar tålamodet och därav kan konfliktlösningen från lärarens håll oftare ske i ett tillstånd av affekt. Svaren från lärarna kan vidare exemplifiera ett inkonsekvent pedagogiskt arbete beträffande jämställdhet, då lärarna verkar mer eller mindre omedvetna kring att de faktiskt agerar olika i konflikter och i vissa situationer agerar utifrån stereotypa föreställningar kring flickor och pojkar.
“Vi har liksom en handlingsplan för hur vi ska hantera konflikter liksom. I större utsträckning, jag säger inte att det alltid är så, men i större utsträckning är det, det är en skillnad där som jag märker... Det är fler fysiska konflikter bland grabbar, än vad det är bland tjejer... Där är det mycket mer verbalt, mycket mer så här; ta en grej från någon annan... Eller så där... det är sällan så mycket ‘slåss’, utan det är mer, ta en pryl, gömma en pryl... Det är det från grabbarna med i och för sig, men det är stor skillnad på vad gäller fysiskt och verbalt med bara konflikter... Ehm...Jag tror vi, jag tror lärare är bättre på att, att ta föräldrakontakt och göra den här, alla de här stegen när det har hänt något fysiskt tror jag... För att det är mycket lättare att greppa, det är lättare att bevisa, eller vad man ska säga…Det är mer konkret, ja… Än det här, att det har sagts grejer bakom någons rygg eller om någon har kallat någon något som en vuxen inte har hört... Sådär… Man har bara fått det till sig liksom…” (Intervjuperson 4)
5.2.2 Separera flickor och pojkar
Medan vissa lärare väljer att arbeta utifrån ett aktivt och medvetet pedagogiskt arbete med konkreta insatser i form av att blanda flickor och pojkar i gemensamma grupper, arbetar andra lärare mer inkonsekvent kring jämställdhetsperspektivet i form av att
istället separera flickor och pojkar såväl i undervisning som under fri lek. En av lärarna berättar att de separerar flickor och pojkar genom att de har “flick-” och “pojk-dagar” kring ett fotbollsspel. Detta på grund av att pojkarna på skolan sällan delar med sig och låter flickorna vara med att spela och att pojkarna “blev lite för hårdhänta och arga”. Lärarlagets lösning i denna situation var att under en tid förbjuda pojkarna från att spela helt, för att senare införa dessa uppdelade dagar på fotbollsspelet. Läraren påpekar visserligen att problemet inte berörde alla pojkar och att dessa typer av beslut resulterar i att lärare generaliserar alla pojkar utifrån stereotyper. En annan lärare menar att separeringen av pojkar och flickor kan stärka jämställdhetsperspektivet. Hen förklarar att separerande kan ge utrymme för alla barn att ta plats och exemplifierar detta genom beskrivningen av hur flickor och pojkar kan turas om på fotbollsplanen genom att implementera “flickfotboll” och “killfotboll”. Detta svar tyder på ett inkonsekvent pedagogiskt arbete kring jämställdhet, då detta arbetssätt istället upprätthåller den stereotypa tanken om att flickor och pojkar bör hållas isär, istället för att umgås gemensamt. Samma lärare påpekar att hen även brukar separera flickor och pojkar i undervisningen, då hen upplever att flickor inte vågar räcka upp handen och ta plats i klassrummet på grund av pojkarna. Genom att separera dessa två grupper menar läraren att flickorna lättare kommer till tals då de är mer bekväma i umgänge av enbart flickor. Läraren påpekar själv att det är en kortsiktig lösning samtidigt som den upplevs effektiv.
