Specialitetsprincipens funktion

Specialitetsprincipen är främst en borgenärsskyddande princip som fyller många olika funktioner. För det första innebär uppfyllandet av specialitetsprincipen att parterna inte kommer att hamna i svåra bevislägen eftersom egendomen är just specialiserad. För det andra förhindras skentransaktioner och efterhandskonstruktioner. För det tredje undviks gynnande av en enskild borgenär. Alla dessa funktioner kan kopplas till dem som gäller för traditionsprincipen, men särskilt de två första är gemensamma. För det fjärde kan specialitetsprincipen sägas hindra dubbeldispositioner, vilket även traditionsprincipen gör.75

Specialitetsprincipen fyller inte exakt samma funktion vid pantsättning som vid omsättning, eftersom pantsättaren måste hållas avskuren från rådigheten under hela pantsättningstiden. Panten måste dock vara identifierbar och den ska även finnas kvar vid den tidpunkten då panten ska realiseras.76 Det finns inte mycket rättspraxis som ger vägledning för hur specialitetsprincipen ska tillämpas och därför är en intressant fråga hur flexibelt specialitetsprincipen egentligen kan tillämpas.77

4.1.2 Individualiserat

4.1.2.1 Allmänt om individualisering vid pantsättning

En pantsättning kan inte vara generell avseende pantsättningsobjektet, vilket innebär att den egendom som ska utgöra panten ska individualiseras, det vill säga pekas ut.78 Frågor om individualisering vid pantsättning av lös egendom uppkommer sällan och skälet till det är främst traditionsprincipen eftersom det krävs att egendomen lämnas över och därmed blir individualiserad. Hessler menar att en brist i individualiseringen medför att pantsättningen saknar sakrättlig giltighet.79

75 Myrdal, Håstads staketmetod – ett återbesök, s. 614, Walin, Panträtt, s. 38 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 337.

76 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 174.

77 A.a. s. 176 f.

78 A.a, s. 174.

34

4.1.2.2 Generiskt bestämd egendom

Anspråk på generiskt bestämd egendom är en beteckning på ett anspråk på egendom av visst slag, och inte ett specifikt egendomsobjekt. En vanlig typ av fordran på generiskt bestämd egendom är penningfordran, men det kan också röra sig om naturafordringar.80

Generiskt bestämd egendom bestäms till mått, vikt eller antal och står i motsatsförhållande till individuellt bestämd egendom.81 All egendom kan vara generiskt bestämd, så länge anspråket är ställt på ett visst sätt. En viss kvantitet av lagrad olja är till sin karaktär generiskt bestämd, samtidigt som den är fungibel (se avsnitt 2.3.3). Att särskilt uppmärksamma är att följden av att egendom är generiskt bestämd blir att LkL inte kan tillämpas. Den förutsätter som anförts att egendomen preciseras.82

4.1.2.3 Pantsättning av generiskt bestämd egendom – individualiseringsproblem?

Pantsättning av en kvantitet egendom är som utgångspunkt inte sakrättsligt giltig.83 I NJA 1910 s. 216, som har redogjorts för ovan, hade HD att avgöra en fråga om pantsättning av skrot. Skrotupplaget innehöll mer än vad som pantsatts till olika panthavare och HD avgjorde frågan genom att konstatera att rådigheten inte hade avskurits och att ”[…]

bolaget ägt fritt förfoga öfver de öfverskjutande mängderna”.84 Millqvist har anfört att utgången berodde på att det inte var möjligt att fastställa vilken del av skrotupplaget som var pantsatt och vilken del som inte var det.85 Håstad tolkar rättsfallet som att avgörande var att egendomen inte avskilts och att det fanns en rätt för panthavaren att förfoga över den överskjutande mängden.86 Jag får anledning att återkomma till de olika tolkningarna länge ner.

Justitierådet Sjögren utvecklade sin mening med ett principiellt resonemang och anförde att en kvantitet i en större mängd, så kallad halvgenerisk egendom, inte är tillräckligt

80 Rodhe, Handbok i sakrätt, s. 546 ff.

81 Undén, Svensk sakrätt, s. 22.

82 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 218.

