Det inre tidsmedvetandets transcendere

Analyserna av det inre tidsmedvetandet utgör ett fundament för Husserls övriga analyser. I Ideen II beskriver han hur det inre tidsmed-vetandet som erfarenhetens djupast liggande nivå utgör alla konstitu-erade enheters grund:

För övrigt ska vi beakta att de enheter som vi här överallt betraktar, så till exempel det identiska cogitot, såsom enheter i en tidslig utsträck-ning, inom vilken de omvandlas på olika sätt, redan själva är med-vetandemässigt konstituerade enheter, nämligen så att de konstitueras i ett djupare liggande, motsvarande mångfaldigt ’medvetande’ i annan mening, i vilket allt det som vi tidigare kallat ’medvetande’ eller upp-levelse inte förekommer reellt, utan som enheter i den ’immanenta tiden’ genom vilken det konstituerar sig själv. Detta djupaste, den im-manenta tiden och alla de upplevelseenheter som inordnats i den,

däribland allt medvetande som konstituerar cogito, har vi avsiktligt lämnat utanför denna avhandling, och vi håller genomgående vår un-dersökning inom den immanenta tidsligheten. (Ideen II §22, 102f)59

Undersökningarna av cogito i Ideen (I likväl som II) bygger alltså på en djupare liggande konstitution av detta enhetliga cogito i det inre tidsmedvetandet. Tidslighetens primordialitet lyfts även fram i

Erfah-rung und Urteil (§16, 75) liksom i Analysen zur passiven Synthesis (1918– 1926) vari han konstaterar att de passiva synteser varigenom olika

sorters enheter binds samman föregås av det ursprungliga tidsmedve-tandet. (AP §27, 125) Det som inte närmare undersöks i dessa verk, utan där endast förutsätts, analyseras istället i tre volymer från olika tidsperioder av Husserls författarskap: hans föreläsningar om det inre tidsmedvetandet från 1905 vilka publicerades tillsammans med an-teckningar från 1893–1917; de så kallade Bernauermanuskripten från 1917–18; och slutligen anteckningar som samlats i de så kallade C-manuskripten från 1929–1934.60 I dessa analyser blir det tredje trans-cendensbegreppet allt tydligare eftersom kunskapandet och erfarandet här framträder som en ström snarare än som ett statiskt område av väsen. I tidsanalysen undersöks denna ström just som ström, det vill

59. ”Es ist übrigens zu beachten, daß die Einheiten, die wir hier überall betrachten, so z.B. das identische cogito, als Einheiten einer Dauer, in ihr sich so und so wan-delnd, eben selbst schon bewusstseinsmäßig konstituierte Einheiten sind, näm lich sich konstituierend in einem tieferen, entsprechend mannigfaltigen ’Bewusstsein’ eines andern Sinnes, in dem all das, was wir bisher ’Bewusstsein’ oder Erlebnis nannten, nicht reell vorkommt, sondern als Einheit der ’immanenten Zeit’, mit der es sich selbst konstituiert. Dieses Tiefste, die immanente Zeit und alle ihre ein-geordnete Erlebniseinheiten, darunter alles cogito konstituierende Bewusstsein, haben wir absichtlich in dieser Abhandlung außer Betracht gelassen und unsere Untersuchungen durchaus innerhalb der immanenten Zeitlichkeit gehalten.” 60. Föreläsningarna om det inre tidsmedvetandet publicerades först 1928 i

Jahr-buch für Philosophie und phänomenologische Forschung, band IX, ”Edmund Husserls

Vorlesungen zur Phänomenologie des inneren Zeitbewußtseins” och publicerades 1966 i Husserliana X som Zur Phänomenologie des inneren Zeitbewußtseins (1893–

1917), en volym som också tidigare redigerades av bland annat Edith Stein. Die Bernauer Manuskripte über das Zeitbewußtsein (1917/18), publicerades 2001 i

Hus-serliana XXXIII. Slutligen publicerades också Späte Texte über Zeitkonstitution

säga i sin rörelse och därmed i sin temporalitet. Därmed undersöks också intentionaliteten, som för Husserl är varje erfarenhets form, i sin rörelse. Genom att främmandegöra det tidsliga återfinner analysen därmed tidsliggörandet.