“Då är ju ett sätt att vi klyver det här killar och tjejer, men det är väl egentligen för att vi har märkt att vissa av tjejerna, alltså, inte vill prata... När killarna... Dom räcker inte upp handen i de fall när killarna är inne i klassrummet. Så det är en ganska kortsiktig lösning…
“Men ibland kör vi killar och tjejer också. Och det där jag nämnde att tjejerna kanske inte tar lika mycket plats med att räcka upp handen när... Alltså, under tiden här som, innan jag började jobba, så fick jag chansen att gå bredvid han som hade klassen innan och när dom har pratat många av.… Eller många... Det är några av tjejerna som har sagt att, ja men liksom; ‘Jag räcker inte upp handen, för att killarna är där inne. Men är dom inte där inne så kan jag räcka upp handen’. Då är ju det som en pragmatisk lösning då. Men det är långt ifrån alla, det är väl... En, två, tre som känner sig lite extra ängsliga. Vissa av dom, gillar inte att räcka upp handen överhuvudtaget. Det hjälper dom och jag tror inte att det skadar dom heller, att få vara i tjejgrupper. Just den här klassen som jag undervisar i, är väldigt segregerade i, ute på rasten. Eller dom, dom tyr sig, liksom, inom könen. Så tjejerna vill vara med tjejerna, killarna vill vara med killarna, några få undantag så klart, men ehm... På fritiden tror jag inte att dom leker jättemycket över...” (Intervjuperson 2)
5.2.3 Stereotypisering
Under transkriberingen och tematiseringen av intervjuerna framkom även temat stereotypisering som en form av ett inkonsekvent pedagogiskt arbete hos lärarna. Trots att de flesta lärare påvisar någon form av medvetenhet beträffande stereotyper så stereotypiserar lärare i hög grad kring förväntningar och uppfattningar om hur flickor och pojkar är, bör vara eller förväntas agera. I samtliga intervjuer framkommer en gemensam stereotyp uppfattning hos lärare kring pojkar i kontrast till flickor. Pojkarna upplevs och karakteriseras ofta utifrån begrepp som “stökiga”, “högljudda”, “fysiska”, “kaxiga”, “utåtagerande” respektive att de “tar mer plats” i klassrummet än vad
flickorna gör. I en av intervjuerna berättar en lärare om sin klass, som hen beskriver som stökig, där gruppdynamiken mellan flickor och pojkar upplevs som dålig från lärarens sida. Läraren fortsätter med att förklara att pojkarna i den specifika klassen proklamerat “feminismen som djävulens påfund”. Jämställdhet beskrivs vidare som “skit” och att pojkarnas attityd kring hela jämställdhetsperspektivet är svår att arbeta med i rollen som lärare då läraren upplever att det inte är en accepterande miljö. I en övning kring jämställdhet där eleverna förväntas diskutera kring olika bilder föreställande personer av olika kön i olika klädsel uppstår tumult då pojkgruppen i klassen uttrycker avsmak i form av homofobiska uttalanden och glåpord när de får se en bild på en man iklädd klänning. På grund av denna situation och liknande situationer som läraren har erfarenhet av med denna specifika pojkgrupp, menar hen vidare att en naturlig påföljd är att pojkarna får tillsägelser i större utsträckning, ofta på ett mer strikt sätt än vad flickorna får. Något som pojkarna har ifrågasatt, då de ansett att det inte är rättvist av läraren, samtidigt som läraren själv i intervjun betonar att det faktiskt “är killarna som står för majoriteten av de problem som finns i klassrummet”.
