Praktiska tillämpningsområden

Innan jag avslutar detta kapitel med sammanfattande och analyserande kommentarer ska några praktiska tillämpningsområden där frågor om dispositioner och dispositionsrätt aktualiseras beröras. Som det ser ut idag anser de flesta praktiker att en disposition företagen av pantsättaren över den överskjutande mängden av panten inte förtar det sakrättsliga skyddet, men ändå väljer de flesta att använda lydelsen ”sole discretion” i pantavtalen. Avsikten med detta är att ge panthavaren ensam dispositions- och bestämmanderätt över panten för att vara på den säkra sidan. Det jag frågar mig är därför om detta är att vara alltför restriktiv eller om det är nödvändigt. Skulle ett mer automatiserat förfarande vara möjligt utan att det sakrättsliga skyddet går om intet?

Den första situationen jag vill beröra är en så kallad ”borrowing base”. Detta innebär att kreditgivaren sätter ett tak för hur mycket som kredittagaren kan få låna och sedan betalas lånet ut i takt med att kredittagaren ställer säkerheter. Det kan vara lager, kundfordringar eller liknande. Redan från början har kreditgivaren och kredittagaren satt en viss marginal på varje säkerhet vilket medför att lånet kan betalas ut relativt omgående efter hand som säkerheten ställs.145 För att exemplifiera kan vi anta att kredittagaren beviljas en kredit om 100 miljoner att utbetalas löpande vartefter säkerhet ställs. Enligt vad som ovan anförts angående sakrättsligt skydd, synes detta upplägg inte medföra några problem utifrån

144 A.a. s. 615.

53

uppsatsens ramar. Situationen är snarare motsatsen till dispositionsrätt, men jag anser att exemplet är bra eftersom det åskådliggör den andra sidan av frågan.

Den andra situationen som jag avser att beröra är amortering av lånet och vad som händer om lånet sjunker samtidigt som säkerheten är densamma. Låt oss säga att krediten ursprungligen var på 100 miljoner och att det självfallet utgick ränta på det. Om kredittagaren vid ett tillfälle amorterar av 20 miljoner så att endast 80 miljoner kvarstår sjunker även kravet på panten med ungefär motsvarande summa. Om panten består av fungibel egendom, vad händer då om pantsättaren får eller har rätt att ta ut överskjutande mängd? Som ovan anförts bör pantsättaren i detta fall få rätt till den överskjutande mängden. Om vi jämför den här situationen med ”borrowing base” ser vi tydligt skillnaden. I det borrowing base-fallet finns inget sakrättsligt skydd inledningsvis, vilket det gör i det amorteringsfallet. Dessutom är det en skillnad mellan att borrowing base i grunden innebär en ökad skuldsättning och amortering innebär en avbetalning. Jag anser att det borde vara tillåtet för pantsättaren att relativt omgående få rätt till den överskjutande mängden.

Den sista situationen som ska diskuteras är det fall att säkerhet ökar i värde och säkerheten därmed är högre än vad som krävs. Situationen liknar den som precis behandlats, men beror istället på att värdet på egendomen som utgör pant stiger. Olja är en råvara som beroende på tillgång och efterfrågan fluktuerar i pris. Om priset vid ett tillfälle stiger så mycket att panten är värd mer än krediten, kan då pantsättaren få eller ha rätt att ta ut överskjutande mängd, motsvarande värdet på ökningen? Den här frågan är enligt min mening svårare att ta ställning till eftersom det rör sig om en prisfluktuation och inte en minskad skuld. Eftersom det inte med säkerhet går att säga att en uppgång är stadigvarande bör man inte heller tillåta att pantsättaren i detta läge kan ta tillbaka en del av panten. Det skulle kunna leda till att panthavare försätts i en sämre situation om priset sedan går ner.146

I detta sammanhang förtjänar ett gammalt rättsfall att nämnas, NJA 1923 s. 626.147 I fallet hade ett skolager pantsatts till en bank, men bolaget hade rätt till uttag ur skolagret under förutsättning att avbetalningar gjordes på motsvarande värde för uttaget. Eftersom den frågan aldrig kom upp till bedömning kan inte något sägas om hur HD idag skulle

146 Det är däremot något som används av praktiker gällande värdepapper, men då har låntagaren endast rätt till 80 % av värdet på aktien. När priset ökar kan låntagaren låna mer, men när priset går ner kräver banken in betalning.