83 A.a. s. 335.

84 NJA 1910 s. 216, på s. 219.

85 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 174 f.

35

individualiserad för att kunna skapa en sakrätt annat än i undantagsfall. Sjögren nämnde fall då samäganderätt föreligger mellan panthavare och pantsättare.87

Vid fall av lagrad olja där endast kvantiteten har bestämts brister det uppenbarligen i det första ledet i specialitetsprincipen, individualisering. Det beror på att anspråket istället är generiska bestämt.88 Skillnaden belyses av Hessler genom att han definierar ett generiskt bestämt anspråk som ett fordringsrättsanspråk och ett individuellt bestämt anspråk som ett äganderättsanspråk. Han påpekar också att ett individuellt bestämt anspråk har mer långtgående skydd än ett generiskt bestämt anspråk.89 Även Walin menar att en sådan pantsättning ska vara tillåten, men att det då ställs högre krav på avskiljande.90

4.1.3 Identifierbar

4.1.3.1 Allmänt om identifikation

Det andra kravet för att specialitetsprincipen ska vara uppfylld är att egendomen kan identifieras. Egendom med särskild karaktär uppfyller detta krav just genom de speciella kännetecknen som egendomen har, exempelvis en bil med ett visst registreringsnummer. Om egendomen inte ha någon speciell karaktär måste istället egendomen hållas avskild från övrig egendom. Håstad anför att identifikationskravet bygger på att det annars skulle vara för svårt att upprätthålla sakrättsligt skydd eftersom det då inte går att veta vilken egendom som rätten ska utövas i.91

I NJA 1976 s. 251 hade sopcontainrar sålts på avbetalning med återtagandeförbehåll. Till viss del hade containrarna betalats men det återstod en restskuld. HD ställdes inför frågan om egendomen kunde utmätas. Det gick inte att klarlägga vilka (om några) containrar som hade betalats helt. Inte heller stod det klart vilka containrar som köpts vid vilket tillfälle och till vilken/vilka restskulden skulle hänföras. HD kom fram till att separationsrätt inte kunde medges leverantören, trots återtaganderättsförebehållet, och därför stod sig den utmätning som kronofogden genomfört.

87 NJA 1910 s. 216, på s. 220.

88 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 152.

89 Hessler, Allmän sakrätt, s. 37 f.

90 Walin, Panträtt, s. 38. Se även Millqvist, Sakrättens grunder, s. 91 f.

36

Det anförda rättsfallet visar på att fungibel egendom svårligen i sig kan uppfylla kraven på identifikation och att det därför krävs andra medel för att uppfylla specialitetsprincipen. Håstad pekar på att det kan finnas stora praktiska problem vid för höga krav på avskiljande. Ett exempel som han nämner är att ett krav på att dela upp olja kan medföra stora kostnader för att pumpa oljan från en cistern till en annan. Han menar därför att det är

”önskvärt att ett avskiljande kan undvikas”.92 Tyvärr är det en förutsättning för sakrättsligt skydd som svårligen kan undvikas.

4.1.3.2 Redovisningslagen som komplement till identifikation

Det finns dock vissa undantag från kravet på identifikation och lag (1944:181) om redovisningsmedel (RedovL) är ett sådant undantag.93 RedovL gäller när en person mottagit medel för annan med skyldighet att redovisa för dem och håller medlen avskilda. I fall då dessa medel avskilts utan dröjsmål, avskilts senare men under en tid då den redovisningsskyldige inte var på obestånd eller om medlen finns omedelbart tillgängliga för avskiljande och dröjsmål inte föreligger gäller att medlen får separeras ur den redovisningsskyldiges konkurs. Trots att RedovL är kort är den mycket viktig och har ett brett tillämpningsområde. RedovL gäller enligt sin ordalydelse endast pengar, men den är även analogt tillämplig på all typ av fungibel egendom.94