Att det är pojkarna som står för “majoriteten av problemen i klassrummet” och därav får känna av konsekvenserna på ett annat sätt än flickorna är något som bekräftas av en annan lärare som säger att; “Det i vissa fall känns lättare att bli arg på en pojke som pratar eller stökar”. I den här typen av bemötande av pojkar i olika situationer som uppstår framgår även av lärares berättelser att vissa lärare förväntar sig att pojkar är mer “hårdhudade” och att de ska skaka av sig saker som de upplever som svåra och att de inte är i behov av lika mycket tröst som flickor; “Om en pojke slår sig är det lättare att säga; ‘Upp med dig’, än om en flicka, så är det såhär ‘sitta i knät, tio minuter istället’ Det var en väldigt tydlig skillnad”. Anledningen till detta är enligt en av lärarna att dessa typer av stereotypa föreställningar om pojkar och flickor grundar sig i uppfostran hemifrån såväl som att enskilda individer påverkas av bland annat populärkultur. Ett tydligt exempel på stereotypisering av i detta fall pojkar framgår i en av lärarnas beskrivning;” ‘Tuffa killar, som gör tuffa grejer och sen så reser sig’, det är bara... ‘Och inte ska gråta, och inte ska ah…’”. Vidare påpekar läraren att det ofta är den äldre generationen lärare som har svårare att ta till sig jämställdhetsperspektivet vilket exemplifieras i genusnormativa och stereotypa uttalanden från dessa lärare. I de fall då dessa lärare blir konfronterade lyder förklaringarna ofta “jag har jobbat här så länge” och “jag vet hur det är”. Ytterligare en lärare pratar om problematiken med pojkarna i klassen och berättar om hur hen reflekterar kring lösningar där stereotypen om flickor som lugna och pojkar som stökiga framgår;
“Och det är väl där som, man sitter och tänker; ‘Hur fan ska jag få ordning på mitt klassrum? Jo men om jag sätter ehm, lugna hon med stökiga han. Jamen då, då kommer han ju inte att stöka för att han inte tycker att det är kul att stöka med henne liksom’” (Intervjuperson 2)
Stereotypiseringen återfinns även i lärares beskrivningar av vad flickor respektive pojkar gör och vill göra under raster, fritids eller fri lek. Den generella uppfattningen hos lärare är att de flesta pojkar spelar fotboll och vill spela fotboll samtidigt som flickorna hellre går i par två och två och pratar eller pysslar. Trots att många lärare är medvetna om att de stereotypiserar när de pratar om hur flickor och pojkar skiljer sig i sina tendenser när det kommer till beteende och val av aktivitet, så vill de flesta lärare även betona att stereotyperna faktiskt stämmer. Lärares stereotypa uppfattningar bekräftas av vad de ser ute på rasterna och inne på lektionerna. De menar att stereotyperna inte bara är en produkt av deras egna förväntningar och uppfattningar.
“Vi försöker när vi köper in saker att liksom fundera på lite … så att man varierar lite inköp så att det inte bara blir heller massa små ... Nu blir det ju väldigt ... Nu låter det verkligen som att jag verkligen tycker så här... Tänka liksom ‘Ja men killar spelar fotboll och tjejer pysslar’... Men det är så. Iallafall hos oss. Så är det så... att många av tjejerna vill göra det här pysslandet och killarna kör mer fotbollsspel och sånt.” (Intervjuperson 1)
“Ja… alltså... det läser man ju om väldigt mycket i litteraturen på universitetet också, det här med... Ja... ‘Att man ska få pojkar att läsa och pojkarna är dom stökiga och tjejerna är de duktiga flickorna’. Och det är väldigt så. Just dom klasserna som jag har... Att det är killarna som skiter i skolan och tjejerna som… kanske far illa mest av att det stökas mycket.” (Intervjuperson 5)
Genom att analysera ett inkonsekvent pedagogiskt arbete utifrån socialkonstruktionismen och organisationsbegreppet kan det indikeras att inkonsekvens beträffande jämställdhetsarbetet i skolan leder till att stereotypa strukturer, normer och föreställningar kring genus istället upprätthålls och återskapas inom skolan som organisation. Detta gäller även ur ett genusteoretiskt perspektiv då inkonsekvensen beträffande jämställdhet osynliggör genussystemet och genuskontrakten, som anses återskapa stereotypa normer och strukturer samt är begränsande och skadliga för människan. Ur ett socialpedagogiskt perspektiv kan ett inkonsekvent pedagogiskt arbete i sin helhet tänkas leda till att individuella förutsättningar till inkludering och delaktighet påverkas negativt i form av begränsningar kopplade till genus.
