Insättning och sammanblandning

ur panten och principen om lägsta saldot. Avsnittet behandlar huruvida ett uttag gör att hela panten går förlorad eller om en princip om lägsta saldot är tillämplig avseende pantsättning. Slutligen diskuteras vad som blir effekten av att pantsättaren fyller på panten efter uttag.

4.2.1 Insättning och sammanblandning

En insättning för med sig att mer egendom än som är pantsatt förvaras på samma ställe. Detta medför att egendomen sammanblandas med antingen tredje mans egendom eller pantsättarens icke pantsatta egendom. När egendomen är fungibel är risken för sammanblandning högre än i andra fall, men som i alla fall är det först vid obeståndstidpunkten som en sammanblandning är kritisk och kan innebära att det sakrättsliga skyddet går förlorat. RedovL innehåller undantagsregler från specialitetsprincipen och är tillämplig under vissa angivna förutsättningar (se ovan). Om en situation av sammanblandning föreligger innebär det också att det brister i kravet på avskiljande enligt RedovL. Det enda undantaget som är tillämpligt är om dröjsmål med avskiljandet inte föreligger. Utgångspunkten för detta avsnitt är att dröjsmål föreligger och att ett avskiljande enligt RedovL därför inte kan göras med sakrättslig verkan.

4.2.1.1 Sammanblandning med tredje mans egendom eller pant

En sammanblandning med tredje mans egendom är inte något problem eftersom RedovL tredje stycke kan tillämpas analogt på den situationen. Det krävs enligt tredje stycket att egendom hålls avskild från den redovisningsskyldiges egendom. Följden av att tillämpa tredje stycket RedovL är att rättighetsinnehavarna får rätt i förhållande till sin fordran. Det innebär att om A har fått 500 liter olja i pant och B har fått 1 000 liter olja i pant, men den har sammanblandats i en cistern som avskilts för dessa två, så får A rätt till en tredjedel av oljan och B rätt till två tredjedelar av oljan. Samma sak gäller om fler än två panthavares pant har sammanblandats. För det fall att nivån har sänkts gäller vissa specifika regler som kommer att behandlas nedan under lägsta saldot (avsnitt 4.2.2).

43

4.2.1.2 Sammanblandning med pantsättarens icke pantsatta egendom

Om en sammanblandning har skett med en depositaries och en deponents egendom är den allmänna uppfattningen att detta leder till en sakrättsligt skyddad samäganderätt.116 Det kan dock vara problematiskt när det rör sig om fungibla varor. Särskilt om det är sådant som svårligen kan förvaras separat.117 Som ovan anförts ställs det högre krav på att en pant i generiskt bestämd egendom ska hållas avskild från pantsättarens icke pantsatta egendom för att panthavaren ska behålla det sakrättsliga skyddet, därför bör en sammanblandning med pantsättarens icke pantsatta egendom spontant vara svår att tillåta. Här ska dock några fall rörande sammanblandning behandlas och även om det inte rör sig om pantsättning kan rättsfallen tjäna som en utgångspunkt för en diskussion.

Situationen vid deponering bedömdes i NJA 1994 s. 506 ”Spannmålsfallet” där frågan var om separationsrätt skulle tillerkännas för borgenärer som lämnat spannmål för lagring hos gäldenären. Spannmålen hade sammanblandats med andra borgenärers spannmål men också med gäldenärens egna. Den sammanlagda mängden som olika personer lagrat hos gäldenären fanns kvar vid konkursutbrottet och dessutom hade gäldenären förbundit sig att alltid inneha samma mängd som inlagrats i lagret. HD kom fram till att avtalet var att bedöma som deposition och gick sedan vidare till att bedöma frågan om separationsrätt.

HD började med att konstatera att en sammanblandning med andra personers egendom inte behöver förta separationsrätten så länge det rör sig om fungibel egendom. Den svårare frågan att ta ställning till var om sammanblandningen med depositariens egna egendom skulle förta separationsrättens värde. HD konstaterade att RedovL var analogt tillämplig, men att omständigheterna inte var uppfyllda för att separationsrättens skulle stå sig enligt lagen. Däremot förklarade HD att RedovL inte är avsedd att tillämpas e contrario. Eftersom såväl förarbeten som doktrin pekat på att samäganderätt kan uppkomma mellan depositarien och deponenten och sammanblandningen med depositariens egna egendom skett i en enligt HD ”tydligt särskiljbar egendomsmassa”118 ansågs egendomen vara tillräckligt identifierad. Det finns därför fall där sakrättsligt skydd kan föreligga trots en sammanblandning och detta rättsfall torde likna NJA 1910 s. 216 till viss del. Av

116 Zackariasson, SvJT, s. 775 och Håstad, sakrätt avseende lös egendom, s. 174. Se även Sjögrens utvecklade mening i NJA 1910 s. 216.

117 Walin, Separationsrätt, s. 88.

44

avgörande betydelse är dock att egendomen sammanblandas i en avskild del119 av depositariens egendom. Rättsfallet kan även tolkas som en analog tillämpning av RedovL.120

I NJA 1995 s. 367 II ansågs separationsrätt kunna medges till en viss nivå. Håstad menar att HD i fallet presenterar en ny typ av egendom som är avskild men sammanblandad. Enligt Håstad gör HD avsteg från Spannmålsfallet, eftersom parterna där tilläts parterna erhålla en samäganderätt, men i NJA 1995 s. 367 II var detta inte möjligt. Han förklarar skillnaden i bedömning med att det rörde sig om ”superfungibel” egendom, pengar.121 Som anförts ovan bör dock snarast slutsatser om bevisbördan kunna dras av rättsfallet.

Skulle sammanblandningen ske med all pantsättarens egendom brister det dels i förhållande till RedovL men också i det grundläggande sakrättsliga momentet. Vi ska uppehålla oss något vid denna problematik eftersom det enligt min mening finns vissa paralleller att dra mellan den här diskussionen och vad som ovan anförts om misstagsutlämning och avsikten med det ursprungliga sakrättsliga momentet. Som anfördes i avsnitt 3.2.3 ovan kan avsikten med det sakrättsliga momentet påverka dess sakrättsliga giltighet. Om avsikten med att egendomen avskiljdes varit att det endast skulle vara tillfälligt, kan man därför påstå att det inte borde vara tillräckligt för att specialitets-principens krav ska vara uppfyllda. I NJA 1995 s. 367 II ansågs att en felbedömning av om pengarna var redovisningsmedel inte skulle leda till att redovisningskaraktären gick förlorad. I NJA 2009 s. 500 ansågs separationsrätt föreligga eftersom pengarna frånhänts genom brott. Den ursprunglige ägaren ansågs mer skyddsvärd i det fallet. Därför anser jag att en sammanblandning som skett av misstag eller genom brott inte borde orsaka att panten förlorar sitt sakrättsliga skydd, så länge som panthavaren ser till att ordningen återställs.

Slutligen ska något sägas om hur detta förhåller sig till pantsättning. Eftersom utgångspunkten för det här kapitlet är att en sakrättsligt skyddad pantsättning föreligger, är frågan endast om en sådan disposition som har beskrivits förtar det sakrättsligt skyddet.

119 Vad som avses med en avskild del kommer inte att analyseras i denna uppsats, men läsaren bör uppmärksamma att det är en avgörande omständighet. Även i NJA 2009 s. 500 anfördes att sammanblandningen skett med en avgränsad del av gärningsmannens egendom.

120 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 639 ff.