Ett första krav för tillämpligheten är att egendom mottagits med redovisningsskyldighet. Redovisningsskyldighet innebär att medlen ska ha tillkommit honom från annan och det finns en skyldighet att redovisa detta. Det kan också uttryckas som att en person har egendom i sin besittning till ett främmande värde. Innehavet kan bero på ett avtal om exempelvis deposition mellan parterna, betalning på grund av misstag eller brottsligt tillgrepp, exempelvis stöld.95 För att det ska anses vara ett främmande värde krävs att den redovisningsskyldige inte har rätt att sätta medlen fara, annars rör det sig istället om en kredit.96

92 Håstad, Några problem rörande panträtt i en värdepappersdepå, s. 328 f.

93 Zackariasson, SvJT 2003, s. 774 f.

94 NJA II 1944 s. 405 och 410.

95 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 111.

37

NJA 1995 s. 367 II har även vissa intressanta aspekter för denna del av uppsatsen. Pengar som influtit till Leasegivaren hade nämligen satts in på ett klientmedelskonto, men där fanns det pengar från andra klienter och Leasegivarens egna medel. HD hade att ta ställning till hur mycket egna dispositioner som kan göras innan medlen förlorar sin redovisningskaraktär. Eftersom det var svårt att föra bevisning om detta fick HD falla tillbaka på bevisbörderegler. Det konstaterades inledningsvis att det som utgångspunkt är den som påstår något som också har bevisbördan därför. I ett fall som detta då det rör sig om ett konto och frågan är hur många dispositioner som företagits ligger dock närmare till hands att låta kontohavaren stå för bevisbördan. Denna bevisbörda lyckades Leasegivarens konkursbo inte uppfylla.

Då kan man fråga sig hur många dispositioner som är för många och medför att redovisningsmedlen förlorar sin karaktär av just redovisningsmedel. Zackariasson menar att NJA 1995 s. 367 II inte kan användas som stöd i en sådan argumentation och anför att det endast är diskussioner om bevisbördan som kan finna stöd i fallet.97 I fallet nämndes aldrig hur många dispositioner som varit för handen och jag håller därför med Zackariasson i hennes tolkning av fallet. Frågan om bevisbörda och avskiljande enligt RedovL var uppe till bedömning även i NJA 1998 s. 275. Två samboende hade under en tid satt in pengar på ett gemensamt konto, som dock stod i en av sambornas namn. Eftersom parterna betalt in lika stora belopp regelbundet ansågs redovisningsskyldighet åligga kontoinnehavaren. Ur kontot hade det sedan uttagits stora belopp, men utredning visade inte till vad dessa medel hade använts. Fallet avgjordes därför på bevisbörderegler och bevisbördan ålades den andra sambon eftersom den första sambon var den som stod på kontot och det dessutom var det lättare för samborna att föra bevisning om vad transaktionerna på kontot inneburit. Separationsrätt enligt RedovL kunde därför inte anses föreligga och den utmätning som var orsaken till tvisten kvarstod.98 Rättsläget gällande hur många dispositioner som kan göras utan att redovisningskaraktären försvinner kan därför anses vara något oklar i gällande rätt.

97 Zackariasson, SvJT, s. 789. Fallet kommer dock att diskuteras i anslutning till principen om lägsta saldot nedan.

98 En fortsatt diskussion angående detta kommer inte att föras i denna uppsats eftersom det ligger utanför ramen för uppsatsen.