2.1 Det inre tidsmedvetandets struktur

Husserls analys av det inre tidsmedvetandet står i den augustinska traditionen av att härleda den objektiva tiden ur det subjektiva tids-medvetandet. Han tar sin utgångspunkt i en framställning och kritik av Brentanos opublicerade tidsanalys som bygger på en analys av melo din. (PIZ 3f) Det enligt Husserl centrala med detta fenomen är att melodin konstitueras av en räcka med toner: passerade, närvaran-de och kommannärvaran-de, som läggs samman till en melodi. Men för att förstå melodins fenomen kan vi inte formulera tid som punkter efter varandra, utan de enskilda tonerna måste förstås som kvarhängande även efter att de har klingat ut. Detta fenomen varigenom det passe-rade stannar kvar kallar Husserl för retention. Tidslighetens ständiga rörelse innebär att detta kvarhållande av den passerade tonen avkling-ar och lägger sig som sjunkande lager i nuet. Retentionen innebär därmed att det som varit stannar kvar som passerat. Det är genom reten tionen som minnet blir möjligt, men retentionen själv är inte någon erinrande akt utan ständigt närvarande lager i nuet. (PIZ §8, 24ff) Husserl skiljer alltså på en direkt givenhet, en urimpression av reell närvaro, och denna reella närvaros bortklingande retention, var-igenom ”samma” ton finns kvar men inte längre som reell. ”Tonen själv är densamma, men tonen ’på det sätt som’ den framträder stän-digt en annan”. (PIZ §8, 25)61 Nuet och dess retentioner kan därför förstås som en ström med avskuggningskontinuitet, likt en komet med dess efterföljande kometsvans. Retentionen innebär ett kvarblivande och som sådan en positiv givenhet. Varje nu bär således sina retentio-ner som något medgivet i nuet, men retentioretentio-nerna bär också på en icke-givenhet eftersom närvaron har överskridits i retentionen.

Reten-61. ”Der Ton selbst ist derselbe, aber der Ton, ’in der weise wie’ er erscheint, ein immer anderer.”

tionen utgör således en specifik sorts kombination av närvaro och frånvaro. Denna varseblivning av något förblivande leder också till att

varseblivningens eget förblivande erfars. Därmed framträder tidslighetens

fält som ett kontinuum och det är möjligt att upptäcka att varsebliv-ningen av något tidsligt själv är tidslig.

Retentionerna är alltså även förutsättningen för återerinringen. Genom att det passerade dröjer kvar som ett underliggande, men inte reellt närvarande lager, kan det också åter lyftas fram. När vi åter-erinrar oss en melodi närvarogörs den dock som sekundär, det vill säga återerinringen ger inte en reell, verklig närvaro utan en sekundär när-varo. Återerinringen själv däremot är en ny och originärt given akt, med sin egen räcka av kontinuitet och med egna retentioner. Innehållet återges alltså sekundärt genom en närvarogörande akt, men den när-varogörande akten själv är originärt givande. (PIZ §14, 36) Vi kan därför också återerinra oss en återerinring.

Husserl menar att retentionen utgör en egen sorts intentionalitet, men att den inte är en konstituerande akt, det vill säga den distanserar sig inte och objektiverar därmed inte vilket den konstituerande akten gör. (PIZ bilaga IX, 118) Istället formulerar Husserl retentionen som en intentionalitet som inte kan omvandla periferin till centrum utan att genast omvandla det till en erinring vari innehållet blir reproduce-rat.62 Retentionen utgör istället ett horisontmedvetande och hör som sådant till nuet som det som gör det möjligt att fortsätta behålla det passerade. Genom retentionen skapas därmed en stabil värld. Den möjliggör också en riktning mot det kommande i protentioner efter-som retentionens kvarhållande gör att blicken kan riktas, såväl framåt som mot nuet. Tack vare retentionen kan vi alltså tala om förblivande, kontinuitet och identitet. Det är därför också genom retentionens fasthållande som tidsströmmen, i en ny akt baserad på retentionen, kan ges som en kontinuitet och omvandlas till ett objekt. Genom re-tentionens kvarhållande kan medvetandet vända sig till sig själv och få syn på sig själv. Genom att retentionerna delvis ger samma innehåll överlappar de varandra, ett fenomen Husserl kallade ”täckande”,

Deck-62. Aron Gurwitsch undersöker denna sorts intentionalitet i Marginal

Conscious-ness, 1985; bland annat undersöker han medvetandet som alltid är ”med” men inte

ung. Genom detta täckande kan olika objekt framträda som

kontinu-erliga enheter. (BMZ text 9, 164)