147 Rättsfallets värde gällande frågan som kom upp till bedömning har blivit överspelat i och med NJA 1996 s. 52, se Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 231, not 321.

54

tolka ett sådant förfarande. Utfallet i målet blev dock att förmånsrätt ansågs föreligga, varför det ändå finns anledning att anta att ett sådant upplägg är giltigt enligt svensk rätt.

4.5 Sammanfattande kommentarer

Som har framkommit i detta kapitel kan pantsättning av lagrad olja medföra olika specialitetsproblem. Om panten utgörs av lagrad olja, är den ofta generiskt bestämd. Detta innebär att panten redan inledningsvis brister i ett viktigt specialitetsavseende, nämligen individualiseringen. Däremot är det möjligt att pantsätta även sådan egendom, men det ställs då enligt specialitetsprincipen högre krav på att egendomen hålls avskild. Nästa problem är att den lagrade oljan möjligen inte är identifierbar eftersom den kan vara sammanblandad med andra panthavares olja, eller pantsättarens icke pantsatta olja. Beroende på vilket kan pantens sakrättsliga skydd ändå kvarstå eftersom en sammanblandning utan pantsättarens icke pantsatta olja inte förtar det sakrättsliga skyddet (se RedovL).

För det fall att pantsättaren på något sätt disponerat över panten uppstår som anförts olika problem. Om det enbart rör sig om att pantsättaren sammanblandar panten med tredje mans pant, kan RedovL användas analogt för att upprätthålla det sakrättsliga skyddet. Om det istället har sker en sammanblandning med pantsättarens icke pantsatta egendom och det inte avhjälps så snart det blivit känt, har jag svårt att se att det sakrättsliga skyddet ska kvarstå (jfr avsnitten om uttag ur pant genom brott eller misstag, 3.2.3.1 och 4.2.3).

En mycket intressant fråga är om det finns en princip om lägsta saldot även för pantsättningsfall. Även om jag vill vara försiktig vid generalisering av Spannmålsfallet och NJA 1995 s. 367 II, finns det ändå många intressanta aspekter att diskutera.148 Frågan är alltså om en disposition genom uttag ur panten gör att hela panten faller eller om det bara medför en förlust ned till det lägsta saldot som varit. Utgångspunkten för den diskussionen är att det rör sig om generiskt bestämd egendom som till sina egenskaper är utbytbar. Detta medför dels att förhållandet liknar Spannmålsfallet, men samtidigt ställs som framkommit högre krav på avskiljande om pantsättning sker med generiskt bestämd egendom som pant. Som framkommit anses det finnas en rätt att förfoga över den överskjutande mängden i en

55

pant. Detta ska inte göra att det sakrättsliga skyddet faller på resten av panten. Om pantsättaren olovligen har gjort uttag ur panten finns anledning att tillåta ett fortsatt sakrättsligt skydd, som anförts högst till det lägsta saldot. Så länge som det därför inte finns en rätt att göra uttag ur panten borde det sakrättsliga skyddet kvarstå. Som har framkommit ovan bör dock en brist kunna läkas genom ett nytt avskiljande för redovisningsändamål.

Om man ställer den förda diskussionen mot syftena med specialitetsprincipen finns det några punkter som bör observeras. Bevisning kan antagligen föras på ett ändamålsenligt sätt trots sammanblandning och uttag, särskilt när det gäller pengar på konto eftersom allt kontoförs, men även vid inlagring om det finns inlagringsnotor. Om uttag görs ur en större mängd så att flera panthavares pant sätts ned liknande ett lägsta saldo missgynnas alla lika mycket och det är därför inte risk att någon ska gynnas på bekostnad av övriga. Däremot kan det vara svårare att förhindra skentransaktioner och efterhandskonstruktioner och definitivt svårare att förhindra dubbeldispositioner.

En praktiskt viktig frågeställning är huruvida pantsättaren kan ha rätt att disponera över den överskjutande mängden. Prejudikatet i NJA 1910 s. 216 tyder på att en sådan rätt medför att det sakrättsliga skyddet försvinner. Däremot synes rättsutvecklingen numera tyda på att en sådan dispositionsrätt eller disposition kan vara tillåten utan att det sakrättsliga skyddet förfaller. Att det rör sig om en fråga om den överskjutande mängden är viktig, eftersom förfogande över hela panten förtar hela pantens sakrättsliga verkan, men som anförts ovan är detta främst en fråga om rådigheten och inte specialiteten.