38

Ett andra krav för RedovLs tillämplighet är att det har skett eller kan komma att ske ett avskiljande. Avskiljande är exempelvis när pengar sätts in på ett särskilt konto.99 Det som synes vara avgörande är att det ska finnas en avsikt att redovisa medlen till annan.100 Om inte avskiljandet skett med redovisningsändamål så kan inte separationsrätt medges.101

Lagrad olja skulle kunna inlagras i en särskild cistern och därmed vara avskiljd från annan olja. Även andra former av avskiljande har accepterats i praxis, men de flesta fallen har rört pengar. Om pengarna stoppats i ett kuvert eller i en låda så är pengarna tillräckligt avskilda.102 Däremot var det inte tillräckligt att pengarna stoppades i en strumpa.103

Ett annat sätt att erhålla separationsrätt är att egendomen finns omedelbart tillgänglig för avskiljande. Med detta menades ursprungligen kontanter, checkar och liknande, men inte sådant som först måste realiseras, exempelvis växlar. Avsikten är att medlen ska kunna komplettera kassan.104 Om man ställer detta i förhållande till lagrad olja är min uppfattning att oljan aldrig behöver realiseras. Jag menar att så länge oljan faktiskt finns så är det också enkelt att föra över den på samma sätt som det är enkelt att föra över kontanter. En skillnad skulle vara om oljan först måste säljas för att en summa pengar ska kunna erläggas. Så förhåller det sig inte om oljan är den fungibla egendomen som ska redovisas för. Tilläggas ska att HD i NJA 2009 s. 500 uttalat att om medlen finns omedelbart tillgängliga men innehavaren har förskingringsavsikt så kan RedovL inte tillämpas.105

I NJA 1999 s. 812 var frågan om separationsrätt skulle föreligga i ett fall då medlen inte avskilts, men fanns tillgängliga för avskiljande. HD konstaterade att tidigare rättspraxis, NJA 1985 s. 836, NJA 1987 s. 18 och NJA 1987 s. 517106 inte har låtit två till tre dagar konstituerat dröjsmål med avskiljandet. HD konstaterade dock att resebyrån som hade hand om pengarna bedriver en yrkesmässig verksamhet och att det därför kan komma att ställas högre krav på att snabbt avskilja redovisningsmedel i de fallen. Detta sammantaget med att det rör sig om en undantagsbestämmelse fick HD att förklara att avskiljande av medel som

99 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 171.

100 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 111 f.

101 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 170.

102 Se NJA 1987 s. 517. Se även NJA II 1944, s. 407.

103 NJA 1983 s. 109. Denna åtskillnad är även den intressant och skulle kunna diskuteras länge, så har också gjorts av många och för denna diskussion hänvisas främst till Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet.

104 NJA II 1944, s. 407.

105 Se även NJA II 1944 s. 407.

106 I NJA 1985 s. 836 hade tre dagar förflutit sedan en dubbelbetalning gjorts, i NJA 1987 s. 18 rörde det sig om tre dagar under vilken tid den redovisningsskyldige inte vetat om innehavet och i NJA 1987 s. 517 hade avskiljande skett två dygn efter att pengarna mottagits.

39

influtit mer än tre dagar före konkursutbrottet ansågs utgöra avskiljande med dröjsmål. Betalningar som influtit senare än tre dagar före konkursutbrottet ansågs dock, trots stora uttag, finnas tillgängliga för avskiljande utan dröjsmål. I ett senare rättsfall, NJA 2012 s. 391, gavs i rubriken att gränsen för dröjsmål går vid ett par dagar. Däremot nämns även tre dagar i domskälen varför rubrikens ordalydelse kan anses vara felaktig.

Sammanfattningsvis kan det därför konstateras att det som utgångspunkt är den som påstår sig ha separationsrätt som också ska visa det, men att det i fall då det är lättare för en annan part att föra bevisning så är det också den parten som åläggs bevisbördan. Ett avskiljande är när egendomen på ett tydligt sätt har lagts åt sidan för att redovisas till ägaren. Om ett avskiljande inte har skett och färre än tre dagar har gått sedan egendomen togs emot, kan fortfarande avskiljande ske med verkan att separationsrätt medges trots att den redovisningsskyldige är insolvent.