Retentionen som närvaro av den passerade dåtiden motsvaras av protentionen som närvaro av den framtid som ännu inte anlänt. Pro-tentionen nämns i tidsföreläsningarna men spelar där en tydligt under ordnad roll och utvecklas inte närmare förrän i Bernauermanus-kripten. Nuet kan endast träda fram genom ett inträdande i en fram-tidslig horisont, protentionen är denna förväntan som kan uppfyllas och ständigt också uppfylls, som drar till sig nuet, närvaro och given-het. Protentionen är alltså en öppen framtidshorisont av förväntan. Denna förväntan uppfylls när uppmärksamheten går in i protentio-nens horisont på ett specifikt sätt. (BMZ text 1, 4) Retentionerna inne-bär ett avklingande medan protentionerna förstärks och uppfylls (eller inte uppfylls), de uppvisar därmed två olika tidsliga riktningar, två processer som ramar in och möjliggör nuet.

Hur ska vi då förstå nuet? Nuet sammanfaller inte med vad Husserl kallar ”urström” eller ”urimpression”. Urimpressionen kan sägas ge upphov till de efterkommande retentionerna, men nuet är endast tänkbart som gräns i en kontinuitet av retentioner. (BMZ text 9, 33) Nuet som gräns blir tydligare när större hänsyn tas till protentionen: nuet framträder därmed som en ideal gräns mellan tillkommandet och bortklingandet, den gräns där det originärt givna och det ej originärt givna – i form av retentionens likaväl som protentionens innehåll – kontinuerligt övergår i varandra. (PIZ §16, 39) Nuet är därmed en gräns varigenom protentionerna kontinuerligt övergår till retentioner. Husserl konstaterar också att nuet är:

en ideal gräns, något abstrakt, som inte kan vara något för sig. Dess-utom kvarstår att även detta ideala nu inte är något toto coelo skilt från icke-nuet, utan kontinuerligt förmedlar sig med det. (PIZ §16, 40)63

Nuet är en ideal gräns av närvaro som bärs av två former av icke-närvaro. Därmed kan vi konstatera att nuet inte är någon ren närvaro

63. ”eine ideale Grenze, etwas Abstraktes, das nichts für sich sein kann. Zudem bleibt es dabei, daß auch dieses ideale Jetzt nicht etwas toto coelo Verschiedenes ist vom Nicht-Jetzt, sondern kontinuerlich sich damit vermittelt.”

eller består endast av originär givenhet, som i ett andra steg degene-rerar till något sekundärt givet; istället är nuets närvaro helt inlemmad och beroende av det som inte är omedelbart givet – ett närvarons gränssnitt inom det som inte är originärt givet. (Se även PIZ §25, 55) Nuet tematiserar därmed också medvetandets möjlighet: urimpres-sionen kan endast medvetandegöras som gräns för de tidigare reten-tionerna, det vill säga i relation till retentionerna. (BMZ text 1, 20 se även PIZ text 54, 372) Och trots detta är denna nuets gräns allt vi har – det är endast i nuet vi har retentionernas och protentionernas icke-närvaro. Strömmen är ett ständigt nu, men som vi reflekterande aldrig kan gripa annat än i efterhand. Nuet utgör ett ständigt transcende-rande och som sådant är det konstituerat som en gräns etablerad av retentionernas och protentionernas icke-närvaro. Nuet är ett härbär-gerande av retentioner och protentioner i en ”närvarons gästfrihet” som Birnbaum uttryckt det.64 Som en rörlig gräns är nuet också en kontinuerlig gränsdragning mellan dåtid och framtid.

Men just denna icke-närvaro i nuet utgör den reproducerande re-flektionens möjlighet. Om nuet inte redan bar på en frånvaro skulle erfarenhetsströmmen inte kunna distansera sig från sig själv och vända sig mot retentioner eller protentioner för att lyfta fram dem. Genom retentionens och protentionens närvaro har strömmen en rörlighet som vore omöjlig i ett rent nu. Retentionens och protentionens när-varande icke-givenhet garanterar nuets öppenhet och frihet till allt som inte är originärt givet.

Reflektionen är en specifik återhämtande och därmed reproduce-rande akt som lyfter fram en serie förnimmelser, vrider och vänder på dem varigenom retentionens innehåll konstitueras som ett objekt. Detta innebär att det som varit blott retentionalt medvetet blir med-vetet på ett mer fullständigt sätt. (PIZ bilaga IX, 119f) Husserl formu-lerar fenomenologins fält som just det fält som etableras genom blick-ens rörelsefrihet över den tidigare medvetandeströmmen med dess retentioner och protentioner. (PIZ text 51, 340)65 Genom denna

rörel-64. Se Birnbaum, The Hospitality of Presence – Problems of Otherness in Husserl’s

Pheno-menology, 1998.