Ett resultat som kan analyseras är uppfattningen hos en av lärarna om att kön har en viktig roll i bemötandet av elever och att kön är en del i hur läraren “måste” bemöta eleverna. Ur ett genusteoretiskt perspektiv kan detta anses som negativt för jämställdhetsarbetet i skolan. Detta då läraren särhåller flickor och pojkar åt utifrån egna bestämda föreställningar om hur hen bör bemöta utifrån elevens kön. Vidare innebär detta ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv att läraren via sitt bemötande återskapar sociala regler och strukturer kring hur en bör bemöta beroende på kön och hur den enskilda individen bör förvänta sig respektive agera när denna blir bemött och vidare kommer bemöta andra. Detta skulle kunna beskrivas som en ständigt pågående process av skapandet och återskapandet av genusstereotypa normer och strukturer, såväl ur ett genusteoretiskt perspektiv som ett socialkonstruktionistiskt (Berger & Luckmann, 2011; Hirdman, 1988;2003).
En aspekt som har framgått i resultaten inom denna studie kring bemötandet och lärarnas svar kring hur de bemöter eleverna, är att majoriteten av lärarna ger pojkarna en stor plats och del i deras berättelser om konflikthantering. Eftersom pojkarna beskrivs “ta stor plats” i klassrummen och på skolan i form av ett mer utåtagerande beteende så beskriver flertalet lärare att det även är enklare att lösa denna typ av problematik då den beskrivs som “konkret”. Vilket i sin tur resulterar i att pojkars konflikter oftast uppmärksammas såväl utreds som hanteras i form av att lärare kontaktar föräldrar, samtalar med eleverna och vidarebefordrar informationen till rektorer. En naturlig följd av detta är att flickors konflikter och behov faller mellan stolarna och i större utsträckning åsidosätts då många lärare påpekar att flickor “oftast är de lugna” samt att deras konflikter inte är lika uppenbara och därför svårare att lösa. Något som kan beskrivas som intressant ur ett genusteoretiskt perspektiv och Hirdmans (1988; 2003) teori om maktaspekten och “mannen som normbärare”.
Genom att lärarna i sina svar utgår ifrån pojkarna, som beskrivs “ta plats”, “vara stökiga”, “mer utåtagerande”, rentav mer synliga, så sätts flickorna upprepat i perspektiv till pojkarna. Pojkarnas beteende blir utgångspunkten för hur flickor förväntas vara och bete sig. Detta tydliggörs bland annat i exemplet där en lärare reflekterar kring huruvida hen ska sätta en “stökig pojke” bredvid en “lugn flicka”. Om inte pojken är lugn, så förväntas flickan ansvara för pojkens lugn. Via denna beskrivning konkretiseras hur det “manliga” beteendet kan tänkas ta mer plats, synliggöras och inte minst legitimeras via stereotypen och normen kring “manligt beteende” även inom skolan. Framförallt i dialogen om konflikter och hur dessa vidare hanteras. Vilket i sin tur kan exemplifiera isärhållandets principer ytterligare i hur det i skolan talas om och talas till pojkar respektive flickor om deras agerande.
En fråga som kan ställas är vad detta i sin tur får för betydelse för jämställdhetsperspektivet i skolan, då lärare väljer att i större utsträckning lösa pojkars konflikter till skillnad från flickors. Samtidigt som normen om att “pojkar är stökiga och slåss” samt flickor är “lugna, tystlåtna och duktiga” förstärks när det är framförallt dessa situationer och konflikter som lyfts, pratas om och hanteras.
Den här typen av norm, stereotyp eller uppfattning återfinns även i lärarnas svar i form av just stereotypisering. Exempelvis i uttryck såsom “tuffa killar som gör tuffa grejer och sen så reser sig..”, eller ”pojkarna är de stökiga och flickorna är de duktiga”. Ur ett genusteoretiskt perspektiv upprätthålls och skapas stereotyper utifrån just stereotypisering. Stereotyper föder stereotyper och stereotypt tänkande respektive handlade utifrån Hirdmans (1988; 2003) genusteori. Vilket i sin tur kan beskrivas som