4.1.3.3 Surrogation

Om egendomen inte går att identifiera på grund av att just den egendomen har försvunnit kan separationsrätt meddelas i surrogatet, det vill säga det som har trätt istället för den ursprungliga egendomen.107 Rätten till surrogatet gäller såväl förstörning genom våda som vid ett otillåtet rättshandlande med egendomen, men det ställs vissa krav för att det sakrättsliga skyddet ska kvarstå. För det första måste det röra sig om okomplicerade byten som går att följa och för det andra måste specialitet föreligga i samtliga led.108 Surrogation är en allmänt tillämplig princip som inte förutsätter lagstöd, men principen finns reglerad i flera lagar.109

Walin anför att om pantsättaren skulle sälja panten, på något sätt, så ska panthavaren ha rätt till köpeskillingen enligt RedovL eller surrogation.110 Håstad anför kort att panträtten kan ”överflyttas på annan egendom enligt principerna om surrogation”.111 Principerna är att sambandet ska vara enkelt att följa och utbytet behöver inte ha skett av någon särskild anledning.112 Walin anför att även panthavare har rätt till surrogation under förutsättning att de har förmånsrätt i den ursprungliga egendomen. Walin definierar nämligen surrogation

107 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 94.

108 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 166 och NJA 2009 s. 500.

109 Bland annat kommissionslag (2009:865) och försäkringsavtalslag (2005:104) Walin, Separationsrätt, s. 162.

110 Walin, Separationsrätt, s. 194.

111 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 347.

40

som att någon med separationsrätt till en egendom även har separationsrätt till egendom som trätt i dess ställe.113

I NJA 1927 s. 369 hade en mängd kreatur sålts, vilket även registrerats enligt LkL. Säljaren hade dock rätt att byta ut djuren mot andra av samma slag och värde. Detta hindrade inte köparen att erhålla separationsrätt, men bara till den ursprungliga egendomen. HD kom fram till att separationsrätt i surrogatet och aveln inte kunde medges. Att observera gällande detta rättsfall är att det rörde sig om ett lösöreköp, och inte en pantsättning eller vanlig överlåtelse med efterföljande tradition. Det kan också ha varit avgörande att det fanns just rätt att byta ut egendomen, något som kan liknas vid kommission.114 I NJA 1941 s. 711 I och II hade HD att bedöma två fall med frågor om surrogation. Bilar hade sålts med äganderättsförbehåll men innan köparen betalt hela skulden hade bilarna tagits i anspråk av staten vid krigsmobilisering. Frågan blev nu i båda fallen vem som skulle ha rätt till inlösenbeloppen som utbetalats av staten. HD kom fram till att köparen varit skyldig att utge ersättning för bilarna innan äganderätten skulle övergå helt och hållet. Därför hade säljaren rätt till de influtna inlösenbeloppen. Dessa rättsfall förde med sig att praxis vek av på en mer pragmatisk linje gällande surrogation vid säkerheter.

NJA 1974 s. 463 är ett rättsfall av intresse för denna uppsats, även i senare avsnitt. Ett pappersbruk hade gett en bank panträtt i hyresfordringarna som skulle inflyta från ett verkstadsbolag. När bruket senare sålde maskiner till den som hyrt dem och sedan gick i konkurs uppstod frågan om banken skulle ha rätt till den kvarvarande fordringen på köpeskilling. Till saken hör att bruket hade rätt att disponera över fordringen, då inget hade överenskommits angående denna situation. HD kom fram till att köpeskillingen till stor del hade sin grund i framtida hyresbetalningar. Därmed hade banken rätt till det beloppet till täckande av sin fordran mot bruket.

I NJA 2009 s. 500 finns ett långt obiter dictum som förtjänas att nämnas. Det var även i detta fall fråga om separationsrätt till pengar som frånhänts genom brott. Pengarna hade sedan utmätts för förövarens skuld och HD hade att bedöma om utmätningen skulle stå sig, eller gå åter till den ursprunglige ägaren. HD konstaterade inledningsvis att principerna om

113 Walin, Separationsrätt, s. 162.

114 Om separationsrätt i det fallet ska vara möjligt krävs att kriterierna för kommission enligt kommissionslag (2009:865) är uppfyllda.