65. Boehm har betonat den positiva och konstituerande betydelsen av reflektio-nens distans till erfarenhetsströmmen. Medvetandet är just denna frihet i tiden,

sefrihet kan även ett successionsmedvetande framträda. Det närvaro-görande medvetandet kan lyfta fram retentionerna inte endast som enstaka punkter utan även retentionernas täckande succession, till exempel en melodi som en egen, i tiden kontinuerlig, enhet. Även successionen själv kan lyftas fram och göras till ett objekt i en ny akt. (PIZ §18, 42f)

I reflektionen återfinner vi därmed såväl reduktionens negativa som positiva karaktärsdrag. Reflektionen bygger på avståndet mellan re-tention och den originärt givande akten och riktar sig därmed mot en annanhet, varigenom en distans skapas och ett främmandegörande genomförs. Men detta främmandegörande innebär samtidigt möjlig-heten för att ett positivt innehåll ska kunna framträda. Främmande-görandet innebär en reflektionsakt och därmed en distansering för att göra något synligt. Reduktionen visar sig således som en hyperreflek-tion som reflekterar över sina egna förutsättningar.

Analysen av det inre tidsmedvetandet visar inte endast hur objektet får sin enhet, utan låter även tidsmedvetandets egen enhet framträda. Den visar att intentionaliteten alltid är dubbel och låter två olika kon-tinuiteter konstitueras:

1. Dels objektet som medvetandeströmmen sätter framför sig som ”an-nan” än sig själv. Objektet förväntas genom protentionen, uppfylls i nuets urimpression och klingar bort genom retentionen. Objektet identifieras alltså som ett och detsamma genom alla dessa faser. Detta objekt har två aspekter: En positiv aspekt vari dess enhetliga innehåll konstitueras i en erfarande, täckande kontinuitet, men också en negativ aspekt som framträder genom att objektets karak-tär av att röra sig genom strömmen (genom protention, nu och re-tention) innebär att denna rörelse kan ”förlängas” åt båda hållen. Det vill säga objektet visar sig som att det har en existens som inte

förmågan att närvarogöra det icke närvarande genom erinringen. Närvaron är därmed ständigt transcenderande och överskrider sig själv. Men detta innebär en vinst genom ett nödvändigt offer: förlusten av en ren närvaro för att medvetan-dets rörelsefrihet ska kunna vinnas. Medvetandet börjar just i det ögonblick då det varandes samtidighet upphör och det varande erfars som passerat. Medvetan-det börjar därför enligt Boehm med minnet. Boehm, ”Bewusstsein als Gegenwart des Vergangenen”, 1981, s. 130.

är direkt given, men som visar sig indirekt som en existens ”före” protentionerna och ”efter” retentionerna. Därigenom visar sig ob-jektet som transcendent, vilket betonar dess negativa aspekter och överskridande av strömmen och därmed dess frånvaro i strömmen. 2. Dels rörelsens egen kontinuitet, det vill säga medvetandet erfar sin

egen enhet. Detta enhetsmedvetande är inte tematiserande – och därmed skilt ifrån sig själv – utan det är det tematiserande med-vetandets egen enhet som erfars. Rörelsen själv ges därmed samtidigt med att dess innehåll ges. Men denna medvetenhet är ursprungli-gen inte reproducerande, utan snarare förreflexiv som ett horisont-medvetande. Strömmens egen enhet som objekt kan inte heller vara

i tiden eftersom den är tidens enhet. Strömmen konstituerar sig

där-med som ett kvasi- eller övertidsligt objekt. (Denna dubbla inten-tionalitet är ett återkommande tema i PIZ och diskuteras explicit i §39, 80, bilaga VIII, 116ff, samt text 54, 379f)

Dessa båda intentionaliteter, som är riktade mot olika kontinuiteter, formulerar Husserl som tvärgående respektive längsgående intentio-nalitet (Querintentionalität och Längsintentionalität). Den tvärgående intentionaliteten innebär just att vi håller fast och därmed konstitu-erar objektet som detsamma genom olika tidsliga moment och modi-fikationer. Den längsgående intentionaliteten däremot riktar sig mot strömmens egen enhet och därmed mot intentionalitetens egen form. Det som framträder i den längsgående intentionaliteten är alltså strömmandet självt som visar sig genom en serie av modifikationer, som därmed bär med sig det som de är en modifikation av. (X 327) Bernet, Kern, Marbach menar att detta innebär att den längsgående intentionaliteten är retentionens medvetande i sin karaktär av att ”be-hålla” det som passerat.66 Framförallt i tidsföreläsningarna är den längsgående intentionaliteten förbunden med den kvarhållande reten-tionen, men den längsgående intentionaliteten kan också knytas till protentionerna eftersom strömmandet självt i sin rörelse pekar fram-åt mot det som ännu inte varit.

