Ett genomgående tema i alla intervjuerna är att de vid något tillfälle tar upp AF. Detta fynd var förvånande för oss då vi själva inte tänkt på att nämna AF, men de fanns ändå närvarande i alla samtal. Större delen av informanterna uttrycker ett stort missnöje med det stöd de får av AF, och menar att de inte får någon hjälp alls därifrån. Det största missnöjet vi ser kopplat till AF är relaterat till den personliga kontakten då informanterna menar att de inte får tillfälle att träffa sin kontaktperson på AF. Röd uttrycker detta så här:
“Arbetsförmedlingen… Där bad jag om ett personligt möte men blev nekad det, jag frågade om det fanns någon möjlighet om jag kunde få vidareutbilda mig till något annat bara för att göra något vettigt, men dom bara... Jag kände bara att det var kalla handen från Arbetsförmedlingen. De var inte intresserade av mig. Och då var min fråga till henne då; vad vill du att jag ska göra? – Ja, fortsätt sök jobb. Så det var det stödet man fick därifrån då.”
Citatet ovan visar tydligt på den frustration som Röd känner gentemot AF och det knappa stöd de erbjuder, vilket kan kopplas till en förlegad bild av hur AF arbetar. Större delen av informanterna har som tidigare nämnts arbetat länge inom samma företag eller fått nytt jobb genom att ha blivit “headhuntade”, vilket gjort att de flesta inte stött på AF sedan tiden kring deras inträdande på fältet arbetsmarknaden.
Gruppen äldre arbetssökandes upplevelser kring AF kan analyseras som att deras habitus formats efter deras uppfattning kring organisationen som är baserad på deras senaste kontakt med den, vilket inte längre stämmer. Då gruppen är uppväxta i det svenska välfärdssamhället (Ohlsson 1995, 4) har de antagligen en tilltro till att systemet och samhället ska ta hand om dem när de hamnar i prekära situationer. Detta är därmed inbyggt i deras habitus och gör att de förväntar sig vissa saker av exempelvis AF, förväntningar likt de som Röd uttrycker i citatet ovan. Här faller nu deras förväntningar platta, vilket kan göra att de uttrycker den besvikelse som de gör. En del av att vara äldre arbetssökande verkar i vårt material därmed handla om att tro sig vara berättigade till ett visst typ av stöd som de sedan inte får.
Den hjälp som informanterna främst efterfrågar hos AF är som tidigare nämnts den personliga stöttningen. Denna stöttning uttrycker Vit att hen får genom sin kontakt med OF genom att säga; “jag får ju allt det som AF borde göra”. Detta citat talar för att hen egentligen inte har ett behov av AF då hen istället får hjälpen från OF. Liknande citat förekommer vid en mängd olika tillfällen i intervjuerna med olika informanter, vilket gör
36
att vi ställer oss frågande till om just den här specifika gruppen i själva verket behöver få stöttning från AF, utan istället efterfrågar detta då de ser det som en rättighet.
Ett annat drag vi ser i informanternas berättelser gällande AF är en upplevelse av att mycket av tiden går åt till att, som Grön uttrycker det: “tillfredsställa deras önskemål”. Informanterna menar att det läggs stora krav på dem från AF att de ska söka jobb och sysselsätta sig med andra aktiviteter med ett tydligt fokus mot att få ett arbete, vilket informanterna menar är negativt. AF:s krav på aktivitetsredovisning medför att gruppen till viss del saknar autonomi i sin arbetsökningsprocess, vilket tydligt syns i detta citat från Vit: “Måste göra tillräckligt mycket för att AF ska vara nöjda (...) Men jag vill välja det själv va, jag vill bestämma det själv, jag vill inte att någon annan ska bestämma det”.
Detta får oss att dra slutsatsen att ansvaret vid jobbsökning bör ligga på individen för att främja dennes autonomi, vilket stämmer överens med Hedbloms (2004, 15-18) avhandling. Att ha autonomi i sin jobbsökningsprocess verkar framför allt vara viktigt för de som har en trygg ekonomisk position. Exempel på detta finner vi hos Grön och Vit som båda närmar sig pensionsåldern. Grön uttrycker det så här:
“Ja men att ja... Jag sitter ju med ett avgångsvederlag som räcker till nästa år så att jag tar inte tag i det. Jag har så mycket intressen runt omkring som jag har fått utöva nu så jag hinner inte riktigt... Det är klart att jag hinner men jag prioriterar det inte.”