Senare forskning har betonat den längsgående intentionalitetens otematiserande karaktär, det vill säga att den är ett medvetande som,

liksom retentionens medvetandeart, har en implicit karaktär som lig-ger ”före”, och till grund för, den möjliga tematiseringen.67 Därmed förstår jag den längsgående intentionaliteten som besläktad med be-greppet ”självaffektion”, ett begrepp som den sene Husserl använder sig av i sina anteckningar som publicerats i utgåvan av C-manuskrip-ten. Detta begrepp har också utvecklats i fenomenologin efter Husserl, i första hand av Heidegger, och kanske tematiserats allra tydligast av Michel Henry.68 Självaffektion innebär ett omedelbart medvetande om sig själv som inte kräver reflexivitet eller distans från sig själv och som ger en enhet som en horisont som varje tidsligt varande kan ta plats inom. När Husserl i BMZ beskriver ett levande medvetande om ström-mandet (lebendiges Bewusstsein des Fließens) kan detta förstås som en föregångare till det han kallade självaffektion, (BMZ text 5, 103) som den längsgående intentionaliteten i tidsföreläsningarna har lik-nande drag. Det innebär alltså att medvetandet, innan det blir ett kun-skapsobjekt för sig självt, är ett levande medvetande, som såsom ström-mande inte är objektiverat. Denna självaffektion återkommer vi till.

Men inte desto mindre utgör även den längsgående intentionalite-ten en möjlighet till explicit tematisering. Husserl beskriver nämligen både den tvärgående och den längsgående intentionaliteten som rikt-ningar som det är möjligt för den reflexiva blicken att rikta sig efter. Jag kan rikta mig efter den tvärgående intentionaliteten och därmed uppmärksamt leva mig in i den och studera hur objektets kontinuitet växer fram. Men jag kan också rikta den reflexiva blicken i enlighet med den längsgående intentionaliteten:

Ställer jag in mig enligt den längsgående intentionaliteten och på det som däri konstitueras, så vänder jag den reflekterande blicken från tonen (som har varat en viss tid) till det momentant-samtidiga efter 67. Zahavi, Selfawareness and Alterity, 1999, s. 73ff., ”Self-awareness and affection”, 1998, s. 213, Toru Tani, ”Inquiry into the I, disclosedness, and self-consciousness: Husserl, Heidegger, Nishida”, 1998, s. 16 ff.

68. C16. Zahavi menar att självaffektion, tillsammans med begreppet ”urmedve-tande”, benämner den mest grundläggande nivån av självgivenhet. Subjectivity and

Selfhood, 2005, s. 71. Heidegger, se Kant und das Problem der Metaphysik, 1973,

en punkt nya i urförnimmelsen och det ”samtidigt” därmed reprodu-cerade efter en ständig följd av ögonblick. (PIZ text 54, 380)69

Jag kan alltså reflekterande rikta mig i enlighet med den längsgående intentionaliteten och se räckan av retentioner i dess sammanbunden-het med nuet. Husserl menar att det passerade medvetandets egen ström kan reproduceras och tematiseras genom denna intentionalitet. Tack vare den längsgående intentionaliteten är det möjligt att upp-täcka tidsligheten. Dess implicita moment av självaffektion bär alltså med sig ett möjligt explicit moment av självtematisering som utgör fenomenologins möjlighet. Det är alltså genom att sätta parentes runt den tvärgående intentionalitetens innehåll som vi kan nå den längs-gående intentionalitetens innehåll som ett nytt transcendentalt om-råde.

Den tvärgående- och längsgående intentionaliteten är också oskilj-aktiga: medvetandegörandet av den tvärgående intentionaliteten innebär samtidigt ett implicit medvetande om den längsgående. Även omvänt visar sig den längsgående intentionaliteten som egen endast genom att reflektionen riktar sig mot något som är konstituerat som annat: de är sammanvävda i en enda medvetandeström. Genom att