I citatet syns en ovilja till att söka jobb nu när det inte finns ett direkt ekonomiskt behov efter ett arbete. Vi tror också att hens kronologiska ålder kan vara en bidragande orsak till att hen inte prioriterar att söka jobb. Genom detta kan vi förstå att äldre arbetssökandes kronologiska ålder i kombination med ekonomiskt kapital även kan påverka deras situation på arbetsmarknaden.
Något som ger en mer nyanserad bild till Gröns situation är att hen inledningsvis hade avsikten att starta ett eget företag. Tyvärr stötte Grön på flera byråkratiska hinder i de olika samhälleliga systemen hen är kopplad till som arbetssökande, vilket är en bidragande faktor till att hen nu agerar som hen gör:
“Så det är ju litegranna därför som jag sitter här och gör ingenting, utifrån arbetssökarperpektivet. Jag känner mig nästan brottslig när jag gör det, det är nåt slags dåligt samvete, men samtidigt så är det som det är, så jag sitter nu och utnyttjar systemet, men å andra sidan så har jag aldrig gjort det i mitt liv.”
Här syns ett tydligt problem där Grön känner pressen från sin omgivning och AF:s aktivitetskrav att individen ska bidra till samhället ända tills denne går i pension. Detta kan
37
förstås genom den sociala åldern och att vara on time, där gruppen äldre arbetssökande i denna aspekt kan ses som att vara on time om de jobbar, vilket gör att de känner en social press från sin omgivning att göra det.
Vit har ett lite annorlunda utgångsläge i sitt resonemang till att inte söka jobb där hen inte säger rakt ut att hen inte vill det, utan istället gör det tydligt genom sitt resonemang kring sin framtid och sin stundande pension. Vit har möjlighet att försörja sig ekonomiskt fram tills pension genom olika medel. Vit menar att det sist tog ungefär ett år att få ett arbete när hen stod arbetslös, vilket gör att hen tror att det kommer göra det nu också. Därför tror Vit i själva verket att hen inte kommer hinna få ett jobb innan stundande pension och säger: “Han tror att jag kommer få jobb, jag tror inte jag kommer få jobb” [ang. samtal med coach]. Vits ståndpunkt stärks än tydligare genom ytterligare ett citat, nämligen “Man blir mer kräsen också, jag måste ju inte jobba, jag är inte desperat”. Vits uttalanden visar att äldre arbetssökande kan vara ovilliga att ta en anställning, eller iallafall att söka jobb via den traditionella vägen, vilket i sig kan vara ett hinder i jobbsökningsprocessen.
Här är alltså två individer med två skilda anledningar till att inte söka jobb, men med två viktiga gemensamma nämnare; de har båda den ekonomiska möjligheten att stå arbetslösa och de har båda en kronologisk ålder som gör att det inte är länge kvar till pension. Den kronologiska ålderns betydelse ser liknande ut för de två informanterna i och med att pensionen stundar. Vit talar öppet om pensionen och säger: “Jag tänker inte jobba en sekund efter pensionen 65” och Grön reflekterar och resonerar kring sin situation utifrån tanken att hen bara ska klara sig ekonomiskt några år till.
Informanternas berättelser gör det också möjligt att förstå betydelsen av ekonomiskt kapital för hur äldre arbetssökande hanterar sin situation. Att kunna välja att gå arbetsbefriad kan ses som ett stort privilegium förunnat individer med ett högt ekonomiskt kapital, som själva har friheten att välja om de vill vara arbetstagare eller ej. Dock kan de inte välja att strunta i att söka jobb då deras ekonomiska kapital är direkt beroende av det, och på grund av samhällets normer, något som diskuteras ovan. Som äldre arbetssökande kan det alltså innebära att de inte måste skaffa ett jobb, men de måste söka det. Här kan vi se en koppling till arbetslinjens aktivitetskrav; trots informanternas ovilja att söka jobb
38
måste de göra det då deras försörjning är kopplad till deras jobbsökande aktiviteter; om de inte söker jobb får de helt enkelt inte några pengar.
Sammanfattningsvis påverkas gruppen äldre arbetssökande av AF genom att de efterfrågar ett stöd som inte finns tillgängligt, och genom institutionens aktivitetskrav. Aktivitetskravet är även kopplat till deras vilja (eller ovilja) att söka jobb genom att de är ekonomiskt och till viss del normativt beroende av jobbsökande. Gruppen äldre arbetssökande ser därmed AF som en strukturell svårighet att förhålla sig till.